AlltidThomas

Packning i högt tempo och dagen försvinner lika fort som svetten rinner. Musiken pumpar och maskingevären knattrar ibland med golvvibrerande explosioner som backgrund. Jädra gött surroundsystem må jag säga. Flyger upp och ned för trappan och ser den där skuggan i ögonvrån hela tiden. Igår när jag stod i dörren till tvättstugan och vände mig om för att gå därifrån så stod det någon mitt framför ögonen på mig. Jag duckade instinktivt men vad det nu var hade försvunnit med en gång. Detta kommer jag att sakna, spökerierna.
Jag har inte berättat något av detta för min familj. Vill ju inte freaka ut dem, de skulle inte hantera något sådant här bra. Eller nja, en del av dem skulle väl direkt börja jaga spöket/spökena, men ni vet, det brukar aldrig vara så lyckat.

Men jag vet en ganska mysryslig historia om en man som hela tiden såg de där i ögonvrån, som han kallade dem.
Det är många år sedan och denne man satt och lyssnade på mig då jag som vanligt satt och gjorde allt utom att vara tyst. Efter mitt utlägg om spöken och om ögonvråns betydelse så såg jag att denne mannen ryckte till och stirrade på mig med skräckslagen blick.
Efter arbetet när jag packat och var på väg hem hörde jag springande steg bakom mig och vände mig om snabbt bara för att se denne man som stirrat på mig komma springande.
Jag stod still och när mannen kom fram till mig lutade han sig framåt med sina händer på sina knän. Han andades mycket tungt och det visslade lite om inandningarna.
”Men du? Du tror jag är galen va?” Sade mannen med mycket ansträngd röst, klart tyngd av sin tröttsamma andning.
”Såklart, på med tvångströjan bara!” Svarade jag och flinade emot honom. Han skrattade till en aning sen blev han stel som en katt.
”Jag ser dem hela tiden och de blir bara fler och fler. Snart räcker ju för fan inte ögonvrån till!”
Jag lyssnade bara på honom utan att kommentera.
”De har börjat prata och ge mig förslag till vad jag ska göra” Nu gömde mannen sitt ansikte i sina händer som om han skämdes över sig själv.
”Förslag, ge mig ett exempel?” Sade jag.
Mannen rös till sedan började han prata, ”De brukar säga att jag ska gå och knuffa ut folk i gatan framför bilar. De brukar fråga mig om jag vet att jag har tur som har dem..”
Nu började mina tankar fara runt kring ett fenomen som jag funderat en hel del över. Galenskap, mentalsjuka och dylika diagnoser. Vad är det som egentligen säger att det inte är så kallade övernaturliga krafter inblandade? Ja jag vet, nu kanske ni tycker att jag låter stollig istället, detta är så fult och farligt att prata om. Inte minst ohyggligt kontroversiellt.
Hursomhelst så tog jag denne mannen på högsta allvar och vi åkte hem till honom för jag ville ta en titt hemma hos honom och samtidigt se hur han betedde sig lite. Uppenbarligen så var ”de där i ögonvrån” ganska aktiva för han skakade i huvudet ett flertal gånger men var inte alls medveten om att jag observerade detta.
Denne man levde ett ensamt liv i en liten lägenhet. Han hade haft ett familjeliv en gång i tiden men efter en smärtsam skilsmässa så blev han liksom den store förloraren, men som jag såg det så var det mest för att han tyckte synd om sig själv. Tyvärr också ett alldeles för vanligt förkommande fenomen. Men nu ska vi inte flyga iväg ifrån tråden här..
Mannen gjorde iordning en kopp neskaffe och satte sig vid sitt vita, runda och färgavflagnande köksbord. Jag satte mig mitt emot honom och han tittade ned i bordet.
”Dom i ögonvrån säger att du också kan se dom och att jag inte ska prata med dig för du kommer att förstöra allt för mig.” detta sade han utan minsta tecken på ilska eller upphetsning.
Jag tittade på honom i febril önskan att jag skulle få ögonkontakt med honom men när jag väl fick det höll jag på att tappa kaffekoppen.
Sådana ögon har aldrig sett på mig förut. De såg gulgråa ut och vitorna var rödsprängda. Pupillen var mycket förstorad och rörde sig snabbt sida till sida.
”Jaså? Det tror jag inte stämmer, jag vill inte vare sig dig eller dem något illa.” Svarade jag med en uppenbar darrig röst. Detta var en ny situation för mig, att bli konfronterad rakt i ansiktet precis direkt, helt oväntat!
”Jag tycker du ska gå, och prata aldrig med honom igen, ok?” Sade mannen till mig nu med ihopbitna tänder och knutna händer. Jag tackade för kaffet och stack därifrån så fort jag kunde. När jag kom ut i trapphuset så vände jag mig om flera gånger på vägen ned. Han bodde på tredje våningen. Hela tiden kändes det som om någon gick precis bakom mig. Jag kände närvaron till och med en doft. Det luktade grillat, blandat med svavel.
Jag skyndade mig hem och satte mig vid datorn. Mina barn kom som vanligt och vi pratade om hundra saker så snart hade jag glömt bort denna mannen och borta blev han..ända tills en dag då en kollega på jobbet kom till mig och sade, ”Hörde du vad som hände med …….. då?”
”Nej? Vadå?” Svarade jag samtidigt som en iskall vind kröp efter min ryggrad.
”Jo, han skulle uppenbarligen försöka knuffa en dam framför tåget vid tågstationen. Men det hela uppmärksammades av en ung grabb som stod bredvid damen som knuffade bort henne så ……. for ut framför tåget själv istället..” Min kollega visade upp en äcklad min. ”Det kanske var hans exfru, han hatade ju henne..”
Nej då, käre kollega, det var det då inte. Men det var ett fint tecken på att det onda inte har totalt grepp i denna värld i alla fall.
Och ibland såsom nu kommer han tillbaka till mig, fast nu förevigad på en bloggsida.. hehe, taskigt väl?

Då går man in i andra halvleken utav semestern. Första halvleken var väl inte så välspelad, man kan till och med säga tråkig. Mållös, givetvis, inte konstigt med det spelet, inte en enda målchans, en halvchans men den sumpades totalt.
Nej vi får större hopp sättas till andra halvleken. Då flyttas ju arenan in till stan igen, bara några dagar kvar i Ottebol nu.
Idag har jag tänkt att det sista ska packas, jag vet ju hur det alltid brukar bli, man packar samtidigt som man flyttar..nepp, inte denna gången inte. Så jag har givit mina små trupper marschorder i eftermiddag, då skall de storma de sista kvarvarande fästena av förrymda grejer som ska packas. Tror det blir värst för den truppen som ska ut i det träskiga garaget, blä, där kryper både det ena och det andra efter väggar och golv..(Antagligen hamnar jag där själv..)
Så inte mycket bloggtid idag och kommande dagar. Sista delen av korsvägsdemonen är på väg däremot.

Ja egentligen ska jag väl inte klaga,är jag så jävla dum att jag tittar på detta program så ska jag väl vara tyst men det går då inte...only in america tror jag..ett seriöst paranormalt undersökningsteam letar efter hellhounds i Kansas..lokala innevånare har rapporterat om dessa varelser så det bör ju vara ganska sant..."vissel vissel"....men kära nån då..de tar det på allvar och jag sitter med öppen mun och förundras..herregud

Det verkar kvitta hur man än vänder eller vrider på livet så är söndagen alltid en dag då jag går runt och känner en stor oro och olust.
Jag tassar runt på tå och förväntar mig att nya minor kommer att läggas ut på livets minfält.
Det finns ingenting som lättar på trycket, inte ens filmer och musik hjälper, jodå, lite hjälper det allt.
Tittar på två nya serier ikväll och de är för oss med ett stort ”övernaturligt” intresse väldigt bra. Haunted Highway och School Spirits. Kommer säkert på någon svensk kanal en vacker dag.
För visst har vi väl alla någon gång i livet råkat ut för något svårförklarat? Jag gör det alldeles för ofta tyvärr. Idag till exempel när jag var på väg upp till mitt rum och befann mig mitt i trappan så hörde jag hur en magnetdörr stängs inneifrån rummet. Jag blir inte rädd utan mer fundersam.. har någon av katterna tagit sig upp hit? Men nej, ingen här. Tittar överallt på övervåningen och öppnar och stänger dörrar för att hitta ljudet jag hörde. Efter en stund hittar jag det, dörrarna till den lilla fjutt-tvbänken. Deras klick magnetlås, exakt vad jag hörde och inte en försiktig stängning, nej en rejäl en.
Ganska roligt tycker jag, det har allt hänt en hel del här må jag säga. Men det är bra energier, man mår mycket bra här.
Nej nu får jag fortsätta titta på lite mera spökeridokumentärer, det blir kanske lite söndagsmys ändå))
Hoppas att alla mår bra, att livet leker och att romantiken blommar…. (Nu vet jag en som exploderar om detta läses) hehe men det är väl menat! Faktiskt!

Det finns inget i detta med att få sig en god natts sömn som ter sig rimligt.
Ligga och stirra i taket och räkna skuggor som agerar onaturligt på väggarna är faktiskt mer rimligt.
Lyssna, verkligen, verkligen lyssna och försöka inte höra. För det konstiga är att på nattetid så blir alla ljud bombastiska.
Jag menar, om en droppe från kranen i köket beslutar sig för att kasta sig ut i mörkrets ogästvänliga omgivning då lär du höra det. Men om samma droppe gör samma sak fast på dagen, då hör du ta mig fasen ingenting.
Suveränt viktiga fakta ni får läsa nu va?
Men jag har ju skittråkigt och är skittrött och vet att jag inte kommer att sova mer än en till två timmar. Då är det lika bra att ligga och vara lite orimlig en stund till.

Visste ni att en älg gick in i hissen på ett hyreshus i Tyresö? Hissen som inte hade älgkapacitet fastnade givetvis.
Securitas kom och vevade upp hissen och ut flyger den lätt skrämda älgen. Sedan springer det lilla djuret som en raket rakt fram och igenom en vägg och in till det blygsamma pensionärsparet Didriksson. Som sitter och slickar i sig lite varm choklad till det senaste Buffy the vampirekiller avsnittet.
Älgen tvärnitade vid soffbordet och hostade upp lite hissdamm så Herr Didrikssons lösttänder flög ur munnen och landade rakt i Fru Didrikssons peruk så den reste av och hamnade på deras katts rygg som fick panik och gjorde en frivolt i luften så peruken for iväg och landade på den förvirrade älgens huvud. Det föll sig så illa att det var en spegelvägg bakom soffan där paret satt och såg på tvn och älgen fick se sig själv i sitt chockartade nya yttre vilket gjorde att den skenade rakt ut på balkongen. Rakt igenom balkongräcket och med huvudet före ned i en lastbil med ett stort flak fyllt med finkornig sand på väg till stadens fisförnäma golfklubb.
Som en ursinnig björn vrålkastade sig älgen upp ur sanden och för ett kort ögonblick stod han stilla i luften. Lastbilen for iväg och älgen landade i baksätet på en gammal raggarbil som direkt kraschade bakre delen i marken och fick däcken att stå rakt ut. Föraren, en ung pojke som jobbat hårt en månad för att kunna ta ett lån och förverklig sin hormonfyllda dröm, att ha en riktig amerikanare. Han kastades ur sin egen bil som en katapult och for upp i en deformerad björk eftersom den bara hade fyra stora grenar. Hormonraggaren blev sittande på en utav dem, kramande björken som började gråta av glädje. Där ser ni! Man skall minsann krama träden, inget fel med alls! Men tyvärr för både hormonpojken och björken i det här fallet så var det ju exakt det enda denna björk inte skulle göra om den inte ville tappa mer grenar, gråta alltså. Så vips föll alla grenar av och raggaren stöp handlöst ned rakt på ryggen på den precis då passerande, superchockade älgen som hade demolerat den stackars pojkens bil.
Älgen ville inte ha något eller någon på ryggen och hormonkillen ville inget annat än att döda eller skada denna idiotälg som förstört hela livet för honom.
Så en märklig dans tog sin början, allt detta i den kommunala parken i Tyresö. En älg som hoppade och spratt i benen, rullade runt på marken och sprang rakt in i väggar på alla hus den stötte på. Sedan satt en vilt skrikande pojke på älgens rygg och högg den till synes galna älgen allt vad han kunde med en liten fickkniv. Inte konstigt att människor som var ute och promenerade i parken hade svårt att avgöra om de skulle springa eller stå och skratta åt spektaklet.
A-laget hade ockuperat en hel bänkrad på den västra delen utav parken där de allra största träden stod och bildade ett skyddande tak över bänkarna där under. Det konstiga med A-laget var ju det att de var ju inget officiellt ”lag”, så de hade ju ingen officiell ledare, men de hade Renny Stupränna som hade talets gåva (med en Marinella i kroppen i alla fall) och Renny for upp från sin position som talesman för A-laget och skrek, ”POJKAR! KOM IGEN! VI MÅSTE RÄDDA ÄLGEN!”
Javisst? Vem tänkte ni då? Rädda pojken? Ja tjenare, han hade ju en kniv!
Vissa likheter med zombies hade faktiskt A-laget när de racklade fram över en gigantisk gräsmatta som var ordentligt mönsterklippt av ingen mindre än kommunens gigant på gräsklippning, Sune Röjsåg. Ja, givetvis var efternamnet taget efter en utav Sunes idolmaskiner.
Älgen började tröttna. Hormonraggaren hade tappat kniven för länge sen och slog nu så mycket han bara kunde på älgen. A-lagets zombiegrupp var nästan framme och precis då dök farbror polisen upp med dragna vapen och springande så fort att den ena av de två atletiska unga männen sprang förbi älgen och pojken flera meter innan han fick stopp på sig själv.
”Så, unge man, släpp älgen!” Sade en av poliserna. A-laget ställde sig tillsammans med polismännen och införlivade dessa i A-lagets innersta kretsar.
”Skjuter ni älgjäveln så hoppas jag av, jag lovar!” Skrek den sjösvettige och genomlortige raggaren på älgryggen.
”Vi ska söva ned den, sedan skickar vi den till Uppsala för analys innan den vaknar.”
Sade den polismannen som hade sprungit förbi händelsernas centrum. Att älgen stod stilla nu berodde på att den var trött och lite skrämd av denna konstiga folkmassa som dök upp från ingenstans. Den ena av poliserna håvade fram ett litet gevär och siktade och sköt. Den hormonstinne raggaren föll som en fura av älgen, totalt nedsövd.
”Fan i helvete också!” Skrek skyttemästarpolisen.
”Men ge mig bössan för fan” snabbt ryckte den andra polisen till sig det lilla geväret och drämde iväg ett skott från höften. Älgen stack precis iväg och bakom älgen stöp Sune Röjsåg av sin åkbara, motivlackade gräsklippare. Gräsklipparen gjorde en tvärgir och satte full fart emot A-laget som hade omgrupperat sig till behörigt avstånd från polisen.
Ja denna dag skulle gå till historien i Tyresös historia. I parken sprang en skenande älg, två män låg skjutna av polisen på gräset och sov så sött, människor sprang åt alla håll i vild panik och skrek POLISVÅLD! POLISVÅLD! Och A-laget dansade en magnifik zombiedans tillsammans med den åkbara gräsklipparen som till synes jagade dem med berått mod. Renny Stupränna sprang och slog ihop sina händer så det klatschade i luften samtidigt som han skrek till gräsklipparen, ”Ja Kom Igen då, Kom igen!”
De två skamsna poliserna sköt två varningsskott i luften och lite längre bort stöp en mamma som var ute och gick med barnvagn ihop. Bredvid henne stöp en gammal dam av parkbänken rakt i den vackra tulpanrabatten.
”Men för i helvete Jansson, skjuta varningsskott i luften med den lilla bössan?” Sade en klart skärrad polisman och ryckte ifrån konstapel Jansson sin lilla ärtbössa. Sedan kastade han bössan långt ut i den lilla småbåtshamnen som låg nära den terroriserade parken. Bössan landade rakt i nacken på Edith Gamén som svimmade raklång över sin lilla styrpulpet och båten skenade exakt på en segelbåt som kapsejsade med en gång och alla tjugotvå gravt handikappade som bjudits på en segeltur av kommunen föll i vattnet.
Räddningstjänsten och frivilliga lyckades tack och lov rädda nästan allihop.
Älgen tog sig tillbaka till närmaste skog men föll veckan därpå offer för en kringvandrande vargflock.
Hormonraggaren fick givetvis sin bil lagad via sin försäkring. Kommunen betalade självrisken.
Sune Röjsåg återhämtar sig fortfarande på Lantmännens avdelning för psykoser.
A-laget med Renny Stupränna i spetsen klarade sig helskinnade undan den åkbara gräsklipparens attacker. De fick istället stopp på den och sålde den för 150 kronor till några förbipasserande jugoslaver utanför Statoil.
Den gamla damen som vaknade upp i tulpanbädden skrek, ”Jag är i himlen!!” Hon älskade nämligen tulipaner.
Den barnvagnsstyrande mamman var i själva verket en knarklangare som i den förklädnaden sålt knark obehindrat i tjugofem år. Men nu tog turen slut. När han vaknade satt han i arresten och kom inte ihåg någonting.
Pensionärerna i lägenheten tyckte det var mysigt med kraschade väggar och sånt så de klagade minsann inte utan bodde kvar i sin korsdragsvärldsledande lägenhet.
Edith Gamén vaknade upp långt ute på havet, liggande på golvet i sin båt.

Ja, ännu en sann historia.

Det var på väg att börja regna. Verkligen regna. De sockervaddsliknande molnen slickade topparna på granskogen som omgav vägen emot gränslandet. Inuti bilen blev rutorna immiga och luften fuktig.
Det kändes som vi for fram på den ödsliga vägen i slowmotion. Men jag visste att så inte var fallet givetvis. Sakta började stora regndroppar falla och jag betraktade deras skönhet innan de vattenplanade bort på bilrutan. Skogens stillastående ersattes av en regndans som i sakta mak vajade till rytmen av nederbörden.
Jag ser ett samhälle dyka upp en kort stund för att sedan försvinna i backspegeln. Det var lika tomt här denna gången som förra gången jag passerade här. Det är ett samhälle som alltid blir passerat, en idealisk plats där de bortglömda kan fortsätta att vara bortglömda. Kanske flyttar man hit en vacker dag, vem vet.
Bilens ventilationssystem fortsätter bråka med regnets tunga väta som letar sig in i kupén. Imman blir lika tydlig som vägen blir otydlig. Saktar ner och ökar till max på fläktknappen.
Nu har verkligheten kommit ikapp min fantasifulla syn av resan. Allt blir genast tråkigare, gråare och det smattrande ljudet av det eländigt regnande känns enbart störande.
Vi är nära nu, doften av Gränslandet börjar leta sig in genom ventilationen. Doften av förhoppningar och de otaliga bilarna som alla vill åka i samma rondell samtidigt.
Parkerar i mitten av alltings enorma härlighet och kliver ut på den rinnande asfalten.
Blir blöt igenom skorna direkt efter att ha gått rakt i en mindre damm som det kraftiga regnet ordnat där mitt på parkeringsplatsen. Jag var ju i vanlig ordning inte vaken utan kollade in molnen, hjärnorna bakom denna vildsinta blötorgie. Men sonen gav mig det där leendet som jag fått så ofta där han tänker, ”Men pappa då, igen?” Jag avbryter detta med att lägga upp en plan. Hur fort kan vi ta oss till GameStop utan alldeles för stora problem på vägen. Jag uppmanar min son att ersätta verkligheten med en lek, tankens kraft över andra. Han provar, misslyckas skrattande och skakar på huvudet åt min dumhet som fortsätter i tron att det funkar. Hehe
Då var vi framme i Gränslandets oas, det stinna och väloljade maskineriet kallat GameStop.
Efter detta besök blir lördagen äntligen en lördag och leendet kommer tillbaka.

Min dotter kommer gående över parkeringen i lugnt tempo. Regnet har inte lugnat sig utan snarare tvärtom. Men hon vill verkligen visa att hon köpt ett nytt jävligt bra paraply och saggar sig fram. Jag vevar ned rutan och ropar åt henne, ”Du får passa dig så du inte blir ikappsprungen av en snigel och biten i stortån!” Hon flinar, lite humor har hon i alla fall.

Hemfärd och tystnad. Många tankar i denna familj, det tycker jag om.

Väl hemma får det väl bli nån film kanske…kunde vara värre
.

Inte!

Men att solen stuckit iväg igen känns som ett svek, det sista sveket liksom. Nu får det vara nog! Dags att vi ta mig fan visar solhelvetet vad vi går för. Så nästa vecka ska jag skicka ett brev till NASA (NorraArvikasSpaceAllmänning). Där ska jag i detalj beskriva det åtgärdsprogram som bör tas fram. En åtgärd som ska svida och verkligen få solen att se igenom sina akter lite bättre. Vad som är i åtgärdsprogrammet?
Ja till exempel, omdirigera alla solresenärer på väg till t ex Mallorca till Antarktis eller norra Norge istället, bogsera en gigantisk brandbil dit. Till solen alltså. Detta torde skrämma skiten ur henne. Klart att solen är en hon! Vad trodde ni då? En han? Hahaha, jo tjenare, så som solen brinner? Med det heta temperamentet, en han? Hohoho

Idag ska jag också sätta mig i bilen och fräsa iväg till den fabulösa staden Charlottenberg. Men det blir lite senare i eftermiddag. Min dotter skall hämtas och min son ska kolla in gamefronten på gamestop. Därför får jag åka till civilisationens sista stad, Charlottenberg.

Och så har jag hittat en genväg härifrån Ottebol till Charlottenberg. Det var ju bara att följa en helt annan, lite mystiskt till utseendet, väg vars skyltning inte existerar.
Denna mystiska skyltlösa väg lotsar oss först till Åmotfors, ett samhälle som kommer att bli rikskänt snart för att någon har bombat deras ohyggliga farthinder. Man får köra i -10 km/h över dem för att inte bryta av bilen på mitten..
Sen ska jag ta ett kort också, på något riktigt roligt och exotiskt till och med för oss värmlänningar som finns efter denna genväg.

Nej, dags för lite skjutsningar åt alla håll!

Hoppas ni får en bra dag!

Nu får de att hitta på något nytt domedagsmonster snart. Både zombies och vampyrer börjar allt på att bli lite gäspiga :/
Kanske lite mer "the thing" stil eller "ockult domedags tema med alla slags otrevliga varelser" vore något :)))) Eller triffider... häxor och triffider :)))) Och domedagen mitt uppe i det :)))) Mums

Jag skulle aldrig gått tillbaka på den mest utopiska vägen i hela världen. Jag skulle ha låtit den passera utan att reagera mera än att vinka lite diskret.
Men nu har tåget gått igen.
Stationen har man lämnat bakom sig. Där står smärtan kvar och där skulle kanske jag ha stått också.
Men trots att mitt tåg är ett konstant natt-tåg så ser jag landskapet utanför. Det ser bara bättre och bättre ut, wow.
Anklagelserna emot mig om vad jag gjort och inte gjort och hur jag känner osv kommer via alla kanaler och hittills är ALLA fel.
Men smärtan är intelligent och utmanande.
Jag skulle bli mycket glad om smärtan kunde bli smärtfri de kommande åren tillsammans med sin smärttvilling.
Men jag är övertygad om att smärtan kommer tillbaka en vacker dag, då ska jag ta hand om den på ett propert sätt.
Fram till dess åker jag vidare in i mörkret med ett leende på läpparna. Jag vet att jag gjorde rätt, men det var fan i mig det tuffaste jag gjort i hela mitt liv.

När jag var liten ville min pappa ge mig lite andra äventyr än vad asfalten hade att erbjuda och tog med mig ut på landet och till skogen. Detta var tyvärr mycket ångestladdat och tråkigt för mig och jag fick lära mig se allt ur en helt annan vinkel. Den som med fantasins hjälp blev helt uthärdbar. Vi stötte på många människor. De satt i traktorer, på hästar, på kor, jagande efter getter, sittande i dikena, sittande uppe i träden eller bara stående för att vinka till alla som passerade förbi. Men i min värld var de alla riddare av gärdsgårdarna, Gärdsgårdsriddarna Av De Slagna Ängarna.

En gång var jag och pappa ute på det stentråkiga uppdraget att plocka något som kallas hjortron eller skogens guld som någon extra dum skämtare också hade benämnt denna vämjeliga lilla imitation av ett bär.
Då kom plötsligt en utav gärdsgårdsriddarna farande som en raket. Han sprang så bär och mossa yrde runt omkring honom. Han tappade sin ena stövel som flög iväg rakt i skallen på en nyvaken grävling som gallskrek emot den flygande stöveln innan den slog ned i det fula djurets skalle och den tuppade av.
Gärdsgårdsriddaren stannade till vid oss eftersom min pappa skrek, ”Stanna din riddare!” Detta älskade alla gärdsgårdsriddare, att bli kallade vid sitt nobla namn.
Riddaren bröt sig lite och intog diverse poser emot olika träd och stenar för att bevisa sin ridderlighet, att han bara hade en stövel verkade ha passerat hans utseendefixering. Till slut hostade han upp lite slem som han spottade ut till synes utan riktning men det hamnade mitt på ryggen på skogens vackraste padda som flög iväg i vild panik. Till slut berättade den stolte Gärdsgårdsriddaren att han skulle ut i skogen för att en gång för alla fånga in den sista silverkatten som sett solens ljus.
En silverkatt kunde inte bara klättra i träd och äta möss. Nej, silverkatter hade en månes ögon och en dimbanks smidighet. Sist men inte minst så sket den silver. Jo det är sant. Detta var ju skälet till att de försvann. Gärdsgårdsriddarna hade räknat lite fel där i sin girighet och slagits som katter och hundar om fiskmåsarna…hrm…ja eller något i den stilen. Sedan hade de som vann slaget en silverkatt var och nu fanns det bara en kvar. För en silverkatt hade aldrig lämnat denna delen av skogen och det visste minsann denne Gärdsgårdsriddare om. Min pappa och jag tittade på varandra och vi visste båda att vi tänkte samma tanke, ”Varför i hela friden ser de inte till att få silverkattungar av sina silverkatter? Men herregud, varför inte starta rena silvergruvan via ett silverkattsuppföderi?” Vi flinade åt ögonkontakten och tankekontakten samtidigt som vi visste vad vi nu skulle göra. Inte leta hjortron inte..
Men eftersom det var riddare vi hade att göra med här så hade en sådan ifrågasättning och sökandeutmaning varit direkt olämplig, usch på oss att ens tänka denna usla tanke. Nej vi fick allt finna oss i att vara skogssmygare i en smygig jakt på den sista silverkatten.
Gärdsgårdsriddaren med bara en stövel hade i ena handen en håv, en sådan man tog fiskar med. I sin andra hand hade han ett silverfat. Han berättade vidare att silverkatter dras till silver. De känner lukten på flera mils avstånd och sedan kommer de rännande som missiler rakt i din håv.
Jag såg att pappa instinktivt kände efter i sin ficka, jodå, det gamla silvermyntet var med. Det skulle han ju i och för sig inte gärna glömma eftersom det var en sådan turpeng att det aldrig gick att argumentera emot det inte.
Gärdsgårdsriddaren bugade sig på en nobel riddares manér men rökaren som han lade av i själva bugningen var väl inte planerad. På ett ytterst ridderligt sätt sade han direkt efter rökaren, ”Oj vad det knakar i skogen idag då..” Pappa och jag höll ju på att dö över att inte få skratta. Sedan sprang riddaren skrattande iväg samtidigt som han slog silverfatet i alla träd han passerade. Diskret minsann, det må jag säga.

Pappa och jag hade ett snabbt rådslag. Lägga ut myntet på den platta stenen som vi hade precis bredvid oss och sedan gömma oss bakom en buske. ”När katten kommer så går vi sakta fram och pratar med den lugnt och fint, psss pssss du vet. Sen nyper jag den och vi drar till bilen som raketer, ok?
”Ok!” svarade jag med ett leende, detta var ju så jäkla spännande!
Silvermyntet låg där och blänkte i solens ljumma strålar i över en timme. Pappa hade somnat och det hade nog jag med gjort om det inte hade varit för den ljusgråa katt som helt plötsligt kom lufsande fram emot myntet.
Jag knuffade till pappa som vaknade i en total yrsel och desorienteringsattack och utbrast, ”Tala guld och tiga är silver, det kommer ni att veta efter att ni gift er!”
Sedan blev han grustyst när han fick syn på den gråskimrande katten. Den hade inte silverpäls men bra nära. Den gråa framtoningen var mycket ovanlig för en katt må jag lova.
Pappa tittade på mig och jag visste direkt vad han skulle säga.. Thomas, smyg fram och ta den du, jag har känning av ischiasen och det kan skrämma iväg katthelvetet vet du.
Jag suckade men jag log emot honom sedan smög jag fram till den långhåriga gråa katten och lyfte upp honom. Inte minsta problem, inga protester alls. Den kurrade och lade sig till rätta i min famn direkt, hur skumt som helst. Normalt brukar katter riva och bita mig som små minihitlersar. Men inte denna lilla goding, jag blev helt såld direkt och bestämde mig för att alltid vara med denna katten.

Väl hemma så ställde pappa i ordning en bajslåda till katten med gott om grusfyllning. Sedan hällde han upp två stora burkar kattmat. Han rufsade om mitt hår när han klev förbi mig och så sade han, ”Japp, klart, nu ska vi bara vänta in silvret..”
Ja vi väntade och vi väntade. Men silverkatten åt och åt. Men verkade inte vilja skita. Till slut när klockan blev lite över 23.00 så smög silverkatten upp i lådan. Grävde lite små hål överallt och satte sig och sket. En stor brun bunt med kattskit, brunsilver?
Pappa gick fram till lådan och hukade sig ned över kattskiten och tittade noggrant på skiten.
Sedan gjorde han en grimas när han med sin bara händer letad igenom bajskorvarna för att hitta eventuellt silver. Men han hittade tyvärr bara skit. Då gick det upp ett ljus för honom och han började skratta.
”För fan Thomas, det är ju ta mig fasen du och jag som är de största gärdsgårdsriddarna av dem allihop. Vi gick på det!”
Nu fattade jag, ”Åååååh, så jävla dumma vi är då!!” Sade jag och höll ansiktet i mina händer. Sedan började jag skratta.
Denne Gärdsgårdsriddare av Brakenskit som vi mötte, han lurade verkligen skiten i våra händer.
Tänk vad han ska ha skrattat när vi for därifrån så grusvägen blev den Värmländska versionen av en sandstorm. Och inte minst, tänk vad han skulle prata med allt och alla nu, fy fan, nu fick vi åka åt något annat väderstreck i fortsättning, och det gjorde vi också. Där hände minsann saker där mer, men det kan jag ta en annan gång. 

Tänk vad komiskt på ett icke komiskt sätt det är, att om en dag börjar dåligt så fortsätter den ännu sämre..

Somnade ungefär 07.00. Jodå, ni läste rätt, 07.00!!! Underbart!! Påminner mig om de gamla dataspelsnätterna. Då kunde man sitta uppe tills morgonen klappade till en i ansiktet och ändå hade man mage att bli besviken, men? måste jag sova?
Inatt var det inga sådana skäl utan mer att tankarna inte lämnade mig ifred och jag kände mig inte trött alls. Sedan får man ju skylla sig lite själv. Jag har ju de senaste dagarna matat mig själv med dokumentärer som rört sig i verklighetens gränsland. Detta har resulterat i många nya funderingar, men det är ju bara skitskoj )))
Men sedan har ett flertal sms väckt mig sådär perfekt tidsmässigt sett. Ett kom ca 09.00, det andra ca 10.00 och det tredje ca 11.00.
Sedan har ytterdörren öppnats och stängts ungefär tjugo gånger mer än en vanlig dag. Vilket i och för sig hade en enkel förklaring men vilken tröst var det för mig som vaknar av varje litet ljud?
Den siste som lämnade huset hade inte stängt dörren riktigt så i korsdragets tecken stod ytterdörren och bankade på sig själv. Helt jättemysigt, något jag rekommenderar till er som vill ha lite speciellt fredagsmys. Ställ dörren öppen och ordna korsdrag, wow säger jag, man myser så man nästan svimmar.

Sedan upp som ett skadeskjutet segel, vingla nedför trappan som en fyllegubbe utan ben och in på toaletten bara för att konstatera att man fortfarande skrämmer vettet av sig själv så fort man tittar i spegeln.
Raka skallen, raka ansiktet och duscha. Sedan sätta sig och öppna min älskling laptoppen. Då börjar man må lite bättre, hemmakänslan sprider sig som en varm kopp silverte i hela kroppen och då kommer hungern och törsten flygande som ettriga raketer utanför Bagdad. Mat och dryck får vänta en stund till. Nu ska här skrivas. Detta ni läser nu med andra ord. Det är faktiskt ett ganska roligt skrivexperiment, att jag som skriver liksom för en dialog med er som läser, man vet aldrig hur dumt det kan bli.

Får i alla fall avbryta allt för att förbereda en tur in till min favvoaffär, Lidl )) Dricka och godis och något mer skall införskaffas. Jag hatar att handla själv men tack och lov följer min snälle lille (hehehe) son med mig. (14 år och 1,83 lång)

Återkommer med lite mer sanningar senare. Jag önskar er alla en trevlig dag!!

Vietnams alldeles egna BigFoot har det lite mer klatschiga namnet Batutut. Följer med ett urdumt amerikanskt team som plöjer igenom Vietnams djungler i hopp om att fånga en Batutut. Varför får detta mig att tänka på King Kong...hm..ja hursomhelst de gick helt lottlösa. Inte ens ormbitna,tigeranfallna eller vietkongade..vilken besvikelse :(

Läste en fantastisk bok en gång, Ljusfolket. Efter den fantastiska läsupplevelsen skedde ett nytt uppvaknande inom mig. En del av den Thomas jag alltid visste att jag var tog nu över allt inom mig och jag började leva på ett lite annorlunda sätt. Jag började lita på maggropskänslan.
Jag ställdes då inför ett helt antal nya problem i mitt liv. Skulle jag alltid göra som maggropskänslan visade? Men det kunde jag ju inte! Det kan jag ju fortfarande inte! Även om jag är klart medveten om att den visar mig rätt väg. Jag har nämligen satt mig själv på ett tåg som inte stannar på alltför många stationer och har väldigt få avsläpp..
Men jag klagar inte för jag vet ju också att detta tåget är på väg till stationer som jag kommer att tycka om. Jag tog liksom tåget förbi Kalmar för att komma till Stockholm, när det fanns ett via Örebro som väntade på mig hela tiden. Åh så underbart kryptiskt!

Sitter och tittar på det så förlöjligade dilemmat med de så kallad kidnappningarna utförda av utomjordingar. Men snälla Thomas, varför lägger du ner tid på sådan skit?? Tänker ni som känner mig nu. Men känner ni mig riktigt väl så vet ni också att exakt sådana här ”dumma” historier är rena guldet för min fantasi. För det är det enda sunda och förnuftiga i denna bakvända värld, att låta fantasin visa dig sanningen..
Sanningen ja, så viktig för så många, till ingen nytta alls. Med det menar jag inget illa men jag förstår ju att hundra år passerar väldigt fort, likaså tusen år. Jag förstår också att min medverkan i denna fars på jordklotet inte kommer att ha en direkt lysande ihågkommen insats bakom sig. Utan snarare ingen alls. Om två hundra år, vem kommer då ihåg oss?
Sätt allt detta i relation till den klassiska frågan, vad är meningen med livet?
Jag tror att svaret på den frågan är olika för oss allihop. Men vi måste lära känna oss själva för att veta vad vi ska göra. Jag vet min mening med livet. Och jag vill att ni alla ska veta er mening också!

Hade också en mycket rolig och känslosam diskussion med min äldsta dotter. Angående nära släktingar till mig. Hon berättade nyheter som jag inte visste och det gjorde ont i hjärtat att få reda på det. Fick mig att sätta mig i det mörkaste hörnet och tänka. Gud vad mycket som jag skulle önska hade blivit gjort annorlunda här i livet. Inte då bara utav mig, utan också av de andra som deltar i min show. Samtidigt som jag deltar i deras show.

Jag berättade för min dotter om en man som jag i och för sig inte spenderade så mycket tid med men som har betytt så mycket för mig genom hela mitt liv. Jag kanske var med honom 30 dagar på ett år. Men herregud vad dessa dagar var magiska, för han hade och har fortfarande det som jag ärvt av honom, förmågan att skapa mycket ur inget. Han har också sårat mig mer än vad någon människa på denna jord gjort. Också en förmåga jag ärvt, tyvärr.
Och jag vet nu hur du/jag fungerar. Det gör att jag förlåter allt lite mer. För vi tänker alltid gott i det vi gör. Vi vill aldrig skada någon vi tycker om. Tårar i massor spenderar vi i de mörka rummen när ingen ser. Allt för det dåliga samvetets skull. Jag vet detta för jag gör ju lika som han.
Jag hoppas du kryar på dig, även om jag vet att du aldrig på hundra år kommer att läsa detta.

Nej men herregud, jag får stänga av denna alien smörja. Dokumentär?? Ja tjenare, inspelad på nåt drogavvänjningshem tror jag.

Lyssnar fortfarande på ”Run” med Snow patrol…

Skolorkesterturnén genom Europa innefattade givetvis inte alla städer. Månbergaskolan hade som tradition att de senaste tio åren skicka sin skolorkester i avgångsklasserna på en lite annorlunda resa genom Europa. Så också detta år.
Detta innebar att Sammy fick bekanta sig med länder som Montenegro och Bulgarien. Städer såsom Belgrad och Podgorica. Detta gjorde ju inte resan mindre intressant tyckte Sammy. Det fanns ju så otroligt många snygga tjejer i dessa städer de besökte.
Men så hade vi den praktiska biten av hela resan. Bussresandet, boendet och uppträdandet av skolorkestern på en väl utvald skola i någon utav dessa städer. Bussresandet gav myrkryp i benen redan efter två timmar och boendet var oftast i sovsäck på liggunderlag i någon svettluktande gymnastikhall..
Själva uppträdandet var väl det roligaste och enklaste. Sammy var ju en naturtalang utav högsta dignitet och skulle kunna gå långt som klarinettspelare om han ville.
Sammy kände också den fantastiskt fina känslan av uppskattning som gavs av publiken i de städer de spelade i. Ingen kastade upp några trosor eller kalsonger så det var ju inte direkt något ös på det viset. Tur var väl det för främre raden bestod mest av lärare som ibland skulle kunna vara karaktärer i en Rob Zombie film.
Resan pågick i två veckor och man hann med tio olika länder och städer. Så när bussen rullade in i hemstadens dystra gatubelysning trodde nog Sammy att ingen i hela bussen egentligen ville hem. Detta var den sortens resa man skulle kunna hålla på med som arbete resten av livet.
Alla deltagare blev av den snälla busschauffören hemkörda ända till sin dörr och fick hjälp med att bära in sina saker.
När bussen kom upp till toppen av Brakkullen där det lilla röda huset som Sammy bodde i var beläget så blev han mycket förvånad. Det var helt mörkt i huset. Inte en lampa tänd. Nog för att sensommarnattens mörker inte var direkt becksvart men nog tusan borde mamma ha tänt någon lampa i alla fall, även om hon gått och lagt sig, även om hon missförstått dagen han skulle komma hem till någon annan dag. Konstigt. Den där lite kittlande känslan av illamående av oro kom krypande längs Sammys ryggrad. Han visste direkt att något hade gått åt pipan inne i huset, han var till och med så säker på det att han övervägde att ta med sig de två lärarna och busschauffören in. Men ni vet väl hur det är, tänk om man skulle göra allt smart man tänker ut att man skall göra, och inte alltid ignorera de bra tankarna. Det var nog en mänsklig läggning, att alltid missa dörren och springa med huvudet före rakt i väggen bredvid istället.
Busschauffören gjorde sin plikt och bar det mest av Sammys packning ända till dörren. Sammy bar bara en liten ryggsäck och snart såg han bakljusen på den mest underbara bussen försvinna nedför Brakkullen.
Två gånger tappade han nycklarna i sitt försök att låsa upp ytterdörren. Så när han tog tag i dörrhandtaget för lite hjälp när han reste sig upp tappade han hakan. Dörren var olåst!
Men herregud, mamma låste ju dörren hela tiden. Efter att ha tillbringat alldeles för många timmar framför tv4 fakta och alla brottsprogram hade hon blivit så säker på att hela omvärlden var farlig så att hon minsann inte skulle bli någon munsbit för någon inte. Hon hade till och med lagt ut diverse ”vapen” lite överallt i huset. En hammare på andra hyllan i storrumshyllan, en sax bakom toaletten, en liten kökskniv under sin säng och under Sammys säng ett brännbollsträ. Ja ibland tyckte till och med Sammy att mamma överdrivde, men som han också kände, skulle det hända något någon gång då kanske han inte skulle kalla henne överdriven.
Så att dörren nu gled upp och uppenbarade den mörkaste hallen Sammy någonsin sett gjorde ingenting bättre. Sammy tittade bakom sig och ner genom björkarna som stod utspridda längs Brakkullens uppfart. Det var kolsvart hos doktor Barrimoff, typiskt.
En mycket konstig lukt kom som en luftvåg ut ur huset och rakt in i Sammys andningssystem. Han gjorde en äcklad min, det luktade ju för fan surströmming blandat med blodpudding..
Sammy sträckte handen runt dörrkarmen för att tända ljuset. Inom sig var han nästan orolig att ljusknappen skulle vara borta den med men så var inte fallet. Att sedan ljuset inte tändes det fick honom bara att stå stilla där utanför och stirra in i husets mörka inre. Då hörde han mammas röst.
”Sammy, Sammy, hjälp mig, snälla, kom och hjälp mig..” Hon lät helt färdig, som om hon inte ens orkade prata. Sammy kastade sig in i mörkret, nu var rädslan och osäkerheten som bortblåst. Han petade upp dörren till sin mammas rum och stöp omkull på någonting så han slog axeln i golvet eftersom att han i ren instinkt hann vrida kroppen och sträcka ut armar och händer för att ta emot sig. Det var blött på golvet, mycket blött. Och det han hade ramlat på var ingen det, det var en den, Sammys mamma.
Tankar och känslor exploderade inom Sammy och han kastade sig skrikande bakåt på golvet. Han hade stirrat in i sin mammas grågula öppna döda ögon och sett uttrycket i hennes ansikte. Förvridet som om hon hade haft den mest plågsamma död en människa någonsin kan få. I mörkret svartnade det för Sammys ögon, låter dumt va, men det gjorde det. Kroppens försvarssystem stängde ned honom. Han orkade inte hantera denna situationen och var mycket nära en total kollaps där han nu satt och huttrade, lutad mot sin mammas golv. Det dansade som eldflugor framför Sammys ögon och han blev medveten om att han blivit blöt igenom byxorna och på händerna. Att det sedan var uppenbart att det var utav sin mammas blod det gjorde inte saken bättre och stackars Sammy gjorde det enda man kan förvänta sig av en tonåring i kaliber känslig, han svimmade.

Tar mig en titt på The Road, en filipinsk skräckis.. hehe, ja? FILIPINSK! Och får som vanligt pisk på rumpan när det gäller mina förutfattade meningar.. Den var ju helt jävla störtrå! Så bra! Denna kan jag verkligen rekomendera, The Road!! Och man blir van filipinskan efter ett tag, men ganska störande i början hehe

Kollar på dokumentärer om dessa sex trianglar som är länkade till varandra som ett svettband runt hela jordklotet. Jodå, det finns flera trianglar än Bermuda. Ganska fascinerande men också en öppning för enkla vetenskapliga svar. Men det verkar dokumentärmakarna inte vilja ta på allvar. De naturliga orsakerna alltså. Men kära någon då, dessa områden med sina undervattniska strömmar och underjordiska vulkaner är alla lika. Magnetfält utan dess like. Och gasutsläpp som eliminerar ytspänningen och poff så sjunker skeppen. Ja men planen då? Det har ju försvunnit många många plan också? Än en gång så erbjuder dessa trianglar speciella erbjudanden för de som vill sälja kompasser, för de funkar inte alls här. Planen som försvunnit har troligtvis flugit vilse och till slut gått i vattnet pga av soppatorsk.. låter ju extremt mer logiskt än att ufon plockade upp planen och stack iväg med dem. Hm,,det är allt bäst att hålla sig på marken tror jag :D

Det är titeln på en riktigt lågmäld skräckfilm som innehåller repliker du aldrig trodde du skulle få höra hehe.. den är en hyllning till de b-skräckisar som gjordes på sent 70tal och tidigt 80tal med tunga namn som Superstition, Evil Dead och Ghosthouse i toppen. De är inte bra, men de är ändå jädrigt bra, förstår ni? Kultklassiker!!
Ganska skönt i dessa spiderman och batman tider att få ta tag i lite riktig mysskräckisar. :)))))

Avbryter skräckfilmen för jag är bara tvungen att föreviga två fraser som sades i de inledande scenerna,,, (En grupp ungdomar, tre bimbos och två brottare kommer in i spökhuset, en bimbo vräker ur sig) "Oh my god, it smells so cold in here...." hehe.... (En äldre dam läxar upp en yngre bimbo med dessa visdomsord...) "You may not believe in ghosts,but that doesnt mean they dont believe in you...." Hrm,,,ok ,,,,, host host

Jag är en nattlig vakendrömmare. I de perioder av ickesömn som belastar mig så tackar jag min lyckliga stjärna för min fantasi. Då kan jag drömma de mest bisarra och mest romantiska och mest skräckiga drömmarna i hela världen.
En gång låg jag och vakendrömde och somnade. Det underliga var att jag fortsatte på samma dröm fastän jag somnat. Och fick då lära mig att i de riktiga drömmarnas värld där är allt verkligen upp och ned, till med elefanter klättrar upp i tallarna))))
Det är så varmt här, drömmarna blir följaktligen hetare än vanligt, jävligt störande!!
Skickar mina tankar till de jag bryr mig om innan jag släcker lampan.
Gud så skönt, mörkret. Ögonlocken blir tunga som bly och mina försök att tvinga mig till att ligga och drömma i mörkret (vilket är skitmysigt) går åt pipan direkt.

Haft en hemsk natt i vanlig ordning. Vaknar varje timma. Ser alla mina missade samtal från min mamma, fan. Men jag försöker sova. Pratar sedermera med henne och jag får gå resten av dagen med dåligt samvete gentemot henne. Jag är ledsen mamma men jag önskar jag kunde vara en bättre son, kanske blir jag det en dag, kanske inte. Bara att hoppas hon inte läser detta då hehe.

Dagen flöt på i vanlig semesterordning, packning, handling och sedan kattkrig. Nu har både kattmamman och ungarna börjat göra egna bon lite överallt.. På de mest opraktiska ställen som möjligen går att finna. Och ungarna åt kattmat med en gång idag, de spottade åt välling och pure, men kattmat det var mums det. Torrfoder alltså. Ok, bra då, nu kan de gå på lådan och äta riktigt mat, duktiga katter. Sätter in en bild på Link och TwoFace som uppenbarligen vill bo i Sodastreamflyttlådan.. Nu ska jag dricka en Burn och se på en lovande skräckfilm, The Haunting of the Whaley House…. Ser go ut den :D

Fortsättning på korsvägsdemonen kommer imorgon!!!

Jag satt och tittade ut genom fönstret utan att låta en enda tanke komma ut. Åskmolnen rullade fram i horisonten och de såg aldrig ut att ta slut. Jag tänkte på att om allas tankar behålls inne i hjärnan, då skulle ju livet bli bra tråkigt, förlora själva kärnan. Så jag tänker "högt"när jag skriver, ibland gör det lika ont som när en katt river :))))) Och nu flinar jag åt mina dumma rim, känns ju lite som att jag är inne i ett stim! :))))

Sitter i sängen med värsta korsdraget vilket resulterar i att jag i praktiken har gardinerna i mina ögon.
En hemskt känslomässig upplevelse drabbade mig då jag gjorde misstaget att lyssna på Run med Snow Patrol.
Vilken fantastisk text som bara måste vara självupplevd för att kunna skrivas.
För en del saker måste vara på det viset.
Till och med min fantasi har sina gränser och kan aldrig slå erfarenheter och självupplevdheter.
Tänker tillbaka på mitt liv men backar snabbt. Det gör ju för ont och jag skäms ju för mycket. Sådana felaktiga beslut jag tar, så mycket dumt jag har gjort. Men jag har alltid trott att jag skall rätta till allting en dag, det gör jag fortfarande.
Känner mig starkare och gladare än på många år just nu. Och det i en tid då orosmolnen hopar sig över horisonter som ännu inte varit öppna.
Men gud vad störande ont denna sång gjorde då, så vacker.
Den skall allt spelas på min begravning den tror jag, och det sagt utan någon slags domedagstyckasyndommigsjälvsak nu då hehe, nej, mer ärligt faktiskt.
Run med Snow Patrol.

Jag har berättat för er om att de blodtörstiga Lodjuren från Blodspilleskogen tagit över varenda dike i Ottebol?
Men det har bildats en motståndsrörelse, de kallar sig The Skavengers. En ohelig sammanslagning emellan katter, grävlingar och rävar. Till och med en och annan skogsmus har fått en lägre uppgift på delegeringslistan (vara bete till något utav lodjuren).
Jag lyckades få en bild på Mc Saga när hon precis siktat in sig på ett stackars ovetande Lodjur. (Jodå, fullträff, ett lodjur mindre i dikena i Ottebol…)

Jag har tid. Jag har mycket att göra. Jag har lust. Men istället sitter jag med min största passion, skrivandet. Har nog fan i mig ett stort fel i min hjärna,,, fy fan.

Tid. En utav dagens världs absoluta ovärderligheter. Den som har mycket tid den har allt. Den som inte har någon tid går under. Men visste ni att vi kanske allihop har fått delar av vår tid stulen? Inte? Bra, läs följande då så vet ni..

De hade funnits på denna planet alldeles för länge. De var så anpassningsbara att det var skrämmande. Men först nu stöter de på problem. För tiden blir inte lika lättåtkomlig längre plus att övervakningssamhället avslöjar även sådant som får den som står utan öppen mun att få en direkt.
Det finns historier om vampyrer, varulvar, hemliga monstergrupper som lever i de mörka skuggornas land, ren bullshit! Men såklart roliga och spännande historier för de uttråkade. Att det sedan finns ett hemligt släkte, en underjordisk organisation, tusentals varelser över hela jordklotet, det låter väl mumsigt va?
De riktiga icke mänskliga människorna som lever mitt ibland oss de kallas helt originellt för tidstjuvarna. Aha! Ny tänker ni säkert, ”Thomas har sett den där filmen där tiden du har i ditt liv är programmerad på din handled och allt betalas med tid…” Haha, ja tjenare, en bra film och jag blir mer och mer säker på att dess manusförfattare fått reda på detta med tidstjuvar och inspirerats till filmen.
Först 2010 fick CIA nys om tidstjuvarnas existens och intensifierade då direkt jakten på dessa illmariga tidsmarodörer med målsättning att få reda på vilka deras uppdragsgivare kunde vara och hur de var konstruerade rent fysiologiskt.
Men att fånga en tidstjuv är nog lika lätt som att fånga en vind skulle det visa sig. På de två senaste åren hade CIA fångat 0 tidstjuvar men de hade i alla fall fångat en utav dem på en övervakningskamera på en bar.
Men hur fick då CIA reda på att dessa varelser fanns då? Jo, helt enkelt pga att en utav tidstjuvarna gjorde ett monstruöst misstag. Han tog inte reda på sitt tidsoffers hela bakgrund, vilket är en grundregel för alla tidstjuvar. Han gick bara in på en bar och tog tid från den första han hittade. Denna specielle tidstjuv gick under namnet Red, enbart för att han hade röda öron och älskade rött vin. Nu var det ju höljt utom allt tvivel att han denna dag på baren då han stal tid från en CIA-agent var kraftigt berusad för inte ens Red skulle annars göra ett sådant misstag. Denna bar hade också den där övervakningskameran som nämndes ovan, där Red fångades. CIA har ju ingen aning om att denna varelse går under namnet Red så de har satt ett eget namn på honom, ”The Bartimer”. Föga originellt.
Det kan ju bara spekuleras i vad som händer när en tidstjuv stjäl av din tid. Kanske tar den din livsenergi för exakt den tiden du skulle ha haft om du fått behållit din tid. Kanske är tiden länkad på något sätt i dimensionernas oregelbundna världar och kan användas på något sätt.
Hur som helst, ville bara påvisa er som läser denna sida om dessa varelsers existens. Så om ni ibland undrar vart tiden tagit vägen, då vet ni det nu..
Som sagt, många sanningar om det som ska vara osant ska sägas på denna sida..

Hehe,nu var jag elak :))) Direkt töntiga är de små liven inte. Men de har fått namn.. Den röda han heter Link, den med halva ansiktet brunt heter TwoFace och den som bara är gullig hon heter Bosi.
Hade jag fått bestämt hade de hetat Gunbritt, Ragnhild och Obama.

Unidentified Submerged Object, ett oidentifierat föremål under vattenytan. Ett fenomen mycket store än vad man kunde tro. Det sker mer iaktagelser av mystiska undervattensfarkoster än det rapporteras om UFO:n.
Det kan till och med läsas i Christofer Columbus loggbok om hur ett flertal lysande föremål kom flygande både i och ur havet. Men på den tiden togs sådana iaktagelser som religiösa akter eller som aninmaliska.
År 320 före kristus Såg Alexander den store mystiska metallsköldar komma flygande ur vattnet. Stora som hus men ljudlösa. Detta fick Alexander att spendera de sex sista åren med att söka efter dessa metallsköldar.
Men det mest dokumenterade USO-fallet är nog ändå 1967 (härligt år) i Shag Harbour,Nova Scotia, Kanada.
Ett hundratals vittnen såg den 4e oktober ett stort cigarrformat lysande metalliskt föremål stå helt stilla i luften i nästan i en halvtimme. Sedan dök det, i mycket hög hastighet ned i vattnet och försvann. Många fotografier och filmer togs men alla är ”mystiskt” försvunna till dagens datum.
Nästan en vecka efter detta chockartade fenomen kom nästa smäll i den lilla sömniga hamnstaden. Ett exakt lika föremål som det som tidigare hade försvunnit ned i vattnet kom i hög hastighet och dök rakt ned i vattnet igen. Men i och med detta så blev den lilla staden Shag Harbour en belägrad stad av den Kanadensiska militären. Ingen kom in och det var till och med svårt att komma ut ur staden. All kamerautrustning beslagtogs och i flera års tid var staden ett riktigt Area 51 fast i vattenvärlden.
Det skrevs flera böcker om händelserna, både faktaböcker och rena sagorna.
Jag skulle kunna sitta och skriva hela dagen här om alla dokumenterade USO:n men det var ju liksom inte meningen. Min mening var att väcka er nyfikenhet, att ni själva nu ska undersöka på Internet om detta fenomen. Det finns en hel del goa dokumentärer. History channel gjorde några bra.
Jag kommer att presentera flera av dessa fenomen på min blogg. Väldigt ytligt, men ändå en presentation pga att jag vill att ni ska se den stora bilden. Se att allt inte bara är vad som finns på Palmviken. För om man sitter och filosoferar över allt. Och lägger till dessa lite småmystiska ingredienser då kommer man fram till en sanning som heter duga. Det är först då som man kan våga sig på att prata om alla livsfrågor som finns. Religionens roll i allt detta då? Jomenvisst, den har en stor roll. Men kanske inte på det sättet som så många tror. Det är ju bara att tänka logiskt samtidigt som man låter tanken gå igenom de murar som byggts upp av förnuftets dumma kommendanter.
Nu ska jag se ännu en dokumentär, om illuminati…. Skrämmande faktiskt.

När det vore högst passande att sova passar jag på att inte göra just det. Utan tar min nattliga tur ut i det okända. Tiden på dygnet då de som skyr dagens ljus börjar röra på sig. Gnistrande ögon i strålkastarens ljus. Några buskar som rör sig som om de fått löss. Sedan kommer civilisationen. Gatlampor som lite bekvämt talar om för dig vart du ska köra. När jag var yngre brukade vi sparka till dessa gatlampor så de slocknade. Sådant som man ångrar idag och inte riktigt kan förstå det endera tuffa eller roliga i själva aktionen. Men ok, sådan var ju ungdomen, felaktiga beslut på lång rad. Haha, ja, ja, jag gör dom väl än :) De felaktiga besluten alltså :) Kanske lär jag mig en vacker dag, vem vet? :)

I den minst 5000 år gamla hinduistiska skriften Mahabharata beskrivs flygande objekt i skyn. Blänkande i guld och med förödande krafter att förgöra men också att hela skadad mark, de blev kallade Vimanas.
En ganska intressant tanke tycker jag, iallafall tillsammans med hur jag ser på saker och ting och med kunskapen jag fått genom att läsa alla olika religioners skrifter. (Nej, jag har inte lusläst alla men i alla fall skummat igenom alla och lusläst 3 av dem)
Men om man verkligen vågar och vill. Då ska man gå igenom alla dessa skrifter. För långt före de profeter som dokumenterats i biblarna och i koranen fanns ju det som är intelligensen bakom allting?.. Låt din tanke flyga fri och fantisera, låt det som ska synas synas. För det råder ingen tvekan alls om att det är värt det. Vi är så små i det stora hela så det är nästan komiskt, för vi tycker vi är så stora. (Människorna)
Bilden föreställer en Vimana, handgjord för tusentals år sedan i Malaysia. Men liknade hantverk föreställande exakt lika farkost har hittats i Peru och Indien. Gött med lite semestergrönning väl :D ?

Långt, långt borta hördes en röst. En diffus stämma som sade, ”Sammy, Sammy, Vakna nu då! Du kommer ju för sent till skolan!”
Sakta kom allt tillbaka och Sammy for upp ur sängen så att mamman ramlade på rumpan i ren överraskning samtidigt som hon skrek en mycket ovanlig svordom för att vara henne.
”Men va fan mamma! Hur kom jag hit?” Sammys fråga måste ha varit väldigt dum eller också pratade han väldigt otydligt för mamma skakade bara på huvudet och svarade, ”Du måste sluta dricka dessa förblenade energidryckerna, ok? Sätt fart nu, jag kör dig!”
Sammy förstod ingenting. Hade han svimmat där ute i skogen eller? Men hur i helvete hade han hamnat här i sin egen säng då med pyjamas och allt? Otroligt konstigt, eller rättare sagt otroligt jävligt fruktansvärt ologiskt!
Han drog på sig sina mest slitna jeans som säkert skulle behöva tvättas. Kalsonger och strumpor hade han i alla fall tagit nyrena ur den översta lådan i byrån fylld med överraskningar. Om man har ironisk humor vill säga.
En t-shirt med trycket NEJ på blev dagens överdelsutstyrsel. Skulle säkert bli en riktig skitdag detta med tanke på hur den hade börjat.
Mamma satt redan ute i bilen, en liten Mitsubishi Lancer årsmodell -89. Sammy var lika överraskad för varje dag som den bilen inte självdog av ren ålderdom eller av respekt för den övriga bilvärlden för att den bidrog till en fulhet som inte var bilvärlden värdig.
En flaska Pucko i ena handen och ett paket med skinka i den andra och sedan iväg ut till en styck otålig mamma i en styck ful bil och iväg till en styck slempaddeskola.
Men det ska ni veta att Sammy normalt älskade skolan och hade högsta betyg i så gott som alla ämnen. Idrott var ett undantag, där fick han inte så högt betyg mest pga att han sket i simlektionerna. Men han kände inte som om han skulle lida så mycket av det. Någon sjöman hade han ju aldrig tänkt bli och risken för att filmen ”Waterworld” skulle besannas under hans levnadstid vore högst ologisk.
Som vanligt i den tio minuter långa bilfärden till skolan med mamma så blev han tvungen att sitta och lyssna på hur tufft hennes liv som ensamstående mamma var. Vilken elak chef hon hade men hur otroligt duktig hon var på sitt jobb. Hon arbetade som avdelningsansvarig på ett utav de där större varuhusen som i princip sålde allting mellan himmel och jord. Hon hade hand om trädgårdsavdelningen. Vilket hade resulterat i att saker och ting hade blivit bättre för Sammy faktiskt. Mamma hade ju köpt en sådan där förprogrammerad gräsklippare till inköpspris. Det hade ju nästan räddat Sammys liv, för den där jävla gräsklippningen, den var så urtråkig att Atari 2600 framstod som värsta grafikdrömmen.
Men någonting kändes konstigt idag. Han kände det som om att han hade läppstift på sina läppar? Som om han hade ont på fel ställe, ja ni vet? Där nere.. Sen luktade det rökt makrill hela tiden. Han hade redan frågat mamma om någon idiot grillade så här tidigt på dagen, men blicken hon gav honom fick honom att förstå att denna doft, den kände verkligen bara han.
Som vanligt verkade det som om alla skolungdomar på denna högstadieskola kom exakt en minut före lektionstarten. Den breda trappan som ledde upp till de stora dubbeldörrarna vid skolentrén var smitfulla med ungdomar som alla försökte gå in genom dörrarna på samma gång. Helt jävla otroligt, tänkte Sammy och gav sig in i gröten av sena skolungdomar.
Sammy han precis komma innanför dörrarna då han fick en klapp på ryggen av en okänd kille som sade, ”Grattis då din turgubbe!”
Sedan mötte han många som sade just ”Grattis” till honom. Detta gjorde honom mer förvirad än klok.
Som i alla andra skolor som byggdes under kalla kriget tiden så var också denna utrustad med ett högtalarsystem som var både raspigt och frasigt i sin ljudkvalitet. Först kom det där jävla plinget, sedan meddelandet. PLING! ”Kan jag sscchhh få be frrrrr Sammy Ludwigson att komma till rektorskontoret tack!”
Va?
Hade han hört rätt?
Hur många Sammy Ludwigson fanns det på denna skola egentligen? För inte fan kunde meddelandet gälla honom?
Fröken Nippertipp kom nippertippandes i sin tätt åtsittande kjol och sina 30 cm höga klackar. När hon fick syn på Sammy sken hon upp som en sol. Sprickor i hennes alldeles förskräckligt förskräckliga smink spred sig tack vare hennes stora leende. Detta fick Sammy att le också.
”Grattis då lilla Sammy, skynda dig till rektorn nu, så du får veta vad du ska göra!”
Men? Sammy stod som förstenad men också nu fylld av förväntan. Detta kunde ju faktiskt bara betyda en sak..
Sammy sprang allt vad han kunde till rektorns kontor, hann inte bromsa så knacken på dörren blev i själva verket Sammy som for in i dörren med ett brak i ett desperat bromsförsök efter att ha hoppat nedför de sex trappstegen som ledde ned en halvvåning till rektorns kontor.
”Kom in!” Rektorns röst var som vanligt bastant och rejäl. Fick Sammy att känna sig som en liten skogsmus som stod och pep i varenda hörn som han kunde hitta.
Sammy klev in och Rektorn satt med armarna i kors lätt tillbakalutad i sin bruna rektorsstol. Kungen av skolan, tänkte Sammy och flinade lite åt sin torra humor. Rektorn å a ndra sidan flinade inte alls.
”Sammy, det har hänt en olycka.”
Sammy satt nästan munnen i halsen.
”Din vän Eilert som skulle ha deltagit i vår Europaturné har, hrm, blivit sjuk.”
Nu hände det som bara inte fick hända vid ett sådant här tillfälle. Men Sammy kunde inte hålla sig. Han hoppade upp i luften och gjorde värsta Thomas Brolin snurran, föll sedan ned på knä i den ocoolaste Pokemontränarstilen med knuten näve och sade, ”Yes!!”
”Ja, nu ska vi väl inte vara glada över andras olycka då Sammy, men jag förstår dig och du har verkligen gjort dig förtjänt av detta. Så hem och packa, ni åker redan imorgon vet du?”

Som i en dimma gick Sammy igenom korridorerna i skolan. Han ringde sin mamma som inte helt oväntat blev helt hysterisk och tog resten av dagen ledigt för att hjälpa sin son att packa och handla hem det han behövde ha med sig.
Sammy gick ut genom skoldörrarna och iväg över skolgården. En liten flicka i vit klänning kom emot honom. Hon hade böljande gult hår och en hy så blek att man kunde tro att hon var rejält sjuk.
”Du vet att du kommer att få betala va?” Sade hon med en röst alltför myndig för sin litenhet.
Sammy bara tittade på henne och skakade i huvudet. Tänk att dessa idioter redan i sådan tidig ålder utvecklas till att bli idioter, tänkte han och skrek rakt ut en gång till ”YEESSS!!”

Det finns väl ingen ledighet som slår den första semesterveckan. Den går inte så fort. Vetskapen om att flera veckors underbar ledighet är på väg gör att man bara går och småmyser. I alla fall var det så på den tiden som man inte visste bättre. Nu vet jag och det gör att jag får panik! Det kommer bara att smälla till så är jag tillbaka på jobbet!!
Så allt som jag har tänkt att göra är det bäst att jag gör nu med en gång.. som att skriva del 4 i korsvägsdemonen till exempel.. det ska jag göra nu 

Kattungar. Alla vill ha dem. I alla fall de första 4-5 veckorna, innan helvetet bryter lös och de tre små gullpluttarna förvandlas till partycrashers de lux.
Fantastiskt! Första gången de små liven rymde från sitt bo kom deras mamma ganska bestämt och bar tillbaka dem. Tilläggas kan då att de alla tre skrek som om kattmamman höll på att bita ihjäl dem. Men, hrm, det var ju inte ens nära som ni kan förstå.
Nu, är dessa tre varelser i tre olika rum. Mamman har gett upp. Mina barn har gett upp, såtillvida att de var med en stund i alla fall och skulle under en direkt order också delta, det vet jag. Men nu gör de små katterna ont att fånga in, inte så romantiskt. Sylvassa små tänder och klor som draködlor.
Tycker allt lite synd om kattmamman, hon ligger där och delar ut vissa kommandon och uppenbarligen åtföljs inget av dem för nu har hon somnat.
En utav ungarna, som fått namnet TwoFace, försöker nu sätta sig i ett decilitermått som använts för matuppmätning. Det blir som att försöka sätta The Blob i en bil. 
Wow, en kiss ass unge..hoppar in i boet och mamman springer dit jätteglad..och den får en spene nu,,,men vad gör de andra då,, här kommer en till,,nej här kommer både TwoFace och Bosi flygande, lukten av mat gör dem vansinnigt aktiva och sällan ser man denna farten i deras aktion. Och lilla Zelda ligger och myser nu. Hennes tre små gullisar äter så det jämt smackar till i luften i Ottebol och Zelda hon spinner så högt att jag redan ser en granne komma springande ur sitt hus vilt skrikande med händerna för sina öron. Nåväl, han var ju redan lite koko från början så detta var väl bara väntat.
Fick höra senare att han hade fortsatt sprungit och vrålskrikit ända till Åmotfors. Där hade en polispatrull plockat upp honom. I polisbilen hade han sedan fortsatt vråla att HELA VÄRLDEN SPINNER!! NU GÅR DET ÅT HELVETE!!!
Om det var detta som gjorde att poliserna körde rakt in i en utav dessa fantastiska ”farthinderrefugerna” i Åmotfors det vet jag ju inte, men det gjorde de.
Detta ledde i sin tur till att den skrikande mannen smet och poliserna fann sig så pressade att de avlossade ett flertal skott efter den vrålande mannen. Ingen kula träffade som tur var. Men fru Olssons katt stendog efter att ha fått en richochet i huvudet då den precis suttit sig tillrätta för eftermiddagstvätten och ett annat skott sköt punktering på GödselGunnars nya Audi V5.
En korv med bröd köpt i Åmotfors bensinmack sköts också ur handen på den intet ont anande ungdomen Peter som var på väg till sin stora 745a. En gammal Volvo alltså. Detta drog ju igång de största skratten som någonsin kunde ha hörts från det övriga gänget som satt kvar i bilen och Peter, som normalt sett, var en lugn herre fann sin heder skadad och tog upp en stor sten som han i ren ilska kastade iväg. Olyckligtvis träffade det Lokrutan på ett lokaltåg som nyss annonserat Åmotfors. Lokföraren fick panik och tryckte på knappen ”TRYCK ALDRIG HÄR” vilket i lokaltågens värld innebär att hela tågsettet lyfts upp på nya ”Metallben” och knallar iväg på rena transformerskampanjviset. Problemet blev ju dock detta. Ingen hade fått utbildning på att styra tåget med dessa metallben.Vilket då innebar att det förvirrade lokaltåget gick rakt i väggen på Åmotfors Brandstation som i sin tur föll ihop som ett korthus och klämde ut en brandbil som flög runt 40 meter innan den landade på flaket på en Makedonsk Traktorleverans. Som tur var hade traktorn redan levererats till den glade bonden Sven på Hjale.
Den makedonske lastbilsföraren hade sin stereo i maxvolymläge och lyssnade på ett utdrag ur den Makedonska kongressens senaste debatt om varför de inte bara får heta Makedonien utan måste heta, Före Detta Jugoslaviska Republiken Makedonien. Några dagar senare skulle han upptäcka brandbilen och sälja den i en mörk gränd i Belgrad.
Så visst kan man prata om en intressant händelseutveckling ibland väl? Nåja, livet är ju alltid på detta viset. Tappar man lusten så är det ofta förståndet man letar efter..

Det är väl både på gott och ont som jag har kunnat observera att gängposteringarna i alla diken här i Ottebol är övergivna. Lämnade i panik med blodspår som det enda beviset för att det inte gick lugnt till.
Vad har hänt då?
Ja det kan man ha många teorier om. Min är att Lodjuren har kommit hit. Sedan jag själv såg ett av dessa lejonliknande majestätiska djur när det lugnt passerade dimmornas väg så är jag nu övertygad om att Lodjuren styr Ottebols djurvärld.
Det har dock gått ett rykte om att Björnarnas röda fraktion i Norrland siktat in sig på Värmland, men troligtvis inte Ottebol. Alla djur kan för ju fan inte komma hit?
Jag gör min sista vecka här. Ska njuta och insupa precis all energi jag någonsin kan. Jag älskar Ottebol. Så mycket!!
Sitter i sängen och funderar på en enda sak. Lellräven.

Vägen vi alla går på är olika. Men alla vägar har någonting gemensamt, de leder oss någonstans. Jag älskar den här bilden. Min väg just nu. Men min framtida drömväg är en allé kantad av frasiga björkar.
Nej nu får det allt bli till att se på någon film. Verkligheten behöver skuffas åt sidan lite ;) Kram på er allihopa.

Jag funderar på om jag skall starta en instruktionskurs för hur man bäst agerar om man faller i en trappa. Har stupit två gånger idag, till min sons stora glädje,kan jag tillägga. Ser ju roligt ut,stora klumpiga pappa snitsar omkull sig själv i trappstegens djungel. Ja ont gör det i alla fall,men som de skulle ha sagt i Peru, "Jag bryr mig inte om sånt som jag inte har vett att inte bry mig om."

Inga alls idag! Sena nyheter alltså? Om ni inte vill höra min åsikt i Syrienslakten? Nej, trodde väl inte det.-.-. Lyssnar på musik och har ont. Förbannar mig själv om och om igen som om det skulle hjälpa. Tittar på de halvfärdiga väggarna och sedan i taket. Andas in den välsignade kvällsluft som slinkit in genom den öppna rutan. Tänker på det lilla huset..

I ett annat land, i en annan stad bodde en gång en trebent hund. Denne hund blev hela bostadsområdenas älskling pga sitt handikapp och pga sin hobby, att jaga bilar och att anfalla dem.
Givetvis hade hunden förlorat sitt fjärde ben på detta viset en gång i tiden. Detta gjorde honom bara mer hatfylld och hämndfylld och motiverad.
Så fort en bil kom farande genom den tungt förorenade luften kastade sig den trebente vigilanten ut i trafiken i sin vilda iver och i sin jakt på rättvisa. En bilfri värld.
Ganska säkert satt han och dagdrömde om hur han brände alla bilar i hela staden genom att ha blivit biten av en godzillaspindel.
Men drömmar finns, drömmar stannar, drömmar glöms bort. En del drömmar dör. En vacker sommarmorgon låg treben död vid trottoarkanten i en kurva där bilar i massor passerade varje minut.
En liten pojke, faktiskt nästan lika stor som treben själv kom bärande på treben. Tårarna rann nedför hans rosiga kinder och droppade på hundens kalla päls.
Vilket fantastiskt slut för denne hjältehund. Att skapa sig en trebent legend och nu ännu mer, för nu finns gamle Tri online för alltid. Just det, han kallades för Tri, tre med andra ord.
Jag är säker på att han blev förvånad när han vaknande upp efter sin död och fann att han minsann inte hade tre ben längre.. Kan hundar le så log han då..

Varit i de dumma reglernas boning. Pratat med en av de som desperat försöker få de dumma reglerna att fungera. Lönlöst, som vanligt. Ramlat i trappan för femtiofjärde gången, nej då, inte full. Packat böcker och mer böcker och mer böcker. Känt mig almänt sjuk, men nu, nu jäklar känns det bättre. Har pratat med min mamma och det gjorde mig glad :) Nu är det nog dags för en skräckis igen. Såg en igår "Silent House", den kan rekomenderas, bra faktiskt. Ovanligt. Blir inte mycket skrivet idag, inspirationen har stuckit till Koppom. :) Ha det bra

Nej, inte nattlösS. Men jag tycker jag har kommit in i en slags livsstil då nätterna har fösvunnit. Dagarna är mörkare än nätterna. Låter skumt va? :)) Tycker jag med, är nog bara nattflum jag skriver nu hehe

Kan man glömma bort känslor? Kanske sådana som man sällan känner? Klart man kan, ibland i rena självskyddande skäl såklart. Vem vill eller behöver komma ihåg känslan då man stod och väntade på en galning med kniv. De längsta minuterna som bara var sekunder. De tjugofem graderna kallt som väntade ute framstod som en dröm i jämförelse med en knivgalning. Men ingen kom. En av änglarna i mitt liv avfärdade galningen. Men den känslan, just nu kommer jag ihåg den,å fy fan säger jag. Den önskar jag ingen av er.
Nä, kanske får ta en liten film. Jag har ju semester. Men fy fan vad mycket jag skulle vilja säga som jag inte kan. Hur dumt det är att vara människa, riktigt förnedrande och regelvidrigt dumt. Hur som helst, hoppas ni allihopa mår bra! Och det var roligt att se er idag Magnus och Letitia :)

Om du någonsin upplevt ett väderomslag då kan du förstå vad jag menar med hur luften och ja? Det nattliga vädret förändrades runt Sammy. Efter att han viskat frågan kom en varm bris insvepande och den nattliga himlen återkom med stjärnorna och månen i all sin prakt.
Känslan av att någon stod bakom honom gjorde att han svepte runt i en snabb rörelse men där var bara en tom månupplyst grusväg. Sensommarens lite skamfilade skal syntes när alltför högt gräs och diverse så kallade ogräsväxter hängde ned över sidan av vägen.
”Visste jag väl, att du skulle komma alltså!” Den där rösten igen. Så ljudmässigt omöjlig att beskriva i ord. Som om en orm eller ödla pratade liksom och den kom bakom Sammy.
Nu svängde han minsann inte runt snabbt som en gasell. Nej nu visste han att när han vände på sig skulle han få se det som var röstens ursprung. Det luktade svavel och grillkol. Han såg en svart rök komma flytande efter marken där han stod och vände sakta, sakta på sig.
Att han hade svårt att dölja sin förvåning när han stirrade in i de vackraste ögonen på den vackraste kvinnan han någonsin sett var nog det som gjorde att hon log. ”Var det så här du trodde att jag skulle se ut eller?” Sade hon men nu med en ljuvlig kvinnoröst. Så len och melodisk, som en smekande sommarvind på en varm hud.
”Nej, men wow, vem är du?” Svarade han.
Kvinnan skrattade ett litet snabbt skratt, sedan blundade hon och när hon öppnade ögonen var de röda som blod.
Sammy tog instinktivt ett steg bakåt men stannade sedan ögonen snabbt förändrades tillbaka till sin underbara kristallblåaktiga lyster. Något liknande hade han då aldrig skådat.
”Du klarade hemläxan lille Sammy, nåväl, inte helt oväntat med tanke på den hjälp du fick. Men nu skulle jag vilja höra, vad skulle du vilja mest i hela världen?” Hennes röst var så underbar och Sammy var helt förtrollad av hennes skönhet. Hon var klädd i en svart mycket tätt åtsittande kjol som slutade precis ovanför hennes knän. Sammy granskade hennes kropp och tonårshormonerna skrek inom honom.
”Jovisst, skulle du önska att du fick mig så skulle jag vara smickrad men snälla lilla Sammy, kom med en intelligent önskan nu. Gör mig inte besviken.”
Sammy kom ner på jorden igen. ”Jag vill att jag tar plats i skolorkestern och får åka med på Europaturnén.”
Den skönaste av sköna kvinnor sträckte sina armar mot natthimlen och sade några obegripliga ord sedan spände hon ögonen i Sammy och sade, ”Var det allt?”
Sammy var helt hänförd och drogs emot henne. Snart stod han så tätt inpå henne att hennes doft letade sig in i hans luktsystem och orsakade ännu mer hormonkaos än förut. Hon tittade med ett leende på honom och sade, ”Inget mer då? Förhandlingen slut?” Sammy nickade, inte för han fattade vad hon menade men han nickade.
Med ett bestämt steg klev hon fram emot Sammy och lät sina läppar möta hans. En kyss så obegripligt intensiv och passionerad fick Sammys knän att vika sig.
”Tack!” Sade kvinnan. ”Vi ses snart igen då, det är ju då det roliga börjar..”
Sedan försvann hon och Sammy såg ingenting, allt blev svart.

Det sägs att den som lyckas fånga den sista tåren som droppar eller rinner nedför kinden kommer att belönas av tårarnas väktare.
Det finns en dimension där alla tårar samlats. Man skulle kunna kalla det för tårarnas rike.
Där har alla dimensioners tårars tårar i all tid samlats och lagrats. Då är det väl alltid översvämning där? Visst, självklart. Allting är flytande i tårarnas värld. Båtar finns ju givetvis, men inte direkt de båtar vi är vana att se, nej de ser mer ut som flytande hus och ja till och med flytande slott finns. För i tårarnas rike härskar drottning snödroppe.
Men tillbaka till själva kärnan i min lilla historia, den sista tåren. Nu vet ju jag att man inte direkt kan planera sådant här. Gråta och fånga den sista tåren. Men om man mot all förmodan skulle göra detta och stå där med sin sista tår för tillfället skvalpande i din hand. Då vaknar en utav väktarna i tårarnas rike och beger sig direkt iväg i en utav alla tunnlar som sammansluter de otal dimensioner som vi kallar universum. Dessa väktare väcks inte så ofta precis på grund av det enkla faktumet att folk inte har för vana att fånga den sista tåren. Så ibland kan dessa väktare ha sovit eller legat i dvala i tusentals år.
När de sedan kommer fram till den person som fångat en tår som egentligen skulle ha kommit till tårarnas rike då uppfyller de den personens önskan i gengäld för att få återföra den sista tåren till sin rätta hemvist.
Nu kommer då det mest logiska av alla logiskheter i hela vår underbara värld. Hur många av oss vet egentligen om denna hemlighet? Med den sista tåren? Nja, inte många i alla fall.
Så allt som oftast kommer tårarnas väktare och återtar sin tår utan att ge någon önskan för det kommer helt enkelt aldrig någon önskan.
Men nu vet ni detta. Så nästa gång ni gråter och ni känner att gråten håller på att sina. Fånga den sista tåren. Titta noga på den. Känn efter hur hela verkligheten runt er förändras och önska er någonting. Vad som helst. Sen få ni väl se vad som händer.
Jo, en sak till, det måste vara ”äkta” tårar. Något låtsasgrin eller bortskämdhetsgrin eller andra slags spillotårar de räknas som soptippstårar och väcker definitivt inga väktare.

Har svårt att släppa vissa tankar. Mycket svårt.
Ligger och tänker alldeles för mycket just nu.
Tänk att när så mycket blir bra så blir så mycket annat dåligt?
Ska det vara förbjudet att ha det lugnt?

En mycket tung dag. Har promenerat alldeles för långt idag. Men jag fick andra bra nyheter och det gjorde att kvällen känns go ändå...

Har gjort i ordning en kopp med ”Fruit of the forest” te och smugit ut till mitt skrivarberg.
Det är kallt i luften trots att solen lyser så gott den kan. En bra sommar för de som har svårt med värmen med andra ord. Men jag är ju ganska säker på att de som vill ha varmare väder än detta är i stor majoritet.
Det ödsligt skräniga ljudet av en desperat vedkapa skriar ut sitt oljud och de orytmiska hammarslagen från en annan Otteboling som bygger en koja för hobbits hörs alldeles för väl.
Nu kommer också en åkbar gräsklippare fräsande och en åkbar gräsklipparelöjtnant studsandes i rapp panik för att hinna med maskinen. Nu ska minsann den vackra ängen gentemot den supermysiga björkskogen klippas ned. Nja, skitsamma, det blir mycket vackert ändå.
Det verkar dock som om molnen förföljer mig denna sommar. Har ett moln över mig vart jag än går verkar det som.
Föraren av den åkbara gräsklipparen gör uppror emot gräslöjtnanten, hehe, roande.
”Här har du glömt en fläck!!!” (Löjtnant Gräs)
”Nähä! Har jag inte alls det, klipp själv då!!” (Åkbara gräsklipparungdomen)
Hehe, mysigt med lite lunchbråk.
Ja vad ska man hitta på idag då? På semesterdag nummer 2. Analysera världsläget och skriva kanske? Oj vad latigt det lät, men det just vad som behövs i den situationen jag är just nu.
Det luktar så gott. Kapat träd, nyklippt gräs och en ickedefinerbar blomdoft. Andas in djupt, aahh, underbart, fick mig att nysa på stört!
Kommer att t änka på den där sången, ”If i lay here, if i just lay here, will you lay with me and just forget the world..” Underbara ord, de kan allt utföra poesi i världsklass en del människor. Ok, jag lägger mig ner lite, måste ha varit Sobril I detta teet, borde heta ”Opiat of the lab”
Uppe igen, det var lika mysigt att ligga och lyssna på gräsklippare och snickare som det skulle vara att springa med skallen rakt in i en oväntad hylla.
Helt otroligt. Detta molnet ser ut att ha stannat ovanför mig.
Ok, skiter i bergidyllen då och traskar tillbaka till verandans trygga vrå. Måste ju planera och packa lite mer idag. Och skriva ännu ett kapitel i ”Korsvägsdemonen” om jag hinner vill säga.
Lite lugnare på verandan, nästan. Granne nummer två har dragit igång sin gräsklippare, ja givetvis, en åkbar..vad annars? Och det är mycket välbehövligt, gräset är nog cirka fyra centimeter nu. Jodå, detta är samme granne som ser ut att ha ett vedförråd för de kommande hundra åren. Men ändå fyller han på dag efter dag, Joakim Von Granne!

Går väl in en liten stund då, kanske sova lite till, detta med semester är ju helt fucking görgött 

Jodå, jag somnade, jädrar vad lat väl?

Om jag kunde skulle jag sova ibland åskmolnen inatt. Och det skulle jag göra bara för att.
Om jag kunde korsa oceanerna av lycka skulle jag göra det, bara jag hade haft rätt båt.
Om regnet fortfarande välsignar mig med att dölja mina tårar blir jag nöjd, förlåt.

Sammy spenderade resten av den dagen med att ligga i sin alldeles för korta säng. Ja den var verkligen för kort så det small om det, båda fötterna stack ut i nedre änden och då hade han sitt långa hår i princip klämt emot sänggaveln i andra änden. Om han hade velat så hade han haft en normal säng för sin egen storlek för länge sedan, men Sammy var en sådan där person som sällan bad om något, även om det var av sin mamma. Och hon kunde inte heller klandras i detta sänghaveri, hon jobbade på stadens sjukhus och var hemma i princip aldrig. Sammy hade aldrig klagat, att vara ensamstående förälder begrep han mycket väl att det inte var någon dans på rosor. Så nu låg han där i sitt lilla rum och bara tittade ut genom fönstret. Tankarna var många och totalt konstiga om man skulle mäta med en ”normal” människas mått i alla fall. Han hade tagit sin gamla skolmatlåda och fyllt den med alla de ingredienser som varit inbrända i handen. Konstigt nog så var de borta nu, inskriptionerna i handen alltså. Handflatan såg helt normal ut och det gjorde inte ett dugg ont. De gamla grenarna på den hundraåriga eken utanför huset såg ut som förtvinade armar som i desperata försök skulle vilja att krossa rutan och slita ut honom från sitt rum och bli den första människoätande eken.
Rösten hade aldrig sagt någon tid men nu hade solen gått ned och mörkret där ute var mörkare än någonsin tyckte Sammy.
Han satte sig upp i sängen, stötte försiktigt mattan med sina vita tubsockebeprydda fötter. Det blånyansrandiga ryamatta låg utsträckt bredvid den för korta sängen. Ironiskt nog var mattan så lång att den hade blivit tvungen att vikas ihop för att inte fortsätta uppför väggen.
Så kan det gå när inte väggen är på, som Sammys mycket saknade pappa brukade säga då han levde. Sammys pappa? Jo han dog på ett mycket mystiskt sätt egentligen. Men det visste ju givetvis ingen mer än kriminalkommissarie Bang om. Sådana hemligheter skulle stanna med en person ända in i graven, bäst för alla hade Bang tyckt. Men vad hände Sammys pappa då?
Han hade helt enkelt tagit sin matlåda, en avlång ask av rostfriaste metall. Alla hörn glänsande som en spricka i Antarktis is. Sammys mamma fyllde den till bristningsgränsen varje dag trehundrasextio dagar om året. Sedan drogs den utmärglade läderremmen till runt matlådan och allt klart för ännu en dag på stadens enda industri. En träindustri som producerade olika slags träartiklar såsom glasspinnar och tandpetare.

Men den dagen kom Sammys pappa aldrig tillbaka hem igen. Han bara försvann, aldrig instämplad på jobbet och ingen såg honom på väg dit heller.
Kriminalaren Bhang å andra sidan fann Sammys pappa. Eller rättare sagt vad som var kvar av honom, nämligen Sammys pappas huvud.
Det hade prydligt placerats på toppen av en lyktstolpe. Den egentliga ljusgloben som skulle sitta där hade på ett kirurgiskt perfekt sätt tagits bort och ersatts med det groteskt förvridna ansiktsuttrycket på stackars Sammys pappas avhuggna huvud.
Blod hade runnit nedför den annars vitmålade stolpen och framkallat ett polkagrisaktigt utseende.
Kriminalkommissarie Bhang gjorde bara sitt jobb. Tog ned huvudet och brände det i skogsgläntan dit ingen kom. Han visste mycket väl vad som var i farten, demonisk aktivitet. Självklart kunde detta aldrig nämnas i något officiellt sammanhang överhuvudtaget så det var lika bra att hålla fast vid historien att Samuel hade rest därifrån helt enkelt. ”Någon” hade minsann sett Samuel, Sammys pappa, gått på ett utav de enda två tågen som stannade vid denna gudsförgätna station.

Sammy hoppade upp på sin citybike. En extra cool modell som i princip cyklade utav sig själv. Ljuset från gatlyktorna tycktes svagare denna sena kväll och konstiga dimbankar svepte runt lite som moln som hade landat på marken. Sammy tittade förbryllat över dessa konstigheter och höll på att fara omkull då han slog i ena trampan i trottoarkanten. En ”klassiker” med andra ord.
Snart hade han susat ut ur den lilla stadens huvudbebyggelse och det blev glesare och glesare emellan husen. Sammy riktade in sig på infarten till den mytomspunna Storskogen. Men var inte hela skogen asfalterad nuförtiden i princip överallt? Storskogen hade nämligen blivit ett mycket populärt turistområde pga en idiotförfattare som skrivit ett antal storsäljande barnböcker om äventyr i Storskogen. Sammy kunde spy på dessa dumma jävla idioter som kunde tro att något så dumt kunde vara sant. Att han kunde ha så fel blev en stor överraskning för Stackars Sammy men asfalten upphörde nästan genast och i en grusvägskorsning stod han nästan direkt. Han stannade cykeln. Det var nästan helt mörkt. Månen var halvfull men den där konstiga dimman som var som tjocka lite fluorescerande moln flöt runt lite överallt. Ok, nu skulle alltså denna ask grävas ned mitt i korsningen. Sammy stod och lyssnade länge. Skulle ju inte vara så coolt att sitta och gräva mitt i en korsning om en bil kom. Till slut tog han en sista tanke på om han verkligen skulle göra detta. Det lät ju helt vansinnigt, och vad i hela världen kunde detta ge honom.
Det tog nog en halvtimme att få asken nedgrävd. För fan, grus vägen var ju så hårt packad. Men nu var den nere och helt plötsligt var alla dessa små dimbankar borta. Månen försvann likaså stjärnorna. Totalt mörker. Då sade han det som han aldrig skulle ha sagt. Mest som en viskning, men ändå, Sammy sade det, ”Hjälp mig..”

Första riktiga semesterdagen och visst kändes det rejält konstigt att inte gå till jobbet imorse. Men uuuj så skönt, var ju uppe i nattliga bilraider. Det räckte mer än väl.
Det börjar se lite flyttmässigt ut i denna boning. Kartonger och grejer överallt.
Katter överallt och känsla av att man inte hör hemma här något mer. Man har helt enkelt flyttat redan, där uppe då alltså. (I hjärnan)
Nej, ska vi kanske se hur det gick för Sammy som så gärna ville följa med på den där skollorkesterturnen i Europa? Ok, då gör vi det..

Sena natten nu. Har varit ute och kört. Ögonen svider, tankarna vrider runt mina innersta tvivel. Musik får döda mina tankar, Nirvana. Har suttit och sorterat och packat med Lollo, roligt. Men som sagt, fattigt.
Ska nog sluta vara mig själv, ser mest ut att sluta i kaos. Hehe.. Nu lägger jag mig ned och tänker på min mamma som snart ska gå igeom sin värsta kris någonsin. All energi jag kan ge henne ska jag ge.
Någon som funderar på om jag saknar facebook? Inte en jävla sekund!!! :)) Del två på korsvägsdemonen kommer imorgon, chockerande blir den :))) GodNatt :)

Uppe med åskan. Kom i säng runt 09.15. Ja det kan man kalla sent va? Men hade vissa nattliga uppdrag plus att jag satt uppe en del av natten med halva min familj och pratade, mycket givande. Sedan inträdde ju mina uppdrag både riktat in till Staden som försvann och till Challa. Körningar av diverse arbetare.
Fick ett högst förvånande sjukdomsanfall igårkväll som man inte ens skulle våga skriva om på en bloggsida med 0 besökare. Ja jag vet, jag har ju inte så många här heller, men, men, kanske en dag  Otrevlig upplevelse, ännu en erfarenhet av den slemmiga karaktären att lägga i sin ryggsäck av otrevligheter hehe.
Och de här fyrkanterna som envisas med att dyka upp är inte någon slags hemlig kod (som en norsk granne trodde) nej de är faktiskt smileys som Blogg.se verkar hata.
Åska, får mig alltid att tänka på en historia som en kär ex arbetskamrat berättade för mig för tusen år sedan.
Han var vår på väg hem i bilen tillsammans med sin dåvarande fru och sina tre barn. Barnen skrek till vid varje blixt. När sedan dånet kom så började de gråta, en efter en. Barnen alltså.
Mamman som var en rekorderlig jordgubbsavkomma fann då sig tvungen att berätta sanningen bakom åskan och samtidigt få barnen lugnare och sade följande, ”Men ungar, varför är ni rädda? Hur skulle vi kunnagon elektricitet om det inte vore för åskan?”
Min kompis som körde höll på att ratta av vägen i ren bestörtning över denna kommentar men barnen blev nöjda i alla fall..
Nej, nu får det allt bli till att gå ut och laga en traktor och gräva några nya diken och slipa lite på asfalten utanför huset.. hehe, och det trodde ni på va? Visst 
Öppnade precis rutan, åskans ständige följeslagare, regnet, ger en sådan underbar ljudinramning till denna eftermidag. Hur dumt det än må låta, så visst är regn underbart?

Det finns det som man kan sakna ett helt liv utan att ens veta att man saknat det. Har man då tur/otur att stöta på detta man saknat och veta att man inte kan få det då gör det ont. Då sitter man i skuggan av sig själv och förbannar omständighter som bara verkar finnas till för att spotta dig i ansiktet. Allt förknippas med det man saknar, allt. Demonerna i din fantasi skapar bilder du inte vill se, allt ser ut att vara vad det inte är. I allt du gör söker du efter det som jagar dig. Allt och alla ser ut att veta exakt vad det är du är för någon. En som saknar någon eller något. Ännu en sak att leva med. Erfarenheter man önskar man aldrig fått. Nu lät det allt deppigt hehe, men för fan, såklart är det inte så. Livet känns så fattigt ibland, det är allt.... Så sant, mycket fattigt..

Ligger i sängen med min älskling nummer ett, min skrivlaptop Vi har så många hemligheter ihop vi två så ni har ingen aning alls 
Lyssnar på Depeche Mode och ler åt ljudvolymen. Nu hör nog fan i mig hela Ottebol vad jag spelar. Men jag är ju tveksam till att de vet vad det är för någonting. Kanske är det så att de tänker på det viset min mamma sade en gång för hundra år till mig. ”Thomas, detta är ju sån musik man tar död på folk med..” Hm, javisst, om jag spelat mogendans kunde jag gladeligen hållit med 
Just nu sker alltför mycket på en gång. Jag är givetvis glad för detta, för inte mycket är negativt. En enda sak är negativ, tyvärr är väl den så jävla negativ för mig att det krävs mycket av känslodödarThomas nu. 
Men jag lämnar fönstret öppet och hoppas att även det löser sig på något helt obegripligt mirakulöst sätt. För sånt händer vet ni? Mirakel, eller kalla det mer logiskt för ologiska händelser som hjälper dig..
RYSNINGAR efter ryggraden nu.. NOTHING, en helt jävla gör go låt med Depecharna. Här i en rockversion… texten, så jävla grymt bra!!
Med andra ord, jag försöker som vanligt inte berätta något för någon utav er något som ni inte redan visste när ni slog upp era vackra ögon imorse.
Min äldsta dotter är här ofta nu. Tror kattunge-effekten slog till henne rakt på hakan. Vänta tills de blir de små demoner de snart blir, hehe, Då armarna är röda av bett och riv.. då är det gulliga slut 
Ska väl kanske ta en tur ner i den spökiga källaren då, eller ut på min skrivarklippa, bara för att sitta och tänka. Bara för att känna av hur läget är lite mer exakt.
Deaths Door nu, fortfarande Depeche.. Rys rys rys igen… vilken text….
Över till Mr Marilyn.. Wow.. Vilken genialisk idiot!!
Ska nog se till att myten om myten blir till en sanning jag, det bara måste jag. Har man sagt A bör man säga K, som de säger i Rossija.
K ja, KENT!! Töntarna Görbra 

Drar ut lite nu, skippar källaren till förmån för Ottebols magi. Snart har jag tappat den och hamnat i staden som försvunnit för länge sedan, eller kanske den aldrig ens fanns, det får den vise utröna. För visst kommer det en dag då även de dumma reglerna som gjorts av de dumma och sedan utförs av de dumma kommer att ta slut. Dagen då människorna fattar att det faktiskt inte är fel att ställa sig upp och ifrågasätta och göra regler som är gjorda för den stora massan.
Du kan aldrig bli lycklig om du inte har en värld runt omkring dig som är normal. Och jag skulle vilja höra den som vågar säga att vi har en normal värld runt oss idag? 

Solen skiner och vinder viner. Jag har tagit plats på min lilla skrivarklippa och nysit tre gånger i sträck vilket innebär att jag måste gå in och snyta mig med en gång för jag hatar att sitta och snörvla mig som en grinsippa.
Molnen bjuder på allt vad de har denna dag. Alla nyanser ända fram till de ilskna åskiga molnen såklart, vad annars?
Nej om man skulle ta och berätta historien om pojken som sålde sin själ till en korsvägsdemon?
Ja de finns, korsvägsdemonerna, så prova inte detta!


Korsvägsdemonen Del 1

När uttagningarna till skolorkesterns årliga turne genom hela Europa tagits ut sprang Sammy ut ur klassrummet. Han stötte till de flesta han passerade för han såg ingenting. Tårarna i ögonen började sudda ut bilden av den värld som han normalt kunde avnjuta.
Vilken jävla skandal, han hade inte blivit uttagen till positionen som klarinettspelare. De hade två platser öppna och de hade gått till fjäskiga Sara och Bakuganhåriga Eilert.
Sammy hade varit helt säker på sin position som nummer ett, men nu hade definitivt någonting annat än vem som var duktigast spelat in.
Han slängde igen dörren till klassrummet bakom sig och torkade sig i ögonen på sin väg till toaletterna. Detta var ju ta mig fan helt otroligt, de två sämsta idioterna som någonsin blåst i en klarinett skulle få åka med över hela Europa men inte Sammy? Han som tränade och spelade tre timmar om dagen? Kunde nog tänka sig att Sara och Bakuganen tränade tre timmar de med, men i veckan! Eftersom det var lektionstid var inte de fyra toaletterna på herrarnas direkt upptagna och Sammy gick in och satte sig utan att fälla upp locket. Det vet ni väl? Ibland fungerar en toalettstol lika bra som sitt avslutande del av sitt namn, en stol.
Tårarna bara rann, ilskan kokade, desperationen och besvikelsen stormade inom honom. ”Varför?” Sade han högt till sig själv. Det var ju inte direkt en fråga att bli besvarad så när svaret kom stöp Sammy nästan av stolen.
”Därför att de små slempaddorna har slemmat sig fram på ett icke schysst sätt såklart, vad trodde du då? Är du dum eller?”
Svaret var sagt med en röst som lät så konstig att Sammy slutade gråta, slutade andas till och med. Rösten lät ju för fan inte ens mänsklig. Mer som en guttural tjattrig dataröst.
Sammy for ut ur sitt toalettbås och fann toalettrummet tomt. Han kastade sig ner på golvet för alla fyra toaletterna hade sådana där dörrar som inte gick ända ned till golvet. Vita dörrar, vitt golv, svarta lister och ett tak fyllt med lysrör. Toalettrummet var också genialiskt nog utrustat med tre tvättställ och tre speglar.
Sammy ställde sig upp och tittade sig i spegeln. Herregud hur han såg ut. Ni vet väl vad en desperat gråtande människa kan få för baksmälle-effekt på utseendet väl?
”Jag säger detta bara en gång, så lyssna noga nu lilla pojk.”
Rösten igen. Sammy ryckte till och nu trodde han att allt detta hade gjort honom vansinnig.
”Sluta agera som en jävla bebis, lyssna nu. Kom till den första korsningen där skogen emot Storskogen börjar. Gå till den första korsningen som inte är asfalterad. Stanna mitt i korsningen. Ta med följande saker: En ask, skit samma vilken, bara en ask. Ta med ett kort på dig, helst ett gammalt idkort. Ta med en del av ett dött djur. Ta med en knippe timjan och en knippe rosmarin. Men mest viktigt ta med ett papper med droppar av ditt blod på. Detta gräver du sedan ned mitt i korsningen så att ta med en spade vore kanske skoj för dig. Gör detta och säg sedan följande ord: ”Jag behöver hjälp!” Detta låter helt vansinnigt jag vet, men det kommer att funka. Jag lovar. Lägg din hand på handfatet framför dig nu, för ditt minne märker jag, är lika dysfunktionellt som armen hos en armlös.”
Sammy stod helt förstummad, chockad, svarslös och faktiskt, lite road. Han lade försiktigt sin hand på handfatet och det brann till som om han hade lagt handen på en brännhet spis. När han tittade i handen och skrek ut sin smärta såg han att allt det som rösten precis hade sagt stod nedskrivet med röda bokstäver i någon slags gammaldags skrivstil. Vad i helvete var detta?
”Då syns vi där då. Och en sak till, sluta uppföra dig som en liten gråtfläck, ta kontroll nu, gör som jag sagt, ciao!”
Sammy gick inte tillbaka till klassrummet den dagen. Han sjukanmälde sig inte ens. Han gick som i en dimma rakt hem. In i sitt rum och stöp omkull i sin säng vilt stirrande på det som stod skrivet i handen.
”En del av ett dött djur, men vad fan, hur?”
Resten var ju lätt och inom en timme hade han fixat allt utom djurdelen. Då kom han på en brakbra ide, det var ju för fan bara att ta en promenad längs huvudvägen i den lilla staden han bodde i. Nog fan skulle det ligga något dött djur där förr eller senare under promenadens gång. Och visst hade han så rätt. Sammy hade nog bara spatserat fram längs den ganska hårt trafikerade vägen några minuter då en påkörd och stendöd kloakråtta låg framför fötterna på honom. Råttan var gråsvart och blundade. Den hade munnen öppen som om den hade fastnat i ett sista försök att hugga anfallaren med sina stora gula tänder. Tråkigt för råttan då att anfallaren var en bil.
Sammy tittade sig omkring, det var ju inte precis normalt att huka sig ned vid en död råtta och sedan börja skära i det vämjeliga djuret.
Vad kunde vara enklast att skära av tro. Gud vad han ångrade att han inte tagit handskar på sig. Svansen! Givetvis!
Har ni försökt skära av svansen av en stor råtta någon gång? Trodde väl inte det. Sammy hade väl inte gjort det heller så detta blev en överraskning utav stora mått. Dels att hålla i detta iskalla lite slemmiga djur och sitta på huk på en trottoar med folk passerande runt sig och försöka skära av den svarta svansen.
Sammy såg i ögonvrån hur någon stannade. Han tittade upp och stirrade rakt in i ögonen på en gammal dam klädd i en klänning som såg ut att passa in i vilken westernfilm som helst.
”Unge man, vet du överhuvudtaget vad du håller på med?” Frågade hon med en sådan där typisk gammal farmor röst.
Sammy bara skakade i sitt huvud så att hans långa svarta hår for ivägen för ögonen så han var tvungen att ta bak håret med sina råttbesudlade händer. ”Fy fan!” Sade han högt för sig själv.
”Gör det inte. Det kostar mer än det smakar.” Sade den gamla damen och sedan när Sammy tittade upp var hon borta.
”Jävla kossa, vad fan vet hon?” Tänkte han och äntligen hade han ett stycke svans i sin hand, utan fäste på någon jävla råtta något mer. Nästan barnsligt glad hoppade och sprang Sammy iväg de två kilometerna som stod emellan honom och hemmet. Nu jädrar skulle här fixas, men vad? Det visste han inte ens själv, men det kändes bra.

Sitter och tittar på en ny film med Vinnie Jones, den gamle Wimbledonfotbollspelaren. Ni vet han som grabbade tag i ballarna på Gascoigne och en klassisk bild togs som än idag är en omslagsbild för engelsk fotboll.
Har varit ute på de mörka vägarna en sväng, lugnt inatt. Inga konstigheter i Ottebol denna gång.
Rekylen av en tuff dag tar tag i mig och jag måste blunda. Sluta tänka. Nu tar jag ett flertal fel beslut tror jag, men känner att jag inte har något val. Inget nytt med andra ord. Bara att planera för framtiden. Den som kommer och när den har kommit så kommer den igen och igen. Åh vilka fantastiska sanningar ni läser här då, antar att ni skrattar, skulle jag med gjort, vad fan tror han (jag) att han vet egentligen? 
Wimbledon ja, en fantastisk rolig tennisturnering som jag hade lyckan att fått vara publik på en gång i tiden. Mitt första deltagande i en skrivartävling, jag var 19 år, resulterade i att jag vann och fick åka till tennisens Mecka.
Men jag har också alltid ett gott öga till Englands hårdaste lag, Wimbledon. De finns inte längre i den form som jag tyckte om utan nu är de omgjorda till ett mer ”vänligt” normaltspelande lag, tråktråkigt!!
Har svårt att ta tankarna från en del saker och människor. Men trägen vinner väl, kanske.

Filmen är ju skitkass, lägger mig och lyssnar på musik istället. Blandar Kasabian, September, OMD och Saliva.. Va? Jo jag vet, helt ologisk blandning, men jag känner mig helt ologisk också, så det är väl egentligen helt logiskt 

Vaknar upp till en blinkande telefon. Ljudet är avstängt eftersom att sova var lämpligt för mig då jag var vaken hela natten. Det var slaget om Stalingrad verkligen. Och nu sitter jag med en halsbränna så intensiv att jag bara småmyser, den tar ju udden av ryggvärken, yessss!!
En typ 25 missade samtal, men tack och lov från mindre än tre personer  Va fan? Detta är ju min första semesterdag och den börjar så här? Helt kackaloniskt faktiskt.
Inga lodjur på vägen hem inatt, inga dinosaurier heller. För det har ni väl hört? Att ett obeskrivbart djur smyger omkring i Ottebolsskogarna? En del beskriver det som en blandning mellan en gam med människoben och en del beskriver det som en svetshjälm med ben.. Hm, nja, jag vet ju inte vad jag ska tro, men en sak är säker, det du ser, det du känner, det ska du tro på, oavsett vad dumt det än må vara. Men du behöver väl inte skrika ut det till hela världen, tänk på vilken stad vi bor i. 
Så vad ska jag göra på semestern då? Jo, åka till Australien, Nya Zeeland, Kazakstan, Somalia, Madagaskar och USA. Hehe, jo tjenare.. Nej, det blir allt till att avsluta vissa lösa trådar här hemma och fokusera på det som fokuseras bör. Men mest av allt, vila från jobbet.
Missförstå inte detta, jag älskar mitt jobb, det syns säkert för de som kan se, men det tar också oerhört mycket av mig. Ska fylla på batterierna nu under några veckor, sen jävlar ska vi gå upp ett snäpp.
Fick göra ett litet avbrott i denna första semesterskrivelse, katterna var ju hungriga, men vart var maten? Jo i Ottebols lanthandel. Så kan det gå när inte hjärnan är med men resten har öga i kors 
Så idag ska jag börja sortera lite saker tänkte jag. Ni vet sådant som man sparat men aldrig förstått varför. Soptippen lär få ett alldeles eget släplass snart.
Hoppas alla får en bra dag!

Och kom ihåg ”Det är lättare att sätta upp eller ta ned en tavla än att göra en tavla!” (Zimbabwiskt ordspråk)

Suttit och diskuterat Bosnien och Jugoslavienkriget på rasten. Jag blir så bedrövad. Dels över hur att jag själv har erfarenheter som jag inte vill ha, samtidigt som jag är stolt över att jag har dem för då vet jag i alla fall att det som sägs är sant. Blä, vill ha semester och tänka på roliga saker nu, såsom regn och åska :)

Då sitter man här då igen. Morgon, sommar, kallt, regnigt och lukten av rengöringsmedel tar omedelbart bort känslan av naturlighet. Men vet ni vad? Jag såg mitt första vilda lodjur igår!!

Alltså, i Ottebol, här finns ju både det ena och det andra djurgänget lokaliserade i de mesta av dikena runt omkring här så att bilister aldrig ska kunna känna sig riktigt säkra. Men igår klev liksom en majestät fram, en gängledares gängledare, ett jävla lodjur!!

Hade jobbat till 00.00. Körde sakta in på den mytomspunna Ottebolsvägen. Dimman eller vad man nu skall kalla dessa slöjor som alltid tycks svepa över vägen nattetid svepte på i vanlig ordning. Då såg jag en jävla lejonhona!! Ja för det såg ut så, i storlek och i stil. Med ett spelat ovetande om min existens gick lodjuret sakta in i det höga gräset och jag satt i bilen med ögonen nere i min gapande mun. Ni som har sett ett lodjur, nu menar jag ett vilt exemplar, ni vet nog vad jag menar, för jäklar vilken känsla! Så otroligt majestätiskt! Fantastiskt vackert!
Körde sedan hem vilt spejande efter resten av flocken.. Men, nog är det så att även om en kär vän ifrån Eda kommun en gång sade till mig att lodjur jagar och springer i flock så råkar jag veta att det gör de inte  Tyvärr. Hade ju varit hur Twin Peaksigt som helst, en flock med lodjur som spottande och fräsande kom spatserande över vägen.. wow..

Nåja, tillbaka till torsdagen, sista dagen på arbetsåret, sedan ledig i fyra veckor. Då ska packas och flyttas. Jag ska lämna mitt kära Ottebol  Men gissa om jag kommer att åka hit och sätta mig ibland, om inte annat bara för att må bra. För om energierna i Arvika är urusla så är de tvärtom i Ottebol, de är magiskt magiska.
Bredvid mig på räcket på altanen ligger gängledarmammakatten och funderar på hur words egentligen fungerar, det är jag säker på. Ser i alla fall ut så om man skall utläsa hennes blick på hur hon tittar på skärmen. Den flimrar nog bra jävligt för henne skulle jag tro, skärmen alltså 
Men jag har inget flimmer, bara ont. Men det är ju jag, ont, så vem i hela universum skulle kunna uppbåda minsta lilla vilja till att bry sig  Inte jag i alla fall, hehe 

Uj, nu blåste det allt kallt, att gå in verkar vettigt, följ med då vet jag..

Här sitter en dotter med stor mobiltelefon. Blicken jag får säger allt, ”prata inte med mig då din stora gubbe!” så det låter jag bli  Får nog gå och lägga mig en stund, värken är för dramatisk just nu  Ha en bra dag nu ni få som läser detta 

Hemma,natten försöker göra sig mörk men misslyckas. Äter choklad, päron, jordgubb och vaniljglass. Nedsmält och ihoprörd, vilken smak tror ni dominerar? Vilken färg? Konstigt, men det finns givetvis en hel biologisk vetenskap kring smaker och dess spektrum.
En kontakt som varit konstant avbröts idag. Vet inte om det är en slump eller om det är någon mening, vet heller inte riktigt om det känns bra eller dåligt.. Mest dåligt tror jag :/ Men en del saker kanske har sin tid, men dyker upp vid fel tidpunkt. Enkelt och bra :) Ska snart ut i natten igen så jag ska lägga mig och bara glo i taket nu en stund, filosofera lite, känna av läget :) Godnatt

Hur skulle en rast, ett avbrott, en paus från orons och ilskans värld kännas? Hur skulle det kännas att lägga sig för att sova, stilla vilande med huvudet på en kudde gjord av himmelska moln? Att le åt natten, att le åt regnet och att le åt de saker som normalt oroar en men som man så väl vet att man inte alltid kan göra någonting åt. Att ligga med ögonen öppna och bara vänta på att få somna in. Stänga av allt men ändå känna av det som känns bra. Dumma tankar på min rast så här på kvällsskiftet.
Jag önskar jag hade gåvan att ge detta till alla er som gråter er till sömns. Till er som inte vågar sova utan lampan på. Till er som saknar någon. Till er som rids av orons hemska väktare. Till er som bara förstår att visst är denna världen fylld med magi och fantastiskheter, men att balansen med det motsatta tycks ha tippat över åt fel håll. Men ni ska allt se att det tippar tillbaka snart :)
Nä, nu får det bli lite sallad, kaninThomas :)))

Tjenare, rast på jobbet. Mitt kontor är tomt men jag hör folk smyga runt utanför.. Jag har lite ondare än ont men tog nyss en Panodil och den hjälpte inte alls. Ska försöka lista ut hemligheten bakom alla fiskmåsars fördjävlighet nu:) Ha en bra kväll!! :)

En kopp med Vanilj/Rabarber-te gjorde inte ont så på den normala lunchtiden för de normala människorna. Men för de nattjobbande är det frukostdags.
För visst, vi måste ju ha nattjobbare, men ingen i hela världen kan slå i mig att nattjobb är nyttigt för vare sig kropp eller själ.
Har gått tillbaka till den där smärtfyllda världen, den fysiskt smärtfyllda. Jävla pess säger jag vad gammal i rörelsemomenten man kan bli. 
Ska byta bloggsida men kommer inte att ha tid att sitta de tre timmarna som det kommer att ta förrän till helgen. Fram till dess,, Blogg.se.
Givetvis kommer jag att köra parallellt en stund.
Hade en mycket lång och smärtsam dag/kväll/natt igår. Värken är underbart vacker just nu. Den har intagit nyanser som inte ens jag i min vildaste fantasi kunde föreställa mig och då kan ni ge er fan på att det är vackert. 
Tankarna far runt mitt liv och hur det håller på att förändras. Mycket nytt på gång vilket inkluderar flyttningar. Jag är orolig för min mamma också, men det är privat så det får räcka med att säga att jag är orolig.
Sitter ute just nu och vaktar vädret. Har hängt upp tvätt och vet ju att det är en blötlagd regel att vid uthängd tvätt kommer regn. Men idag ska jag ta mig fasen ligga ett steg före. Men troligtvis kommer jag att bli inkallad i huset på något konstigt jävla uppdrag såsom att en av katterna i Ottebolsgänget har målat graffitti på kylskåpsdörren..jävla gängmedlemmar säger jag bara !!  Och då, när jag är inne, då går basunerna där uppe ibland de grå molnen. STOLLEN SOM HAR HÄNGT UPP TVÄTT GICK IN, PISSA PÅ DEN NU MED EN GÅNG!!
Murphys Law ni vet..

Nu är det två arbetspass kvar till semester. Ett utav dem blir tufft, idag, sen imorgon är min överstelöjtnant på avlastning tillbaka och jag kan andas ut och sköta mitt produktionssamordniska jobb lite bättre.

Aha! Solen glipar fram.. Ett löjligt trick av vädermästarna, skulle jag gå på detta och gå in kanske? Ja, jag tror jag gör det, jag är ju trots allt en människa och vi är ju bevisligen de dummaste varelserna i hela universum.

Ah, soffan utan stoppning. Så gammal att den knarrar och knakar innan du ens har hunnit satt dig i den. Sedan att jag precis gjorde ärkefelet och försmädlighetsaktionen (emot soffan alltså) genom att faktiskt lägga mig i den, det gjorde att den vrålknakade och skakade till som om den ville falla i sönder. Ok, bring it on, gå i sönder så ska jag fan i mig gå och kasta dig i närmaste dike!

Nej nu blir det till att avsluta dagens lilla förmiddagspass. Sagor och noveller kommer snart, då ska ni än en gång få veta sanningen 

Hur många ändrar sina liv egentligen?
Visst, ålder ger erfarenheter och utseende och kropp ändrar sig ju och påverkar livet på sitt egna alldeles delikata sätt. Men jag menar mer livsbeteendet.
En person som gråter över sina män som genom alla år har varit lika dumma? Men vad i hela friden får då denna människa att i hela sitt liv bara upprepa sitt agerande hela tiden?
Den man som alltid får dominerande elaka damer som trycker ner honom? Men hade det inte räckt med EN för att lära läxan?
Och sedan har vi de mest klassiska, de som ska omvända och hjälpa. ”Offren” skulle jag vilja kalla dem, de som helst skall ta hand om kriminella eller de som sitter fast i något annat tungt beroende av endera det ena eller det andra slaget. Det finns många mer exempel.
Vad jag menar är ju bara det, tänk vad uppfriskande det skulle vara om vi människor (inklusive mig själv då såklart) kunde gå från en sak till en annan men i alla fall bryta sitt livsmönster. Men det kanske är så som en ”vis” man på en parkbänk sade till mig en icke vacker dag, ”Thomas, folk tror att jag mår dåligt när jag sitter här med min ölburk. Men oj vad fel de har. Det är bara när jag sitter här som helvetet har brunnit ned.”

Mörka skyars gryning, mörka skyars skymning.
Blöta träds tidevarv, blöta vägars förfall.
Dammets död, den eviga rötmånaden.
Solens reträtt, de tunga molnens era.

Lukten av kaprifol har förbytts emot lukten av blötdaskigt gräs. Lukten av osande het väg har bytts emot lukten av slemmig blöt asfalt. Lukten av skogens underbara löv och barrverk har förbytts till doften av mögliga skogars eau de vie.

Kampen för vatten har förbytts till kampen emot vattnet. Bakvänt. Tänk på att det är exakt tvärtom i en del andra länder på sydligare breddgrader. Ja, jag vet, de har alltid haft det varmt. Men vi har alltid haft grönska och regn också. Men inte på detta viset. Jag har sagt det förut och säger det igen, vädret är ta mig fan inte min bästa vän!

Nu är det ju sista veckan innan fyra veckors semester och det är så härligt. Mer kommer att hända under dessa fyra veckor (semesterveckorna) än det gjort på hela året.. Ska bli spännande och jobbigt. har ont så in i fan i ryggen men som de säger i Bangladesh "Ont är endast en känsla" så får man väl se på det. Nej, iväg och göra iordning arbetskläder och kanske laga mat, vem vet?

Kommer att byta bloggsida. Vill ha en sida där man kan söka efter min blogg, det kan man ju inte här. Söka på google också då menar jag.

FredagKväll. Det var ingen liten grotta och den var inte naturlig. Med det menat, människor eller något annat hade gjort den. Öppningen var ungefär en och en halv meter i radie så att komma in var inga problem. Men väl därinne började problemen. För näsan. Det luktade ju nåt så in i helvete äckligt. Död fisk blandad med blodpudding och ett tätt avlopp under diskbänken. Kan nu tänka er? Lägg sedan på lite gammal bajs också. Syrran hade en ficklampa med sig och förundrades över målningarna med någon sorts falurödfärg över hela väggarna. Det var några konstiga tecken blandat med vulgära ord, helsjukt. Grottan var invändigt lika stor som om du tänker dig Glitter? Affären? Och så lika åt alla håll. Inte så stor alltså. Det enda vi fann av något som helst intresse där inne var att ett armband låg där på det mörka grottgolvet. Det guldskimrande smycket var tungt som fasen, ger mig tusan på att det är riktigt guld hehe sälja sälja sälja !! FredagNatt. Syrran sover och snarkar så där lite småmysigt, så som hon har gjort hela sitt liv. Normalt får detta en lugnande effekt på mig och jag somnar som en ankunge under sin ankmammas vingar. Men inte inatt. Huset var borta när vi kom upp till vårt tält. Men nu när jag tittade ut var det tillbaka igen. Inte nog med det. Det verkar vara ett himla liv inuti denna anskrämlighet till byggnad. Det finns inga fönster alls på denna byggnad. Inga dörrar. Stora kedjor sitter fastskruvade i väggarna och sedan igenom de gigantiska järnöglorna i berget. Det är spikat svarta tjocka balkar runt om huset. Kusligt, ser mer ut som ett försök att hålla det som befinner sig därinne kvar innanför detta ruckliga, ja vad ska man kalla det? Fängelse? Tappar upp en mugg vitt vin ur den enda lådan vi tog med. Som det känns nu skulle vi behöva haft fler. Hur som helst, detta går inte, imorgon bryter vi upp och flyttar till ett lugnare ställe. Detta verkar vara de sinnesjukas lekplats, trodde inte det fanns sådant i de vackra skogarna runt omkring här. Lördag. Vaknar av tystnaden. Inga fåglar. Ingen vind. Surret och rasslet av sommaren är helt borta. Till och med luften jag andas in känns annorlunda. Och syrran är borta!!! Men va fan!! Det jag skriver i min dagbok nu är sant. Jag skriver ner det ifall någonting skulle hända mig. När jag kröp ur tältet var huset borta men också min syrra. Allt ser så annorlunda ut. Himlen är inte blå trots att solen skiner. Och om jag inte är helt dum så verkar solen gå åt fel håll också. Det är några slags ”slöjor”, ja eller vad i helvete jag nu ska kalla det som flyter runt på himlen. Inte är det moln och inte dis eller höga moln heller för den delen. Luften känns annorlunda. Som om man inte får syre alls och det är så kallt. Kollade på tempmätaren förut och det var åtta grader varmt, I JULI!! Jag blir galen!! LördagKväll. Har spenderat hela dan med att letas och skrika efter syrran. Mobiltelefonbolaget har ju givetvis ingen täckning här, ibland ångrar man att man inte tog Telia.. men bara ibland. Nu är jag helt säker, solen GÅR FÖR FAN ÅT FEL HÅLL!! Jag gråter och fläckar ner dagboken, hoppas nån kan läsa ändå. Skiter i tältet, packar i det viktigaste i ryggsäcken och sticker. Känner mig så trött, så matt, fryser och får ingen luft känns det som. Som att vara i Kalahariöknen fast betydligt kallare.. försöker skriva Söndag. Vaknade precis upp av ett fruktansvärt skrik. Uppenbarligen är det natt och när jag tog några stapplande steg i mörkret snubblade och föll jag framstupa på en utav kättingarna till detta förbannade hus. Jovisst, det är tillbaka och det skriker hjärtskärande där inne ifrån, det är min syster!!!! Har smugit runt huset fyra gånger nu men det finns ju för fan ingen dörr, bara dessa jävla kättingar. Igenom springorna kan jag se ett rödaktigt ljus sippra ut. Skriken fortsätter. Jag skriker tillbaka och hon svarar.. ”Spring härifrån Nettan! Spring, spring !!” Sedan vrålskriker hon igen. Glöm det, jag har hittat den största sten jag orkar bära och kastar den i väggen med all min kraft nu. Jag är en och sextio och väger femtioåtta kilo, inte så lätt med andra ord. Det blev helt plötsligt tyst inneifrån det skitiga huset. Helt tyst. Ljuset som sipprat ut genom de små springorna försvann. Jo givetvis har jag försökt titta in genom dessa små springor men ljuset är så starkt, ser ingenting. Måndag. Måste ju ha svimmat. Vaknade precis av att jag vaknade och Huset står kvar. Solen skiner och himlen är lila. Molnen finns nu men ser bakvända ut eller hur jag ska förklara det. Jag känner att jag har något i mitt ansikte, något blött, svett fast det är så kallt? Mina händer är fulla i blod, och nu känner jag att det gör något inihelvete ont i huvudet. ”Kom nu!” En röst som lät som ingen röst jag någonsin hört förut hörs inne ifrån huset. Jag försöker resa mig men upptäcker till min fasa att min anklar har virats fast i en kätting som till synes går rakt igenom väggen till huset, men vad i helvete?? Denna mycket slitna dagbok hittades i de Värmländska skogarna. De sista orden som skrevs var precis de du läste. En grupp norska scouter var de som fann den och hade den sedan med sig till Stavanger. Till slut fick en av ledarna fatt på den och blev genast orolig över möjligheten att den faktiskt hade någon sorts sanning i sig. Ett par drogpåverkade systrar som svampat sig igenom en dagbok. Hursomhelst lämnades den till polisen i Karlstad. Men inga systrar hade rapporterats försvunna de senaste månaderna. Märta Didriksson satt i telefonen i sin lilla etta där på Frölundatorg. Dag in och dag ut. Hon grät och grät. Nu hade hennes fina döttrar varit försvunna i två månader. De hade planerat sin resa till Skåne i flera veckor men de kom aldrig hem.

Kvällen faller över mig som en grinig ungbjörk. Jag sitter och småmyser och småryser. Jag mår både bra och dåligt. Förstår och vet nog mer än vad många kanske tror. Men förstår ni mig? Varför jag vill fly från denna världen, varför jag vill hjälpa er att fly genom att läsa det jag skriver? Förstår ni?

Jag tror nog att vad som krävs för att hitta dit man söker är att man går riktigt vilse..

Vaknar med kroppens motståndsrörelse i direkt strid. Jag har förvisso sovit men det har mer känts som en kamp emot någonting som gjort allt för att hålla mig vaken. Sitter ute och lyssnar på ljudet av bilars blöta däck när de helt ovetande om deras direkta livsfara passerar genom Ottebols gängtäta områden. Såg en otroligt konstig och lågmäld men intressant film igår kväll, The Objective. Visste ni förresten att 18 000 engelska soldater blandade med lojala indiska människor försökte passera genom det så kallade Benpasset i Afghanistan 1842?
50 personer kom ut på andra sidan med historier om att de hade utsatts för ett underverk utfört av djävulen.. En parentes till allting men en del av detta hade en liten biroll i filmen.. Den är inte ny, filmen alltså, se den!
Lyssnar på en go mix av John The Revelator med Depeche Mode nu, kallt, får nog gå in och ta på mer kläder. Idag ska jag redogöra mer sidor ur spökhusets hemska dagboksexistens.
Och till alla er som krigar, svälj gråten, förvandla den till ett vapen. Lär er fienden. Men mest av allt, vinn krigen på Ghandisättet..
Håll era huvuden högt! Och häng ”dom” högt ;))

Fortsättning följer..

Svetten rinner. Magen värker. Glasögonen sitter fel på näsan som envisas med att nysa alldeles för ofta. Det flyger kalla kårar efter ryggen vid tanken på att man väntar på någon som aldrig kommer. Ska nog gå och lägga mig och vrida mig i smärtans bädd :) Tro inte att jag är deppad nu :) Nej, fan, nu ler jag :) Tror kanske att min tid kommer att komma :) Då ska de som aldrig trodde de skulle få se sina rätta ansikten få se dem :) Jag vänder aldrig andra kinden till. :) Godnatt från Ottebol

Att sitta och se världen i 3D är ju som att sitta och glo på en obakad limpa. Visst, det är ett bröd, av vissa helt ätbar men oj vad mycket mer som fattas :) Sjuk som en jävla idiot idag igen. Verkar som min återkomst som den riktige mycket mer ettrige och skrattige och skarpa Thomas och djävelskapsframbringande individen får ta en liten längre väg än väntat. Lyssnar på Bright eyes nu med sången First day of my life, herregud så bra:) Dags för ännu en underbar dag i underbarhetens Mecka, Ottebol, Arvika :))))))) (De ironiska skratten är till för Arvika, inte Ottebol)

Mår ju fortfarande lite som skit. Ska gå och lägga mig och planlöst titta på planlösa tvprogram. Jag sänder mina tankar till min mamma och till Helen. Finns inget jag kan säga mer än att jag tänker på er.

Ni kanske tror jag är en sådan där tangentbordsfantom? Jovisst är jag det. Det är dock helt utan glädje som skriften utförs på det sättet, mer iskallt proffessionellt. Men med en penna, vilken magi, vilken utmaning och framför allt vilken känsla. Först då blir det jag skriver en del av vad som kan läsas på det mest berörande sättet, personligt de lux. Så skippa tangentbordet så mycket ni kan, pennan är en stjärnornas lans. :)