AlltidThomas

Sitter i sängen på andra våningen i mitt underbara rum. Det ser ut lite hursomhelst här och det får mig att må ännu bättre. Porlandet i elementen fortsätter sin kamp för att indoktrinera mig i dess våta drömmar men än har jag inte fallit dit. Fortsätter skriva och ägnar mycket tid åt framtidsplaneringar inom så många områden att jag funderar på att lägga ner en del av dem. Hursomhelst, hur har ni det med spöken eller andar hemma hos er? Fulla huset eller lägenheten? Hehe, nja jag trodde väl inte det. Paranormal activity, en film med många uppföljare. Riktigt bra manus och ide men utomordentligt dåliga skådespelare. Nu blandade jag ihop mycket på en gång va? Men det var liksom meningen. Jag har gått och tänkt på detta länge. Tänk om alla startade en kamera i sitt boende när de gick och lade sig. Eller en ljudinspelare. Givetvis kan jag inte lova detta men jag tror att de flesta skulle få se eller höra mycket mer än de vill. Men i panik skulle det ju bortförklaras på de allra fantastiska sätt. Jag har en historia jag ska berätta för er nu. Den är inte lång och den har liksom ingen direkt mening, men det är en sann historia. Se den som en liten nyhet som jag förmedlar till er.

 

Mysteriet med Skåpdörren.

 

Detta med snö kunde allt ha sina fördelar tyckte Ulrik Basker när han klev rakt ut från sitt trivsamma lilla röda träplankiga hus för att hämta in lite ved. Att kliva rakt ut innebar att han tog hela sin lilla trappa bestående av tre steg i ett kliv och sedan vek han runt knuten i äkta robotdancestil och log det där leendet som betydde kolla här då, vilka moves va? Det var inte utan att Elina Vägghängare suckade extra tungt när hon stod och kollade sin sambos framfart. Fönsterrutan var till hälften igenisad men hon kunde ändå se sin man och hans utomordentligt löjliga rörelsemönster på väg till vedskjulet. Innan vedskjulet dök upp så fanns en carport i vilken det unga paret kastade allt skräp som de inte ville ha inuti huset. Ulrik planerade att göra en stor majbrasa vareviga år men snart fick han nog planera att bygga ut carporten istället, tänkte Elina och fnissade för sig själv. Hon tittade på honom och kände det där nästan smärtsamma stinget i hjärtat, gud vad mycket hon älskade denna mannen. Hon såg honom passera carporten, stanna och sedan moonwalka tillbaka ungefär som om något inte stod rätt till inuti den nyss passerade byggnaden.

Ulrik kastade bara ett snabbt öga in i carporten utan att direkt förvänta sig någon annan syn än den vanliga och gick förbi. Men något var så fel. Tvärnit och sedan kör vi hela Ulrikfilmen baklänges. Med andra ord, Ulriks egna tankar vilket resulterade i en ganska dum moonwalk i den nedtrampade snön. I carporten låg skräp. Med skräp menades inte matrester och annat slem. Nej med skräp menas gamla möbler och tidningar och diverse trädgårdssaker som havererat genom åren. Överst låg det senast utburna vitrinskåpet som innehöll jordens tunnaste glasdörrar. Detta hade inköpts på en välkänd firma som säljer vackra möbler till bra priser men som har en mycket tunn konstruktion på det mesta. Detta är emellertid helt ok om man kan hantera det. Ulrik kunde dock inte detta utan bröt sönder hela den ena halvan av dörren redan vid byggandet av skåpet. Så nu låg det här, överst på skräphögen. Ena sidan av dörren var stängd och den andra sidan låg lös på sin plats. Nja, det var ju här problemet började. Den lösa dörren var borta. Visst, det var en tunn och en lätt konstruktion, men skåpet var inkastat långt in och låg högt upp på skrähögen. Ulrik som nästan var två meter lång såg dock upp på skräphögens topp bara genom att sträcka på sig. Den dörren som fattades hade placerats exakt i sin position och i det läget satt den fast. Ulrik hade noggrant ryckt lite i dess handtag och konstaterat att den inte bara kunde flyga iväg. Men nu var den borta. Ulrik tog ett steg bakåt. Alla coola moves var nu borta och Elina som fortfarande stod och tittade på honom började nästan bli orolig, Ulrik betedde sig normalt? Hon gick ut i den lilla hallen och började leta upp lämpliga sticka ut fort skor och sedan sin lilla kofta som hon köpt på Lidl trots sin mans protester en vecka tidigare. ”Den ser ju ut som en skurk ur en fantomentidning!!” Hade elake Ulrik sagt om den mycket vackra, massproducerade svarta koftan.

Bredvid carporten, men ungefär två meter ut i snön låg dörren. Den var så exakt nedklämd på sin position där ute i snön och inte minsta märke av att ha släpats dit eller kastats dit syntes. Ulrik stod med mycket förvånad min och sa bara, ”Men va fan!?” Som för att verkligen dubbelkolla tittade han in på skräphögen, ned i marken, inga spår. Sedan ut på gräsmattan vilken nu var en snömatta och på dörrens position. Kirurgiskt nedklämd i snön. Han kliade sig på sin kala skalle och hörde Elina komma flaxande. Hon skulle ta första pris i ickecooltgående tävlingar om hon bara gav det en chans, det hade han sagt till henne många gånger, men lyssnade hon på det då, nej aldrig! ”Vad har du gjort med dörren Ulrik?” Sade hon i förvånad ton. Givetvis, det uppenbarligen tvångsmässigt utförda beteendet som kommer i alla relationer, skyll på din partner i första hand, för troligtvis är det alltid han eller henne. ”Jag vet inte? Jag bara gick förbi och kände ett stort behov av att kasta ut den i snön så den landade utan spår eller något alls synbart av ett kast..” Ironin i Ulriks svar osade i luften och Elina lipade åt honom och svarade med ett skratt. Detta fick Ulrik att skratta och ta ett kliv emot den lilla damen för att ge henne en hård kram. Han hade inte mött många i sitt liv som verkligen kunde ta honom på rätt sätt, men denna kvinna verkade vara konstruerad perfekt för professionell Ulriknedtagning. ”Men hur i hela friden hamnade den där ute?” Sa Elina och kisade ut över snön. Man kunde nästan läsa parets tankar när de båda spanade efter spår eller något som helst tecken på hur detta gått till. Men ingenting tydde på att dörren tagits sig dit på annat sätt än en perfekt flygtur och sedan en riktig rymdskeppslandning rakt ned. Ulrik gick in i carporten och klev upp i skräphögen och tittade på det halvdörriga skåpet. Dess innandöme bestod av tre hyllor. Och i den mellersta sektionen låg en lapp och en oskrapad trisslott. Lotten var uppställd precis som om den var ett utställningsobjekt i en monter. Ulrik skrockade till ungefär som om han hade koll på läget men det var nog det sista han hade just nu. Tankarna om denna ganska snälla händelses förklaring fann ingen lösning och ett skratt som blev till ett skrock var det enda som han kunde ta sig till. Elina reagerade direkt på detta ljud vilket var naturligt med tanke på att Ulriks skrockande ofta utgjorde ett frågetecken som hon mer än gärna kastade sig över. Hon såg sin man stå där i skräphögen med en trisslott i handen. ”Kolla här då? Va i helvete är detta?” Elina log och svarade, ”En trisslott!” Ulrik glodde henne rakt i ögonen och försökte hålla allvarlig min men leendet tog över när han svarade, ”Jag vet väl det din gamla diskmaskin!” Han sträckte ned sin hand emot henne och hon tog tag i den samtidigt som han hoppade ner. ”Här! Skrapa den då?” Sade han och Elina skrapade lotten i frenesi. Ingen vinst. Inte för att det förvånade Ulrik eller Elina för vinster det var inget de vanligtvis vältrade sig i, men detta verkade ju vara precis en sådan där magisk händelse då en vinst hade varit den logiska målgången. Ulrik suckade, om det var för att det inte var någon vinst eller om det var för att han inte kunde lista ut hur detta dörrfenomen hade gått till det var upp till betraktaren att utläsa. De stod nu båda och tittade på dörren där uti snön, tysta, hand i hand. Solen gick ned bakom.. nej, så var det inte riktigt. Men de stod och tittade på dörren en stund ända tills Ulrik tröttnade och klev ut i snön, lyfte upp dörren och satte tillbaka den i sin rätta position på skåpet. Denna aktion fick honom att bli mer förundrad. Det var nästan sex meter upp dit till dörrens ursprungsposition. Elina skakade i huvudet och sade, ”Kan du hämta veden nån gång eller?” Sedan log hon och hoppade med hästhopp iväg tillbaka till deras lilla hus. Ulrik suckade och log, ”Herregud hur denna kvinna var så helt utskämmande i sina rörelser, hoppas grannarna höll sig undan sina fönsterrutor just nu då.” Sedan robotwalkade han iväg till vedskjulet.

 

Slut på rapporten.

 

Ja så detta är faktiskt en sann historia som nyss utspelats i de värmländska skogarna. Låter det osannolikt? Kan någon kanske tala om en bra förklaring som kan vidarebefordras till dessa personer?

 

J

 

Då har två veckor gått i vårt nya boende. Att flytta från en lägenhet till ett hus har haft sina fördelar och sina nackdelar. Nackdelarna ser jag inte för tillfället men de kommer säkert. Fördelarna har varit en aktivitetshöjning utav mig själv och hela familjen vilket bara givit goda resultat. Fick höra av min son denna morgon, ”Pappa, vad du är i farten mycket mer nu sedan vi flyttade hit, du gör ju något hela tiden? I lägenheten satt du eller låg du jämt och ständigt.” Jo det stämmer och detta har varit ett klart lyft. Ibland kan man sitta och fundera på om detta var meningen att det skulle hända eller om allt bara var en slump. Utrymme för funderingar kring detta finns verkligen för pusselbitarna föll verkligen på plats alldeles för lätt för att vara normalt. Ok, jag vet, mina funderingar är lika intressanta som baksidan på en ko. En sann saga istället kanske?  

 

Arbetsledaren som gick en trappa ned.

 

Den stora livsmedelsaffären hade många anställda. Alldeles för många tyckte arbetsledaren Svenne Gurksson. Inte nog med att han skulle sätta alla på rätt arbetsplats varje dag. Han skulle också se till att alla gjorde det de skulle göra plus att han skulle se till att alla jobbade extra hårt precis hela tiden. Ibland kände han det som om han var allas fiende. Ägaren utav affären klagade på honom likaså gjorde de som han var arbetsledare över. Det var därför han denna dag hade gjort en mindre revolution och gått och gömt sig under lastbryggan i den stora utbyggnaden som användes som hållplats för alla smitfulla lastbilar som kom med leveranser till affären.

 

Detta med att gå och gömma sig under en lastbrygga låter väl tokigt? Jo det tyckte Svenne också från början, men efter att ha gått igenom alla gömställen som skulle vara vattentäta för en icke upptäckt tedde sig lastbryggans underdöme som det mest perfekta stället. Där skulle han minsann sitta timme efter timme i ren protest. Instämplad givetvis, så att alla bara skulle irra omkring och leta efter honom i tron att de gick runt honom istället för på honom.

Den långa lastbryggan var byggt i tjock industrijärnvägsstil och den lyste utav okrossbarhet. Bara i dess ena kortände fanns en liten ingång. Svenne halade fram en pannlampa som han trängde ned över sitt lilla huvud. Hårstrån lossnade och den där speciella svedan som kommer när man rycker loss lite hår fick honom att grimasera och svära. Detta var en sådan där nymodighet, pannlampan alltså, man behövde bara nicka så startade den och om man nickade en gång till så stängdes den av. Klart inspirerad av speedglashjälmarna som svetsarna nuförtiden använde. Svenne nickade till och lampan sken upp undersidan av lastkajen. Det luktade konstigt, kaffe? Säkert CharkGunhild som stod och smygdrack kaffe medan kunderna stod vid charkdisken och ångade av ilska. Svenne himlade med sina ögon sedan kröp han försiktigt in under kajen.

Hela lastkajen var cirka trettio meter lång. Men nu när den upproriske arbetsledaren kröp omkring där så verkade den oändlig. Marken var av solitt berg och det luktade fortfarande kaffe. Svenne vände sig om för att försäkra sig om att utgången fortfarande fanns där och log för sig själv och sin dumma fantasi när detta kunde konstateras med en direkt blick. Berget som utgjorde marken under honom började slutta nedför. Ganska brant och Svenne stannade. Detta var ju verkligen ologiskt. Blev det helt plötsligt ett slags stup här? Han lät sin pannlampa lysa nedåt och det var mycket riktigt en kraftig lutning nedåt som han stod inför. Men? Det luktade till och med mer kaffe nu och hördes det inte till och med musik?

Svenne vred på huvudet och lyste upp den närmaste cementväggen och han stöp nästan omkull när han läste : VäLkoMmeN TilL UndErGåNGenS BöRjaN! Vad i hela friden? Vilken liten lustigkurre hade skrivit detta och vadan denna mix av stora och små bokstäver? Andan liksom fastnade i Svennes lungor. Meningen med denna lilla tur hade ju varit att smyga in en bit och sedan sitta emot väggen och inte gå därifrån på någon timme men nu ändrades hela bilden. Detta var ju ett mysterium! Svenne började sicksackkrypa nedför den branta lutningen bara för att inte glida ned utan kontroll, ja det lutade så mycket nämligen.

Då hördes ett välbekant ljud. Steg och ljudet av en dörr som öppnades och stängdes. Nu hade han fått hörselhallucinationer också till råga på allt. Eller kunde det vara ljud från affären som på något konstigt vis studsade ned i detta utrymme?  Svenne tittade bredvid sig och fick se en trappa. En vackert, noggrant uthuggen trappa där i berget. Det var nog tur att det inte flög omkring stora insekter eller annat slemmigt där nere under lastbryggan för Svennes öppna mun hade nog isåfall svalt rubbet. Detta var ju en helt otrolig och en så högst osannolik utveckling på allting. Den nu högst förvånade och förvirrade arbetsledaren tittade upp emot taket och lät sin ljusstråle försvinna, för något tak syntes inte till. Han ställde sig försiktigt upp och tog några steg nedåt i trappan. Den verkade aldrig sluta. Svenne gick och gick och lyste och lyste och sprängde och sprängde i sina ögon men detta var faktiskt ett mästerverk. Kanske ett utav jordens underverk faktiskt hela tiden hade funnits här under den stora affären? Helt jävla otroligt, tänkte Svenne och log. Han promenerade i den oändliga trappan, vilka hade byggt den månntro? Kaffedoften hade försvunnit och ersatts av en syrendoft. En liten oro över tiden kastade sig in i Svennes hjärna och han halade fram sin mobiltelefon vilken lyste upp tiden med utmärkt precision och gav honom nästa överraskning. Han hade varit under lastbryggan i tio minuter, men det kändes minst som en timme! ”Herregud, vad är detta?” Sa han med låg röst samtidigt som han vände sig uppåt i trappan. En oro blandad med en nyhetssuktande krydda dök upp i tankarna. Skulle han inte bara gå tillbaka, få med sig någon och visa upp detta mirakel? Men tänk om ingen trodde honom och vägrade att följa med honom? Tänk om istället han skulle ifrågasättas för denna dumma idé, att krypa in under lastbryggan? Hur skulle han förklara detta? Letade efter försvunna lastpallar kanske, nej men fan, detta var en ickevalssituation, han måste fortsätta och se vart trappan ledde. Sedan kunde han ta några kort, jamen just det, ta kort! I ett vips började han fotografera hela sin omgivning med mobiltelefonen. Blixten lös upp trappan och dess väggar och vad var det? På ena väggen var det en bild? Svenne riktade pannlampan emot väggen och orden fick honom att ta ett steg bakåt i förfäran och det gjorde i sin tur att Svenne trampade utanför trappan, vilket i sin tur ledde till att den ogymnastiske mannen tappade fotfästet och föll. Det gjorde nog ont men det blev svart så fort så smärtan blev sekundär inför den fallande känslan som tog över, hisnande. Orden på väggen blev hans sista tanke, InGen ÅtERväNdo Nu!

Har ni någonsin varit sövda eller avsvimmade? Det kan vara en riktigt otäck känsla när man vaknar och den fick Svenne uppleva nu. Det första han gjorde var att spy rakt ut och det var föga smickrande när han fick se att han låg på golvet i ett upplyst rum i vilket det satt två kortväxta kvinnor med långt blont hår. De var klädda i vita klänningar och deras ögon var inga vanliga mänskliga ögon utan dessa var istället vita med skimrande röda pupiller. Svenne kravlade sig upp och slog huvudet i taket så han svimmade av igen.

Har ni varit med om två uppvaknanden inom kort tid? Avsvimmade eller sövda? Trodde inte det, men nu spydde Svenne det lilla som fanns kvar och en värk värre än något han känt förut i hela sitt liv härjade runt i hans lilla huvud. Han stod på alla fyra och satte sig ned i ren utmattning. Att han satte sig i sina egna spyor gjorde att den ena av de två småväxta kvinnorna fnissade medan den andra kvinnan himlade med ögonen i förakt. ”Va fan är det frågan om?” Hostade Svenne fram. Den ena kvinnan satte sig med en grimas ned på huk framför Svenne och viskade, ”Du måste vara den dummaste människan som någonsin vandrat på denna jord? Men det är ok. De mesta skickas hit efter de dött men du? Du tog helt enkelt trappan ned på egen begäran.” Svennes ögon och mun var så stora att han trodde att de skulle implodera.

”Men det tar vi som en riktigt stor önskan från dig och du får själv välja dörr!” Kvinnan som suttit på huk bredvid Svenne reste sig och pekade på tre dörrar. En var röd, en annan var grön och den tredje var svart. Svenne reste sig upp väldigt försiktigt. Huvudet skrapade i taket och han hade en kroppshållning som säkert skulle få Quasimodo att tro att han fått en tvillingbror.

”Jag tackar för erbjudandet men jag tror faktiskt jag går tillbaka upp igen om det är ok?” Sade Svenne och försökte le men det misslyckades totalt eftersom han inte alls var en bra skådespelare. De små kvinnorna stod helt stilla och tysta, pekandes på dörrarna. Deras ögon som var av denna utomjordliga karaktär tittade säkert på honom men de gav honom känslan att de faktiskt tittade i taket. Den tanken fick honom att le, ”Dumma små aliens!” tänkte han och smög fram emot en utav dörrarna, den gröna. Inte fasiken skulle han ta den röda. Rött är ju stoppsignalen. Inte fasiken skulle han heller ta den svarta! Svart var ju rena dödenfärgen! Nej, det fick bli den gröna.

Handtaget som var gjort i något slags mässingaktigt material kändes kallt i handen när han sakta tryckte ned det. Dörren gick upp och han stirrade in i en livsmedelsaffärslokal. Den verkade gigantisk. Hyllmeter efter hyllmeter med varor försvann i en till synes oändlighet. Den var tom på människor och det enda ljudet som hördes var av de enorma fläktarna som susade runt i taket. Han kände en spark i rumpan och in i affären flög han. ”Välkommen till ditt helvete din dumme fan!” Hörde han en utav kvinnorna säga och han stöp ned på knä samtidigt som han hörde dörren slås igen bakom sig. Svenne for upp för att springa tillbaka in till kvinnorna men någon dörr fanns inte att finna. Helt borta var den, ersatt av en vit, slät gipsvägg. ”Fan! Helvete!” Skrek Svenne och sparkade till väggen så stortån gick av. Denna smärta fick honom att famla bakåt ännu mer svärande. Rakt in i en utav de oändliga varuhyllorna så flingpaket for åt alla håll. Han halade upp sin mobiltelefon och fick till sin förskräckelse se att den var helt svart, totalt död. Sakta reste den förvirrade arbetsledaren på sig och haltade iväg emellan de oändliga hyllraderna. Inte en själ att finna så långt ögat kunde nå och inga dörrar i sikte. ”Hallååå??” Svenne skrek i hopp om något svar men visste faktiskt redan att inget svar skulle komma. Kan det bli värre än detta? Tänkte han och satte sig ned på golvet. Då hörde han ett lågt morrande. Ett gutturalt ljud som ekade i hela den oändliga plats han befann sig på. Ljudet bara ökade och ökade i styrka. Skepnader tycktes dyka upp långt, långt borta i den gången som han hade tagit sin sittplats uti. Såg ut som hundar? Vargar? Svarta och stora och med mycket hemska stora tänder i abnormt stora munnar? Flocken med dessa muterade hundar kom inom synhåll så fort att Svenne inte ens han upp innan han slets i stycken. Smärtan var outhärdlig och sedan blev det svart igen.

Det kändes som en sekund sedan slog Svenne upp ögonen igen. ”Men va fan ä detta!” Skrek han och for med sina händer över sin orörda kropp. Han blev ju nyss söndersliten av de argaste slemmonsterhundar han någonsin sett? Då hördes morrandet igen och långt, långt borta kunde han se dessa monster komma springande igen. Svenne sprang men hundarna sprang fortare.

 

Att hitta sin arbetsledare liggandes på golvet inuti kylrummet blev en chock som Lena sent skulle glömma. Uppenbarligen hade dörren gått i baklås och den stackars mannen hade frusit ihjäl. Sorgen var stor på det enorma varuhuset och försöken att tända ljus inuti frysrummet idiotförklarades av den nye arbetsledaren så ingen minnesaktion av den karaktären ägde rum heller.

Åren gick och personalen byttes ut. Men ett konstigt rykte spreds gällande denna affär. Det verkade spöka. Svenne Gurksson verkade gå igen på det mest bisarra sätt. Inte lät det logiskt när Bettan i panik försökte beskriva hur hon sett Svenne komma farande mellan hyllorna jagad av en flock hundar inte.

 

Slut.

 

 

Sitter i hörnet på vår hörnsoffa och njuter. För första gången på månader så känner jag energin flöda och orden svalla. Ljudet från det kokande vattnet i köket och porlandet ifrån elementen ger en tropisk inramning till det sibiriska klimat som annars är vad jag blickar ut över. Frostiga rutor som uppenbarar en blekblå himmel med slöjsladdriga moln i en gnistrande framtoning. Katten ligger och småpratar med mig samtidigt som hon allvarligt tror jag förstår vartenda mjau som hon säger. Jag nickar och säger ”Ja, ja så är det, bra, vad duktig du är på att prata..” Till slut tröttnar hon och skakar i sitt lilla huvud och hoppar likt en blixt iväg på sitt otacksamma uppdrag att kanske hitta någon skogsmus som gjort det stora misstaget att krypa in i just detta hus. (Vore som om vi skulle knalla in i Jason Voorhees lilla boning).

Men slut med snicksnack, vi tar en liten sann saga istället, för det vet ni ju vid det här laget, alla sagor är i grund och botten sanna, det är därför de kallas sagor! Så det så!

 

Spåren i snön.

 

Lille Lars tyckte inte om snön. Han tyckte inte om vintern överhuvudtaget för den delen. Det kvittade om det var en så kallad varm vinter eller en vargavinter, det var ändå årets i särklass tråkigaste tid.

Lars var liten för sin ålder, om det rådde det inte minsta tvekan. I skolan ledde detta till att han redan i väldigt tidig ålder blev kallad myran, dvärgen eller andra passande ord för sitt tillstånd. Givetvis fick inte detta lille Lars att bli större utvändigt men invändigt fick det honom att växa. Han läste böcker och skrev som ingen annan och kompenserade sin litenhet med att utveckla ett sinne stort som en elefant. Så när orden tog slut för de elaka mobbarna tog nävarna vid och slagen de tog Lars med ett leende, för precis vid den tidpunkten visste han att han hade vunnit. Detta var något som skulle följa Lars genom hela livet.

Men nu hade vinterlovet kommit och Lars satt i sin vana trogen och skrev en liten önskelista till tomten. Han trodde på tomten på riktigt, fastän att han var tretton år. Jo det är sant. Detta kunde man kanske skylla på Lars pappa som var en historieberättare av högsta rang som kunde få den mest vardagliga händelse till att utvecklas till en nobelpristagarhistoria.

De bodde ensamma i ett litet hus ganska mitt ute i skogen utanför en ganska liten stad. Men de som bodde inuti staden tyckte givetvis att de var Hallonbergabarn medans Lars var gärdsgårdssittarkung. I ett större perspektiv som Lars redan hade förstått så var i själva verket dessa småstadsbarn gärdsgårdsdinglare i ögonen på storstadsbarn också. En riktigt jobbig tankeslinga eftersom den liksom aldrig tog slut så Lars lade ned den direkt när han kort tröstade sig med dess faktum. Men denna listan till tomten var viktig. Alla andra barn i skolan hade datorer hemma, eller Supertvspelskonsoller. Lars å andra sidan hade pappas gamla stationära dator med en skärm som flimrade och gjorde allt för att få honom att tro att han var färgblind. Så på listan som skulle lämnas till tomten stod bara en önskan. 1. En Xbox 360.

Lars pappa arbetade som truckförare på ett litet lokalt verkstadsföretag som tillverkade toalettpappershållare och annat dylikt inom den genren. Detta innebar att pappan ofta fick ta ut a-kassa (pengar man får vid arbetslöshet om man under något års tid har betalat in minst det dubbla). För verkstadsföretaget som var riktigt tidsenligt konjunkturskänsligt skickade hem arbetarna så fort som försäljningen gick ned. Denna vintern var en sådan period. Pappan hade varit hemma i två månader och a-kassan som är den ersättning som man får om man blir utan arbete gav inte mer än pengar till hyra och mat så Lars hade väl inga direkt stora förhoppningar om att pappan skulle kunna köpa honom ett sådant tvspel. Men då fanns ju tack och lov tomten som på sätt och vis var skyldig Lars en fin present för de senaste åren hade då verkligen inte tomten levererat det som han hade önskat sig. Sedan var det ju detta med att se till att tomten fick listan, för det var ju inte så att stortomten hade brevlådor hängande lite överallt utan nog fick man själv lista ut hur detta skulle gå till. Inte riktigt sant, pappa hade faktiskt förklarat för Lars hur riktiga tomtebrevlådor såg ut och var de skulle placeras. En riktig tomtebrevlåda skulle vara gjord av ädlaste björkvirke, helst över tjugo år gammalt. Det skulle sågas ut och mätas upp så det faktiskt såg ut som en liten likkista. Makabert tyckte Lars men log mest åt det faktumet. Sedan skulle de målas i en speciell färg som man blandade till själv. Det skulle vara ljusblå träfärg som man sedan blandade ned kattmynta och kråkspillning i. Rörde om och lät stå i dagarna två. Sedan skulle den lilla likkistan målas med en egenhändigt ihopsnörad pensel som skulle vara gjord av alm och självaste borsten av älgragg.

Detta var inga stora saker. Tomtebrevlådan var kanske tjugo centimeter gånger fyra och tre centimeter djup. Önskelistan lade man i och sedan limmade man igen lådan med tallkåda blandat med källarsot. Sedan knallade man ut i skogen och letade upp den största granen man möjligtvis kunde hitta och placerade lådan under dess nedersta stora skyddande grenar.

Detta var information som Lars pappa hade berättat för Lars en mörk höstkväll för många år sedan när en storm rasade utanför deras lilla hus. Sådana här hemligheter fick nämligen endast berättas när stora stormar drog igång för då kunde ingen höra vad som sades i de små stugorna.

Så som ni förstår så var detta ganska mycket jobb och ganska tråkigt när utdelningen aldrig kom. Men Lars var inte av den kalibern att han skulle ge upp sin dröm, nej aldrig.

Så nu var lådan klar, listan klar inuti lådan och bara själva nedlämnandet kvar. Det var sent en eftermiddag på första dagen av jullovet och Lars gick ut i den till synes ändlösa skogen. Himlen hade färgat sig mörkgrå och stora snöflingor hade börjat falla. Detta gjorde Lars lite orolig för hur som helst så kanske han skulle bli tvungen att gå in en bit i skogen för att hitta den där storgranen. Snön och eftermiddagsmörkret kunde ställa till det för honom när det gällde att hitta hem igen. Det luktade så gott, en blandning av barr och kallt vatten. Fastän det snöade ganska ymnigt så var det vindstilla, bara frasandet av snöflingor som kraschlandade på mark eller träd omgav Lars när han traskade på längre och längre in i skogen. Han var klädd i en lång mörkblå dunjacka med en stor huva som han hade över huvudet. Detta gjorde att han inte såg mycket i sidled vilket nog var tur, för parallellt med Lars flöt en stor mörk skugga fram. Den hade formen av en mycket stor människa men ändå inga detaljer, bara som svart sot som till synes cirkulerade runt i en den mänskligt formade klumpen. Dess huvud var vridet åt Lars hela tiden och den gav inget ljud alls ifrån sig.  

Det kändes som om Lars hade gått och gått i timmar när han äntligen hittade den där jättestörsta granen. Den var alltid så där uppenbar, ungefär som om änglakörer sjöng och solstrålar sken på den. I alla fall i Lars fantasi. Så under denna grans fantastiskt stora nedersta grenar placerade han den lilla tomtebrevlådan samtidigt som han sade högt, ”Snälla tomten, jag brukar inte be som jag gör i år, men snälla, jag skulle verkligen vilja ha denna julklapp!”

Den stora svarta skuggan som följt Lars hade stigit rakt upp i luften och flöt nu in i granens stora grenverk. Dess till synes mänskliga form hade upphört och nu var det mer ett moln av svart sot som försvann in i det stora trädet. Lars som fortfarande hade huvan på sig lade inte märke till detta och inte heller den doft som nu spred sig runt granen. En lukt av bränt svavel, men Lars hade ju näsan fylld med snor och snorade sig hela tiden så någon lukt kunde aldrig kännas av. Nu var det bara att skynda sig hem. Dagsljuset hade nästan försvunnit, ja om det nu överhuvudtaget kunde kallas ljus, mer grådask. Snöfallet hade fortsatt i samma stil och Lars plan att följa sina egna spår tillbaka hem skulle bara fungera en bit, det hade han redan funderat ut. Så fram åkte kompassen som han hade ärvt efter en gubbe som bodde ensam i en liten röd stuga på ett litet berg i den ändlösa skogen. Denna gamla gubbe hade kommit ned till deras hus en gång i tiden och frågat efter cigaretter och som tack för att pappa hade gett honom ett paket så hade en dag en liten gumma stått utanför deras dörr med en liten tygpåse och i den låg en kompass i ädlaste kattguld. Gumman hade sagt att gubben dött och på sin dödsbädd förklarat för henne att denna kompass skulle ges till den anskrämligt lilla pojken som han hade mött på en utav sina cigarettraider.

Det konstiga med denna kompass var att den alltid visade rätt väg hem. Låter det konstigt? För Lars var detta inte alls konstigt. Att ha en doning i handen som pekade med en pil vägen hem och som alltid fungerade var mer konstigt. Så sagt och gjort och Lars var hemma.

Det lilla röda huset låg i slutet av en liten grusväg och in i skogen ledde sammanlagt åtta olika stigar. På en av dessa kom nu Lars klivande genom snön och log brett när han såg ljuset i rutorna i sitt hem och röken från skorstenen sakta ringla sig upp igenom snöfallet.

Klockan hade blivit sex på kvällen och normalt sett så satt Lars pappa framför tv:n djupt nedsjunken i en nedsutten fåtölj som inhandlats på en andrahandsaffär i den lilla staden. Men nu syntes inte pappan till någonstans. Inte för att detta oroade Lars ett enda dugg utan istället tänkte han inte alls över detta och gick in i det lilla köket, öppnade skafferiet och tog fram en burk med chokladpulver. Sedan tog han fram en liter mjölk och ett gräddpaket från kylskåpet. Nu skulle här mysas. Med en perfekt balanserad mix av mjölk, grädde och chokladpulver i en gryta vred Lars på spisen och tog fram den största muggen han kunde hitta. Att det stod ÖL på den med stora bokstäver bekom honom inte alls. Det var ju ändå en dryck som han aldrig smakat men lukten som den spred omkring sig fick honom gladeligen att aldrig vilja smaka den heller.

Ute i skogen under den där stora granen utspelades en händelse som sent skulle glömmas om någon skulle ha sett den. Nu var det ju inget som bevittnade den, ja, en liten skata som satt och filade sin näbb efter att ha fått en snöflinga i ögat och kraschat in i en telefonstolpe kastade sitt ena öga på granen och han tänka tanken att den var ovanligt färgad sedan upphörde skatan att existera, åtminstone i denna dimension. En enda vit fjäder singlade sakta ned mot marken som det enda minne av den stackars fågeln.

Granen lystes upp i en blåskinande färg och spred ett fält med ljus runt omkring sig. Allting inom en radie av tio meter bara försvann från jordens yta och en kal fläck i skogens skog bildades. Sedan försvann också den stora granen i tomma intet. Effekten blev som om någon släckte ljuset och tystnaden tog över och lämnade plats för snöflingefraset. Men på denna plats smälte alla snöflingor direkt och gräs, mossa och berg fick göra en oväntad entre mitt i vintern.

Lars satt med sin stora pimpade chokladdryck och log framför tv:n. Det var Reno 911, en sådan där dum amerikansk tv-serie som Lars verkligen älskade. Pappan hade blivit lokaliserad också, han hade somnat i sin säng och detta var ett tecken på total leda eller en hård dag görandes någonting som Lars inte hade någon aning om. Men han brydde sig inte, tomten hade fått listan och nu var det bara att vänta några dagar.

Den natten sov Lars mycket oroligt. Drömmar som han aldrig haft förut hemsökte honom och de var minsann konstiga. En stor konstig figur, minst två meter lång smög omkring utanför Lars hus och letade efter öppna fönster eller dörrar samtidigt som Lars i vild panik sprang runt på insidan och såg till att allt var stängt. Det var när den stora figuren plötsligt försvann där ute och Lars hörde dunsiga steg nere i källaren som han också vaknade. Han satte sig upp med vilt uppspärrade ögon. Vad i hela friden var detta för en stollig mardröm då? Han tittade mot sin lilla fönsterruta och såg hur ett blekgult sken ringlade sig in genom den och bildade en gulvit liten skugga på den svarta mattan på golvet. Lars drog av sig sitt tjocka duntäcke och landade mjukt på det knarriga trägolvet sedan smög han fram emot rutan och tittade ut emot den stjärnklara natten. Snöandet hade slutat och en riktig halvmåne lös så gott den kunde över det sprakande snölandskapet som landat överallt. Då fick han se stora steg i snön. Riktigt, riktigt stora steg till och med. De kom rakt ifrån skogen i en icke tvekande rutt rakt emot Lars hus. Hjärtat hoppade upp i halsen och Lars tog ett snabbt steg bakåt. Sedan stod han helt stilla och bara lyssnade. Detta var ju helt tokigt! Han hade precis vaknat av en dröm där någon stor klunseduns smög runt och ville ta sig in och nu vaknar han och får syn på så stora steg att endast en Stegosaurus skulle kunna ha gjort dem? Tankarna for runt i huvudet på den lilla trettonåriga pojken som en tornado inuti toalett och han sprang iväg så fort han någonsin kunde ut ur sitt rum och runt hörnet på övervåningen och in i sin pappas rum. Det var tomt. Pappas säng var inte ens uppbäddat. Men han hade ju sovit i den förut? På väggen hängde en klocka som hade formen av det landskap som de bodde i och den visade tjugo över åtta. Men? Hur var detta möjligt? Han hade ju gått och lagt sig halv elva, och då hade han kikat in till sin pappa som snarkande låg i en mänsklig elefantställning och bara ägde hela sin egen säng. Tjugo över åtta, ingen pappa, steg i snön och en mardröm som var bara för mycket i detta läge. Det var tre dagar kvar till julafton. Årets mörkaste dag, tjugoförsta december. Tre dagar kvar och nu hade något hänt med allting verkade det som. Lars kände hur han bara var tvungen att uppsöka en toalett och samtidigt kom tårarna och samtidigt vågade han inte röra sig och samtidigt hörde han hur kylskåpsdörren stängdes på ett sådant där sätt som inte var roligt att höra. Som om någon försökte stänga den tyst, smygtyst. Lars som aldrig varit någon balettdansös gick på tå utan ett ljud hela vägen till den lilla toaletten på andra sidan sitt rum på fel sida sett ifrån pappans rum som han startat sitt smygande ifrån. Han tittade ned i trappen när han passerade den men det var bara mörkt och något mer ljud hördes inte. Snabbt som en pilbåge gjorde Lars sina toalettbehov i totalt mörker. Att tända en lampa nu vore ju som att hoppa ut framför lejonet och ropa hej!

Lars spenderade nog en timme inne på toaletten med tårarna rinnande och snoren forsande. Han baddade sig själv med papper för snyta sig det var ju liksom ute ur bilden i detta läge. Inga mer ljud hördes från nedervåningen och till slut öppnade Lars toalettdörren så sakta att den knappt rörde sig. Fortfarande i uppsträckt ballettdansösställning och med armarna rakt ut som ett flygplan smög den lilla pojken iväg emot trappan. Om han bara hade haft en telefon eller en mobiltelefon. Men någon mobil hade han aldrig haft, pappa hade alltid lovat honom en och det hade han tagit som lovande, då fick han en till slut, det visste han.

Trappan ned till det smygstängda kylskåpet kvar då och den var ingen rolig trappa. Varenda trappsteg hade sitt egna individuella ljud och de var knappast lågmälda. Lars började på att tappa hoppet och kände efter om det var en fördröjd dröm genom att nypa sig i armen, tyvärr gjorde det väldigt ont. Han tog det första steget och sedan som i en karusell lyftes han upp och flög hela vägen ned och in i storrummet och ned i den gamla gröna tresitssoffan som var placerad framför den gamla tv:n. Hjärtat stannade nog hela tiden nu och andhämtningen blev total katastrof för den lilla pojken. Då hörde han en röst från den nedsuttnaste av alla fåtöljer bredvid soffan. ”Tjenare Lars, roligt att träffas, fast ändå inte, du vet, jag har ju annat för mig än att behöva utföra detta tramset!” Rösten var mycket konstig, Lars hade aldrig hört en sådan röst i hela sitt liv. Den lät som ett eko i en djup grotta. ”Vem fan har lärt dig att göra dessa lådor med önskningar i?” Lars tittade emot fåtöljen. Det satt givetvis någon i den. En mycket stor gestalt som såg ut att ha en stor mössa på huvudet och sedan bara svart. Det var omöjligt att se något ansikte eller kläder, bara konturer av en mycket stor varelse. För att kalla detta för en människa det hade Lars redan listat ut hade varit väldigt fel. ”Ja du behöver inte svara, men du har ju gjort dessa lådor i många år nu och i år lyckades du verkligen med allt. Har du någon aning om vad det ställer till med när du gör detta? Lyckas med allt?”  Lars fattade ingenting. Sitta i ett svart rum och få konstiga frågor av en stor svart klump som dessutom verkade grinig? ”Okej, du verkar ju vara en pratglad liten pojke. Men då vänder vi på steken då. Lyssna på mig så förstår du. Jag är den som alla dumma ungar kallar Jultomten. Jag finns givetvis inte. Men en gång i tiden fångades jag i en speciell fälla som var speciellt gjord för varelser som jag. Och för att släppas ut ur denna fälla fick jag lova att alltid uppfylla alla barns önskningar vid jul om de utförde önskningen på rätt sätt. Jag fick själv göra iordning hur önskeritualen skulle se ut. Jag fick dock inte göra den för svår. Men nog tycker jag att jag gjort den nog svår? Lik förbannat kommer då och då någon liten skitunge och lyckas locka fram mig. Sedan när jag öppnar denna lilla låda som ungen gjort så får jag läsa de mest horribla önskningarna. Jag menar, lilla pojke, har du någon aning om vem jag är och vad jag kan göra? Jag kan ge dig en egen planet om du vill! Jag är den riktiga jultomten, den enda du någonsin kan få önskningar av.” Lars hade slutat vara nervös. Nu log han. ”Hej Jultomten!” Sade han med lite darr på rösten. ”Kalla mig inte det tack, dessa namn som ni människor envisas med att sätta på allting förlöjligar bara allting i dess närhet!” Lars log, han fattade inte vad Jultomten just sade så det var helt ok. ”Men vart är min pappa och vad har hänt med klockan?” Jultomten skrattade så det lät som om gruvrösten skulle rasera hela gruvan. ”Jadu, som jag sade, du har ställt till det riktigt rejält lilla pojke, bara för att få ett, hm, xboxtresextio?” Lars log hela tiden. ”Jag måste stanna tiden. Gå in och flytta undan de icke berörda människorna till andra dimensioner tillfälligt givetvis, sedan kan jag gå in och utföra dina önskningar. Nöjd med det svaret din klantunge?” Lars fattade ingenting så han nickade bara fastän han fortfarande satt i mörkret. ”Hur som helst din lilla fjant så kommer jag att uppfylla din önskan med råge, för inte tänker jag då ställa till med ett sådant här elände för en liten plastsaks skull. Men du måste lova mig en sak. Gör aldrig mera om denna önskan och tala aldrig om hur du gjorde den för någon alls i hela resten av ditt liv, ok?” Lars tvekade. Detta var ju faktiskt inte roligt. ”Nå? Hur ska du ha det din lilla kylskåpsmagnet?” Lars svarade, ”Ok, jag lovar!” Jultomten skrattade sitt gruvskratt igen och sedan sade han, ”Nä du, riktigt så dum är jag inte, men jag kommer att ge dig en liten kola som du måste äta upp innan jag lämnar dig, ok? Det är en glöm bort allt kola.” Lars svarade, ”Okej, den ska jag äta!” Jultomten reste sig ur den förstörda fåtöljen och tog ett stort kliv fram till Lars som inte ens vågade titta på varelsen som nu stod bredvid honom. Det luktade en lukt som aldrig hade uppsökt Lars näsa förut, sött, metall, rök, eld, fisk och kummin, ja ni vet? Kryddan? Framför Lars syntes konturerna av en gigantisk hand och i den låg en rund kola. Lars tog den fort och stoppade den i munnen och tuggade. Den smakade pepparmint och lite lakrits. Jultomten suckade och sade, ”Tack lilla unge, du gör rätt val, önskar att din far gjort samma en gång i tiden, då hade han inte kunnat lära ut detta till dig och han hade fått ett underbart liv.” Lars rynkade sina ögonbryn och svarade, ”Men varför frågade du mig om vem som lärt mig hur jag gjorde då om du redan visste?” Jultomten skrattade så två tavlor föll ned på golvet och landade utan ett ljud. Någonting var så fel just nu i detta hus. ”Lilla dumma unge, jag ville bara höra om du kunde tala om sanningen för mig. Det var allt.” Lars svalde kolan och Jultomten suckade av lättnad. ”Jag önskar dig en riktigt god jul lilla Lars, synd att du drog hit mig men tur för dig, vi syns, inte!” Sedan somnade Lars och vaknade upp i ett ryck. Ljuset ifrån morgonens knappa solljus och ljudet av någon som hysteriskt skrek fick honom att flyga upp ur sängen. Det var pappa som skrek och Lars såg sig om efter sina tofflor men fick till sin stora förvåning se att detta inte var hans rum! Allt var borta eller ändrat. Han hade tredubbelt så  många saker och klädhögen gick ända upp till taket. Ett skrivbord stod vackert glänsande i ett hörn av rummet och en gigantisk bärbar dator stod på det. Bredvid den bärbara datorn låg en mobiltelefon och en hög med pengar? Lars kunde inte tro sina ögon utan tog mobiltelefonen med sig och sprang ut i hallen, som hade försvunnit. Istället kom han ut i ett stort rum som hade flera dörrar och i detta rum som var möblerat med hyllor och soffor och bord i de mest vackra varianter stod pappa. ”Lars, vad fan har du gjort?” Den lilla pojken sprang allt vad han orkade fram till sin pappa och hoppade upp i hans armar och mottog den hårdaste och varmaste kram han någonsin fått. ”Du lyckades locka hit Jultomten, eller hur?” Sa pappa och skrattade. ”Sedan lovade du att aldrig berätta för någon va?” Lars tittade konstigt på sin pappa och skrattade. ”Men pappa, vad pratar du om? Jag fattar inte vad du pratar om, hur har du lyckats köpa allt detta över en natt? Och hur lyckades du fixa allt detta medan jag sov?” Frågade Lars sin pappa som bara skrattade, ”Men herregud, du gjorde det! Det som jag var för girig för att göra, du åt kolan!” Lars skrattade men med en orolig ton, ”Pappa, är du säker på att du mår bra?” Pappan skrattade ännu mer och tog sin pojkes hand, ”Kom Lars, kom.” Sedan gick de in i ett utav dörrarna som ledde till olika rum. Där inne fanns en tv lika stor som en hel vägg. Fyra läderfåtöljer och en hel hylla med Xbox360 spel och ett bord där Xboxen stod. Lars började gråta av lycka, ”Men pappa, tack, tack, du är ju helt underbar, världens bästa pappa!” Lars pappa skakade i huvudet och svarade, ”Ja, visst är jag!”

 

 

Slut.