FredagKväll. Det var ingen liten grotta och den var inte naturlig. Med det menat, människor eller något annat hade gjort den. Öppningen var ungefär en och en halv meter i radie så att komma in var inga problem. Men väl därinne började problemen. För näsan. Det luktade ju nåt så in i helvete äckligt. Död fisk blandad med blodpudding och ett tätt avlopp under diskbänken. Kan nu tänka er? Lägg sedan på lite gammal bajs också. Syrran hade en ficklampa med sig och förundrades över målningarna med någon sorts falurödfärg över hela väggarna. Det var några konstiga tecken blandat med vulgära ord, helsjukt.
Grottan var invändigt lika stor som om du tänker dig Glitter? Affären? Och så lika åt alla håll. Inte så stor alltså. Det enda vi fann av något som helst intresse där inne var att ett armband låg där på det mörka grottgolvet. Det guldskimrande smycket var tungt som fasen, ger mig tusan på att det är riktigt guld hehe sälja sälja sälja !!
FredagNatt. Syrran sover och snarkar så där lite småmysigt, så som hon har gjort hela sitt liv. Normalt får detta en lugnande effekt på mig och jag somnar som en ankunge under sin ankmammas vingar. Men inte inatt. Huset var borta när vi kom upp till vårt tält. Men nu när jag tittade ut var det tillbaka igen. Inte nog med det. Det verkar vara ett himla liv inuti denna anskrämlighet till byggnad. Det finns inga fönster alls på denna byggnad. Inga dörrar. Stora kedjor sitter fastskruvade i väggarna och sedan igenom de gigantiska järnöglorna i berget. Det är spikat svarta tjocka balkar runt om huset. Kusligt, ser mer ut som ett försök att hålla det som befinner sig därinne kvar innanför detta ruckliga, ja vad ska man kalla det? Fängelse?
Tappar upp en mugg vitt vin ur den enda lådan vi tog med. Som det känns nu skulle vi behöva haft fler. Hur som helst, detta går inte, imorgon bryter vi upp och flyttar till ett lugnare ställe. Detta verkar vara de sinnesjukas lekplats, trodde inte det fanns sådant i de vackra skogarna runt omkring här.
Lördag. Vaknar av tystnaden. Inga fåglar. Ingen vind. Surret och rasslet av sommaren är helt borta. Till och med luften jag andas in känns annorlunda. Och syrran är borta!!! Men va fan!!
Det jag skriver i min dagbok nu är sant. Jag skriver ner det ifall någonting skulle hända mig.
När jag kröp ur tältet var huset borta men också min syrra. Allt ser så annorlunda ut. Himlen är inte blå trots att solen skiner. Och om jag inte är helt dum så verkar solen gå åt fel håll också. Det är några slags ”slöjor”, ja eller vad i helvete jag nu ska kalla det som flyter runt på himlen. Inte är det moln och inte dis eller höga moln heller för den delen. Luften känns annorlunda. Som om man inte får syre alls och det är så kallt. Kollade på tempmätaren förut och det var åtta grader varmt, I JULI!! Jag blir galen!!
LördagKväll. Har spenderat hela dan med att letas och skrika efter syrran. Mobiltelefonbolaget har ju givetvis ingen täckning här, ibland ångrar man att man inte tog Telia.. men bara ibland. Nu är jag helt säker, solen GÅR FÖR FAN ÅT FEL HÅLL!!
Jag gråter och fläckar ner dagboken, hoppas nån kan läsa ändå. Skiter i tältet, packar i det viktigaste i ryggsäcken och sticker. Känner mig så trött, så matt, fryser och får ingen luft känns det som. Som att vara i Kalahariöknen fast betydligt kallare.. försöker skriva
Söndag.
Vaknade precis upp av ett fruktansvärt skrik. Uppenbarligen är det natt och när jag tog några stapplande steg i mörkret snubblade och föll jag framstupa på en utav kättingarna till detta förbannade hus. Jovisst, det är tillbaka och det skriker hjärtskärande där inne ifrån, det är min syster!!!! Har smugit runt huset fyra gånger nu men det finns ju för fan ingen dörr, bara dessa jävla kättingar. Igenom springorna kan jag se ett rödaktigt ljus sippra ut. Skriken fortsätter. Jag skriker tillbaka och hon svarar.. ”Spring härifrån Nettan! Spring, spring !!” Sedan vrålskriker hon igen. Glöm det, jag har hittat den största sten jag orkar bära och kastar den i väggen med all min kraft nu. Jag är en och sextio och väger femtioåtta kilo, inte så lätt med andra ord.
Det blev helt plötsligt tyst inneifrån det skitiga huset. Helt tyst. Ljuset som sipprat ut genom de små springorna försvann. Jo givetvis har jag försökt titta in genom dessa små springor men ljuset är så starkt, ser ingenting.
Måndag.
Måste ju ha svimmat. Vaknade precis av att jag vaknade och Huset står kvar. Solen skiner och himlen är lila. Molnen finns nu men ser bakvända ut eller hur jag ska förklara det. Jag känner att jag har något i mitt ansikte, något blött, svett fast det är så kallt?
Mina händer är fulla i blod, och nu känner jag att det gör något inihelvete ont i huvudet. ”Kom nu!” En röst som lät som ingen röst jag någonsin hört förut hörs inne ifrån huset. Jag försöker resa mig men upptäcker till min fasa att min anklar har virats fast i en kätting som till synes går rakt igenom väggen till huset, men vad i helvete??
Denna mycket slitna dagbok hittades i de Värmländska skogarna. De sista orden som skrevs var precis de du läste.
En grupp norska scouter var de som fann den och hade den sedan med sig till Stavanger. Till slut fick en av ledarna fatt på den och blev genast orolig över möjligheten att den faktiskt hade någon sorts sanning i sig. Ett par drogpåverkade systrar som svampat sig igenom en dagbok. Hursomhelst lämnades den till polisen i Karlstad. Men inga systrar hade rapporterats försvunna de senaste månaderna.
Märta Didriksson satt i telefonen i sin lilla etta där på Frölundatorg. Dag in och dag ut. Hon grät och grät. Nu hade hennes fina döttrar varit försvunna i två månader. De hade planerat sin resa till Skåne i flera veckor men de kom aldrig hem.
