AlltidThomas

”Först när smärtan får dig att tro att du ska dö har du upplevt riktig smärta.” (De vrånga ordens bok)

Att ha ont, så ont att svetten flyger ifrån ditt ansikte i vad som uppfattas som slowmotion droppar. Samtidigt som det svartnar för ögonen och den skärande smärtan bryter din andning bara för att bereda plats för spyorna att forsa fram och göra en mycket oönskad entré. Folk utanför dörren undrar vad som händer. Man vill inte tala om samtidigt som man vill skrika på hjälp, men man vet redan att ingen hjälp kan fås. Så når allt klimaxen i smärtans värld och man går segrande ur en strid man hoppas aldrig behöva strida igen fast vet motsatsen.
Men vilken seger var detta? Särskilt inte när man vet att den kommer igen.
Dagen börjar på ett tråkigt och jobbigt sätt. ”Fel” telefonsamtal bombarderar obönhörligen telefonen. Utan någon riktig ork att svara gör man så ändå och med skakiga ben tar man tag i dagens sysslor utan minsta vilja att göra detta.

Detta är allt jag skriver på min blogg idag, en dag då det gjorde ont, riktit ont.

Nu har jag tröttnat på att ha ett tåg på balkongen. Två dagar och nätter i sträck så passerar ett X2000 en gång i minuten och skapar ett vibrato i hela huset som får den mest hårdkokte att bli mjuk. Jo jag vet, Dagmar, en namngiven vind, löjligt! Ger de namn på vindarna för att det ska få en mer dramatisk inramning? Jo givetvis måste det vara så. ”Dagmar blåser av byxorna på stadens polischef.” Låter bättre än ”En mycket stark vind blåste byxorna av Polischefen.” Eller hur? Hoppas de namnger nästa storm till Thomas, jag kan redan se rubriken, ”Thomas blåste omkull allihopa!” Mums! Nja, kanske en liten historia om en vind skulle sitta fint nu då?

Vinden som blåste bort

I de urminnes tiderna fanns det en gemensam samlingsplats för alla jordens vindar. Där samlades de allra värsta och de allra snällaste vindarna för att prata erfarenheter med varandra och dela med sig av lite tips om hur man blåste på bästa sätt. Denna plats kallades Vindarnas platå och var belägen där vi idag har det lilla landet Sverige.

Vindarna härskade i tusentals år över den lilla planeten Tellus och det fanns ingenting som verkade hota deras kontroll. Men en dag hade vattnet möte med jorden och de bestämde sig för att ge vindarna en läxa så att de slutade upp med att bestämma allt. Sagt och gjort. Jorden fyllde alla vindar den kunde med sand och sten vilket gjorde att vindarna förlorade kontroll totalt över sin framfart. Vattnet sprutade vindarna fulla med vatten vilket muterade vindarna till att bli superceller, orkaner och tyfoner, totalt utan styrförmåga. Vindarna tappade snabbt all kontroll och de viktiga träffarna på Vindarnas platå blev allt mer och mer glest besökta.

Så en dag när jorden hade ett smygmöte med vattnet tog det en ny och oväntad fart i den oundvikliga konflikten. En speciell underrättelsevind hade nämligen smugit efter vattnets budbärare när denne rann in till jordens huvudsäte i landet som vi idag kallar Spanien. Vindens budbärare spejade och vakade över det oheliga mötet emellan vattnet och jorden. All information som vindarnas råd skulle behöva svepte budbäraren in via små inspelningsvindpustar som sedan stack som ilvindar i direktluftfickor som vindarnas råd var kopplade till. Jorden och vattnet kände att den önskade kontrollen de ville ha över vinden började komma inom räckhåll.

Vindarnas råd som bestod av de allra tuffaste av vindar med nordanvinden som ordförande samlades på Vindarnas platå. Informationen som de tog del av visade bara en möjlig väg att gå, krigets väg.

Vindarna attackerade jord och vatten över hela Tellus och så höll det på i flera år. Översvämningar, jordskred, tyfoner och tsunamis blev vardagsmat på den stackars planeten. Till slut fick elden nog. Den ville aldrig blanda sig i andras affärer men nu hade den förut så ordningsfulla planeten blivit omgjord till någon slags vädershow och detta tolererade inte elden. Ur alla hål som den kunde forsade den fram i en total styrkedemonstration. Jorden brändes, vattnet förångades och vinden kvävdes. Efter två dagar var allt stilla och ett möte blev av mellan de fyra stridselementen. Det kom alla överens om att samarbeta i fortsättningen och att istället göra mer pompösa arrangemang som till exempel ett vulkanutbrott kryddat med ett rejält jordskred, eller en mäktig tsunami som bar med sig en armada av tornados i släptåg. Belåtna drog de sig tillbaka de mäktiga fyra och alltefter denna dagen så följer de denna princip, samarbetsordningen. Men än idag kan det hända att vindarna samlas i det stackars landet Sverige. Vilsna vindar som helt enkelt saknar den gamla tiden då de träffades där på vindarnas platå, men det var då det.

Slut

Fem grader varmt och grått som i en förort i någon av våra små storstäder. Rutan står öppen i sovrummet den tjugosjätte december, makalöst bra. Nu kommer orosgamarna att flaxa som besatta runt vädret igen. Växthuseffekten! Växthuseffekten! Ja, bra, men de stora skurkarna bryr sig inte, plus att för mig så är växthuseffekten kopplat till en sann historia som utspelades när jag satt tillsammans med delar av min familj vid lunchbordet. En utav dem tog upp ketchupflaskan, Heinz, försökte hälla men inget kom och plopp så kom hela flaskan på tallriken. Min käre släkting tittade då allvarligt på mig och sade, ”Thomas, detta är ju vad de kallar växthuseffekten!”

När ljusen slocknar.

Två dagar och en handfull människor hade

försvunnit och helt sonika lämnat sina bilar kvar på den överdimensionerade parkeringen till det överdimensionerade multiföretaget. Det var inte så konstigt kan tyckas att det stod kvar ett gäng med bilar på detta viset. Men problemet var att efter en vecka stod det tjugo bilar på parkeringen och efter ytterligare en vecka drygt femtio bilar. Då vaknande säkerhetsmakterna upp och samhällets riddare ryckte ut i sina silverhästiga bilar.

Vad gjorde femtio tomma bilar på en parkering till ett av landets mest kända och välrenommerade varuhus? Det var frågan som kriminalintendent Jönsson hade att tampas med denna surkalla hösteftermiddag. Till sin hjälp hade han kriminalassistent Rigmor Ull. Henne tyckte Jönsson mycket bra om eftersom hon var den enda av alla kollegor som någonsin berömt honom för hur han såg ut. Inte bara det, hon var även den enda kvinnliga kollega som fanns att tillgå inom denna polisenhet.

”Vad i helvete är det frågan om egentligen?” Sa Rigmor på sitt karaktäristiskt svordomsbaserade sätt och spottade ut en bit av en tand som lägligt lossnade när hon bet sig i tungan av misstag för hon stod och drömde om Pizza Hut. ”Ja, det kan man allt undra. Det är ju faktiskt femtio bilar som står här och vi har fått in trettiosju anmälningar på försvunna personer sedan någon vecka tillbaka vilket är helt osannolikt många. Så om assistenten kan kolla upp ägarna till dessa bilar och köra den listan emot den försvunna listan så ska vi nog se om det stämmer in. Rigmor skrev ned någonting i ett litet block sedan log hon och gick med raska steg iväg emot den närmaste bilen. Hon var klädd i en kort, svart skinnjacka och jeans som satt som ett andra skinn. Jönsson svor åt sig själv när han kom på sig själv att stå att titta på hennes bakdel och vred i ren protest mot sig själv sitt huvud åt vänster och sedan hela sin kropp. Sedan gick kriminalintendenten iväg emot det ovanligt tjocka buskagen som var beläget på ena sidan om parkeringen.

Det var några konstiga slags buskar som Jönsson aldrig skådat förr i sitt långa kriminalliv och inte heller i sitt privata liv där han var mycket intresserad av trädgårdsarbete och plantering. ”Det ser ju faktiskt ut som en lianbuske i Godzillaformat.” tänkte Jönsson och log för sig själv. Han gick utmed kanten på buskaget då han hörde en röst inifrån som verkade komma exakt ifrån de ogästvänliga buskarna bredvid honom. ”Kom, hjälp mig..” Det var en kvinnas eller en flickas röst. Jönsson tittade vart han hade sin kollega bara för att upptäcka att hon hade knallat iväg så långt bort att det inte ens var lönt att ropa på henne sedan klev han in i buskaget.

Aldrig hade kriminalassistenten Rigmor varit med om något liknande. Exakt som kriminalintendenten misstänkte var också fallet. Listan över försvunna kunde länkas till dessa bilar som stod här. ”Helt otroligt!” Tänkte hon för sig själv och spanade efter Jönsson som verkade ha försvunnit han med. Hon log åt sig själv och sin tanke om att sätta upp kriminalintendenten på denna lista över försvunna.

Jönsson kunde inte ta sig igenom de otroligt eländiga buskarna. Det var inga vanliga grenar på dessa växter, nej de var tjocka med taggar stickandes ut här och där. ”Hjälp mig, snälla..” Kvinnorösten igen. Kriminalintendenten kopplade på sitt Indiana Jones leende och sparkade lite halvhjärtat in bland de tjocka buskgrenarna. Konstigt nog verkade det nästan som om grenarna gav vika med avsikt och en fin liten stig skapades för kriminalintendenten att kliva in i de mörka snåren på. Han vände sig om igen för att kanske ropa på assistenten men bedömde att hon fortfarande var för långt borta. Kriminalintendent Jönsson smög sakta in bland snåren och fick se en parkbänk? Lyktstolpar? ”Men va fan är nu detta?” Sade han och ryckte till när lyktorna tändes. Jönsson hade instinktivt hukat ner när lyktstolparna slogs på, alla tre på en gång, totalsynkroniserat, imponerande. Men vem ligger bakom detta? Vem betalar för elektriciteten här egentligen? Kriminalintendenten tittade på marken och fick syn på något som blänkte på marken vilket fick honom att böja sig ned och ta upp en silversked. Konstigt, inte direkt något brottsspår. En iskall vindpust smackade till Jönssons öra och i samma ögonblick som han vred på sitt huvud och tittade rakt in i två blodröda ögon på en kvinna med blålila ansiktsfärg, drunknad eller strypt, det var den sista tanken som kriminalintendenten någonsin hade.

Rigmor skrev upp tjugo exakt matchande fall. Både bil och dess ägare anmäld försvunnen, helt fucking otroligt sa hon till sig själv när hon styrde sin kos emot buskarna som hon sett sin kollega klättrat in i. Det lyste inne i buskarna? Rigmor höjde på sina ögonbryn, konstigt, kanske hade intendenten tagit med sig en ficklampa? Samtidigt började en sorts olustkänsla krypa sig innanför assistentens kläder och hon ropade, ”Kriminalintendenten? Är du där?” Innifrån buskarna hördes ett svagt svar, ”Jaaa..” Det lät konstigt. Varför svarade han med så låg och avlägsen röst. Nu blev Rigmor iskall och rädd. Hon plirade in genom de täta buskagen och tyckte sig urskilja något som liknade en stolpe, en lyktstolpe till och med. Hon kollade snabbt sin pistol som hon alltid hade i sitt axelhölster, full laddad, bra. Sedan hoppade hon in bland buskarna med pistolen i högsta hugg skrikande, ”Vem i helvete är det som driver med mig!” Egentligen ville hon skjuta åt alla håll men var tvungen att hålla det begäret borta, vem vet vem eller vad hon skulle träffa. Assistenten stöp fram igenom den sista stora busken, rev upp sina jeans på ena låret, kände hur det blev blött och förstod att hon blödde. ”Fy fan, pissbuskar!” Sade hon och grimaserade. Vid ena busken satt någon på en bänk. I alla fall vad Rigmor skulle tro var en bänk för det växte buskar överallt. Personen som satt på bänken hade långt rött hår, ja riktigt så där blodrött. Hon höll sitt ansikte i sina händer och hon skälvde på ett sådant sätt att Rigmor lätt kunde anta att hon grät. Detta väckte varningsklockor i henne och hon ropade, ”Jönsson? Vart är du?” Då flög damen på bänken upp emot henne och utvecklades från att ha sett ut som en liten flicka till en jättelik flygande zombiedreggel skräcködla. Ögonen på monstret var knallröda och blod hade runnit ur dem så hela det blålila ansiktet var fläckigt av torkat blod. ”TA MIG HÄRIFRÅN NU!” Röt denna monstergestalt med barrytonröst,  Rigmor föll omkull av dess vämjeliga andedräkt. Växterna började röra på sig och slingrade sig runt assistentens ben och armar så när Rigmor skulle resa sig och springa därifrån insåg hon att hon var fjättrad till marken. Det stora monstervidundret sänkte sig ned över Rigmor sakta, sakta. Ljuset försvann från Rigmors värld. Lamporna slocknade och polisbilen stod på parkeringen som den femtioförsta bilen. Klockan gick. Vid tvåtiden på natten brakade det till i det stora buskaget och assistenten kom klivande ut därifrån. Hon borstade av sig lite skräp, log och spanade efter sin bil. Med rejäla kliv tog hon sig fram till sin bil, satte sig i den, tittade sig i backspegeln. Hennes röda ögon pulserade och det rann lite blod ur ena ögonvrån. Hon tog upp poliskomradion och anropade. ”Ja, kriminalintendtenten ja, han rymde med en prostituerad från Litauen, ja det stämmer. Jag skulle hälsa er alla på polisstationen att ni kan dra åt helvete!” Sedan lade hon av micken och skrattade. Hon torkade bort blodet ur ögat och startade bilen. Nu hade hämndens dag kommit. Ingen dag var bättre än denna, någonsin.

Slut

Annandagen.

Sorry till alla er som läser detta men jag bara måste fortsätta med att vara lite pensionärsaktig och prata väder! Tio grader varmt igår kväll!! Vindar som var så starka att när en mamma och hennes lilla son skulle skynda sig till deras bil så blåste sonen upp på till den högsta grenen i den högsta tallen!! Jodå, sant igen!

Jag har nyss vaknat och ska idag skriva klart manuset till barnbok nummer blajblaj. Det ska bli roligt. Men jag ska framförallt fortsätta mitt eget sagomaraton här på bloggen.
Sen ska jag ladda upp för nattens match ifrån Kanada, junior-vm i ishockey börjar och Sverige spelar sin första match klockan 23.30 inatt.

Det var allt en grå dag som daskade till mig i ansiktet så här precis innan den hysteriska julaftonen. Barnens ögon glimmar, maten i kylskåp och på spis osar, julgranen rasslar och paketen under den tindrar. Hm, fy fan va gött med jul väl? Varför sitter jag då här i sängen och tittar på Bolibompa? Nja, vet faktiskt inte och bryr mig inte. Vi hoppar på en liten historia istället.

Den sista lyktstolpen

Hon bedyrade gråtande sin oskuld men de maskerade männen visade sig vara döva. Nattens ljudbärare svärmade i luften runt hennes svettiga huvud och de maskerade männen viskade till varandra.
”Jag har inte gjort något som ens skulle kunna vara nära att kallas häxeri!” Ylade den unga kvinnan som bundits vid en lång stolpe bredvid en brunn. En bibel togs upp av en utav männen och de andra lyfte upp kvinnan med stolpen och allt. Försiktigt bars hon över kanten till stenbrunnen och kastades ned. En av männen mötte kvinnans ögon när hon kastats mot sin död. Han rös i hela sin kropp när han hörde hennes viskande röst, ”Jag kommer tillbaka!”  Den enda av männen som var klädd helt i svart skyndade sig till brunnen och kastade den stora bibel som han hållit i sin hand ned efter henne i det svarta vattenhålet. Männen samlades i en ring runt brunnen och lade över ett lock i gedignaste ek. ”Må denna brunn vara den sista in och utgången till det ondas hemkomst på våran jord, och låt detta lock aldrig brytas!” Skrek en utav männen och direkt började locket spikas fast samtidigt som stenar bars dit. När morgonen kom kunde man aldrig någonsin gissa att där var något annat än ett stenröse fyllt med ormbo.

Utanför staden, utanför den sista rondellen där den första skogsranden plattar till åkerns försök byggdes för länge, länge sedan den allra första cykelbanan. Den kantades av ett fåtal gatlyktor för att precisera dess närvaro det var egentligen allt som någonsin kostades på den stackars cykelbanan. Det enda som hade försvårat bygget var ett vanskeligt stenröse som man blev tvingade att schakta bort bara för att sedan upptäcka ett stort brunnshål i marken. Detta fylldes med cement och sedan gick livet vidare.

En stor motorväg byggdes bredvid cykelbanan och en modernare cykelbana med velodromer i alla kurvor byggdes och den gamla cykelbanan släcktes ned totalt. Men än i dag händer det att en del människor tar en promenad eller cykeltur på den gamla cykelbanan. Något de oftast ångrar bittert.

Det hela började egentligen då doktor Santelius var ute med sin lilla beska pudel vid namn Nageltgrång. Den lilla pudeln for iväg in i buskarna och försvann. Doktorn skrek, ”Nageltrång! Nageltrång!” Men intet kom tillbaka. Den lite finare herren som Santelius var ville helst inte befatta sig med att krypa igenom buskar och snår, men vad fanns det att välja på här, han älskade ju Nageltrång över allt annat. Så när doktor Santelius stack in sitt huvud igenom busken och skådade Nageltrång skutta ut på cykelbanan igen bredvid honom skulle han precis tala om ett sanningens ord för sin olydiga byracka när Nageltrång helt enkelt bara försvann. Ett litet pudelgny var allt som hördes och ett damm-moln i luften efter den försvunna Nageltrång. Santelius stod med darrande ben på den svagt upplysta vägen. Skogen runt omkring var svartare än svart och det lät som om jorden andades när vindpustar träffade doktorn i ansiktet. En hund kan ju bara inte försvinna?

Nageltrång sågs aldrig igen och doktor Santelius tillbringade de resterande tio åren av sitt liv med att söka efter sin hund runt omkring cykelbanan. Sedan försvann även han.

Åren gick och cykelbanan åts upp av den tätnande vegetationen. Att urskilja en gammal cykelbana med fyra lyktstolpar torde vara en omöjlighet i detta fall. Så började nästa stora projekt. Ett shoppingcenter skulle byggas bara några meter ifrån den gamla cykelbanan och den dagen när de första schakt och planerings fordonen dök upp där då tändes också lamporna där inne i det igenväxta infernot. Bara blinkningar i början men de lyste i längre och längre perioder. Dagar och veckor gick. Månader blev till ett år och shoppingcentret invigdes i slutet av sommaren det året då regnet hade varit uteslutande extra störande. Succen lät inte vänta på sig och genomströmningen av folk som kom till det kända och mycket omtyckta märket som låg bakom shoppingcentret blev så stor att den ursprungliga planeringen av anställd personal stöp omkull som en glassbåt utanför en kinaresturang. Och varje kväll kunde de som var observanta se hur svaga lampor glimmade inne i de täta buskagen, inte många tog någon notis om detta, som tur var för dem. Men en olycklig kväll i Marie-Louise Bambuskotts liv, på väg till sin bil efter att ha slavat i matserveringsdelen på det gigantoriska shoppingcentret så kastade hon en snabb blick in i buskarna bredvid bilen och där lyste det. Det lyste inne ibland buskarna? Helt ologiskt, helt fel? Marie-Louise tittade sig omkring på parkeringsplatsen men ingen fanns i närheten som verkade möjlig att kontakta om detta nyupptäckta fenomen. Visst var det en lampa, eller en eldslåga? Marie Louise tittade efter en stig kanske, eller någon annan antydan till att hon skulle kunna ta sig in genom det snåriga buskaget. Hon gick ned en bit och fann en liten spricka i det täta buskaget i vilken hon slank igenom. Hon kastade en snabb blick på sin bil, på parkeringen och på de människor som skyndade sig till sina bilar medan solen försvann bakom fjärran skogstopp. Hon klev igenom svampig och fuktig terräng, det var så otroligt igenväxt. På ett sådant sätt som hon aldrig sett i Sverige förut. Som lianer i en djungel. Då fick hon se dem, lyktstolparna. Det var tre stycken, nästan helt inväxta i de makalösa växterna. Två på ena sidan och en på andra. Någon slags bänk var placerad vid den ena och det var tydligt att detta hade varit en väg en gång i tiden. ”Ja här gick de förr i tiden med sina mjölkflaskor efter att de mjölkat sina kor.” Tänkte Marie Louise, skratta inte, hon hade det inte lätt i skolan. Hon gick fram till den ena lyktstolpen, räckte ut sin ena hand och sedan försvann hon med ett litet skrik som den enda notis om vad som hände. En utav hennes hårnålar föll som i slowmotion genom vegetationen för att sedan nästan landa på marken men innan dess försvann den också. Ute på parkeringen stod Hans och tittade in emot det konstiga ljuset där uppe i buskarna och hade det minsann inte också rört på sig där inne? Hans satte full fart emot buskagen.

Samma väg som den uppslukade Marie Louise tog även Hans in genom de snåriga snåren. Ljusen därframme visade sig vara inget mindre än tre lyktstolpar vilket fick Hans att le. Som Narnia tänkte han medan leendet stelnade. För det var verkligen en otrevlig känsla som kommit över honom. Något kallt och rått vibrerade genom luften likt en ton som inte var hörbar men som gick in genom hjärta och själ. Hans drog in luft på ett sådant sätt att om någon skulle se honom skulle de tro att han tappade andan, men det gjorde han inte alls. Hans såg människor på andra sidan buskaget som verkade vara på väg till sin bil. ”Hallå? Kolla ..” Sedan försvann Hans och inte ens en hårnål föll efter honom. Ute på parkeringen rykte Peter och Ludvina till. Vissta hade någon skrikit där inifrån de täta buskarna? Och lyste det inte där inne? Peter tog Ludvina i handen, log och viskade till henne, ”Kolla, ett mystiskt ljus inne i den mystiska skogen bredvid det mystiska shoppingcentret. Visst måste det mystiska paret smyga in och kolla läget väl?” Ludvina som inta alls var lika road av Peters egensinniga humor som han var själv log ett falskt leende och skakade uppgivet på huvudet sedan gick de in bland buskarna fast från ett helt annat håll. Det luktade gas, gjorde det inte det? Tänkte Ludvina och rynkade på näsan men sade inget till Peter som var helt inne i detta buskäventyr. ”Kolla va? Ett par jävla lyktstolpar? Som lyser till och med, wow?” Peters röst bröt sig lite för detta hade han verkligen inte väntat sig. Han vände sig om till Ludvina som var helt försvunnen. Va? Peter stod helt stilla och bara tittade ner i marken ungefär som om Ludvina tagit stegen en trappa ned. Sedan försvann även Peter i tomma intet.

Solen gick ned och sedan gick den upp. Parkeringen utanför det fantastiska shoppingcentret låg normalt sett öde vid denna tid på morgonen men inte idag. Tre bilar, lite utspridda, stod där och verkade väldigt ensamma.

Hela dagen passerade utan att någon ägnade dessa bilar någon uppmärksamhet och fram emot stängningsdags när solen började försvinna och skymningen kom glidande längs de stolta fasaderna med företagets alltför pompösa namn. Inne i buskagen på den norra sidan tändes tre ljus lite blygsamt och fladdrade endera hit endera dit allt för att locka dit nya besökare.

Det rörde sig lite i de täta buskagen och för de med väldigt god hörsel kunde en mycket avlägsen sång höras. En kvinna som sjöng så lockande att inget skulle kännas bättre än att gå emot denna röst.

Slut.

Så har man än en gång fått det bevisat för sig. Det är inte mycket man vet egentligen och tur är väl det. Jag trodde till exempel aldrig att USA skulle lämna Irak redan nu, men det gjorde de. Jag trodde aldrig att Big Show skulle förlora sin heavy weight champion titel till en liten groda, men det gjorde han. Jag trodde aldrig jag skulle känna så som jag känner nu igen, men det gör jag.

Solen uteblev till förmån för den kalla dimbankens morgonorgie som fortfarande håller på. Vitt ute i alla fall, barnen är nöjda som det heter. Och jag, ja jag ska skriva en liten saga, givetvis är den sann.

Trollkvinnan

När tivolit kom till den lilla staden var det alltid ett sådant liv runt omkring dess följe. Stadens invånare gick man ur huse för att kartlägga vilka roliga karuseller som fanns med i just detta års upplaga. För det var ju faktiskt så, tivolit bytte ut en del karuseller varje år, allt för att inte tråka ut sina besökare på sin turné landet runt. Men detta året skulle visa sig vara extra speciellt. Från en gömd och glömd dal i Kazakstan hade en märklig kvinna dukt upp. Hon pratade inte så jättebra svenska men fullt förståelig. Hon presenterade sig som Mandarella De Lux, spåkvinna utan några som helst omsvep. Tivolidirektören blev helt exalterad och anställde henne direkt för hela säsongen.

Spåkvinnan fick en egen husvagn och en egen skylt. ”Mandarella ser din framtid” stod det på den och under hängde en tilläggsskylt som noggrant talade om priset för att bli spådd och att endast kontanter skulle accepteras. Detta tivoli hade funnits i nära hundra år nu. Varje säsong hade gått med vinst. Men de senaste åren hade vinsten bara sjunkit mer och mer. Direktören kände en liten desperation över vad han skulle hitta på, så därför kom spåkvinnan precis lägligt. Nu undrar ni kanske om hon kunde spå? Nja, det brydde sig faktiskt inte direktören om, hon kunde i alla fall spela den rollen det var han säker på och eventuella klagomål skulle ju ebba ut i sanden för tivolit stannade aldrig längre än tre dagar på något ställe.

Så rullade säsongen igång. Spåkvinnan gjorde som direktören hade hoppats succé överallt. Det blev till och med så att hon fick öppna sin mottagning innan karusellerna var färdigmonterade och tivolit öppet. Direktören gnuggade händerna, pengar, pengar och pengar.

Så när tivolit kom till den där lilla staden mitt i skogen då gick som vanligt alla man ur huse för att inspektera karusellerna men, också spåkvinnan. Ryktet hade färdats före tivolits ankomst om en kvinna så kusligt perfekt i sina spådomar att människor både skrämts och imponerats av henne. Det gick rykte om att hon hade stoppat en eldsvåda och att hon hade hindrat en familj från att krocka med ett tåg när de var på väg hem efter tivolit.

Det var en kall och gråmulen eftermiddag när Mandarella De Lux slog upp sina dörrar. Kön med människor ringlade iväg genom byggplatsen som tivolit var i detta läge, alla karuseller höll på att sättas ihop. Först i kön stod en medelålders man klädd i en alldeles för stor brun överrock. På huvudet hade han en brun basker. Spåkvinnan vinkade in honom och mannen var inte sen att slinka in i husvagnen. Mandarella tittade med skarp blick ut över de väntande sedan stängde hon dörren utan att röra en min. ”Sett dig nir och ta av dig mossan tack.” Sade spåkvinnan och mannen gjorde som han blev tillsagd. Mandarella satte sig mitt emot mannen och lade sina händer på bordet. Hon tittade i bordsskivan hela tiden och rabblade ramsor på ett för mannen okänt språk. Plötsligt med ett ryck tittade hon upp med uppspärrade ögon och sade, ”Vill do veta framtidet?” hennes ögon verkade röda tyckte mannen som bara nu nickade. ”Bra, hondra kronor i min hand och löfte av dig jag vill ha.” Mannen tog fram sin plånbok och gav henne hundra kronor, ”Vilket löfte?” Svarade mannen. ”Efter tio år kommer denna spådom att kosta dig en sak, är du beredd att den ge då?” Mannen tittade lurigt på kvinnan och svarade, ”Beror väl på, vilken sak du menar?” Mandarella log och lite dregel började rinna ur hennes ena mungipa. När hon pratade sprutade saliv över mannen som gjorde allt för att verka som om han inte märkte något, ”Jak vill do säger ok till detta, då jak ge dig finaste spådom.” Mannen sade, ”Ok, kör du, det blir bra så.” Vad fasen skulle hon kunna ta av honom om tio år, löjligt.

Spåkvinnans spådom var kort och koncis. Mannen lämnade husvagnen på skakiga ben.

Dagen efter gick han ut i skogen för att leta efter en sak som spåkvinnan hade sagt skulle ligga inuti ett träd nära mannens hem. En säck. Ihåliga träd ja, de växte ju inte på träd direkt..  

Han gick ifrån träd till träd, inget var ihåligt. Nu började han skratta åt sig själv och sin dumhet. Att ens tro att en så dum sak som en spåkvinna skulle kunna veta någonting alls om sådant här? Precis då såg han hur en grå tygbit såg ut att växa ut från trädstammen på en stor och tjock ek. Mannen sprang dit och ryckte till i tygbiten och en stor trälucka gjord av trädets stam föll i marken. Inuti var det som en grotta i vilken det låg en stor grå säck. Mannen satte sig ned på knä och drog ut säcken. Den var tung och smäckfull med något. Säcken hade att stort tjockt rep virat runt sig och sedan var en brutal knut slagen som grädden på moset. Efter nästan en halvtimmes kamp emot denna knut fick till slut mannen upp säcken. Dess innehåll fick mannen att skrika rakt ut. Den var full med sedlar. Femhundralappar fint packade i buntar. Mannen tittade sig omkring, en sorts panikkänsla smög sig fram över skogens ljung och detta gjorde att mannen fortare än kvickt skyndade sig hem till sitt hus med sitt gedigna fynd.

Fem miljoner kronor, det var den totala summan av säckens innehåll. Mannen dansade runt i sitt hus och sjöng. Han hoppade jämnfota genom varje dörröppning och han öppnade en flaska billig whiskey, tog några klunkar, grimaserade och tänkte, ”Nu ska här fan med köpas riktig whiskey!” När natten kom så låg mannen i sin säng och tänkte på vad spåkvinnan hade sagt till honom. ”Ote i skogen, i ett öppet träd, ligger en säck fylld med din framtid. Sök bakom ditt hos, det är nära.” Sedan hade spåkvinnan gått och försvunnit bakom ett draperi.

Nu låg han i sin säng tillsammans med fem miljoner kronor, underbart.

Mannen skaffade sig exakt det liv han ville. Han startade ett importföretag som efter ett år blomstrade och genererade pengar i miljonklassen, han köpte hus i Spanien och i Grekland. Han hade nya älskarinnor varje vecka och inget öga var torrt efter hans framfart.

Åren gick och mannens rikedomar bara ökade och ökade, snart var det dags för tio-årsdagen av den magiska spådomen.

Mannen bodde nu i en herrgård och hade två stycken anställda för att sköta om hushållet och trädgården. Hösten hade kommit och nu satt han i sitt stora uppvärmda uterum. ”Denna golvvärmen är ju genial!” Tänkte han samtidigt som han läppjade på en white russian. Solen gick sakta ned över de fjärran trädtopparna och det skulle snart bli dags för lite kvälls tv i sängen. Han måste ha somnat till för helt plötsligt var det becksvart utanför uterummet och mannen spratt till. Inte en lampa i hela huset lös ju. Med en nyvakens förvirring stapplade mannen in i herrgården och välte omkull den kinesiska urnan från Ming dynastin värd två miljoner så den gick i hundra bitar. Han visste inte om han skulle skrika eller gråta,. ”Maria! Kjell! Vart faan är ni?” Skrek mannen, men de två hushållsskötarna skyltade med sin frånvaro. Nej nu jävlar sade mannen till sig själv och började försiktigt gå upp i trappan till den andra våningen. Då gick den stora ytterdörren upp med en rejäl smäll. In genom dörren kom en vindpust som förde med sig löv och annat som inte hörde hemma inne i en herrgård. Mannen skakade på huvudet och svor, ”Men vad i helvete är detta?” Klockan slog tolv. Mannen gick ned för att stänga dörren då han fick se att det faktiskt stod någon i dörren. En stor svart skepnad stod där helt stilla och blockerade det lilla ljus som kom in utifrån. ”Vem är du? Vad vill du?” Mannen kände skräcken komma krypande längs ryggraden. En rånare som ville ta allt ifrån honom, fy fan. Skepnaden i dörren tog några tunga steg in i herrgården som vibrerade av varje steg som om det var dynamit i den mörke besökarens fotsteg. ”Jag har kommit för att hämta priset för spådomen!” Sade den mörka skepnaden med djup och mörk röst. Mannen som nu satt i trappan för benen inte bar honom längre trodde inte sina öron. ”Hämta vad?” Svarade han. Den stora mörka skepnaden tog några steg till emot honom och svaret lät som åska som rullat runt i oroliga moln på en uppgiven himmel. ”Du sålde din själ till mig den dag du antog spådomen, nu tänker jag hämta den.” Mannen skrattade. ”Men herregud, vilka tabletter går du på då?” Frågade han den stora skepnaden som i ett huj kastade sig över mannen i trappan.

Maria och Kjell hade varit i den lilla staden och handlat för att sedan gå på bio. Klockan var efter tolv nu men de hade ju sagt till chefen att de skulle bli sena så de var inte alls oroliga, ända tills de fick syn på den öppna dörren. Maria tittade på Kjell och deras delade oro snärtade till dem båda i ansiktet då de sprang uppför trappan och in i huset. Kolsvart, Kjell tände lampan i den stora entréhallen och rynkade på näsan, det luktade svavel och bränt. Maria hostade och skrek rakt ut när hon fick syn på deras chef som låg utspridd över hela golvet.

Det året som spåkvinnan var anställd av tivolit var också det sista året som tivolit åkte runt. Den sista veckan på årets säsong så brann direktören inne i sin husvagn och detta var dödsstöten för hela rörelsen. Spåkvinnan försvann också den kvällen för att aldrig mer ses till igen av något mänskligt öga. Nu tio år senare så var dödsfallen i södra delen av Sverige de högsta någonsin och de brutala mord som nu inträffade skulle komma att för alltid beskrivas som de mest bestialiska massmord som genomförts i det lilla landet kriminalhistoria. Fyratusenåttahundrafemtio människor fick sätta livet till i denna till synes meningslösa akt och polisen stod som lyktor utan ljus. Något spår efter någon förövare fanns aldrig att få.

Ett år efter dessa hemska mord så öppnade landets största cirkus sin intagning för årets turné. När det knackade på direktörens dörr och han släppte in den Ukrainska spåkvinnan log han lyckligt, det gjorde hon med.

Slut.

Idag om ett år går jorden under. Eller rättare sagt, då upphör tideräkningen i Mayakalendern för oss människor. Enligt efterforskningar och tolkningar av Maya folkets kryptiska budskap så beskrivs den kommande katastrofen enligt det klassiska översvämnings och eld scenariot. Sådant som vi blivit matade med i filmer nu i många herrans år. Men en del punkter är intressanta. Till exempel detta med att jordens axlar kommer att förskjutas och allt blir lite bakvänt. Solen går upp på fel sida och så vidare. Detta kommer enligt Maya att hända exakt på Thomasdagen 2012, den 21e december alltså. Domedagsprofetior finns i alla religiösa skrifter. Inte många stämmer in på varandra förutom just denna. I koranen nämns det att starten för jordens undergång börjar med att solen går upp i fel ände. Exakt det som de gamla Mayafolken skrev. Nej, slut med kusligheter nu och marsch pannkaka till en saga.

Vita damen

Jimmy och Bengt hade förutom att samla flaskor en hel del andra intressanta projekt i sina liv. Det mest intressanta, enligt Jimmy i alla fall, var att hålla öron och ögon öppna för alla slags onaturliga händelser som inträffade i världen. Så när de på en skolrast fick höra om den vita damen som spökade i Klockmakarskogen ja då bara brann det i deras hjärtan av äventyrslusta och nyfikenhet.

Alltid när någonting roligt skulle göras efter skolan blev helt plötsligt dagen dubbelt så lång. Detta fenomen var något som Jimmy flera gånger tänkt skicka in till Nobelakademien så att de kunde uppmana forskare att ta reda på varför det är på detta viset. Men än hade han inte direkt hunnit.

Hursomhelst, hösten hade kastat av sig sommarens varma täcke och introducerat de mörka kvällarna kryddat med fuktiga kalla vindar. Jimmy och Bengt träffades hemma hos Bengt som inte ville låta Jimmy komma in, utan mötte upp honom utanför. Jimmy kunde se i Bengts ögon att allt inte var som det skulle och att han var precis på gränsen till att gråta. Detta var båda dessa pojkars vardag, likaså gjorde de allt för att tillsammans försvinna från denna värld som så uppenbart inte var gjord för dem. ”Jag har med mig två ficklampor och en chokladkaka.” Bengt nickade utan att svara och de båda pojkarna traskade uppför den branta vägen som ledde rakt in i Klockmakarskogen.

Klockmakarskogen kunde kanske inte kvalificera sig som en riktig skog men ändå så var den det. Konstigt? Jo jag vet, men jag menar med detta att det var en väldigt liten skog som ändå innehöll väldigt mycket. Det fanns till exempel en liten älgkoloni där. En liten rådjursstam och några totalt urvilda grävlingar av vilka en utav dem sprang rakt över fotbollsplanen som finns i anslutning till skogen. Han sprang och sprang och sprang ända tills han sprang rakt in i fotbollsmålets ena stolpe och svimmade av. Han låg där avsvimmad en hel dag och skolan som var belägen i skogen, den där Jimmy och Bengt gick, hade en underbar dag då alla gick och tittade på den där döda grävlingen. Tyvärr för den stackars läraren Gunder Trapets som anförde sina sjätteklassare, så var det just de som fick erfara att grävlingen minsann inte var död. Gunder lutade sig över den lilla grävlingen och tittade på ungarna med ett stort leende. Barnen började skrika och springa därifrån och Gunder hann aldrig fatta vad som hände utan kände bara en djävulsk smärta i sin axel och en tyngd som kastats på honom. Grävlingseländet hade bitit sig fast i axeln. Myten om att grävlingar har så kallat låsbett besannades och Gunder förbannade alla som skrattat och sagt att det bara var en myt. Uppe på akuten den eftermiddagen fick grävlingen och Gunder uppsöka hjälp tillsammans. Grävlingen fick en avlivningsspruta och sket ner sig totalt över Gunders kläder samtidigt som blodet rann och rann utmed Gunders arm och bröst. Han hade nu totalt tappat känseln i den armen som hängde ihop med grävlingsaxeln. Två timmar tog det för den stackars grävlingen att insomna. Två timmar och redan efter en utav de två timmarna svimmade Gunder av och vaknade en vecka senare med en helt ny axelled inopererad. Den visade sig aldrig fungera som den skulle och Gunder fick snart smeknamnet ”Slängarmen”.

Väl framme i skogen så stannade pojkarna vid ett vägskäl. Två skogsvägar grenade isär sig. En gick upp emot vattentornet som var en mötesplats för ungdomar som skulle göra sådant som inte skulle synas att de gjorde, som i bästa fall smygröka men som i det värsta fall innebar sniffa kontaktlim.

”Om vi går upp till vattentornet så ser vi ner över halva skogen.” Sade Bengt och tittade på Jimmy. ”Bra ide.” Svarade Jimmy och tände sin ficklampa samtidigt som han räckte över den andra till Bengt som gjorde likadant. Ljuset så här på hösten försvann verkligen fort och tack och lov för ficklamporna. Pojkarna kunde denna skog utan och innan på grund av att de lekt här sedan de blev gångkunniga i princip. Så även utan ficklampor hade de mycket lätt kunnat gått till vattentornet även i mörkret. ”De hade sett henne vandrat på den stora vägen förbi skolan och nedanför vattentornet.” Viskade Jimmy. Bengt svarade inte utan bara lyssnade. ”De som har sett henne har sett henne runt klockan tolv på natten. Hon har en lång vit klänning och en vit huva. Ingen har sett hennes ansikte för ingen har kommit henne så nära. Det ska vi göra inatt.” Viskade Jimmy.

De båda pojkarna kom fram till det gigantiska vattentornet. Med sex ståtliga cementpelare som såg ut att försvinna upp igenom stjärnhimlen den här tiden på dygnet och väggar fyllda med illa utförd grafitti. ”Kom, jag vet ett perfekt ställe.” Sade Bengt och lyste in mot väggen emellan pelarna. Jimmy hade dragit upp huvan på sin huvtröja likaså gjorde Bengt sedan satte han sig ned emot vattentornets vägg och viskade till Jimmy, ”Här ser vi ner över hela vägen nedanför vattentornet.” Jimmy tittade ut över vägen, Bengt hade rätt, han var inte alltid så dum denna Bengt, tänkte Jimmy och flinade för sig själv, sedan satte han sig bredvid sin vapendragare.

Fast pojkarna hade tjocka tröjor och jeans,Jimmy hade till och med handskar, så frös de ändå. Att sitta still så där som de hade gjort nu gjorde höstkvällen dubbelt så kall. Jimmy tittade på sin klocka, ”Hon är elva nu, kom så tar vi ett var, fryser ju ihjäl av att sitta här.” Pojkarna spratt upp och smög iväg i det totala mörkret. Det var mycket stela ben och frossig munnar på Jimmy och Bengt. Det hördes konstiga ljud överallt och vinden frasade fram genom buskar och träd vilket skapade ett ljud av att det hela tiden var någon eller någonting som smög runt i deras omgivning. Då fick de se det. Ett ljus som rörde sig på den lite större vägen som gick fram igenom Klockmakarskogen. Bengt hoppade upp i luften och Jimmy föll nästan omkull då den exhalterade kompisen knuffade till honom i mörkret så ficklampornas ljuspelare spelade i luften åt alla håll. ”Men kolla då för fan!” Väste Bengt och Jimmy tittade ut över vägen. Det var en stor ljuspunkt som rörde sig fram på vägen. Det verkade nästan som det var en brinnande boll. ”Vi skulle fan haft en kikare!” Sade Jimmy och smög iväg emot ljuset. ”Men du, tat lugnt, ska vi verkligen gå närmare?” Sade Bengt med en klar oro i rösten. Jimmy brydde sig inte ens om att svara på sådant chickenprat utan fortsatte klart medveten om att Bengt skulle följa med. Ljusbollen blev så stor att Jimmy nästan började bli orolig. De var nu cirka tio meter ifrån bollen som flöt fram på vägen. Inne i bollen kunde konturerna av en skepnad nu urskiljas, men det var ett så starkt sken så pojkarna orkade inte titta länge utan var tvungna att ta bort blicken ganska snabbt. ”Vad tror du det år?” Viskade Bengt. ”Helt säkert är det nåt totalt onaturligt ju, wow, fy fan, kom, vi springer runt det i skogen, jag vill se det ifrån framsidan.” Svarade Jimmy och sedan dök han in i den mörka skogen och Bengt följde suckande och svärande efter. Ljusbollen emellertid stannade och vände på sig. Och började glida upp emot vattentornet. Jimmy svor som den värsta värsting när han stapplade fram bara för att upptäcka att den förblenade ljusbollen hade stuckit halvvägs upp emot vattentornet. ”Men fy fasen då!” Sa Jimmy och sprang iväg på vägen, rakt emot ljusbollen. Bengt väste så högt han kunde, ”NEJ JIMMY! KOM TILLBAKA!” Jimmy fortsatte och Bengt gick ut på vägen och gick samma väg men hans kompis var då redan framme vid ljusbollen.

Jimmy kom några meter ifrån ljusbollen och kunde nu se att det var en kvinna inuti ljusbollen. Och ljusbollen var ingen ljusboll. Det var bara skenet som kom ifrån henne där hon gick. Men nu stannade hon och utan att Jimmy han göra någonting hade hon vänt sig emot honom och det tog nog en sekund så var hennes kritvita ansikte med svarta hålor till ögon och spruckna torra läppar runt en halvöppen mun en centimeter från Jimmys ansikte. Det kom ingen andedräkt men det luktade bränd metall och Jimmy kunde inte ens röra sig. Den vitansiktiga kvinnan tog upp en skelettaktig hand som hon förde in i sin ena näsborre och tog skrattande ut en riktigt stor boll med grönt slem. Bengt kom fram bakom Jimmy och viskade, ”Kom nu då din galning, vi sticker!” Men Jimmy svarade inte utan stod helt stilla. Bengt tittade fram bakom Jimmy, såg snorbusen på den vita damens finger som var snabbt på väg till Jimmy. ”Men va fan, va är du för nåt spöke då? Ett jävla näsbusspöke eller?” Sade Bengt och den vita damen spände ögonen i honom. Jimmy vaknade ur sitt stillastående och vände sig emot Bengt. ”Vi måste dra bengt!” Sa Jimmy med orolig röst. Bengt gjorde en grimas emot den vita damen, lyste på marken, såg en stor sten som han tog upp. ”Ät upp denna du din snorbusiga slempadda!” Sedan kastade Bengt stenen rakt in i den vita damen som försvann direkt.

Pojkarna sprang hela vägen hem utan att titta sig om och utan ett enda ord. Väl framme vid Jimmys port tittade de varann bara i ögonen sedan gick Bengt med snabba steg nedför den branta backen som ledde till huset där han bodde. Jimmy öppnade portdörren och gick in. ”Mitt första spöke.” Tänkte han när han gick uppför trapporna. En känsla av iver, rädsla och lycka spreds i Jimmys hjärta. Han kände nog på sig att detta på långa vägar inte var det sista spöke han skulle stöta på.

Slut.

KällarGubben

Det finns tomtegubbar, tomtegummor, tomtebarn och tomtedjur och alla dessa finns i olika kategorier. Ungefär som vi människor är uppdelade i olika länder med olika språk. Vi har trädtomtar, bergstomtar, stubbtomtar och hustomtar och många fler. När det gäller alla dessa väsen som människorna har så svårt att ta på allvar så finns de uteslutande där för de som tror att de finns. De andra är förpassade att fortsätta leva sitt liv i den grå betongens fantastiska fantasivärld. Men inte alltid blir det på detta viset.

Det var en gång en liten, liten stubbe. Under den bodde en liten, liten gubbe. Han var så glad i sötsaker och skjutvapen att han inte hade tid över för annat än att äta godis och skjuta skott hela dagen lång. Men en dag så hände något märkligt. Ett vidunderligt oväsen följt av ett fantastiskt magkittel, ni vet som det man får vid starten av ett flygplan ungefär, gjorde helt plötsligt intåg i den lilla stubbtomtens liv. Sedan blev allt svart som i den mörkaste natt. Den lilla gubben satt länge, länge och länge med sin haka i sina händer. Funderade och funderade gjorde han. Allt var fortfarande svart och han satt fast inuti sin stubbe. Nog hade han försökt öppna dörrar och rutor men inget rörde sig ens.

Ljudet utanför fortsatte men den flygande känslan var borta. Till slut somnade den lilla gubben. Hur länge han sov kunde han inte svara på för det var mörkt när han somnade och när han vaknade låg han och sov i en mjuk tuva av burrigaste skogsmossa. Den lilla gubben spratt upp som en fjäder och sprang rakt fram utan att veta varför ända tills han sprang rakt in genom en källareruta till det lilla nybyggda huset som stod precis över där den lilla gubbens stubbe hade varit placerat. Så egentligen var det inte konstigt alls. Den lilla gubben sprang raka vägen hem, precis som hunden som utav misstag släpptes av på månen men en vecka senare stod på trappan till sitt hem i Arizona. Jodå, det är visst sant! Endast i Amerika dock.

Det var något riktigt hårt och kallt som den lilla gubben daskade sig i efter att ha rusat igenom källarens enda ruta. Ett halkigt källargolv. Det kom in lite ljus från den enda rutan men annars var det riktigt mörkt där nere och den lilla gubben log. Detta var ju perfekt, en stor grotta! Här skulle han bygga sitt nya hem.

Ägaren av det nybyggda lilla huset var ingen mindre än ägaren av hela den stora storskogen. Han hade gjort iordning sin lilla stuga så han kunde ha kontroll på hela sin skog. Överallt hade han satt upp kameror och i sin lilla stuga fanns ett rum som faktiskt bara var en sambandscentral för hela skogens aktiviteter. Det var ju faktiskt så att ägaren av skogen hade flera arbetare varje dag i skogen som tog ned träd eller guidade folk på turistturer. Storskogen var känd för sin sagolika vegetation. Ägaren brukade sitta och fnissa åt de djävla dumma människorna som på fullt allvar sprang rakt ut i skogen och ropade på trollen. Ja just det, då kom det fram en hel hög med troll med en gång, hrm, nja, det gjorde det inte alls. Men ändå sprang folk ut i skogen med samma hopp dag in och dag ut. Och ingen kunde anklaga ägaren för att vara elak, i alla fall inte om det luktade pengar. Turister luktade verkligen pengar, särskilt dessa tokar som trodde på konstiga skogsvarelser.

Denna kväll satt ägaren och tittade på alla sina kameraövervakningsskärmar. En och annan älg och räv hade smugit förbi kamerans öga men det var allt utav minsta intresse. Ägaren som var en mycket storvuxen man både i längd och bredd satt helt avslappnad i sin stora totalt nedtryckta svarta skinnfåtölj. Falskt skinn men ändå en dyr fåtölj, tyckte han själv i alla fall. Då small det till nere ifrån källaren. Ingen hög smäll, mer ett rassel, men nog för att få ägaren att flyga upp ur sin fåtölj så fort att han inte tänkte på skrivbordslampan som klappade till honom i huvudet. Krossad lampa flög över hela rummet och ägaren vacklade åt ena sidan i sin kamp emot lampan och föll också åt det hållet rakt in i sin lagerhylla fylld med disneyfilmer.

Visst hade han ramlat förut men detta fall tog nog alla första pris. När han låg där ibland lampskärvorna och Disneyfilmerna log han för att sedan börja skratta. ”Idioten som hängde lampan där över mitt huvud ska få sparken!” Sade han med falsk ilska och spottade ut en plastbit från en filmbox. Då rasslade det till ifrån källaren igen. ”Va i hela friden?” Ägaren flög upp för andra gången och trampade på en utav Disneyfilmerna, halkade, föll baklänges och tog emot sig emot, den stora vita glaspiedestalen som gav med sig lätt och föll tillsammans med ägaren i en duett i fall. Mera krossat glas fast nu lite större skärvor. Nu var det helt plötsligt inte roligt längre. Ägaren som skurit sig i händer och ansikte upptäckte detta först nu och gick in i sitt lilla kök. I medicinskåpet fanns plåster och alsolsprit. Dessa använde ägaren med mödosam noggrannhet. Nytt rassel ifrån källaren. Men denna gång vred han bara på huvudet samtidigt som han smög sakta emot källardörren. Det rasslade igen och igen. ”Va fan är det i källaren?” Tänkte han, en råtta? Källardörren gled up sakta och ljuset ifrån stugans varma rum kastade ned sina naturliga strålkastare över den vackra konstruktursnickrade trappan. Rasslet slutade och istället lät det som små snabba fotsteg, sedan totalt tyst. Ägaren gick sakta nedför trappan. Nådde snöret som tände lampan där. Ett vajande gult ljus med sjösjukekänsla gungade ovanför ägarens huvud då han kom ned i sin källare. Vad kunde ha orsakat rasslet? Han tittade på golvet, en hel del damm. Källarerutan stod öppen, fasen, kanske en katt? Ägaren klev med bestämda steg över golvet och stängde rutan med en smäll så hyllan bakom honom med diverse glasburkar med diverse inläggningar av alla de slag skakade och två av burkarna föll över kanten och ned emot golvet. Ägaren böjde sig ned för att försöka ta emot burkarna även om han visste att han inte skulle hinna. Burkarna stannade dock två centimeter från golvet och landade sakta och säkert som noggranna månlandare.

Ägarens ögon blev stora som tefat och att han hade mustasch fick han känna av då han spärrade upp sin mun som en galen rabieshund. Burkar tunga av inläggningar kunde ju inte göra på detta viset. Totalt emot alla naturlagar. Ägaren lyfte upp de båda burkarna, den ena fylld med gurka den andra med lingonsylt. Han tittade sig omkring i källaren och sade rakt ut i luften, ”Jaha? Tror du inte jag vet att du är här va? Kattskrälle!” Sedan spottade han en riktig slemloska men ångrade sig direkt. Det var ju inte direkt så coolt att spotta på sitt eget golv. ”Jag är väl ingen katt direkt och jag vet att du inte vet att jag är här men nu när du är här så kan jag ju lika tala om att jag är här!” Det var en röst totalt heliumdopad och den kom från bakom ägaren som definitivt inte väntat sig nåt svar och tappade båda burkarna som föll handlöst ner emot golvet. Den store mannen vände sig utan att bry sig om burkarna och fick se världens minsta människa stå där bakom honom. Den lilla människan var klädd i en röd och blå tröja och hade blå byxor med hängslen. På sitt huvud hade han en hatt. Ansiktet var ganska brunbränt och ögonen kunde inte ses, de var för små. Precis innan burkarna skulle slå i golvet för andra gången lyfte den lilla människan sina armar och burkarna gjorde en ny lyckad månlandningslandning. Ägaren kände hur det susade till i huvudet, hur det blev dimmigt för ögonen och hur rummet började snurra. Den lilla människan ropade, ”Men sluta nu, din storing, hur löjlig är du egentligen?” Men det var för sent. Ägaren svimmade handlöst och gjorde tack vare den lilla människans hjälp en fruktansvärt fint planerad landning.

När Storskogens ägare vaknade dagen därpå liggande i sin soffa med en filt över sig och en kudde under sitt huvud så spratt han upp direkt. Detta var ju en direkt omöjlighet! Minimänniskor med magiska krafter i källaren! Telefonkatalogen, måste ringa psyk. Ägaren kastade sig emot den lilla byrån på vilken telefonen stod. Han ryckte fram en katalog så papper flög åt alla håll. ”Där, ring oss vid behov av rådgivning.” Ägaren hittade rådgivningsavdelningen på psykvårdens specialavdelning, tog den sladdlösa telefonen ur sin laddningsstation och skulle slå första numret när heliumdopningen hördes igen, klart och tydligt, bakom honom, igen. ”Din stora lufs, vad är ditt problem? Har du aldrig sett en tomte förut? För det är väl det ni människor kallar oss? Inte sant?” Ägaren stirrade utan att svara och med en telefon som gled ur handen och föll emot golvet och som vanligt höjde den lilla tomten sin arm och telefonen inte bara landade utan flög direkt tillbaka in i ägarens öppna hand. Som vid detta tillfälle verkligen vaknade. Hostade och rosslade som om han hade svalt en groda gjorde han sedan sade han, ”En tomte? Ja tjenare! Hur kan detta vara möjligt? Var kommer du ifrån?” Den lilla tomten svarade, ”Jag är en stubbtomte, uppvuxen på ett kalhygge där bakgatorna inte var speciellt trygga på nätterna, så jag sökte lugnare områden och en egen stubbe. Hittade en fin lyxstubbe men den krossade du när du byggde ditt hus.” Ägaren trodde inte sina öron. Han satte sig på en stol och hällde upp ett glas med äppelcider åt sig. Men kom på sig själv och gick för att hämta ett glas till tomten. Väl tillbaka satt den lilla tomten på bordskanten och dinglade med benen. Ett stort leende mötte mannen när han hällde upp en skvätt cider till tomten som klunkade i sig denna men en gång. Storskogsägaren som hade att göra med tuffa affärsmän, fackföreningar och naturskyddsaktivister hade en diger erfarenhet i hur man skulle tala med olika sorters människor, men hur lade man upp pratet med en liten tomte då? ”Jaha, men vad gör du i mitt hus? I min källare?” Tomten suckade, tittade med tårar i ögonen på den store mannen och svarade, ”Sedan du byggde ditt hus ovanpå mitt hus så har jag ingenstans att bo och tänkte att jag kanske skulle kunna få bygga ett bo i din källare?” Ägaren skrattade och tittade i golvet. ”Gratis? Bo i mitt hus gratis? Men lilla du, det låter inte så bra.” Den lilla tomten skakade på huvudet och sade, ”Inte gratis, jag kommer att förse dig med min magi och du kommer att göra och få saker som du aldrig ens drömt om, bara du tror på mig.” Nu började det snurra i ägarens huvud igen. Detta var ju helt osannolikt. En tomte, en hustomte. Den lilla tomten hoppade ned på golvet och började dansa. En dans så lustig att till och med den svårflörtade Storskogsägaren blev tvungen att dra på mungiporna. ”Ja, ja, din lilla hustomte. Du får bo här så länge du vill, men du kommer att få jobba ibland åt mig, ok?” Den lilla tomten dansade vidare alltmedan han också svarade, ”Perfekt, det blir bra det! Och du? Jag är ingen jäkla hustomte! Nej, nu börjar en helt ny tomtegrupp, och den blir jag ledare för, källartomtarna!” Sedan dansade den lilla tomten ned i källaren och den store mannen satt där med förvånad min. Det konstiga var att han mådde så bra inombords, bättre än han någonsin gjort. Somnade gjorde han som en smort denna kväll drömmande om sin källartomte som satt där nere i källaren och spann guld, för det är väl det tomtar gör?

Slut.  

Då har man avverkat den andra dagen av årets skridskoinferno vid den idylliska isbanan på torget. Som vanligt när jag styr min kos mot denna utlåningscentral så blir det kallt väder. Vet inte om det beror på att jag vid något tillfälle retat upp vädergudarna eller om det helt enkelt beror på min otur. Skit samma, jag gör mitt jobb i alla väder. Men mitt uppdrag börjar gå mot sitt slut där nu och idag såg jag att de som tar över också började förstå hur kablar och dylikt ska dras. Inte för att detta är en direkt svårighet för då skulle väl också jag ha fått problem.

Nej, nu får det bli något varmt att dricka samtidigt som jag skall berätta en saga för er.

Pappan, sonen och åsnan.

Förr i tiden var ett djur som åsnan ett mycket viktigt redskap. Åsnor användes som både transportmedel likväl som dragdjur. Att äga en åsna var nästan som att äga en bil idag.

Så en dag när pappan i huset satt vid köksbordet med sin enda son och räknade sina utgifter och endast fick tio riksdaler kvar att leva på denna månad så föll en tung skugga över hans sinne. Sonen som var en mycket vaken och begåvad pojke gick och gav sin far en kram och sade, ”Det är lugnt pappa, jag ska gå ut och fiska ikväll, jag ska fixa middagen ska du se.” Dessa ord fick pappan att le och krama om sin son tillbaka.

Kvällen kom och sonen knallade iväg till den lilla sjön som var belägen mycket nära deras lilla stuga. Han satte sig ned på sin favoritsten som faktiskt nästan såg ut som en stol urkarvad i sten. Gjorde iordning masken och kastade ut flötet. Nu skulle minsann den största middagsfisken i hela sjön fångas. Efter att ha suttit där i nästan en timme började det krypa i benen på den snälle sonen. Då hörde han någon säga, ”Nappar det nåt eller sitter du bara här och hänger som ett jäkla djungeldrägg?” Pojken hoppade upp och tappade sitt metspö i sjön. En åsna med glasögon och en brun cowboyhatt med hål gjorda för de långa öronen stod bakom sonen tittade allvarligt på honom. Nu var det ju på det viset att sonen aldrig hade mött en pratande åsna förut så detta möte blev ett sorts uppenbarelsemöte för honom. Åsnan tittade upp emot himlen och sedan rakt in i sonens ögon igen och sade, ”Det kommer att bli regn ikväll, och du kommer att få en gåta av mig att svara på. Klarar du att svara på gåtan innan första regndroppen faller så kommer du att få önska dig vad du vill och få denna önskan uppfylld.” Sonen plirade med ögonen. Detta lät ju helt hysteriskt. En pratande åsna och sedan något slags sagomumbojumbo? Nej, fan, vilken bullcrap. Pojken svarade, ”Du vet, inte för att jag tycker detta känns helt logiskt att prata med en facking åsna men ok, får väl tro att det inte är dolda kameran då. Men du? Hur fan ska du kunna uppfylla min önskan?” Åsnan skrattade och visade upp sina stora åsnetänder. Men de var verkligen inte som man tänker sig normala åsnetänder, nej inte alls, dessa var gula och vassa som vampyrtänder. ”Dumma pojke, hur fel du tänker! Du borde istället fråga dig själv, hur ska jag klara av att svara på gåtan?” Pojkens tur att skratta och åsnan slutade. ”Jag är till skillnad mot dig allvarlig, din dumma pojke.” Sade åsnan och såg helt plötsligt ut som en blandras med en drake. Sonen tittade upp emot stugan i hopp om att se sin pappa komma ut så han kunde ropa på honom. ”Nå?” Sade åsnan nu med en härmad Skånedialekt, ”Vill du höjra ein geuta?” Pojkens tankar snurrade fort nu och han tänkte aldrig på att fråga vad som skulle hända om han svarade fel och han svarade, ”Ja din åsna. Få höra din gåta då?” Åsnan log, hoppade upp i luften, landade på sina framben och de sprang den iväg på ett tiotal meter sedan tvärnitade den och hoppade ett bakåthopp så att landningen skedde tio centimeter från sonens ansikte. ”Håll i dig nu och låt ditt svar vara väl genomtänkt innan du säger det.” Pojken log men det var ett mycket osäkert leende och tro mig, det märkte åsnan som log ett stort och brett leende utan minsta osäkerhet. Åsnan harklade sig och tittade sonen djupt in i hans klarbruna ögon. ”Utanför varje hus finns en klättermus, men inne i väggarna finns det flera, hur många är de?” Pojken stod med förvånat ansikte, ”Va fasiken? Detta var ju ingen riktig gåta? Det finns ju inget entydigt svar på en sådan fråga!” Samtidigt öppnade pappan dörren och såg sin son stå och prata med en, en? Åsna? Pappan sprang tillbaka in i huset med en väldig fart och började rota i en byrålåda.

Sonen tittade på åsnan och sade, ”Ok, mitt svar är, hur många som helst!” Åsnans leende försvann och istället kom det där elakt vässade tänderna fram i en öppnad mun. ”Din jävla skitunge, hur kunde du veta det svaret?” Pojken log lite blygt. Han hade ju alltid varit en ganska klipsk son men just nu visste han faktiskt inte från vart han hade ens kommit på iden med att svara som han gjorde. ”Jag vill ha två kistor fulla med guld.” Sade pojken lugnt. Åsnan tittade i luften och sade, ”Fajn, där är dina kistor, men nu ska du besöka min kista!” Sonen hann bara se de två kistorna med guld glimma till sedan åt åsnan upp honom. Mätt och belåten sade åsnan, ”Mmm vilken härlig smak det var på denna grabb, nästan lika god som sin mamma.” Pappan i huset som hade känt igen åsnan från den dagen då den hade besökt dem för två år sedan och ätit upp hans fru smög fram över gräset med ett stort svärd i handen. Svärdet hade han fått av en granne som trodde på berättelsen om åsnan och som talat om för pappan att det troligtvis rörde sig om en speciell demon som ofta antog skepnaden av en åsna. Åsnan rapade, hörde steg bakom sig, vred på huvudet och sedan högg pappan av åsnans huvud. Två mycket förvånade åsneögon stirrade mot skyn när pappan sprätte upp den fallna åsnans mage och ut hoppade sonen. Sonen var full i slemmigt slajm men det brydde sig inte pappan om utan kramade honom hårt och länge och sade, ”Din dumma lilla unge, kommer du inte ihåg att jag sade till dig att aldrig prata med åsnor?” Pojken log för sig själv. Jodå, det kom han ihåg, problemet var bara det att han inte trodde något som pratande åsnor fanns. Nu vet han bättre. ”Pappa, pappa, kolla där borta!” Pojken bröt sig fri från pappans desperata kram och sprang bort emot de två stora kistorna fulla med guld. Pappan tappade hakan totalt och sprang bort med en så stor öppen mun att luften blev ren från flugor som hittade en tråkig tillvaro i pappans mun.

Några år senare satt pojken och pappan framför tv:n. De bodde fortfarande kvar i stugan men de hade köpt en stor husbil som stod utanför. Sedan behövde de inte oroa sig över enkla problem längre, det var nog det viktigaste. Så ur något riktigt eländigt kom faktiskt något riktigt gott. Tänk hur det kan vara va?

Slut.

Lördagens gråa mulenhet kastar sin skugga rakt igenom persiennerna. Det känns skönare att blunda. En smygande illamående känsla kryper in under täcket och tar sin plats i uppvakningsritualen. Kunde man väl ge sig fan på, inte bara att vakna och må gott här inte.

Sätter mig upp i äkta ”Undertaker”stil och ler åt just den aktionen. Illa som bara den när man måste roa sig själv med gymnastiska tricks så här på lördagsmorgnarna. Får väl kasta mig in i duschen och sedan till affären. Underbart! Jag önskar er alla som läser detta en magnifik helg och att sagan som kommer nu får er på gott humör.

Spiken som vägrade slås in.

Förr i tiden så gjordes spikar på ett hantverksmannamässigt sätt. Det tog lång tid att producera och var en dyr process. När dagens datoriserade produktionsapparater gjorde entré på spikmarknaden så påverkade det givetvis också spikens framtid. Nu spottades det ut spikar så det stod härliga till och ingen behövde ens oroa sig för priset, spik var billigt.

Men det fanns en spik som var annorlunda. Redan på produktionsbandet visade han på sin rebelliskhet genom att hoppa av bandet och landa på golvet. Där låg han sedan och bara väntade på att någon förtryckare skulle komma. Spiken hade nästan somnat där på golvet då en stor jätte dök upp. Kvickt som en spik hoppade spiken upp i luften och rakt ned i jättens fot. Jättedansen som utbröt då var en syn för gudar och oturligt nog för Magnus som jätten hette så gick övervakningskamerorna hela tiden och denna lilla film hamnade på YouTube snabbt som ögat. Spiken var jättenöjd, spikarnas revolution hade börjat!

Efter det lyckade överfallet beslöt sig rebellspiken för att ge sig på ett djärvt försök att prata med några spikar som satt fast i väggar, ditförpassade av elaka människor som bara ville pina spikarna så gott de bara kunde. I spikarnas värld så var detta jämförbart med vad vi människor kallar fängelse, att bli inspikad i väggen.

Dessa inspikade spikar var ofta mycket arga eller bara trötta och uppgivna. Så när den första spiken som rebellspiken pratade med bad honom dra åt spikvete då blev han inte alls förvånad. Den andra var mer talför. ”Jag har suttit inspikad här i tjugo år nu, jag vill ut!” Vår rebellspik log och svarade, ”Men du, dra ut dig själv från väggen, det kan du göra vet du? Men du behöver lite starthjälp bara.” Spiken i väggen fnissade och svarade, ”Nej, hur i hela fridens spikar kan man göra det?” Rebellspiken hoppade upp med sin vassa sida och petade under den inspikade spikens hatt. Sakta kom den loss och sedan var det enkelt. På ett vips var den inspikade spiken loss och sprang iväg som en rem efter golvet. Rebellspiken stod och ropade, ”Stanna! Fan, kom tillbaka!” I ren besvikelse  hoppade sedan han argt och högt. Detta var ju inte så som den blivande spikarmén skulle agera. Men ok, jag pratar med en spik till så får vi se, tänkte spiken och hoppade vidare.

Nästa spik som rebellspiken pratade med gjorde exakt som den förra och stack iväg som en rem efter marken, med den enda skillnaden att denna stack iväg ännu fortare. Nu fanns det inga gränser för hur arg rebellspiken blev. Arg och besviken. Illusionerna om en värld styrd av spikar började svalna i fantasins idémakeri. Solen gick ned och rebellspiken knallade in på en bar.

Inne i baren var det ingalunda mycket folk, snarare folktomt. Skönt, tänkte spiken och hoppade upp på bartenderdisken. ”En spikrak korkskruv tack!” Ropade spiken till bartendern som stod och gnuggade med en handduk på ett glas och tittade på en tv som var fäst i taket. Ingen reaktion alls. Spiken tittade med häpen mun framför sig och försökte igen, men nu med lite högre röst, ”Ursäkta bästa latsvadd till bartender, jag vill ha en spikrak korkskruv tack?” Bartendern vände sig nu emot spiken och tittade på honom. ”Va fan, en spik på disken, nej nu jävlar..” Sade bartendern, lyfte upp spiken, gick direkt till ytterdörren och sedan minns inte spiken någonting mera än att han vaknade upp liggandes på en gräsmatta och att det regnade. Rebellspiken raglade nedför den regnplaskiga trottoaren. Jättars ben vimlade runt honom och han ville bara hitta ett ställe att gömma sig på. Då blev allt så varmt och han flög upp i luften. Någonting höll fast honom och det alldeles för nära en stygg jättes hemska ansikte. Han hörde jätten säga något men förstod inte vad. Sedan bar det iväg, rena berg och dal banan.

Jätten som i själva verket hette Mikael var däremot jätteglad över att ha hitta en spik. Det var precis vad som fattades för Mikael, en spik! Han hade spenderat hela förra dagen med att spika upp en extra masonitvägg i sitt sovrum men en enda spik hade stoppat den annars utomordentligt fina framfarten. Nu hade försynen däremot lagt denna eminenta spik framför Mikaels fötter och vad annat kan man då göra än att ta upp den stackars spiken och finna den ett hem i sin ljuvliga nya masonitvägg.

Rebellspiken visste inte riktigt vad som hände eller hur han skulle hitta vägen ut därifrån. Så han bara hängde med och väntade på rätt ögonblick för att sticka iväg. Man får hoppa i skuggorna som alla möbler ger och rulla ut under någon dörr, tänkte spiken.

Mikael tog sin nya skinande silvergalvade hammare. Han hade köpt den på Clas Ohlsson och för tjugo kronor extra hade han fått en underbar inskription i handtaget, ”Mikaels Hammare”. Originellt, javisst, det visste Mikael om så han höll inne med skrytet, det är ju inte så lätt för människor som hela dagarna springer runt och jagar originalitet. Medan Mikael behövde bara sticka ut sitt huvud så blev han originell. Spiken som han hittat på trottoaren hade han hållit i sin hand hela tiden sedan han plockade upp den. Mikael som alltid var noggrann med noggrannheten i saker som han utförde höll upp spiken emot hörnet på masonitväggen och måttade in rätt ställe. Rebellspiken anade fara å färde och spratt till i Mikaels hand så att spiken for iväg i en perfekt båge bara för att landa i Mikaels akvarium. Nu kan ju rebellspikar inte drunkna men drunknad i sina försök att rymma mer på ett spikeologiskt plan var hur rebellspiken kände sig. Mikael tittade med förvåning på hur spiken helt plötsligt lämnade handen för att helt utan anledning landa i akvariumet. Nej nu fan, Mikael sprang fort som en raket till akvariumet och håvade upp spiken direkt. Kunde spikar spotta och fräsa så gjorde rebellspiken detta nu. Mikael granskade spiken med oroliga ögon. Sedan sade han, ”Är du en levande spik eller?” Rebellspiken spikskrek, ”Jaaaaaa!!” Men som alla vet så hörs inte spikarnas språk i människornas öron. Mikael skakade på sitt huvud och greppade hammaren.

På golvet under Mikaels fot rullade en spik in. Mikael skulle precis slå in rebellspiken i väggen, måttade, trampade ned båda fötterna hårt i golvet och vad i helvete? Smärtan som skar i Mikaels fot spred sig upp i hela benet. Han tappade hammaren och rebellspiken samtidigt som han hoppade iväg till soffan på ett ben, skrikande som en stor bäbis. Spiken som rullat in under Mikaels helt oanande fot var ingen annan än den första spiken som rebellspiken hade räddat ur en vägg. Denna spik hade förvisso stuckit iväg som en rem men utav en ren slump fick den se hur rebellspiken blev fångad av en stor jätte. Detta ställde till med ett dilemma i den räddade spikens huvud. Skulle han försöka hoppa efter och hjälpa rebellspiken så som den hade hjälpt honom. Med en säker föraning om att detta var helt fel så hoppade ändå den räddade spiken efter rebellspiken.

Rebellspiken föll mot golvet lycklig och förvånad. Alla spikar vet vad en hammare är och den där glimmande silverhammaren som blixtrat till precis innan jätten hade släppt greppet om honom fick verkligen spikhjärtat att stanna. Rebellspiken studsade iväg över golvet. Jätten satt på ett ställe längre bort. Spiken som räddade rebellspiken hoppade iväg över golvet i samma iver som rebellspiken att komma undan. Mikael lyfte sitt huvud, såg en spik studsa iväg över golvet. Han reste sig, haltade fram till spiken, lyfte upp den samtidigt som han tog silverhammaren i sin hand. Med två slag hamrade han in spiken i hörnet av masonitväggen i ren ilska. Sedan hoppade han iväg på en fot till köket för att se om sin fot.

Ute föll regnet fortfarande. Det hade börjat blåsa. En ensam spik satt med tom blick och stirrade nedför en gata av meningslöshet. Nu kunde han i alla fall fortsätta sitt kall. Det var tufft att vara en rebellspik.

Slut.

Det är egentligen helt fel bild som jag ger av mig själv i dessa olika skrivforum. Jag har känslan av att de flesta tycker jag är deppig, sorgsen och riktigt mörk i mitt sätt att vara. Skriver nästan bara negativa kommentarer på facebook och mina inlägg här innan sagan är ofta gnälliga. Kanske har jag fel men så känner jag att jag skriver ibland. Jag är i verkliga livet exakt tvärtom till allt det som kan kallas deppigt och negativt. Jag arbetar alltid med positivismen som min ledstjärna. Det är alltid jag som ler när alla andra gråter. Det är jag som måste gå ut naken i snöstormen för att bära in ved och jag gör det utan att klaga. Det är i många situationer för många helt omöjligt att inte bryta ihop, men det gör inte jag. För jag vet att hur jävligt allting än må vara så kommer det alltid att lösa sig. Med detta sagt, så får ni som läser detta och kanske ni få som kollat om jag uppdaterat min blogg och sett att så inte varit fallet, ursäkta mig, för detta har varit om möjligt den värsta veckan hittills i mitt liv.

Därför tar vi och kör igång sagan med en gång nu!

Återkomsten till MaffiaArne

Två veckor hade passerat sedan Jimmy och Bengt hade gjort sin lyckade tur in i MaffiaArnes hemska boning. Med så mycket pengar på fickan spenderade de båda pojkarna för första gången i sitt liv en magisk tid som de aldrig skulle glömma. Inga oroligheter för pengar och inga behov av planering utan nu kunde de vila sin annars så jäktade hjärnor. Bengt köpte en serietidning varje dag och godis varje dag. Jimmy gick och växlade in en del av pengarna till USA dollar och lade dem i ett kuvert tillsammans med en orderkupong som han fyllt i med sin spretiga engelska. Sedan gick han till posten och fick reda på vad det skulle kosta att skicka det magiska brevet till USA. Det var en riktig höjdare detta för Jimmy, att äntligen kunna göra en efterskickning av amerikanska serietidningar. Men det tog nästan hälften av pengarna och om Jimmy skulle ha vetat hur länge han skulle få vänta på sina amerikanska guldkorn, ja, då vete tusan om han hade skickat efter något.

De båda pojkarna träffades nästan inte alls efter MaffiaArneupplevelsen så när Bengt ringde Jimmy var givetvis båda pojkarna glada över att äntligen dra igång kompisskapet igen. Men Bengt ringde inte bara för att kolla läget, nej Bengt ringde för att tala om läget. Han hade nämligen fått höra sin mamma prata om hur en utav hennes senaste pojkvänner hade vunnit onsdagens pokerturnering hos MaffiaArne. Bengt hade spelat dum och slentrianmässigt frågat vem detta var. Mamman som inte direkt brydde sig om någonting mer än män svarade, ”Ronny Rökare!” Bengt log och gick som sagts tidigare och ringde Jimmy direkt.

Ronny Rökare var en stillsam man när han sov. När han var vaken rev han ner hela världen. Han hade levt ett berusat liv de senaste tjugo åren och han hade krossat många kvinnors hjärtan med sitt burdusa beteende. Nu var Bengts mamma den senaste i raden som skulle försöka ”rädda” honom undan detta erbarmliga liv som han satt fast uti. Redan vid denna tidiga ålder så diskuterade och analyserade Jimmy och Bengt allt som hände runt dem och sina föräldrar. Oftast slutade det med att de skrattade utan glädje åt idiotierna som föräldrarna envisades med att hålla på med. Men ibland fick det dem att bara sitta tysta, sida vid sida och titta på människor som passerade dem där de satt på trottoarkanten.

Tillbaka till dagens story nu då. Bengt var helt i toppform i telefonen och Jimmy kunde inte låta bli att le åt sin kompis iver att komma tillbaka till det huset som ingen ville gå till överhuvudtaget. Men, dessa tomflaskor som hade ”hämtats” för två veckor sedan hade satt sina spår i pojkarnas vilja att ha mer. ”Jimmy, Jimmy, lyssna, Ronny har vunnit första pokeromgången och idag drar den andra igång. Han har fått vägen in! Jag tror det börjar klockan nio ikväll. Så sätt på dig dina fula kläder och kom hit för fan, nu hämtar vi lite mer godis!” Sedan fnissade Bengt och Jimmy svarade, ”Gött, perfekt, ok, jag kommer snart, ska bara hjälpa farmor att gå ut med hunden först.” Hunden ja, Jimmys enda kompis som han själv brukade kalla honom. Det var nog den i hela världen som Jimmy älskade mest och det var nog från detta underbara djur som Jimmy kände sig mest älskad tillbaka också. Så han tog kopplet, ropade på honom och sedan bar det av in i klockslagareskogen.

Det blev eftermiddag och det blev kväll. Jimmy och Bengt hade träffats utanför en korvkiosk och sedan inköpt en pappersask med pommes frites som de nu satt och delade på med en perfekt insyn över den stora porten in till MaffiaArnes hus. Den första besökaren till MaffiaArnes pokerturnering anlände i en reklamdränkt taxi. Det var en kortvuxen man med välansat svart hår. Klädd i något som verkade vara en kostymdräkt. Jimmy tittade på klockan och viskade, ”Tidigt, hon är bara halv nio” Hon i det här fallet refererades till armbandsklockan, ingen aning varför den har hon som extra epitet. Nu smög pojkarna fram till den bilen som stod närmast parkerad till porten, en svart Volvo duett. Det kom en man med en dam, arm i arm. De stannade och pratade med det som måste vara en kamera eller telefon, pojkarna hade ingen aning, sedan öppnades ena grinden och mannen och kvinnan slank in så fort att grinden stängdes fortare än vad pojkarna hade tänkt. Både Jimmy och Bengt var på språng att smita med in nu. De hade använt sin erfarenhet från föregående gång till att göra allting mycket smidigare denna gång. Inte nog med det, de hade med sig fyra kassar var, ni vet väl hur det är va? Mycket vill ha mer.  Men detta som nu utspelade sig framför deras portspaning hade de inte räknat med alls. Verkade som MaffiaArne hade trimmat porten rejält. ”Va faan, har han oljat in grinden med Coca Cola eller?” Fräste Jimmy samtidigt som Bengt lade av en rökare och Ronny knallade förbi dem utan att se dem precis en meter ifrån deras gömställe. ”Vicken idiot!” Viskade Bengt och spottade symboliskt efter Ronny. Jimmy som ville boxa till Bengt för att sitta och lägga av rökare i ett gömställe glömde bort detta direkt när Ronny Rökare ställde sig och pratade med den där lådan. Han hade en papperslapp i handen som han läste ifrån. ”Konstigt, trodde inte den stollen kunde läsa annat än etiketter på spritflaskor”, mumlade Bengt. ”Kom!” Viskade Jimmy och nu tog de en mycket stor risk. De smög upp vid ena sidan av porten som hade en symbolisk pelare som stöd till ingenting, ja? Symbolisk. Bakom den ställde de sig och lyssnade efter grindens öppningsljud. Ronny Rökare läste vidare på något som lät som verser, sedan klickade det till i väggen som pojkarna hade ryggen emot och ljudet av grind som gick upp spred sig till deras öron som oset av en färsk råtta till kattens nos. ”Nu!” Sade Jimmy och for fram lite på vinst eller förlust. Dörren ryckte till för att stängas och Jimmy kastade sig in likaså försökte Bengt att göra och klarade det nästan. Dörren nöp fast Bengts fot emellan portarna. Nej, inte på ett klämma sönder foten vis, men det var en hålighet i portarna exakt där och i den satt nu Bengts fot. Jimmy visste inte om han skulle skratta eller grina när han vred på huvudet och fick se Bengt sitta på marken med ena foten fast i porten. ”Men va fan Bengt?” Viskade Jimmy och brast ut i ett smygskratt samtidigt som han gick fram och drog försiktigt i Bengts fastklämda fot. Det var inte mycket om att göra så var foten fri så Jimmy tittade på Bengt, log och sade, ”Tala om för mig hur många pizzerior vi har i stan!” Bengt började rabbla och Jimmy ryckte till i Bengts fot så skon flög av på fel sida om porten men Bengts fot blev fri från sin fastklämda tillvaro. ”Taddaa!” Sa Jimmy samtidigt som han sträckte ut armarna som för att ta emot alla applåder. Nu var de äntligen inne i MaffiaArnes magiska trädgård fylld av obeskrivliga hemskheter.

Ronny Rökare som var så inne i sin koncentrationsakt inför kvällens pokerkrig borde ju faktiskt ha uppmärksammat de båda pojkarna som kastade sig in efter honom. Men det var inte ens nära att han gjorde så. Utan istället ökade han takten och snart stod han öga mot öga med MaffiaArnes springhund GuldGunnar. ”Välkommen Ronny Skojare, redo för att få lite rumpa piskad nu då?” Kraxade GuldGunnar. Ronny tittade bara argt på honom och klev in i det osymetriskt formade träpalatset som var MaffiaArnes hus.

Jimmy och Bengt smög fram efter kanten på den konstigt lagda grusgången i MaffiaArnes trädgård. Bengt viskade svordomar så det stod härliga till för att vara utrustad med bara en sko innebar att den andra foten trampade på en del stenar som inte alls kändes sköna med bara en strumpa på foten. Jimmy tittade på honom och viskade, ”Har du någonsin undrat över varför inte den här grusgången är rak? Jag menar, kolla bara, den ser ju ut som en jädra fylle orm?” Bengt himlade med ögonen och svarade, ”Skulle kanske va intressant om man hade två skor på fötterna så med andra ord just nu inte alls intressant!” Jimmy log och snart hade de båda pojkarna nått fram till entretrappan under vilken de smet in förra gången de var här. Dörren till huset for upp i väldig fart och det vällde ut lite rök samtidigt som ljusstrålar lekte runt i luften framför Jimmy och Bengt som frusit till sten inför det faktum att där i dörren stod MaffiaArne och tittade rakt ned på dem.

”Och vad kommer det sig att jag får så fint besök här då? Barn, hahaha, sist det var ett barn här gjorde vi ju kalops av honom, hahaha!” MaffiaArnes röst var tjock och raspig med en klart annorlunda dialekt, Dalarna som Jimmy gissat på var nog korrekt. Han hade tunt hår som såg platt och glansigt ut och han var klädd i vad som kan liknas vid en sjökaptens kläder. MaffiaArne var heller inte direkt smal utan magen var nog det som drog till sig den största uppmärksamheten. De båda pojkarna stod med huvudena nedåt, Bengt sneglade på Jimmy och viskade, ”Ska vi springa?” Då klev MaffiaArne ned för trappan och lyfte upp en pojke i var sin hand och morrade till dem, ”En sak ska ni ha jävligt klart för er, kommer ni hit som mina gäster så står ni fan mig inte och viskar mitt framför mig, och nej, ni ska inte springa. Försök, så kommer jag att väcka min trädgård, den skulle säkert vilja ha lite kvällsmat.” Sedan satte han ned pojkarna försiktigt i gruset igen. Bengt viskade med darrande läppar, ”Förlåt, visste inte att..” ”Be aldrig om förlåt mitt i mina ögon, ok?” Vrålade MaffiaArne som svar till Bengts taffliga försök till att rätta till sitt viskningsmisstag. ”Kom med nu, lika bra att ni går in, det vill säga, om ni vågar?” MaffiaArne gick med tunga steg in före dem och Jimmy tittade på Bengt med stora ögon, sedan följde de efter. Innanför dörren stod GuldGunnar och flinade åt dem med sina glänsande guldtänder som i princip fyllde upp hela ansiktet på honom. Dörren for igen bakom dem och MaffiaArne vände sig om emot dem och sade med glad röst, ”Roligt att få hit lite ungar på besök, kom ska jag visa er runt i mitt hus som är fyllt med tusentals hemligheter, jag har bara lyckats hitt tvåhundrafemtio av dem än så länge, säg till mig om ni hittar nån, ok?” Sedan gick han iväg och pojkarna följde efter uppför en brant smal trappa som ledde till en andra våning.

MaffiaArne gick rum till rum med pojkarna och talade om olika händelser som inträffat allt ifrån slagsmål, eldsvådor och spökerier. ”Detta är mitt sovrum,” Sade MaffiaArne med lite darr på rösten, ”Jag går sällan upp hit för att sova för varje natt när jag somnat i min säng vaknar jag av att min fru ligger bakom ryggen på mig och andas i nacken. Hennes kalla andedräkt blir till viskningar. En enda gång har jag vänt mig om bara för att stirra in i hennes bleka döda ögon.” Pojkarna stod som förstummade och tittade in i rummet som bara bestod av en säng och ett skrivbord med en stol. ”Kom nu, vi går upp till tredje våningen!” Ännu en lång snirklig smal trappa som knakade och gnirkade så mycket att man nästan kunde tro att den var gjort av ett levande material. Den ledde upp till ett enda stort rum, nja snarare en sal. Två biljardbord utgjorde kärnan i rummet som var upplyst med en rejält dämpad belysning av fyra guldkromade plåttaklampor hängandes farligt lågt. Runt omkring i salen stod det stolar och bord och vid ena sidan fanns en bardisk och en hylla precis full med sprit och sådant. Jimmy och Bengt spanade runt och MaffiaArne klev in till ett utav biljardborden, tog en biljardkula med sin hand och försökte rulla den i mittenhålet på andra sidan bordet men missade. ”Här upp har vi lite skoj emellan pokertävlingarna, kan ni spela biljard?” Jimmy skakade på huvudet likaså gjorde Bengt. ”Aah, synd, men jag kanske kan lära er någon gång om ni vågar komma hit igen.” Sa MaffiaArne men inte ämnat som en fråga. Jimmy lade märke till den konstiga lukten, ungefär som stearin. Men det fanns inga levande ljus någonstans. MaffiaArne gick nu bort till ytterligare en trappa, en mycket kortare och mindre trappa. Den ledde rakt upp igenom ett hål i taket såg det ut som. Den store mannen klättrade snabbt upp och igenom hålet. Jimmy stack efter men Bengt tvekade, ”Där uppe kommer han att visa oss sina slaktverktyg, jag är fan i mig helt säker!” Tänkte Bengt för sig själv men gick motvilligt upp efter de andra som båda hade försvunnit. Det var ingen slaktlokal, det var mera ett hobbyrum fylld med tomflaskor i alla storlekar. Och små fina verktyg spridda över ett bord där man kunde se hur några flaskor stod bredvid varandra med någonting stoppat i korken. ”Min hobby!” Skrek MaffiaArne, ”Att göra flaskskepp! Fina som fan blir dom, det vill jag lova!” Jimmy gick fram till en hylla som var placerad efter väggen bredvid fönsterrutan. Den var fyllde med flaskskepp i alla möjliga varianter. Han tog upp en och tittade närmare. Bengt visade inte upp det minsta intresse utan stod kvar där trappan ned började. ”Tycker du det verkar fint va?” Mullrade MaffiaArne till Jimmy, ”Ja, verkligen, är det inte svårt att göra sådan här?” ”Nja, inte om man heter MaffiaArne inte, det tar en liten stund, men det är ju som en terapi att göra dom. Du får ta det där skeppet med dig hem om du vill?” Det var första gången som lättnadens suck bröt igenom de nervösa pojkarnas uppförande. Både Jimmy och Bengt fattade nu att de skulle bli utsläppta, om inte MaffiaArne var en sådan vuxen som ljög, för de fanns det ju trots allt väldigt gott om. ”Ja tack, jag vill gärna ha det, tack!” Svarade Jimmy och kramade om flaskan med skeppet i som om det hade varit en hundvalp eller något i den stilen. ”Nej, nu ska vi snart dra igång pokermatcherna, ni måste gå hem nu!” Sa MaffiaArne samtidigt som han föste undan Bengt och klampade ned för trappan pojkarna var inte sena med att följa efter. Bengt gav Jimmy en sur blick när han tittade på skeppet Jimmy hade fått. Jimmy log tillbaka. ”Fy faan vilken slickare!” Tänkte Bengt och skakade på sitt huvud.

Väl nere på första våningen igen stannade MaffiaArne framför en stor dörr och tittade allvarligt på de båda vännerna. ”Jag har ett erbjudande till er.” Sade han och fortsatte, ”Kom hit varje söndag morgon och hjälp mig att diska så får ni femtio kronor var. Jimmy och Bengt blev helt stumma. Femtio kronor var i veckan? Wow, inga mer flaskraider då, perfekt. Jimmy fann sig fort och sade, ”Givetvis gör vi det, men då måste vi få vägen in?” MaffiaArne skrattade och sedan sade han, ”Visst ska ni få vägen in, inga problem pojkar!” Då gick den stora dörren upp och pojkarna tittad in i ett stort rökigt rum fyllt med stolar och bord. Människor satt lite överallt och alla rökte. Men cigarettröken blandades med en lukt av någonting surt, ungefär som gammalt vin. Ronny Rökare tittade ut och fick syn på Bengt, for fram emot honom med väldigt arg blick och fräste, ”Din jävla lilla horunge, nu ska du fan i mig få..” MaffiaArne högg tag om halsen på Ronny Rökare och drog honom emot sitt ansikte samtidigt som han log och sade, ”Ronny, Ronny, dum som en jävla hundbajspåse.” Pojkarna skrattade. ”Dessa pojkarna är nu mina anställda, rör du dem rör du mig, ok?” Bengt hade inte varit med om så många njutbara ögonblick i sitt korta liv men detta var ett han aldrig skulle glömma. Ronnys röda ansikte med ögon som nästan ploppade ur skallen på honom. Sedan satte MaffiaArne ner honom och gick in i pokerrummet, ”Kom pojkar, innan ni går, säg hej till allihop!” Jimmy och Bengt tittade in och kände igen alla där inne som tittade på pojkarna med en riktigt ärlig överraskad blick. ”Detta är mina nya diskpojkar, de var bara här för att kolla läget, har nån här vänligheten att de dem lite godispengar?” Sade MaffiaArne. Jimmy och Bengt stod med öppen mun igen. ”Lägg i denna påsen, skicka runt den GuldGunnar!” MaffiaArne gav GuldGunnar en konsumpåse och den gick från bord till bord och pojkarna hörde hur det plingade. Till slut kom den tillbaka till MaffiaArne som rotade lite i sina fickor sedan drog han fram en sedel som pojkarna inte hann se av vilken valör och stoppade den i påsen. ”Ge er iväg nu så ses vi på söndag!” Jimmy och Bengt sade tack och vinkade till alla som satt där, ingen sade något eller vinkade tillbaka. MaffiaArne klappade pojkarna på deras axlar och viskade, ”Detta är tuffa ganska tråkiga fylltrattar allihopa, roligt att få prata lite med er pojkar. Stick nu!” Sedan öppnade han dörren och pojkarna såg hur ytterporten öppnades lite på glänt. Bengt sprang ut och sprang utan att säga hej då eller tack eller någonting ända tills han kom till yttergrinden där han snabbt försvann. Jimmy visste att Bengt bara skyndade sig för att ta sin sko. Den skulle ju vara en väldigt rolig sparka iväg sak på marken för vem som helst. Tur för honom så låg skon kvar. Bengt satte den på sig och tyckte den var lite blöt men tänkte inte mer på det. En utekatt hade för bara tio minuter sedan kissat i Bengts sko.

Jimmy tog kassen med pengar i och sade tack och adjö till MaffiaArne. Under sin arm hade han flaskskeppet.

När Jimmy kom utanför staketet fann han Bengt som bara stod och andades tungt mot en vägg. ”Åh tack och lov, du kom ut med!” Jimmy tittade förbryllat på honom och sträckte fram plastpåsen med pengar. De båda pojkarna sprang allt vad de kunde hem till Jimmys farmor och snabbt in i Jimmys rum. Hällde ut kassens innehåll på golvet och började räkna. Det var mycket mer pengar än vad de hade trott det skulle vara, tvåhundratjugofem kronor. Helt jäkla otroligt tänkte de båda vännerna samtidigt som de under tystnad delade upp pengarna.

Detta hade varit en så totalt annorlunda dag emot vad de hade planerat och trott, så när Bengt gick hem till sig skildes de åt med mindre ord än vanligt, mycket att tänka på nu.

Bengt tog vägen förbi kiosken och köpte nya numret av Agent X9 medan Jimmy låg i sin säng och tittade över flaskskeppet, ”Hur fan kan man få in ett skepp i en flaska?” Viskade Jimmy sedan somnade han och sov helt underbart hela natten.

Än idag har Jimmy kvar flaskskeppet, det är lite märkt av tidens rand nu, men kvar är det.

MaffiaArne bodde kvar i den lilla staden i några år till. Sedan beslutade kommunen att alla dessa gamla ”spökhus” skulle rivas. Nya fina hyreshus skulle byggas. MaffiaArne flyttade tillbaka upp till Dalarna.
Ytterligare något år senare fick Jimmy veta att Maffians överbeskyddare hade dött. MaffiaArne dog vid en ålder av femtiosju år av lungcancer. På hans begravning kom mest människor från Arvika för att visa denna eminenta man sin respekt och omtanke, för trots sitt maffiga smeknamn var ju även Arne en människa, en riktigt rolig människa som man aldrig glömmer.

Slut.

Hysterin kring Lucia är något som man mest känner av som småbarnsförälder. Då skall vid denna tidpunkt all utrustning för att se ut som en Lucia, tärna, stjärngosse, tomte eller pepparkaksgubbe plockas fram. Oftast urväxta kläder år till år och oftast samma panik med att i sista minuten hitta den sista detaljen så att just ditt barn inte ska sticka ut i mängden. Sedan sitter man där och tävlar i antal pixlar eller storlek på filminspelningsapparaten medan ditt barn traskar runt iklädd något som inte alls gör barnet lyckligare.

Men en sak är ändå bra hittills i år. Det är varmt ute, tack vädergudarna! Nu tar vi en "saga" tycker jag…

Luciatåget på spöksjukhuset

Jimmys mamma jobbade som undersköterska på ett utav stadens sjukhem. Det kallades på den tiden för ”Långvården”. Här hamnade alla som på något sätt behövde detta, långvård. Det vanligaste i denna stad var att gamla människor hamnade här sin sista tid i livet och bara väntade in döden. Ibland när Jimmys mamma kom hem satt hon länge vid köksbordet helt tyst, ibland satt hon och grät. Jimmy blev så omkramad om han visade sig i hennes närhet vid dessa tillfällen, inget fel, men väldigt jobbigt, tyckte i alla fall Jimmy. Så när mamma kom hem nuförtiden var Jimmy noga med att alltid vara på sitt rum med dörren väl stängd.

Dagen före Lucia och Jimmy satt med sina läxor medan mamma lagade mat. Ibland frågade han henne något i hopp om att hon skulle kunna hjälpa honom men det hände en gång på tio att hon kunde något alls om det som Jimmy läste. Telefonen ringde och mamma svarade. Hon pratade ganska länge och vid ett tillfälle i samtalet så tittade hon glatt på Jimmy och sade, ”Javisst, det kan vi, vad roligt!” Detta gjorde Jimmy spontant nervös, vad i hela friden lovade hon nu? Så direkt när hon lade på luren frågade Jimmy, ”Va?” Mamma log och sa, ”Vi ska vara med i Luciatåget på långvården imorgon du och jag.” Jimmy satt med öppen mun, vad i hela helsike, Luciatåg? Han? Tuffe Jimmy? Nej nu jäv.. ”Och du kommer att få fullt med godis och jag är säker på pengar också för det brukar barnen som är med få.” Jimmy sken upp som en sol. Det gjorde det hela mer humant, ok, Lucia blir det då.

Detta med Luciafirande är inte bara sjunga sånger och gå runt i klänningar. Nehej, det innebär också utav någon konstig anledning att man är tvungen att gå upp klockan fem på morgonen för nog tusan ska man vara på plats klockan sex. Helt jäkla ologiskt tyckte Jimmy i alla fall. Men här satt han nu i mammas bil när hon svärande över väglaget svängde in på den stora parkeringen till sitt arbete.

Långvården var ett enormt hus. Det liknade ett gammalt sovjetbygge och var uformat med fem våningar. Utsidan var gråspacklad och taket platt. Så här tidigt på morgonen var det riktigt mörkt ute även om snön gjorde sitt för att lysa upp sin omgivning. Jimmy försökte räkna fönster som det lyste ifrån men fick sluta vid sjuttiotre för då var de framme vid huvudentren. Mamma stannade, tittade på honom och slickade på sin hand för att sedan rätta till Jimmys hår. Detta var en handling som Jimmy nu med åldern börjat motsätta sig och drog undan huvudet med en grimas. Mamma tittade surt på honom, skakade på huvudet och sade, ”Ok, se ut som far din då!” Sedan gick hon in och Jimmy följde tätt efter.

Luciatåget som Jimmy skulle delta i bestod av mamma, två flickor som jobbade där, en man som också jobbade där och två barn till någon som också jobbade där. Inte världens längsta Luciatåg men desto charmigare på grund av sin udda utformning.

Fem våningar som alla var en kilometer långa. Det var en hel del rum det ni. Och att sjunga dessa sånger hela tiden om och om igen fick Jimmy att bli rejält torr i strupen. De gjorde som så att de började uppifrån på femte våningen där de lättaste fallen var inlagda. Även kallad ”Femman”. När de kom ner till ”Trean” orkade inte Jimmy mera utan smet ifrån Luciatåget för en snabbis in på toaletten mest i hopp om att kunna få i sig lite vatten. Toaletterna var belägna i båda ändarna av den ändlösa korridoren och hade knallröda dörrar liksom för att verkligen visa att in hit går man bara om man behöver det, inte annars! Men nu behövde Jimmy och slet upp dörren, trevade på högersidan efter ljusknappen men fann ingen och han hade ju stängt dörren, det var becksvart. Med en krypande panikkänsla krypande efter ryggen fumlade han med den andra handen på andra sidan väggen och fann till slut ljusknappen. ”Vad är det här för någon jäkla skittoalett!” Väste han för sig själv när ljusröret blinkade igång. Sedan blinkade det hela tiden. Jimmy suckade, gjorde det han skulle, lämnade toaletten och i ren protest ”glömde” han stänga av ljuset. Det var helt tyst när han kom ut i korridoren. Den där onaturligt tysta tystheten fanns närvarande, den som Jimmy så väl hade känt på vid olika tillfällen i sitt liv och den betydde alltid att något icke önskvärt snart skulle dyka upp.

Han smög fram i korridoren likt en smygare och lyssnade som en lyssnare. Han tittade in i varje rum där dörren stod öppen och det var tomt överallt. Ända tills rum 307. Jimmy tittade in i rummet och där satt en gammal gumma med långt stripigt grått hår. Hon tittade rakt på Jimmy med sina konstiga ögon. Konstiga var de tyckte Jimmy för att han kunde liksom inte se ögat i ögat, det var flera olika färger som flöt omkring i de gråvita hålorna. Gumman öppnade munnen och uppenbarade sin enda tand som satt perfekt taktiskt placerad mitt i mitten fram upp. Ja ja, det finns säkert en tandläkarterm för den positionen men vare sig ni eller jag blir lyckligare om jag tar reda på den och skriver den här så att ni också måste sitta och googla för att fatta vad jag skrev, ok? Då fortsätter vi. Gumman log med sin öppna mun och sedan började hon skrika. Ett riktigt hemskt vrålskrik. Det fullkomligt sprutade spott ur hennes mun. Fönstret bakom henne blåste upp och en stark kall vind tornade upp hennes hår så hon såg dubbelt så stor ut och Jimmy stod som förstenad med skräckslaget ansikte. Inte nog med detta, den gamla gumman lyfte ur sin stol och flöt fram i luften som en flygande mara. Hennes sjukhuskläder som verkat vita från första anblicken var nu gråsvarta och röda, ”Blodfläckar!” Tänkte Jimmy samtidigt som han kom tillbaka ur schocken, vände sig om och sprang som bara den därifrån. Hela korridoren ändrade karaktär som i ett vingslag. Allt blev normalt igen, ljuden de samma, till och med människor som såg normala ut dök upp lite här och där. Jimmy såg sitt Luciatåg komma ut ur ett rum och han sprang till dem i vild panik. Han anslöt sig i hopp om att ingen skulle sett att han varit borta men där sket det sig givetvis direkt när man har en mamma som inte har koll på läget men i alla lägen koll på honom. ”Jimmy! Unge man, vart har du hållit hus? Tror du att du är med i detta tåget bara för att inte vara med?” De två blonda flickorna i Luciakläder fnissade och Jimmy tittade argt på dem. Tåget gick vidare men Jimmys tankar var fortfarande kvar i rum 307 och den skräckinjagande kvinnan.

Efter att ha avverkat fyra våningar så fanns den tuffaste av dem alla kvar, avdelning 1, även kallad dödens korridorer. Här hamnade de som bara hade en utväg kvar i livet nämligen att dö och det snart.

Efter att ha hört så många historier om dödens korridorer så kan man lugnt säga att denna våning levde upp till sitt namn. Belysningen var dämpad och i luften flöt det omkring något som liknade rök eller någon slags dimma. Klagande och jämrande ljud studsade emellan väggarna och rakt in i det storögda Luciatåget som ståndaktigt äntrade det rödflammiga golvet i dödens korridorer.

Detta Luciatåg som Jimmy var med i nu var de första som inte var anhöriga som någonsin släppts in på avdelning ett. Avdelningsföreståndarinnan Gunilla Brak var ett fint exempel på en praktkvinna som misslyckats med sin karriär för att hon satsat på fel man och blivit manhatisk efter detta plågsamma äventyr. Hon följde med Luciatåget som en slags vakt på behörigt avstånd. Då började det igen, tystnade kom in i denna redan eländiga korridor och allt bara försvann. Jimmy såg sig omkring och förstod att nu var det fara och färde, han var ensam. Utan att tänka sprang han helt enkelt rakt fram genom korridoren för han hade räknat ut att de gått mer än hälften, den närmaste vägen alltså. Hur den skräckinjagande kvinnan tagit sig ned från avdelning fyra till avdelning ett förstod inte Jimmy men helt plötsligt stod hon mitt i vägen för Jimmys flyktväg. Hon bara stod där i sina lortiga kläder och dimmiga ögon. Tack och lov så skrek hon inte mera. ”Hon är fan i mig död, ett jäkla spöke ju!” Tänkte Jimmy och kände hur det klumpade sig i halsen. Det luktade blodpudding, sött och metalliskt. Då kom en rullstol rullande och stannade bredvid Jimmy. I den låg ett skabbigt nummer av lokaltidningen. Jimmy tog upp den och läste huvudrubriken. ”Äldre kvinna hittad död på marken utanför långvården” Jimmy läste vidare och tittade ibland upp på spöket och förstod nu att det var denna kvinna som kommit tillbaka från de döda med ett meddelande. ”Det finns inget som tyder på något annat än självmord, säger avdelningsföreståndarinnan Gunilla Brak”

Jimmy hajade till, Gunilla Brak? Den gamla kvinnan som fortfarande stod framför Jimmy och stirrade på honom pekade in i ett utav rummen. Jimmy gick tveksamt in och fann en man som satt på fönsterbrädet. Det var en väldigt kort man så benen dinglade när han satt där och log emot Jimmy som försiktigt smög in i rummet. ”Tjenare grabben! Bra att vi äntligen fick tag i en som kan se. Det har vi väntat på i flera år nu. Är du rädd?” Jimmy bara nickade. ”Äh, sluta upp med det, vi är inte farliga, en gång var vi också människor precis som du. Vi vill bara ha lite hjälp, ok?” Jimmy fortsatte att nicka, oförmögen till någon konversation. ”Ok, så här är det. Den gamla kvinnan du mött redan heter Märta. Hennes död var egentligen ett rån. Tre män kom in och stal hennes juvelskrin. Tyvärr för henne så vaknade hon och fick se ansiktet på männen. Innan hon hann skrika på hjälp kvävdes hon till döds under en kudde. Sedan kastade de ut henne genom fönstret. Juvelskrinet var värt hundratusen kronor och är ett gammalt ryskt skrin. Tjuvarna visste inte om detta utan tog dess innehåll men lämnade kvar skrinet. Dagen efter när allt uppdagades kom givetvis polisen och en utredning drogs igång. Men juvelskrinet det tog Gunilla Brak och gömde på sitt kontor. Märta vill att du hämtar det till henne, först då får hon frid att gå över till den andra sidan.” Oj tänkte Jimmy, vad mycket information, vilken historia va? Kära nån. ”Herregud!” Sa Jimmy med rosslig röst. ”Ok, jag ska fixa det med en gång!” Gunilla Braks kontor var beläget nästan mitt i korridoren. Och det var inga som helst problem att ta sig in för det var inte ens låst. Problemet var att hon satt där inne när Jimmy stormade in. Hon vred på huvudet och tittade på Jimmy. Hon sade inget, mumlade något som lät som, ”Jävla korsdrag!” Sedan fortsatte hon att fila på sina naglar. Jimmy kunde inte fatta någonting men hade inte vare sig tid eller lust att analysera detta nu utan tog istället smyckeskrinet som stod helt öppet på avdelningsföreståndarinnans skrivbord. Sedan skyndade han sig ut och sprang tillbaka till spöket Märta. Det som sedan hände var en syn som påverkade hela Jimmys syn på livet efter döden och vad som kommer att hända då. Märta tog smyckeskrinet ur Jimmys händer, log emot honom sedan flöt hon upp emot taket och ett stort hål med ett mycket underbart vackert ljus öppnades ovanför henne. Det hördes konstiga ljud, som mummel, viskningar och visslingar. Märta fortsatte rakt in i det ljusa hålet och försvann in i det. Jimmy tyckte det såg ut som om hon gick på en trappa innan hålet stängdes och allt klappade till Jimmy som en örfil i ansiktet när han vaknade upp till skriket från sin käre mor, ”JIMMY VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED?” Ja nog var mamma noggrann med sitt ordval. Jimmy satt på golvet i ett utav rummen. I en säng i rummet satt en man och tittade på Jimmy. Det var samme man som suttit i fönstret och pratat med Jimmy tidigare, men? Han var alltså inget spöke.. Nu började det nästan snurra i Jimmys hjärna och han lade bort alltihopa för tillfället och anslöt sig till Luciatåget som avslutade sin långvårdstur med att ta emot applåder och stora påsar med godis och barnen fick hundra kronor var. Myyyycket pengar på den tiden ska ni veta. Gunilla Brak kom i denna avslutsprocess springande högröd i ansiktet. ”Stopp och belägg! Någon har stulit mitt smyckeskrin!” Jimmy såg hur mannen i rummet som han hade pratat med tidigare hoppade ner från sin säng, fan, det var ju en dvärg! Mannen gick raka vägen fram till Gunilla och sade med hög och tydlig röst, ”Hur kan någon ha stulit något för dig som du själv har stulit?” Gunilla fick det där schockutseendet. Jimmy var verkligen inte avundsjuk på henne, nu gick tankarna fort i hennes huvud. ”Jävla lögnare!!” Skrek hon och sprang så gott hon kunde med sina högklackade skor. Den ena skon tappade klacken precis så lägligt så hon föll omkull i full fart åt höger och slog huvudet i väggen och svimmade av. Sköterskor av alla dess slag kom henne till undsättning för nu gick Luciatåget hem. Jimmys mamma som inte alls tyckte om Gunilla skrattade som hon nästan grät. De andra i tåget var mer lågmälda och undrade om hon hade klarat sig utan några skador.

Den kvällen somnade Jimmy riktigt bra och han hade för första gången i sitt liv börjat filosofera om vad som finns mer än vad ögat kan se.

Detta Luciatåget var också det sista Luciatåget som någonsin besökte långvården. Året därpå lades hela långvården ned och byggnaden sattes under snara rivningsplaner.

Slut

Fem grader varmt och ett stilla regn. Tolfte december tvåtusenelva. Jag vet, men jag tycker det är roligt att översätta siffror till bokstäver. Väldigt enkelt sagt, bokstäverna är mina vänner, det är definitivt inte siffrorna.

Ja, nog om detta och tillbaka till denna varma decemberdag. Ifjol vid den här tiden var det mellan minus tio och minus tjugo grader kallt och snö överallt. Jodå, det kommer jag mycket väl ihåg, för jag tillbringade hela förra vintern med att jobba UTE! Jag ska inte ens försöka mig på att glamorisera den tiden för det finns ingenting med den som skulle kunna vara glamoröst. Varje dag satte man sig i en nedfrusen och insnöad bil, som knappt startade. Sedan körde man hela dagen runt på olika uppdrag i denna lilla stad. Nej, man fick INTE sitta i bilen hela dagen!! Men tro mig, när man kom in efter en runda åt något håll så satt man att bra länge med sina stelfrusna händer och fötter och bara burrade framför ratten. Jag förbannade vädret så många gånger och önskade mig bort så många gånger att jag måsta ha slagit svordoms-över-väder-rekord i Sverige. Och så tittar man ut nu? Vad är det här? Ärligt talat så känner jag mig helt blåst! Varför kunde inte denna vintern ha varit förra året istället? Ja ja, bara gnäll och klag och grin, sluta med det Thomas! Jag ska, snart. Men det kan nog gå lättare om jag får berätta en saga, ok?

Silverskeden.

Det var en gång en liten pojke som hette Lukas. Han bodde i den stora staden med sin mamma och pappa i ett stort hus med många, många våningar. Lukas hade sommarlov och gjorde mest ingenting mer än att smyga omkring i och utanför det stora huset. Den enda kompisen som Lukas hade, Danne, han hade åkt iväg till något skogsläger och skulle inte komma tillbaka än på några veckor. Lika så bra tänkte Lukas, då behöver jag i alla fall inte göra sådant som jag inte vill göra.

Så kom en helt vanlig sommarmorgon och Lukas gjorde sig redo att i vanlig ordning springa ner till gungparken och sitta i gungan en stund. Bara planlöst luta sig tillbaka och gunga utan någon vidare lust att göra någonting annat än att bara vara där man var just för tillfället, skönt. Lukas kom ner till gungställningen som var nedslagen med stora träpålar i sanden och han tittade bort emot cykelbanan som var anlagd ganska nära gungorna. Ett gäng med småflickor väfsade förbi med sina rosa cyklar och fnissade så högt att det egentligen knappast skulle kunna kallas ett fniss, snarare ett gallfniss.

Lukas hoppade upp i det svarta däcket som var gungans sittdel och satt sedan helt stilla för det kom en gammal tant och gick till synes rakt emot honom. Den gamla tanten var klädd i mycket konstiga kläder. En lång klänning som släpade i gungparkssanden. En röd hatt som hängde ned runt hennes huvud och nästan döljde hennes långa gråa hår. Hon hade en korg hängande i ena armen och i den andra hade hon en träkäpp som såg ut som en orm. Lukas kände en rysning efter ryggraden och var precis på väg att hoppa ur gungan och springa därifrån då tanten sade, ”Lukas, min son, bli inte rädd, jag har ett uppdrag till dig vet du?” Tantens röst lät precis så där snällt tantig, ni vet, den gamla gumman som berättar sagor och med sin snälla röst får alla barnen att lyssna även de som inte förstår någonting alls.

Lukas satt nu istället blick stilla bara avvaktande, beredd att sticka. Tanten stannade när hon stod alldeles för nära Lukas och han såg in i hennes ögon. De var som brinnande kometer. Han hade aldrig sett något liknande och hennes ansikte var så rynkigt att det var svårt att se konturerna i ansiktet överhuvudtaget, ja det skulle vara näsan då, för den var verkligen stor, men munnen var liten likaså ögonen. Pliriga med brinnande kometer inuti. Lukas satt bara helt tyst och höll sig i gungans kedjor så att knogarna vitnade. Den gamla tanten log och visade sin tandlösa mun sedan sade hon, ”Var inte rädd lilla Lukas, det du får göra nu är bara sådant som alla barn födda på en söndag med datum tretton måste göra. Lyssna nu noga för du kommer bara att höra detta en gång.” Lukas satt nu med öppen mun. Att säga att han var häpen är att underbenämna situationen, det var mer en storm av känslor och motsägelser.

”Alla stackare som är födda på söndagen den trettonde, vilket tack och lov inte är många, får livets silversked stulen direkt vid sin födsel. De mest snikna av troll, för det finns många arter av troll vet du, men dessa, de sniknaste kallas vägtroll. De har magiska krafter och de är styrda av siffrornas makt och enligt en gammal förbannelse uttalad före det fanns goda krafter i omlopp i vår dimension så får ett vägtroll alltid veta när ett barn ska födas den trettonde en söndag. Allt detta bara på grund av att förbannelsen blev gjord söndagen den trettonde av ett elakt litet vägtroll vid namn BinkeBus.” Lukas satt och lyssnade andlöst, detta verkade ju helt vansinnigt! Tanten fortsatte ungefär som om hon vore en robot, ”Detta innebär för din del käre Lukas att du bara kommer att leva fram till din trettonårsdag. För när du föddes smet ett gnidet vägtroll vid namn SladderMun in på sjukhuset och stal din livssked. Dessa livsskedar är gjorda i renaste silver och finns under alla människors liv alltid närvarande på något ställe. De flesta ser dem givetvis inte som för det de är utan tror att det är en vanlig sked men ack så de bedrar sig. Utan denna sked slutar hjärtat slå efter man är tretton år fyllda. Du fyller tretton nästa vecka eller hur?” Lukas bara nickade. ”Bra, då ska du här få en karta till SladderMuns lilla håla. Hitta vägen dit, ta tillbaka din sked och allt är frid och fröjd. Ja, ta denna till hjälp, det är en trollskrämmare, den kan du behöva.” Tanten gav Lukas en liten pinne, till synes en vanlig träpinne. Lukas tittade förvånat på den samtidigt som han också tog emot en papperslapp med en spretig karta ritad över sig. ”Ja? Titta inte så tveksamt på den där pinnen. Den är doppad i en jättes piss, det skrämmer huvudet av alla troll vet du väl?” Lukas bara nickade, givetvis visste han det..

Den gamla damen stod tyst en stund och bara tittade in i Lukas ögon. Sedan hostade hon och plockade ut någonting ur sin mun, en stor sten som hon räckte fram till Lukas. En uppspydd sten? Och den trodde damen att han ville hålla i sin hand? Ja tjenare! ”Ta den din dumma unge!” Skrek damen och verkade faktiskt irriterad och mer elak nu. ”Utan denna hittar du ingenting på kartan, det är en trollkompass.” Lukas log åt henne, sedan tog han motvilligt stenen och stoppade den i sin ficka. Jodå, den var lika slemmig som han hade förväntat sig, kanske ännu slemmigare till och med. ”Gå nu, direkt och kom inte hem igen utan din silversked!” Sedan skrattade den gamla damen ett hiskeligt skratt vilket utlöste en hostattack så hennes hatt flög av och hennes stripiga gråa hår stod åt precis alla håll. ”Javisst ja! Jag glömde ju tala om för dig VART lilla SladderMun har gömt din silversked!” Lukas tittade ned på sin karta och sedan på träpinnen som han nu var säker på luktade piss. Den gamla damen tog upp sin hatt, borstade av gruset på den och tryckte ned den på sin gråa skalle, sedan sprang hon fram till Lukas så att hon var en millimeter från hans ansikte och viskade, ”SladderMun har gömt din sked under sin säng i en ask som det står tretton på.” Lukas önskade han kunde försvinna ned genom marken, för denna andedräkt fick surströmming att framstå som en eau de toilette. ”Ställ inte till med något nu. Jag kommer och hämtar min sten och min pinne när du kommer hem igen, ok?” Lukas svarade med ord för första gången, ”Ja frun, det blir bra det.” Rösten lät så nervös att han rodnade bara av att höra sig själv. Sedan sprang den gamla damen iväg så det såg helt vansinnigt ut. Hon sprang så fort att det var som om allt annat stod stilla och borta var hon i ett bums. Lukas satt tyst och tittade efter henne sedan tittade han på kartan.

Detta så kallade vägtroll skulle uppenbarligen bo under en utav stadens broar. En trafikledsbro nära där Lukas bodde faktiskt. Varför behövdes en sten när det var så lätt att förstå kartan? Lukas tittade upp emot himlen, solen sken, klarblått, ok, bra. Han stoppade jättekisspinnen i fickan och gick iväg emot bron där ett vägtroll skulle bo som hade stulit hans silversked.

Det tog Lukas femton minuter att komma fram till den mycket hårt trafikerade bron. Bilarna for åt alla håll hela tiden och fick Lukas att bli yr i huvudet bara genom att titta på dem. ”Det måste ju vara det mest dumma vägtrollet i världen att vilja bo under denna bron?” Tänkte Lukas och log för sig själv.

Nu var det ju ett helt äventyr i sig själv att lyckas hitta vägen in under bron. Det var omöjligt att komma dit på annat sätt än att klättra ned på en mycket rostig och osäkerhetsluktande stege. Lukas tvekade samtidigt som bilarna skapade en arg ljudkuliss bakom honom. Det gick alltså en cykelväg över denna bron och på den stod nu Lukas och tittade ned genom ett hål som var väl skyddat av ett stort staket runt sig. Där igenom kröp Lukas och ner på stegen.

Stegen vibrerade hela tiden som om bron rörde sig. Kanske var det en levande bro? Som bara för skojs skull lät bilarna åka över här i några år sedan stack den till en annan stad, vem vet?

Lukas kom äntligen ned till marken under bron. Där växte högt gräs och eftersom bron var så stor kunde Lukas bara sucka för nu förstod han att det inte alls skulle bli lätt att hitta vägtrollets håla. Spystenen! Lukas trevade i sin ficka och fick upp den vämjeliga lilla grå stenen som tack och lov inte var slemmig längre,”Slemmet var i min ficka!” tänkte Lukas och rös i hela kroppen. Men hur i hela friden skulle denna stenen visa vägen på kartan? Lukas öppnade sin hand och lät stenen ligga i öppet läge. Helt plötsligt hoppade stenen iväg ur handen och studsade som en studsboll iväg genom det höga gräset. Lukas var inte sen att springa och spottade och fräste i det höga gräset när insekter kraschade i hans ansikte och spindelnäten slurpade in sig i munnen när han andades. Tur nog såg Lukas inte huggormsmamman som högg argt efter honom när han sprang förbi hennes bo där de små huggormingarna låg och fräste. Nu missade hon ju hugget rejält och fastnade med sina huggtänder i en gammal ölburk som Lukas utan att veta om det sparkat till rakt i munnen på henne, ja inte är det lätt att vara huggorm i dagens värld, det vill jag lova.

Stenen studsade och hoppade hit och dit och stannade helt plötsligt i luften. Ja? I luften! Lukas stannade han med men på marken och bara stirrade.

Slemstenen låg helt stilla och det tog säkert en hel minut innan Lukas förstod att den troligtvis påvisade vägen in till det paddiga vägtrollet. Sakta smög han fram till stenen och tittade rakt under den och mycket riktigt, en dörr i marken!! Givetvis! Ett vägtroll ska väl ha sin dörr platt efter marken.

Det var en ganska stor dörr, kanske en och en halv meter hög och en meter bred. Den var gjord i något konstigt material som liknade grå plast och dess handtag stack rakt ut som ett litet vattentorn. Lukas skulle precis ta tag i handtaget när dörren rörde sig. I vild panik kastade sig Lukas bakåt och gömde sig bakom ett omkullvält rödrostigt oljefat som låg precis lägligt för ett perfekt gömställe. Dörren gick upp med ett rejält gnissel, och upp stack det fulaste ansiktet Lukas någon sett. Stora ögon som stod åt alla håll och en svartbrunröd näsa som hängde ned över en mun med så stora läppar att Pamela Andersson skulle ha dött av avund. Vägtrollet hade kortklippt hår, det såg ut som om det var rakat till och med. ”Aha!” Tänkte Lukas, ”Ett skinheadtroll minsann, hmm!” Sedan spratt plötsligt trollet upp och till sin stora förvåning fick Lukas se att trollets kropp var lika stor som dess huvud. Lukas började nästan skratta, ja men herregud, detta var ju rena skämttrollet! Sedan blev det ännu värre. Vägtrollet började sjunga, ”Jag bor i marken som är så tunn, jag är så  vacker jag är SladderMun. Ingen alls   vågar komma nära mig, dör då kan det hända att jag äter upp dig!” Sjöng det oproportionella trollet sedan smög det iväg i gräset och lämnade dörren öppen. Lukas väntade en stund sedan såg han hur trollet var ganska långt borta och till synes på väg upp på vägen? ”Javisst!” Tänkte Lukas, ”Upp på vägen med dig, då skulle det bli den största masskrocken i denna stads historia!” Sedan log han och sprang fort som en raket fram till vägtrollets dörr.

Det var en trappa som ledde ned i marken. Lampor lyste på väggarna och Lukas smög ned för trappan och kom ned till en lång korridor. Den gick åt två håll. Till synes utan slut. Lukas skvatt som bara den när slemstenen kom susande förbi honom och stannade direkt utanför en utav dörrarna som fanns i korridoren! ”Ja! Duktig sten!” Ropade Lukas och kunde knappt tro sina ögon, vilket flyt va? Han smög kvickt fram till dörren och tryckte ned handtaget. Den gled upp lätt och ett rum med en enda möbel i blev synlig för Lukas. En säng, det var allt som fanns där inne. Lukas smög fram till sängen, föll ned på knä, tittade in under sängen och fick se fullt med lådor. Han rakade fram en massa lådor och fick till sin förskräckelse se att allihop hade något skrivet på locket. Han öppnade en och tittade, en silversked. Han öppnade en till och ytterligare en, silverskedar i dem båda. Det var alltså silverskedsgömman detta, under sin säng, verkligen dumt. Nu visste inte Lukas bättre än så men SladderMun hade alla skedarna under sin säng för att de genererade livskraftsenergi till honom och fick hans krafter att förstärkas med det dubbla under tiden som han sov. Lukas fick se sin låda, nr tretton! ”Ja!” Skrek han till och öppnade den. En vacker silversked som blänkte mer än de andra låg inpackad i något slags bomull. Lukas tog den direkt med bomullen kvar omkring den och stoppade den i sin ficka, sedan stack han därifrån så fort han bara kunde. Allt gick bra, nästan för bra, nästan för lätt. Så när Lukas hoppade ut ur dörren i marken och stod ansikte med ansikte med SladderMun blev han egentligen inte överraskad, det hade gått som en smort, ingenting går som en smort! ”VAD GJORTE TU I MEIN HYS?” Skrek vägtrollet och hoppade upp och ned uppenbarligen arg och uppenbarligen inte av svenskt ursprung. Lukas kom på att han hade en trollskrämmarpinne i fickan och ryckte upp den, sedan pekade han med den emot det fula vägtrollet som slutade studsa. Istället stod nu SladderMun helt förstenad med ett kraftigt förvånat ansiktsuttryck, ”MEN LELLA YNGE! INGA PISSPINNAR KAN SKATA GAMLA SLATTERMYN! NY SKA TY FA!!”

Lukas sprang då så fort han kunde därifrån men tyvärr så sprang SladderMun efter honom och nu hade det förskräckliga trollet dragit fram något som verkade som en stor kniv som han hade i sin hand samtidigt som han skrek igen, ”JAK SKA SPRITTA DIK UPP!” Lukas skrattade samtidigt som han var livrädd med blodsmak i munnen och panikkänslan att han sprang sakta och förföljaren dubbelt så fort. SladderMun kände hur han tog in mer och mer, snart skulle han vara ikapp krypet och då skulle han minsann göra sig en god kvällsmat på färskt människokött, slurp! Då kastade sig huggormsmamman fram och högg självaste SladderMun i den stora näsan. Lukas hörde bara hur någon gallskrek men vände sig aldrig om utan bara sprang och sprang och sprang. SladderMun fick total panik, han hatade ju ormar! Och nu satt en öga mot öga med honom fastbiten i hans vackra näsa, fy fasiken! I ett nafs hade han glömt tanken på människokvällsmat. Han tog tag i ormen och ryckte till, huggormsmamman tappade sina tänder som satt kvar SladderMuns näsa samtidigt som vägtrollet kastade ormen så långt han någonsin kunde. Sedan skrattade han, ”JAK GJORT ORMET YTAN TANT!!” Huggormsmamman hade fem ormlingar. Alla fem bet SladderMun samtidigt i trollets rumpa, alla släppte med en gång, giftet gick rakt in. SladderMun gallskrek igen, och vände sig om bara för att se några småormar ringla iväg i gräset. Huggormsmamman kom tillbaka till sina barn, ledsen och tandlös men blev lyckligare när hon fick veta vad hennes barn gjort.

Stackars SladderMun. Det var nog inte på detta viset han hade räknat med att sluta sina dagar. Han hittade tillbaka till sin dörr, gick in, tog några steg, stängde dörren sedan stöp han nedför resten av trappan. SladderMuns sista tanke gick till den lilla människan som han hade jagat, undrande vad hade han gjort där egentligen? Sedan slutade SladderMuns hjärta att slå.

Lukas sprang hela vägen hem och raka vägen in i sitt rum och ner i sin säng. Mamma kom efter honom med rejält orolig min, ”Lukas, vad har hänt? Vad har du nu hittat på?” Varför skulle morsor alltid tro att man gjort något fel när man agerade jagad? Tänk om man var jagad av en björn? Varg? Va? Lukas fel då också? Lukas tittade på sin mamma och sade, ”Inget mamma, det är lugnt, tog tid på mig själv bara, ska vila lite nu.” Lukas mamma som var en förstående mor log emot sin son sedan stängde hon dörren försiktigt. Lukas hann inte tänka många tankar innan han somnade och drömde om den gamla tanten och vackra moln.

När Lukas vaknade nästa gång var det mitt i natten. Mörkt som bara den. Det knackade på rutan? Men jag bor ju på tredje våningen? Tänkte Lukas och gick fram till rutan bara för att få se den gamla tanten stå där utanför med en arg min och gjorde det solklart på teckenspråkvis att Lukas verkligen borde öppna rutan nu! Lukas tvekade lite men sedan öppnade han rutan och den gamla tanten hoppade in, vig som en antilop. Lukas stod med öppen mun och gnuggade sig i ögonen. ”Tanten var ju rena supergymnasten!” Den gamla gumman tittade lurigt omkring sig i Lukas rum sedan vred hon sig emot Lukas och sade, ”Får jag tillbaka min sten och min karta! Och min trollskrämmare!” Lukas nickade och gick till sängen där han hade hängt upp byxorna. Han tog fram allting och gav dem till den gamla tanten. Leende tittade hon på sina saker sedan sade hon, ”Får jag skeden nu då tack.” Lukas blev nu lite misstänksam. ”Du vet? Den där pissepinnen var värdelös? Det dumma trollet bara skrattade?” Den gamla tanten skrattade och svarade, ”Jag vet, såklart den inte funkar, den hade du bara med dig som en liten självförtroende grej. Men det är äkta piss på den, jag lovar!” Lukas gjorde en grimas, den upplysningen livade ju inte upp honom direkt. ”Varför vill du ha silverskeden?” Den gamla tanten tittade allvarligt på honom och svarade, ”Lukas, vill du ha ditt eget liv i din egen hand? Eller vill du att du ska få vara som alla andra?” Lukas förstod inte detta riktigt men det lät förnuftigt. Så han suckade och räckte fram silverskeden till den gamla tanten vars ögon blev dubbelt så stora då hon fick syn på den skinande skeden. ”Tack lilla pojke, tack!” Sedan stoppade hon ner skeden i sin träkorg som hon hade över sin arm. Hon sträckte fram sin hand till honom som för att skaka hand med honom. Lukas tog hennes hand, den var iskall, och så skakade de hand. Den gamla tanten gick emot rutan, vände sig om precis när hon skulle hoppa ut och sade till Lukas, ”Det var så bra jobbat, du till och med dödade trollet, jag är imponerad, jag hör av mig om jag behöver mer hjälp, bra jobbat lilla pojk!” Sedan blinkade hon med ett utav sina brinnande ögon och hoppade ut genom rutan och försvann.

Lukas satt vaken i sin säng i flera timmar och bara tänkte. ”Inte hade han dödat trollet? Vad hade hänt egentligen?” De många frågorna fick honom att somna oroligt. Han drömde om att den gamla tanten kom tillbaka till honom och gav honom något att dricka, det smakade surt och var rött. Dagen efter hade han nästan glömt allt när han vaknade och det tog inte många timmar så satt han där i gungan och gungade, lycklig över att ha sommarlov helt ovetande om allt.

Slut.

Söndag morgon. Med torra ögon och torr strupe vaknar jag. Inget mjukt och fint uppvaknande med änglakörer i bakgrunden, nej mer en brutal vakna upp på järnvägsstationen inramning. Hela kroppen protesterar när jag lämnar sängen för att gå och göra mig iordning för dagens arbete, första dagen på isbanan när den nu idag startar sin andra säsong, roligt.

Min uppgift skall alltså idag vara att leda arbetet med att koppla upp och hålla igång en majestätisk stereoanläggning, låna ut skridskor (gratis) och att delegera ned allt det jag nyss sade till de två flickor som också ska jobba i skridskoutlåningsboden. Intressant. Men vi får väl se snart. Jag fortsätter denna blogg när jag kommer tillbaka hem, så direkt efter dessa ord ni nu läser kommer en rapport om hur min arbetsdag blev.

Det pompösa återtåget för isbanan i Arvika blev idag verklighet. Gamla trotjänare från förra säsongen (jag) hade kallats in för att hjälpa igång de nya stackarna som ska ta över detta. Och helt otroligt så gick det idag helt tvärtom mot förra året. Mycket folk, en positiv stämning, mysig musik och en kör utklädda till troll som helt apropå ställde sig och sjöng vid torgets kant.

Mörkret sänkte sig över det lilla torget med den stora isbanan men dess ljuspunkter stod inte att stoppa, människorna som for runt på isen i virvlande danser. Och jag tog snart emot de sist utlånade skridskorna från en liten flicka vars mamma noga påpekade, ”Ja, hon blev så glad i skridskorna så hon ville inte lämna tillbaka dom!” Roligt att höra, utlånad lycka att sätta på sin fot, kan det bli bättre? Eftermiddagen förflöt i full fart och snart var jag på väg hem. Och fick bensinstopp. Ja, jag vet, går det inte att kolla bensinmätaren? Jo, men den äro trasig, ja men går det inte att laga den då? Jo, men det har jag glömt bort med allt tjafs jag har runt mig nuförtiden. Så, iväg till fots med en liten 5 litersdunk och inhandla lite bensin. Som tur var så var det iskallt och mina fötter var redan genomfrusna efter dagen vid isbanan. Men inte är jag den som klagar, nej nej nej, bara att knalla på och till slut en timma senare satt jag i en fungerande bil igen, på väg hem.

Väl hemma möttes jag av det normala maskingevärsknattret från någon bakgata i Paris. MW3 har tagit över det mesta i ljud och grafikupplevelser för tillfället i vårat lilla boende. Kolla runt om det mot all förmodan skulle kunna finnas något att äta som inte tar en dag att tillaga, så visade sig inte vara fallet. Bra. Ostbågar och dricka då, och en välförtjänt fördubblad värktablett emot den begynnande attacken från the rygg from hell som jag dras med.

Ingen saga idag Nina, jag är ledsen, men jag hoppas detta roade dig lite i alla fall, jag tänker på dina önskemål och jag skriver en riktigt bra en imorgon!

Så kommer ni alla ihåg nu då, sluta upp med att le, det är en sån jädra ödsel med tid.

Thomas

På natten ska man sova. Det finns många studier som påvisar olika sömnviktighetsteorier men en sak verkar stämma ganska bra överlag, detta med att åtta timmars sömn bör man ha varje natt.

Jag kommer faktiskt inte ihåg när jag sov längre än två timmar i sträck. Jag sover två timmar, vaknar i någon dröm av mardrömskaliber skala 1:1. Oftast måste jag gå upp och sätta mig och förvissa mig om att det faktiskt var en dröm och att det inte var verkligheten som bara var en dröm. Sedan somnar jag om och upprepar samma cykel igen, två timmar. Gnäll, gnäll, gnäll! Sitter ni och tänker nu, men icke sa Nicke. Jag gnäller inte, tack vare denna konstiga sömncykel har till exempel det bästa jag skrivit kommit till, nattliga skriverier baserade på drömmar. Underbart väl?

Nu över till något helt annat, en saga om den gråtande lyktstolpen.

Den gråtande Lyktstolpen.

Det är ju fullkomligt absurt att ens tänka tanken att lyktstolpar kan gråta? Att de ens kan avge tårar eller något slags gråtljud? Helt sonika omöjligt! Allt detta var Jespers totala övertygelse ända tills den dagen kom då han satt och väntade på eftermiddagsbussen in till staden.

Jesper bodde i ett litet samhälle en mil utanför den stora staden. Det kom en buss varannan timme och den var nästan alltid tom. Helt enkelt utav den enkla anledningen att i det samhället där Jesper bodde hade alla bil. Det var nästan nedsättande att ens tänka tanken på att kliva på bussen. Jo förresten, bussen till staden hade ett roligt smeknamn, ”samhällets trognaste nykterist.” Varför? Jo, den var ju aldrig full! Rolig va? Nja, knappast.

Hursomhelst. Solen började på att försvinna ned bakom raden av skogstoppar som kantade horisonten och dagsljuset dimmades av. Helt i normal ordning och med en fingervisning om vad som komma skulle. Hösten var nog den årstid som Jesper trivdes bäst på. Frisk luft, vackra färger och lite mörkare kvällar. Man hade rätt att sitta inne och se på film då, bra. De flesta människor som får någon slags depression med hänvisning till en årstid brukar ju få höstdepressioner. Men inte Jesper inte, nepp, han hade sommardeppar istället. Ljuset blev aldrig borta, kraven på solbränna och kraven på en rolig och kvalitativ semester. Fy bövelen för den stress som detta gav upphov till.

Han tittade på sin klocka. Konstigt, bussen skulle ju komma nu. Det började på att bli lite kyligt och Jesper drog upp blixtlåset i halsen på sin tjocka tröja. Han satt på en treplankad träbänk utan ryggstöd och bredvid honom stod en liten lyktstolpe som slogs på av automatik när ljuset ute började bli borta. Ändå skvatt Jesper till när den slogs på, fast han så väl visste detta och hade varit med om det hundra gånger förut. Ett konstigt ljud kom från stolpen, som ett ylande, mycket konstigt. Jesper tittade noga på lyktstolpens silvriga yttre och såg hur det rann vatten eller något som liknade vatten nerför dess släta yta. Jesper skakade på huvudet och tittade bort. Spottade på marken i hopp om att träffa den lilla skalbagge som desperat skyndade sig undan nattens ankomst men missade. Ylandet blev bara högre och högre och Jesper kände hur något vått stänkte i hans kortklippta ljusbruna hår. ”Va faan!” Sade han och reste sig upp och fick till sin stora chockförvåning se att det sprutade vatten i kaskader från lyktstolpen samtidigt som ylandet gick upp och ned i ljud, ungefär som om någon grät. Jesper tittade desperat efter bussen. Detta var ju allt utom roligt. Räddad av bussen undan den gråtande lyktstolpen va? Jesper skrattade högt åt sina egna tankar. Ylandet från stolpen blev ännu högre och nu sprutade det vatten från stolpen som rena vattenspridaren. Han gick undan för inte var han sugen på att bli sjöblöt bara på grund av en felkopplad stolpe. ”Undrar om de har kopplat in den på avloppet eller?” Men det vore ju en teknisk omöjlighet, eller? Jespers tankar for runt och skapade ett kaos i hjärnkontoret som aldrig skådats förr, då kom samhällets enda invandrare och satte sig på bänken bredvid Jesper. Han hette egentligen Ali Ismael Jiddra, men alla kallade honom ”kameljägaren.” Ali hade ingen aning om vad detta betydde dock för han hade hoppat av SFI redan första dagen där. (SFI-Svenska För Invandrare) Och nu satt han här bredvid denna studsande svenska styggling till ungdom. Ali tittade motvilligt på Jesper och fick då också en dusch i ansiktet från lyktstolpen och han hoppade upp skrikande som om det var en scudmissil som penetrerat hans hjärna. Jesper skvatt som bara den för han hade inte ens sett Ali utan var helt hypnositerad av den bölande lyktstolpen. Ali skrek till Jesper, ”Vad har do jott? Trasiga ljus av dig?” Jesper förstod ingenting av detta men förstod i alla fall att kameljägaren anklagade honom för detta som pågick med lyktstolpen. Jesper skakade på huvudet och svarade,”Nej, jag har för fan inte gjort något, den bara började spruta vatten och låta så där. Kolla på marken, det har ju fan med kommit en halv insjö med vatten snart!” Ali tittade på marken runt lyktstolpen sedan hoppade han upp på bänken och skrek ut någon slags ramsa samtidigt som han sträckte sina armar mot skyn. Jesper blundade och öppnade ögonen och sade, ”Men för fan, sluta med dessa dumheter din jävla idiot!” Ali tittade på honom med öppen mun, uppenbarligen förvånad över att Jesper inte förstod det viktiga som han nyss hade utfört. Sedan hoppade han ner från bänken och sprang därifrån i full fart som om han hade en bisvärm i rumpan. Nu började Jesper tröttna på detta och tittade sig noga omkring sedan sade han, ”Ok din lyktstolpe, varför gråter du?” Sedan rodnade han så det riktigt brände i kinderna, prata med en lyktstolpe, ja tjenare, dolda kameran varning läng väg, enkel till psyk också! Så ljöd en metallisktubformad röst, ”Jag vill ju bara ha en kram!” Jesper tog tre snabba steg bakåt. ”Lyktstolpen hade ju för fan svarat honom! Inte klokt för helvete!” Jesper gömde sitt ansikte i sina händer och skakade på huvudet. Detta kändes helt insane. Och han var fullt medveten om sitt brutala och klumpiga svordomsval i sina tankar. Han sänkte sakta sina händer från ansiktet som var blött av lyktstolpens tårar sedan tittade han på den sjöblöta marken runt stolpen. ”Ok, om jag ger dig en kram, slutar du gråta då?” Sade Jesper med lite darr på rösten. ”Givetvis!” Svarade lyktstolpen på sitt lyktstolpiska metalljudiga vis. Jesper tittade sig omkring, inte en människa så långt ögat kunde se, inga bilar, ok. Sakta gick Jesper fram till den blöta lyktstolpen och omfamnade det i en rejäl kram. Han lade till och med kinden emot dess svala yta. Exakt då kom bussen farande bakom Jesper och stannade. Som en örfil mot Jespers självförtroende for dörren till bussen upp och den mest äckliga busschauffören på denna jord satt bakom ratten med stora ögon och glodde på Jesper som stod kind mot en lyktstolpe desperat kramande. Sedan bröt busschauffören ihop totalt i ett gapskratt samtidigt som han skyndade sig för att ta ett kort på Jesper bergsäkert för att publicera på någon internettig skvallersida. Jesper släppte taget om stolpen och då tändes ett ljus några meter bort, en annan lyktstolpe började gråta. Busschauffören tittade bara på Jesper och sade, ”Nå? Ska du med eller?” Jesper skakade på huvudet och svarade, ”Nej, jag verkar att få fullt upp ikväll.” Busschauffören tittade med konstigt ansiktsuttryck ungefär som om han trodde att Jesper gick på droger eller något liknande, sedan stängdes bussdörren och med ett brak for bussen iväg.

Nu var det helt mörkt ute. Jesper gick med tunga steg mot en lyktstolpe som det kom ett konstigt ljud ifrån samtidigt som det rann vatten nedför dess glansiga yta. Jesper tittade upp emot den klara stjärnhimlen och log sedan viskade han, ”Detta är ta mig faan inte klokt!” Sedan sprang han fram och kramade om den blöta stolpen som slutade gråta med en gång. Med en gång tändes en annan stolpe tjugo meter bort och samma visa igen, och igen och igen..

Slut

Det sitter en liten minnesanteckning fasttatuerad i min själ. Den visar bilden av någonting jag aldrig vill att någon någonsin ska få se i hela sina liv. Jag har växt upp till att bli en lagom störd människa, nja ok, väldigt störd då! Och det där som alla gamlingar säger, när man blir äldre kommer minnena tillbaka och jagar dig på nätterna.. Jodå, visst gör de det. Även om det inte var jag som gjorde något fel så fick man ändå sitta i skyttegraven under anfallen och allt man hade till skydd var en bok. Nu var ju inte det världens sämsta skydd visade det sig. Jag sitter nu i min säng och lyssnar på ren noja, rena hysterispråket. Men det skiter jag i. Nu ska jag kriga som aldrig förr och om jag inte vinner nu, vinner jag aldrig mera. Nu tar vi historien om älgen som ville bli skateboardare.

Älgen som ville åka skateboard

Det var en gång en ganska liten älg. Javisst var han en älgkalv, men ändå, han var väldigt liten. Och tur var nog det för allt han ville göra i sitt liv var att åka skateboard. Mamma älg och pappa älg fick båda sätta sig på rumpan när deras älgkalvson berättade om sina planer att söka in på Skateboardhajskolan som hittills aldrig tagit in en enda älg! Bara människor, jag menar, wow, kan ni tänka er? Så enbart denna diskriminering fick den lilla älgen att koka inombords och träna extra mycket.

Han hade varit på InterÄlg och köpt sig den kanske tuffaste brädan som någonsin lämnat affären. Den var specialdesignad av en riktig kultfigur inom skateboardpajntning nämligen Älbow Kikarsikte. Det riktigt ångade av skateboarden när den lilla älgen kastade ut den framför sig och skatade iväg där inne i skogen på en liten vargstig.  

Alla som skulle söka in på den famösa Skateboardhajskolan var tvungen att visa upp sina kunskaper i den skinande ramp som stod som ett emblem över skolans existens precis vid dess huvudentre. Sent på kvällarna när de sista skatarna åkte i rampen och drullade runt stod den lilla älgkalven och smög i buskarna, väntande. När sedan den sista av de skateboardåkande ungdomarna lämnat rampen smög älgkalven ut. Han rullade runt på gräsmattan och ställde sig på bakbenen bakom ett träd. Han satte sig på en parkbänk och hoppade graciöst över ett staket samtidigt som han skrek ”Kolla, en sjusextio!” Han hade ingen aning om vad det betydde men han hade hört att de skrek något i den stilen de som åkte skateboard så då gjorde han lika.
Han tränade och tränade och till slut kom den dagen då alla de som ville söka in på skateboardhaj skulle visa upp vad de kunde i skolrampen. Älgmamman och älgpappan stod i buskarna och tittade på. Det skulle nog bli för mycket med en hel älgfamilj bland människorna, sedan luktade ju människorna så förblekat illa också, nej bättre doft här i brännässlesnåret.

När den lilla älgkalven kom strosande över gräsmattan och ställde sig i kön till rampen orsakade han att den stackare som just för tillfället visade upp sina konster missade kanten till rampen för han tittade på älgkalven och han flög rakt in i en utav skolans alldeles förskräckligt förväxta rhododendronar. Älgkalven uppmärksammade inte detta utan var alldeles för upptagen med att titta i marken i förlägenhetstillstånd nummer ett.

Nu skulle man ju kunna tro att detta med att en älgkalv ställde sig i kön till intagningsuppvisningarna till SkateboardHaj skulle orsaka någon sorts panik, men inte heller. Skolans rektor som var en halvblind herre vid namn Hector Pupill klev med raska kliv fram till den lilla älgkalven, lämnade en lapp till honom och sade, ”Fyll i ditt namn här tack, HELA ditt namn tack och glöm inte att fylla i, ja, vad var det nu, ah, just det, ditt namn också!” Sedan joggade rektorn lite lätt avslappnat iväg samtidigt som han kommenterade en och annan skateboard och gav dess ägare ansiktsuttryck som knappast döljde deras förskräckelse.

Älgkalven stod nervöst och väntade på sin tur. Äntligen vågade han titta upp i alla fall. De som stod före honom tisslade och tasslade om något väldigt roligt för de skrattade många gånger på den korta tid som de hade tittat på honom. När det sedan blev deras tur tog älgen en kollekott i sin mun och spottade ut den med full kraft i rumpan på den ena utav tisseltasslarna som skrek ut sin smärta. En kollekotte spottad av en älg rakt i rumpan, aj aj, det svider det. Den andra av tisseltasslarna hade börjat åka och när han med ont i rumpan skatade iväg krockade de mitt i rampen och det flög skateboarddelar, knäskydd, armskydd och hjälmar åt alla håll. Det är svårt att för ett ovant öga se när en älg ler, men nu gjorde älgkalven det, log.

Så kom det gyllene ögonblicket, nu var det hans tur att visa upp sina akrobatiska konster.

Älgkalven sköt iväg skateborden in i rampens första böj, gick fram till den lilla grabben som satt framför musikanläggningen och spelade den musik som alla valde till just sin uppvisning. Älgkalven hade en lapp i sin mun med texten ”Relax, Frankie Goes To Hollywood”.

Stackars musikspelande grabb. Det såg ut som om han höll på att skaffa sig en överkokt hjärna när han läste älgkalvens lapp och han sade direkt till kalven, ”Vänta lite du, vad ä de här? Nån jävla gubbmusik elle?” Rektorn som alltid smög runt hörde detta och blandade sig i diskussionen, ”Låt se unge man, vad står det på lappen då?” Rektorn läste sedan sken han upp som en sol och sade, ”Men snälla lilla musikspelande grabb, har du verkligen inte denna? Kör den från Spotibly då!” Sagt och gjort, så gjorde den lilla grabben med en endaste gång.

Till det skränande dunket av Frankie Goes To Hollywood flög älgkalven fram och tillbaka i rampen så älghår och älgfradga sprutade över allt och alla. Han gjorde halfpipes och helpipes, rullarounds och hopparounds. Inte ett enda trick missade han och när musiken tystnade avslutade han det hela med att gå ned i älgspagat med skateboarden under magen. Sedan blev allt så tyst. Man kunde höra minsta näshårsloppa om man ville. Rektorn bröt dock den paralyserande tystnaden och ropade i högtalarna, ”Ja, det var allt, då kommer vi på SkateboardHaj att gå igenom vilka tjugo elever som kommer att börja hos oss denna höst.”

Älgkalven knallade iväg in i skogen och de andra iväg till sina hem i staden. Det skulle allt bli mycket prat denna kväll, en historisk kväll, när älgkalven sökte in på SkateboardHaj.

En vecka senare kom skogsposten med ett brev till älgkalven med logotypen från SkateboardHaj tryckt över hela brevet. Älgkalven slet upp det och läste ivrigt, ”Käre herr Älgkalv, vi måste tyvärr informera er om att ni inte har kommit in i årets klass på SkateboardHaj. Ni gjorde dock ett sådant bra skateboardåk så vi skulle vilja att du kommer hit så ska vi diskutera din framtid. Mvh Hector Pupill.”

Älgmamman såg sin lilla älgkalv gå iväg sakta ut i skogen och hon följde efter honom. Han satte sig på kanten av sitt favorit berg och tittade ut över den frasande skogen. Mamman satte sig bredvid honom, hon såg att han grät så hon lade sitt ben runt honom och tröstade honom med en riktig älgpuss, inga ord skulle kunna hjälpa nu.

Det gick ett år till och älgkalven åkte iväg på ännu en uttagning. Samma sak igen, med en skillnad, denna gången gick verkligen älgkalven till Hector Pupill för att höra vad han hade att erbjuda en älgkalv som honom egentligen. Och hör och häpna, rektorn ville att älgkalven skulle vara den som valde ut musiken till alla skateboardgalor det kommande året! ”Wow,,,” Sade älgen för sig själv när han lämnade SkateboardHaj, men nu med ett jobb, som älg-dj, ”Yeahj, nu ska we take dom!” Skrek älgen, slog ihopa hovarna och sprang på frambenen hela vägen hem igen.

Slut.

Det kvittar nog hur mycket vi människor lider i det snökaos som vi blivit bestraffade med att ha över oss i Sverige, nog fan när arla vinter knackar på vår dörr och snön faller så står folk och darrar utav lycka, vrålandes ut sin energi över fruset vatten.

Visst, vi tar hela den där vanliga chargongen, ”För mig kan det kvitta med snön men tänk på BARNEN!” Va fan? Är det något speciellt undantagstillstånd för snö som gör det möjligt att skylla på barnen? Det är väl för fasiken lika roligt för barnen med vackra soliga dagar på sommaren? Eller det magiska när våren klämmer sig fram efter vinterns kalla grepp? ”Jag tycker inte att det är så roligt när de nyutsprungna knopparna väller fram men tänk på BARNEN!”  Säger någon så? Ja kanske, det är väl jag som börjar bli gubbgrinig kanske? Mycket troligt, så vi skiter i denna värdelösa analys och tar en liten saga istället..

Silverkatten

Det var en gång en liten flicka som hette Dagny. Hon bodde med sin mamma och sin katt mitt i skogen långt utanför staden. Detta var idylliskt och fint ända tills den dagen Dagny skulle börja skolan. Dagny och hennes mamma upptäckte då till sin stora förtvivlan att ingen skolskjuts skulle köra in i den djupa skogen för att hämta Dagny och forsla iväg henne till skolan. Kvällen innan Dagnys första dag i skolan satt hennes mamma och grät vid deras lilla köksbord. Dagny satte sig bredvid henne och sade, ”Det är lugnt mamma, jag vet ju vägen in till staden, och skolan vet jag ju också var den är. Inga problem att gå dit.” Dagnys mamma vände sig emot sin lilla flicka och kramade om henne.

Så kom då Dagnys första skoldag. Ryggsäcken packad, kläderna nystrukna och håret nytvättat och extra kammat. Dagny hade långt brunt hår med inslag av röda slingor och dagen till ära bar hon den vackraste blålila klänningen som hon någonsin haft. Enligt hennes mamma var den sydd av självaste trollmamman i skogen men det skrattade Dagny bara åt givetvis.

Solen sken denna tidiga höstdag och den kommande årstidens kalla andedräkt fläktade Dagnys hår och fick det att fladdra så där lagom mycket. En stor mammakram sedan bar det iväg på den stora grusvägen som ledde ut ur skogen, ja era dummerjönsar, in också såklart.

Dagny som ingalunda var en ointelligent liten flicka hade redan räknat ut i sitt huvud hur lång tid denna skolmarsch skulle ta, fyrtio minuter dit, fyrtio minuter hem. Enkelt och bra, och kanske skulle hon kunna göra det fortare någon kommande dag.

Hon hade avverkat halva skogsvägen då hon fick syn på en liten gubbe som satt på en stubbe. Han var verkligen liten, ja, miniliten alltså. Dagny tittade med häpen min på den lilla gubben som hade gråa kläder och en liten grå keps. Gubben satt still på sin stubbe och tittade nedåt men med en snabbhet likt en ko utanför 3D biografen tittade han helt plötsligt Dagny rakt i ögonen och sade, ”Hej stora flicka, kan du hjälpa mig ned från denna anskrämliga stubbe?”

Dagny trodde inte sina ögon men gick sakta emot den lilla gubben och sade, ”Såklart jag kan lyfta ner dig.” Då hoppade den lilla gubben rakt upp i luften och landade på stubben skrikande, ”Neeeeej! Du får aldrig stöta mig, du måste hämta min silverstege som ligger där inne i skogen. De förbövliga trollbarnen tyckte de var roliga förut och kastade in den där. För det vet ju alla att grå stubbgubbar som kollar stubbarnas kvalitet endast kan gå upp på en stubbe med en silverstege och likaså åt andra hållet.” Dagny stod med öppen mun och hade i ett vips glömt allt vad skola hette. ”Åt vilket håll kastade de din stege då?” Frågade hon och den lilla gubbe pekade åt ett håll men tittade åt ett annat. Dagny gick sakta in i skogen ditåt han pekade. Hon tittade på marken febrilt sökande efter en silverstege och hade inte tagit många steg innan det glimmade till i blåbärsriset och där låg stegen. Hon böjde sig ned och tog upp den samtidigt som hon log och tänkte, ”Så gulligt, som en liten dockhusstege.” Nu var det ju så att de små grå kunde läsa dina tankar och gubben på stubben skrek direkt,”Gulligt? Vad i barkborrarnas namn är det som är gulligt med en liten silverstege? Du dumma flicka, skynda dig hit nu och ge dig iväg till skolan, du är redan sen!” Oj, Dagny sprang fram till stubben, ställde stegen emot den och så sprang hon iväg så fort hon kunde. Hon tittade på sin klocka. Inte bra, hon hade förlorat tio minuter på denna lilla gubben. Nu skulle hon bli tvungen att springa i fem minuter bara för det. Det visade sig vara precis vad hon orkade, fem minuter sedan var hon tvungen att börja gå. Hon kom fram till ett ställe där vägen delade sig och gick åt ena delen på staden eller åt andra delen på staden. Och mitt i korsningen satt någonting. Dagny tittade med stora ögon. Det såg ut som ett hårigt litet djur men aldrig hade hon sett något liknande. Varelsen vände på sig och Dagny stirrade rakt in i de röda ögonen på ett korsningstroll.

Korsningstroll ja, de var ena elaka små krabater. De lät ingen passera utan att de fått önska sig någonting och i gengäld så kom korsningstrollet och hämtade det som lovats som pris för önskningen tio år senare. Nu tänker ni som läst på lite, ”Aha, nästan samma som korsnings demoner?” Nja, inte riktigt, i själva verket så uppkom myten om korsningsdemoner av just de verkliga korsningstrollen, så visst, något samband finns ju. Hursomhelst, korsningstrollet plirade med sina nästan självlysande ögon. Dess näsa var stor och svart, övriga ansiktet var gråbrunt. Det hade så lång och tovigt hår så det släpade i backen. Dagny tog ett steg bakåt och trollet sade med trollig röst, ”Hej på dig din dumtratt, önska dig något annars kommer du inte förbi mig, och du har väl bråttom till skolan?” Dagny kunde inte tro sina ögon eller öron. Ett hotande litet troll! Dagny som var en smart liten flicka och inte blev rädd i första taget frågade trollet, ”Kan jag önska mig vad jag vill?” Korsningstrollet log och sade med glad röst, ”Javisst min dam, det kan du, givetvis.” Dagny lade fingret på sin näsa och sedan på sin mun, ungefär som om hon stod och tänkte, sedan sade hon, ”Ok, jag önskar att det kommer en stor silverkatt och äter upp dig här och nu direkt!” Korsningstrollet fick så stora ögon och så stor öppen mun som visade dess hemskans tänder i alla dess färger. Vips så kom en stor silverfärgad katt hoppande. Den slukade det skrikande trollet i ett nafs. Sedan rapade den, tittade på Dagny och sade, ”Bra ide lilla flicka. Vi silverkatter älskar en trollfrukost, hoppa upp på min rygg så ska jag hoppa fram dig till din skola i en ögonblink.” Dagny log det bredaste leendet hittills idag och gick fram till den vackra glänsande silverkatten som nog var dubbelt så stor som en normalstor katt och så hade den gula glimrande ögon. Sedan hoppade hon upp på kattens rygg lade sig ned och höll om dess hals. ”Håll i dig nu, för nu jädrar blir det full fart!” Väste katten och sedan hoppade den iväg högt upp ibland trädens kronor och studsade fram emot trädstammar och grenar och på bara en liten stund landade de utanför Dagnys skola. Många barn höll på att gå in där på skolgården och Dagny kände sig för första gången lite nervös. Silverkatten tittade på henne med snäll blick och sade sedan, ”Vill du jag följer med dig in så här på första dagen och allt?” Dagny log och skakade på huvudet. ”Tack snälla katt men det går bra. Och tack för hjälpen och skjutsen!” Sedan kramade hon om katten och gick in på den stora skolgården. Silverkatten satt kvar bra länge. Dagny tittade senare ut genom rutan och han satt fortfarande kvar. Till och med när första skoldagen var slut och Dagny kom ut satt han kvar. Hon gick fram till honom och frågade, ”Glömde du något?” Katten log och svarade, ”Ja, jag glömde att en silverkatt kan aldrig ge någon skjuts till något ställe utan att erbjuda skjuts tillbaka hem. Vill du studsa hem med mig?” Dagny skrattade och nickade glatt sedan hoppade hon upp på den silvriga pälsen och på bara fem minuter var hon hemma.

Mamma blev så glad när Dagny kom hem att hon grät och grät. Dagny fick säga till henne att lugna ner sig, detta var ju bara första dagen av ganska så många skoldagar som skulle komma, kan ju inte hålla på och gråta så fort man kommer hem då väl? Mamman skrattade och slutade gråta direkt.

Senare på kvällen när Dagny låg i sin rosa säng och tänkte tillbaka på den konstiga dagen hon upplevt kunde hon inte tro att den hade hänt egentligen, hon hade nog bara drömt. Stubbgubbar och korsningstroll med en silverkatt som extra krydda. Hon somnade med ett stort leende på sina läppar.

Nästa dag när hon kommit ur synhåll för sin mamma hoppade silverkatten fram ur buskarna och sade, ”Hej lilla flicka, ska du ha skjuts?” Dagny log och tänkte att detta med den långa vägen till skolan skulle nog inte bli så jobbigt när allt kom omkring..

Slut

Det var väl en bra rubrik? Idag känner jag spontant att jag vill reflektera lite över hur människor blir behandlade i detta vackra land. För det fanns en gång en tid då ett så kallat skyddsnät var funktionellt. Vart har det tagit vägen?

Vad är det som gör att vi ska sitta och titta på och tycka det är normalt med en arbetslöshet på mellan 10-12%? Vad är det som är ett dugg normalt med att de som blir långtidssjuka ska behandlas som mindre värda människor? Varför kan inte vår tunga skattebörda huvudsakligen gå till vår egen välfärd och inte till att utrusta soldater i främmande land? Många frågor men få svar såklart.

Jag har det senaste året arbetat lite inom kommunen och sett hur långtidsarbetslösa och långtidssjukskrivna framför allt får sin återkomst tillbaka ut i arbetslivet ordnad. Den ordnas på det sättet att man får praktisera och vara en jävligt billig arbetskraft till någon och när den tiden är slut så får man lite lägligt en omplacering på grund av ett skäl som aldrig brukar vara det riktiga skälet. Det ansiktsuttrycket som man ser hos dessa människor som är helt i någon annans våld för att kunna få ihop det ekonomiskt till ett existensminimum är hemskt! Jag kan i all min värld inte förstå varför folk inte sluter sig samman emot detta, för det börjar bli många  som får problem med att bara överleva.

Jag har tillsammans med några kompisar startat en rörelse i min stad. Min förhoppning är att vi ska växa ut över hela Sverige och ställa till med en hel del väsen huvudsakligen i de frågor jag berörde ovan. Det ska bli slut på självgoda handläggare som inte förstår att deras betydelse är sekundär. Nu vill jag ju också framhäva att detta inte gäller ALLA handläggare såklart. Mina handläggare som jag haft genom åren har varit och är fortfarande skitbra. Pust, tungt ämne, vi tar en saga istället!

Sagan om den lilla snöflingan

Det var en gång ett riktigt stort och mäktigt snömoln. Det hade funnits där uppe i himlen i tusentals år och var verkligen makalöst att skåda när det beslöt sig för att rulla fram över vår jord och släppa lös miljoner och miljoner med snöflingor.

Just snömoln av den här kalibern var väldigt speciella, styrda av snömolnskungar. En underlig titel och en förgänglig post att inneha, för som ni vet så snöar ju faktiskt en del moln bort sig totalt, ja de allra flesta. Därför var just detta största snömoln i världen speciellt. Dess snökung var väldigt smart och han hade inför varje vinter gjort en plan för hur mycket de skulle snöa och när det var dags att åka till frostsjön för att fylla på med lite krut.

Så en vacker dag satt snömolnskungen och pratade med sin lilla dotter vid namn den lilla snöflingan. (Ja jag vet, och det visste kungen med, det var ett konstigt namn.)

Den lilla snöflingan frågade sin pappa snömolnskungen, ”Pappa? Vad finns det bortanför vårt snömolnsöland?” Tydligt kunde man nu se på kungen att denna fråga störde honom rejält. Han svarade, ”Ingenting, ett evigt virrvarr av ingenting och snöstjärnesmältare!” Usch, snöstjärnesmältare, de värsta varelserna snöstjärnorna hörde talas om. Ingen hade någonsin sett en men man antog att det var det som hände med alla snöstjärnor som bara försvann då och då. Snömolnskungen visste ju bättre men hade inte samvete att berätta för alla snöflingor vad som var deras riktiga mening här i livet, då kanske han skulle få myteri i molnet och vem vet hur det kan bli då? Han hade hört talas om sådana myterier förut och de hade framkallad kraschande moln som stötte marken med virvelstormar i stor mängd. Ja, kungen visste om att det fanns någonting under molnkungariket, det såg ut som en konstig värld och Snömolnets uppgift var att skicka ner så mycket snö som möjligt då och då. Snömolnskungen tyckte det var extra roligt att överdriva detta och verkligen smaska på med så mycket snö att de stackars snöstjärnorna som fick sätta livet till i alla fall fick vara med och skapa lite elände. Sen var det ju också så att en del snöstjärnor levde längre för att nere på marken där de landade var det så kallt att de inte smälte i första taget. Men man måste ha lite tur för att få dessa kalla rutter och de hade inte detta gamla anrika moln fått på flera år nu. Men nu var ett helt annat problem mer skrämmande för den gamle kung snömoln som tornade upp sig. Den lilla snöflingan började på att bli nyfiken på vad som fanns utanför snömolnets skyddande värld. Hur skulle han kunna stilla hennes nyfikenhet utan att förstöra hennes vackra illusioner om livet utanför detta moln. För det var så tydligt att hon inte alls blev rädd för alla historier om de fruktansvärda snöstjärnesmältarna. Nu satt den lilla snöstjärnan och tittade ut genom snömolnslottets stora vitfrostiga fönster. Utanför så hon de vanliga bestyren. Snöstjärnor som sprang hit och dit. En del på väg till det nybyggda shoppingcentret med snöstjärnebiograf och en del var på väg till sina olika jobb och andra på väg hem. Alla snöstjärnor hade flygande slädar som drevs av små luftballonger som fästs bak på släden. Dessa kunde man fylla på vid de olika ballongmackarna som lite skandalartat också nuförtiden hade börjat sälja korv och bröd! Kungen trodde ibland inte att det var sant när han blev informerad om alla nymodigheter. Och den lilla snöstjärnan satt kvar vid fönstret hela kvällen tills hon somnade där och kung snömoln försiktigt bar henne till hennes säng. Hon drömde en sådan konstig dröm, hon var på väg ner genom en konstig silverblank tunnel tillsammans med tusentals andra snöstjärnor. En snöstjärna bredvid henne tittade på henne, log och sade, ”Då var det dags då, kom ihåg gasmask på och hjälm med. Vid kontakt med främmande land,  ryck ur pluggen på isaggregatet för instant överlevnad, glöm ej att.. Sen vaknade hon med ett ryck. Herregud så verklig den drömmen hade varit då? Hon lade sig ned igen och tittade leende upp i taket, nu visste hon vad som skulle hända.

Dagen efter var det den stora dags-att-snöa-dagen. Detta visste den senast rekryterade armen av snöflingor om och hade förberett sig noggrant i månader. Snömolnskungen samlade ihop de miljoner av snöflingor som nu väntade på det obligatoriska talet som kungen alltid höll för att ingjuta mod i deras kast ut i okända världar. Med åren kände kung snömolnflinga att det bara blev värre och värre att hålla dessa falska tal. Dagens tal var kort men koncist.

”Kära soldater, snöflingor, professionella smältare och kylans förvarnare! Nu är det äntligen dags att flyga ut över ett okänt landskap och inta dess intet ont anande områden. Ni kommer att möta lättare motstånd men jag tror de flesta av kommer att kunna hålla stånd i flera månader. Så från snömolnskungens hjärta till era tappra snöflingehjärtan önskar jag er lycka till och kanske kan ni ta er till Frostsjön för upphämtningen senare i år!” Sedan sträckte kungen sina vita armar upp i skyn och miljoner av snöflingor skrek och det lät som åskmuller där nere på jordklotet ska ni veta.

Under detta det största, äldsta av alla fylliga snömoln fanns en genialisk maskin som gick tvärs igenom hela molnet. På ytan kunde hundratusentals snöflingor falla ned samtidigt genom ett silverrör och sedan igenom molnet och ut i luften. Nu öppnades luckorna och skrikande av både skräck och från en del också en slags dum förväntan hoppade de första hundra tusen snöflingorna ned i hålet.

Snömolnskungen gick tillbaka in i sitt slott. Han kände sig så trött, nåt kändes så fel idag och han kunde inte sätta fingret på vad. Han skulle gå till sin enda dotter, lilla snöflingan så skulle de spela lite schack, det blir skoj minsann. ”Lilla Snöflingan?” ”Kom hit för ett parti schack!!” Kungen skrek och skrek men ingen kom. Enbart tystnaden svarade honom med sin totalt respektlösa tystnad.

I den tredje hundratusengruppen hoppade den lilla snöstjärnan ut. ”Jiiiii, så det kittlades i magen!!” Hon skrattade men såg bredvid sig en bister snöstjärna som tittade beskt på henne, skakade på sitt huvud och sade, ”Sluta stolla dig, nu är det skarpt läge. Kolla gasmask, hjälm och isaggregat. Vid kontakt med främmande mark, dra ur pluggen på ditt isaggregat och häll det över dig, på det viset överlever du länge.” Den lilla snöflingan rös lite, detta var ju kusligt nära det hon hade drömt ju. Så tog den långa silvertunneln slut och alla snöflingor föll ut i ett mycket ljust enormt rum. Den lilla snöflingan kunde inte ens se några väggar och seglade sakta nedåt mot något som såg ut att vara en blågrön röra som rörde på sig.

Uppe i det gamla snömolnet gick snömolnskungen bärsärk i sitt letande efter sin lilla dotter. En utav slottsvakterna däremot kom springande emot honom med vad som såg ut att vara ett mycket viktigt meddelande. Kungen stannade upp, tog den lilla lappen och läste. Sedan föll han ihop på golvet med ansiktet i sina händer. Ett fruktansvärt misstag hade begåtts. Det värsta som detta tusenåriga moln någonsin hade gjort. Konungens första tanke var ”Sabotage!!” Men han kom snabbt på att några fiender fanns ju inte så det var mer troligt att det var den snöstjärnerliga faktorn som hade spelat en dödsbringade roll denna gång.

Kungen satt kvar på golvet och vita tårar rann nedför hans ansikte.

Den lilla snöstjärnan och hennes miljontals med kompisar närmade sig det mörkblågröna konstiga bluddret där nere. Hon såg ingenting annat än denna blågröna sörja och kunde inte förstå vad det var de skulle utföra här? Detta var hennes sista tanke innan hon smälte i Atlantens kalla vågor tillsammans med miljoner andra små förväntansfulla snöstjärnor.

Uppe i det gamla anrika snömolnet fick kungen ytterligare ett besked denna kalla kväll. Snöstjärnescannern hade scannat in hans dotter som en utav de snöstjärnesoldater som hoppat ut i det felaktigt uträknade uthoppet. Först blev kungen mycket arg, sedan totalt förkrossad och sprang runt i slottet tills han föll ihop av utmattning.

Solen gick upp över det gamla snömolnet och det var ett sånt jäkla korsdrag där, snöstjärnorna blåstes runt lite över allt. Då fick överstegeneralen snökatt snöstjärna se, ”För guds skull, utsläppsluckan stod ju öppen!!” Han beordrade genast stängning och en översyn av övervakningskameran för att få se vad som hänt. Två timmar senare stod överstegeneralen tillsammans med övervakningspersonalen och tittade på hur Snömolnskungen gick fram till panelen bredvid luckan, slog koden, som bara han kunde och sedan tittade han upp emot kameran, vinkade och hoppade ned i luckan. Överstegeneralen och övervakningssnöstjärnorna stod tysta och ingen sade något på flera dagar i det gamla snömolnet.

Slut

Att bo i en liten stad har både sina fördelar och sina nackdelar. Ett bra sätt att jämföra en stor och en liten stad tycker jag är att ta historien om biblioteket. Gå in i en liten stads bibliotek och lägg av en riktig rökare, jag menar då ett riktigt rökarfladder så gardinerna rör sig till och med. Gå in i en stor stads bibliotek och gör det samma. Vad händer efter dessa rökarutsläpp?

Jo, i den lilla staden börjar folk tissla och tassla runt omkring en och emellan bokhyllorna. Spekulationer om vem det var drar igång direkt men för de som såg vem det var så sprids det föga smickrande ryktet så snabbt att innan solen gått ned så vet alla områden i den lilla staden om vem som lade av en fladderrökare och inte nog med det, han pissade ner sig också innan han sprang vrålskrattande ut därifrån. Och för den andra gruppen som inte var riktigt säker på vem det var så kommer halva den lilla staden att före solen gått ner fått presenterat minst tjugo olika alternativ där allt ifrån lokala politiker till fyllegubbar står som anklagade. För herregud!! En fladderrökare på stadsbiblioteket!!

I den stora staden då? Troligtvis kommer de som bevittnar händelsen att skratta eller rynka på näsan och sedan skynda sig för att ta en ny position innan lukten når dem. Sedan tar det slut där. Att ens försöka sig på en ryktesspridning i en stor stad över någon som avlagt en fladderrökare skulle enbart göra dig som ryktesspridare idiotförklarad. Ett litet tamt försök att påvisa skillnaden och kanske håller ni som läser detta inte med mig? Isåfall vore det roligt att få veta varför ni inte gör så, skriv en kommentar då tack?

Men nu över till dagens historia, den om Maffia-Arne.

Det fanns trädgårdar och så fanns det trädgårdar. En del var skötta till perfektionismens skarpaste grad och fick dess ägare att gå runt med extra sträckt rygg och halvöppna ögon och det där lite sveddrigt nöjda flinet. Sedan fanns det de där mest normal trädgårdarna. Där var det inget särskilt som hände. De vanliga buskarna och träden befann sig där. En gräsmatta som blev klippt en gång i veckan och så vidare. Och så fanns MaffiaArnes trädgård. Ja, så var det. För ni kanske tror att ni sett allt när det gäller igenväxta trädgårdar men det har ni inte alls om ni inte sett MaffiaArnes. Där växte träd som ingen sett förut. Plantor som hade munnar och dinglande huggtänder. Gräs som gav ifrån sig någon sorts rök så himlen ovanför MaffiaArnes hus var alltid svart. Där fanns skrattande blommor och skrikande stenar. Och ingen vågade någonsin gå in där förutom dem som hade blivit inbjudna av MaffiaArne att delta i kvällens högst olagliga pokerspel om pengar. Dessa speciellt utvalda personer fick lära sig vägen in. MaffiaArne brukade alltid säga så själv, ”Det finns bara en väg in, men många vägar ut..” Och lagens långa arm visste om att det pågick oegentligheter i MaffiaArnes hus men ingen av de lokala poliserna hade ens drömt om tanken att gå igenom den trädgården för att haffa en gammal gubbe vid det lurviga namnet MaffiaArne?.
Ja till och med piketgruppen från Stockholm hade blivit ditkallade men kastat sig tillbaka in i piketen, en utav dem gråtande och de for så fort tillbaka till Stockholm så att de slog hastighetsrekordet med en hel timme, och de vägrade avlägga rapport.

Så hade vi de två pojkarna, kommer ni ihåg dem? De som letade tomflaskor för att gå på bio? Jimmy och Bengt! Båda pojkarna var tretton år och hade en gemensam nämnare, deras familjer var genomsyrade av alkoholism eller narkotika och generell kriminalitet. I de flesta människors munnar så hade dessa pojkar redan sin framtid utstakad och inte var den god direkt. Jimmy bodde nära MaffiaArnes trädgård och hans pappa brukade vara en utav dem som bjöds in att spela kort ibland. Det var väl bara för att han var sä jävla kass och aldrig kunde vinna, brukade Jimmy skämta till Bengt när de pratade om detta. Två kvarter bort, i den brantaste backen i staden hade ett lutande hyreshus byggts på den tiden då sovjetisk byggnadskonst smälte samman med den svensksocialdemokratiska, så visst lutade huset som Bengt bodde i. Men nog om detta nu för det kan väl knappast intressera er läsare.

Det var i alla fall på detta viset. Tre gånger i veckan hade MaffiaArne sina pokeraftnar, onsdag, fredag och lördag. Han gjorde varje vecka till en egen turnering, så du kunde gå vidare varje dag för att sluta vid finalbordet som drog igång på lördag kväll 21.00. MaffiaArne hade alltid gått till finalbordet, visst luktade det fusk lång väg men ingen vågade ifrågasätta detta utan höll god min och var nöjda över att MaffiaArne inte på långa vägar vann turneringen direkt ofta.

Så kom onsdagen och Jimmy och Bengt satt och gungade som vanligt utanför det ägggula hyreshus med tre våningar som Jimmy bodde i. De båda pojkarna behövde vid det här laget på dagen inte prata med varandra för de visste båda två vad de tänkte på ändå, att få ihop till kvällens biofilm!

Egentligen visste Kenny om att det inte spelade någon roll hur han var klädd inför kvällens drabbning i MaffiaArnes pokerinferno. Det var länge sedan han hade blivit inbjuden nu, kanske var det pga att han förra gången hade antytt att det verkade konstigt att MaffiaArne ALLTID gick till lördagsfinalbordet.. Men skit samma, nu hade han fått vägen in och det betydde att ikväll var det dags att visa de där sillmjölkarna hur man spelar kort.

När Jimmy såg sin pappa komma ut från deras trappuppgång på sitt karaktäristiska jagägervärlden vis så knuffade han till Bengt och viskade. Kolla, pappa ska iväg till MaffiaArne ikväll. Den lilla sekunden ögonkontakt som pojkarna hade då sade allting och vips smög de iväg efter Kenny, Jimmys pappa.

På onsdagen kom det alltid sjutton förväntansfulla pokerspelare som alla hade fått vägen in.
Sedan slogs sex stycken ut från turneringen och på fredag kom det elva spelare och likadant inför lördag då det kom fem spelare. För MaffiaArne var ju ”immun”. Och jovisst, han stod för kalaset, då menar jag allt. Han bjöd på drinkar, mat, prispengar ja allting. Det var många som funderade på hur det kom sig att han gjorde på detta viset och pratet i staden var att han sålde minsann knark han, japp! Men som sagts tidigare, inga poliser lär ju någonsin få reda på detta eftersom ingen av dom vet vägen in.

Kenny, tillika Jimmys pappa kom fram till den stora svarta gjutjärnsporten som var den enda ingången till MaffiaArnes förskräckliga trädgård. Han stannade och vred på huvudet så snabbt att både Jimmy och Bengt stöp omkull bakom en bil. ”Fan! Han såg oss!” Sade Bengt och gömde sitt svettiga ansikte i de lortiga händerna vilket gjorde att han sedan såg ut som en sotare. Men eftersom Jimmy redan då hade en underlig humor lät han givetvis Bengt gå på detta viset hela dan. Jimmy kikade försiktigt upp bakom den mörkblå amazonen med vitt tak som de hade gömt sig bakom. Kenny stod fortfarande utanför porten, det så ut som om han pratade med den. I anslutning till den stora svarta porten var MaffiaArnes hus omgärdat av en tre meter hög tegelmur med ett tjockt lager taggig taggtråd liggande uppå.

Jimmy smög hukande över gatan med ögonen på sin pappa hela tiden och Bengt följde efter. Kenny var uppenbarligen så ockuperad med att prata med porten så han märkte ingenting utav Jimmys och Bengts framfart. Till slut var de bara några meter från Jimmys pappa och satte sig ned tysta och svettiga bakom en skabbig Ford Taunus. Kennys röst hördes och det lät som om han läste någon slags ramsa. Konstiga ord, konstig röst ja konstigt allt faktiskt. Jimmy och Bengt bara tittade på varandra med oförstående min, detta var en ny värld för dem. Nu skulle det ju senare i livet visa sig att en utav dem skulle bli ganska insatt i just det som Kenny höll på med utanför porten, men det hade han ju ingen aning om denna varma sommardag då solen vägrade gå ner.

Det klickade till och skriade som en siren. De båda pojkarna såg hur Jimmys pappa sakta till synes mycket orolig smög in i trädgården. Nu var goda råd dyra. De hade inte många sekunder på sig att slinka in bakom Kenny och sedan skugga honom på vägen in. Jimmy slank igenom och Bengt likaså förutom att porten rispade Bengts arm och han hoppade upp och satte sig på huk för att inte skrika ut sin smärta, Jimmy log åt honom och viskade ”Pussy!”

Jimmys pappa hade kommit säkert tjugo meter in i trädgården halvvägs till MaffiaArnes hus. Det var en grusgång med grus som glittrade som om det hade varit silvergrus. Lampor lös lite här och där i trädgården och de båda pojkarna spanade efter alla de farligheter som skulle finnas i trädgården. Men inget var synligt. Vägen in fungerade med andra ord, men det visste ju inte pojkarna.

MaffiaArnes hus var ett trevåningars trähus som liknade muminhuset faktiskt. Samma färg till och med. Det lös i en del rutor och del var otroligt svarta, som om det var tejpat svart papp på insidan. Dörren in var en riktigt stor trädörr i nåt mörkt träslag med ett handtag som hade formen av en getfot. När Kenny kom fram till dörren vände han sig hastigt om igen och pojkarna fick göra exakt det de inte ville göra, hoppa av grusgången och in i trädgården. De hörde hur dörren öppnades och hur någon skrattade och hur dörren stängdes. Pojkarna skyndade sig ut på grusgången igen och sprang så fort de bara kunde fram till MaffiaArnes hus. Nu undrar ni kanske varför pojkarna var villiga att ta sådana här risker? Jo, enligt vad folk sa så köpte MaffiaArne kopiösa mängder med alkohol. Och som ni kanske kommer ihåg? På den tiden fick man ganska bra betalt i pant för dessa flaskor. Så Jimmy hade en plastkasse i båda sina framfickor, lika hade Bengt. Då hörde de hur porten gick upp där längre bort i trädgården, en lång svartklädd man kom klivande rakt emot dem. Jimmy kastade sig ned från trappan och in under den. Bengt var inte sen att hänga på.

Det var tunga kliv som ackompanjerade den svartklädde mannen som våldsgästade trappan ovanför pojkarnas huvud. Bengt var ett tag säker på att en stor fot skulle braka igenom och hukade extra mycket men när han fick se Jimmys nedlåtande min sträckte han på sig och tittade förläget åt ett annat håll. De hörde hur någon öppnade, sade med en riktigt rolig dialekt, ”Välkommen svarte Per, nu djävlar ska dä bli spela utav bara faan!” Dalarna, ja, ganska säkert en dalmas, tänkte Jimmy då han kände hur Bengt pickade honom på axeln. Precis under trappan, helt ologiskt, fanns en liten ruta. Den som bygger ett hus och placerar en ruta under en trappa måste endera vara helt inkompetent eller släkt med DjungelMongot. Oroa er inte, DjungelMongot kommer att beskrivas i en helt annan story längre fram!
Ologiska faktan nummer två. Denna ruta öppnades inåt. Jimmy tryckte på rutan och den gnisslade till lite sedan svängde den upp sig alldeles för snabbt för att det skulle vara bra och Bengt hög tag i den och höll samtidigt på att knuffa ned Jimmy in genom den nu öppna rutan.
”Men se dig för, för fan!” Viskfräste Jimmy till Bengt som svarade, ”Sorry, men hoppa in nu ra, ja ä säker på att flaskorna ä i källaren!” Sagt och gjort, Jimmy tittade in, konstaterade att det mycket riktigt var ett källarrum, inte långt ned till golvet och han hoppade lite klumpigt ned så han föll på sin rumpa med damm yrande överallt. Bengt hoppade fnissande in genom samma ruta och landade mer graciöst och sa till Jimmy, ”Kom nu kladden, nu rensar vi detta stället på flaskor!”
MaffiaArne må ha haft en magiskt anskrämlig trädgård, ett kufiskt muminhus, men källaren var helt ordinär. Inte det minsta skrämmande. Inga människor som hängde i sina händer ifrån taken eller sträckbänkar lite över allt. Nej, ingenting förutom.. DEN STÖRSTA HÖGEN MED TOMFLASKOR POJKARNA NÅGONSIN SETT!! WOW!” lika glad som en skattjägare blir över upphittandet av den perfekta skatten då han badar i mynten lika upprymda blev pojkarna nu. Bengt ryckte fram sina kassar och likaså gjorde Jimmy. Herregud, sa Jimmy, det är nog flaskor för flera tusen här! Och kom ihåg att flera tusen på den tiden hade varit som femtio-sextio tusen nu idag.
Pojkarna visste att de färgade vinflaskorna fick man bäst betalt för så de fyra kassarna fylldes med sådana utan minsta avvikelse. Nu till nästa problem. Hur skulle man få ut kassarna genom den lilla rutan och hur skulle de ta sig upp dit igen? Det hade aldrig funnits ett problem som de båda pojkarna aldrig hade klarat att löst och så blev inte fallet nu heller. Jimmy hittade två trälådor som när han ställde dem ovanpå varandra blev som ett perfekt trappsteg upp till den öppna rutan. Bengt hivade sig ut genom rutan för att ta emot kassarna. Men kom genast på att kassarna som var sprängfyllda inte gick igenom rutan men detta stoppade inte pojkarna som nu febrilt borjade hala ur flaskor ur kassarna och ut genom rutan till dess att kassarna smet igenom. Jimmy klättrade ut och där höll Bengt på att plocka tillbaka vinflaskorna i kassarna. De båda pojkarna log emot varandra, jädrar vilket klipp de hade gjort!
Inifrån huset hörde de helt plötsligt vad som lät som ett skott. Ja, en rejäl knall, ett pistolskott kanske? Sedan blev det ett hejdundrande liv och ut genom dörren kom människor springande, skrikande i vild panik. Jimmy tittade på Bengt och sade, ”Perfekt, vi blandar oss med dom och drar!”

Det var en märklig blandning människor. Jimmy kände igen bankchefen till exempel och massagehusägarinnan som absolut inte var från Sverige, från Kina gissade Jimmy, men i själva verket var hon från Thailand och i själva verket var hon en man men det var det ju stört omöjligt att se.
Jimmy tittade oroligt om han skulle se sin pappa men såg honom inte. Grinden gick upp och folket sprang ut, likaså gjorde pojkarna med sitt underbara kap.

När Jimmy och Bengt en timme senare lämnade Systembolaget hade de pantat flaskor för etthundrasextio kronor. Ett biografbesök kostade tio kronor. Spindelmannen kostade sju kronor. En påse plockgodis för tio kronor skulle innebära godis för en vecka. Men som goda vänner och kompanjoner de var delade de först på pengarna. Åttio kronor var, helt underbart. Ingen av de båda pojkarna hade någonsin haft så mycket pengar i sina händer och fickor förut.

Solen höll på att gå ned och Jimmy och Bengt sprang allt vad de kunde för att hinna med den sista föreställningen av Grease. Bengt såg den filmen sex gånger. Inte kunde Jimmy någonsin förstå varför i alla fall.

Och när det gällde MaffiaArne och skottet? Så hade det varit en man från Jugoslavien som blivit inbjuden dit för första och sista gången. Han hade skjutit i taket när han vann en pott och MaffiaArne hade klappat till honom rakt på näsan så blodet hade sprutat på alla deltagare vid det olyckliga bordet. Kenny satt vid ett annat bord och gick vidare till fredagen. På fredagen däremot blev han den som blev sist utslagen och detta fick honom att som ursäkt till att dricka hela helgen tala om detta försmädliga nederlag.

Jimmy och Bengt satt och tittade med stora ögon på Olivia Newton John och John Travolta, de hade ingen aning om att detta absolut inte var sista gången de skulle besöka MaffiaArnes hus.

Slut.

Tänk vad ofta man läser eller hör historier som sedan nästan sätter sig ordentligt i minnet. Problemt är just precis det där ordet nästan. Hur som helst, idag är det lördag, en skön vilodag och jag har inlett den med en miniatyrvitlöksdebatt med en kär vän och nu ska jag ta den vidare ett steg. Så håll till godo, och jovisst, det ni kommer att läsa nu är sant!!!

Sanningen om hur vitlöken fanns, försvann och kom tillbaka till Sverige.

Så långt tillbaka som på vikingatiden odlades vitlök i Sverige. De stackars vikingarna slet som djur för att få denna otacksamma växt att löka ifrån sig. Nej, nu ska den skrivande handen inte lägga sina egna värderingar i texten, låt oss hålla oss till sanningen, vi tar om det där.
De lyckliga vikingarna jobbade hårt för att få ut så mycket vitlök som möjligt av sina skördar.
Som ni alla vet var ju vikingarna ett handelsresande folk, inte bara krigare. De tog alltid med sig av sina skördar och hantverk för att utföra en för dem vinstgivande byteshandel. Oftast bytte de till sig tyger, kryddor och guld. Men det hände ibland att de kom över nya grönsaker eller frukter. Vikingarna var alltid mycket intresserade av att prova nya saker.
Men denna dag var speciell på många sätt när ett vikingaskepp lämnade byn. Det var lastat med vitlök för första gången någonsin. Det hade varit en het debatt om det var någon ide att överhuvudtaget försöka byta bort något med så stark odör och smak som vitlöken, men tre jutesäckar blev till slut lastade.
Så anlände vikingarna till en vacker italiensk stad och gjorde i ordning sin byteshandel. Det skulle se så lockande ut att dessa konstiga mörkhyade människor skulle byta bort sin egen mamma om så var fallet för en påse vitlök..
Dagen förflöt normalt och byteshandeln likaså, men då kom en man som stod och tittade länge på vitlöken, han öppnade en, krossade den i sin hand, luktade, gjorde en grimas och sedan skrattade han. Vikingarna som nästan tog detta som en förolämpande akt gjorde sina svärd beredda men sänkte dem direkt när den skrattande mannen drog fram en säck som han hade med sig själv. Mannen öppnade den och vikingarna tittade med öppna munnar ner i säcken och skådade kilovis med gul lök. Mannen tog upp en lök, skar den i mitten och luktade. Likaså gjorde vikingarna och tittade sedan häpet på varandra. De bytte bort alla tre jutesäckarna mot den enda säcken med gul lök. Mannen visade dem också hur han odlade löken och vad den kallades där. Vikingarna seglade glada ihågen hemåt, mest tänkande på vilka gourmetmåltider som kunde bli möjliga nu tack vare denna nya lök.
Två månader senare så stod det inte en enda vitlök att finna i Sverige. Men i Italien så blev det nästan tvärtom, vitlöken blev snabbt en italiensk favorit.
Vitlöken stannade sedan borta från svensk matlagning i århundraden ända tills någon förvirrad person fick för sig för att revolutionera den svenska matlagningen och introducerade,, (suck) vitlöken..
Vikingarna vände sig i graven den dag detta hände.

 Slut. (obs, sann historia)

Så ofta har jag suttit och tittat på nyheter på tv. Det har varit ett utav mina största intressen genom hela mitt liv. Lite absurt jag vet, men krig, politik och dess länkar genom religionen har alltid fascinerat min tankevärld. Och allt jag kunde komma över som beskrev första och andra världskriget kastade jag mig över och slukade med en informationsiver som nästan gav utslag på richterskalan. Varför nämner jag nu detta kanske helt ointressanta faktum nu för er som sitter här? Jo, för att jag märker att vi svenskar bryr oss mindre och mindre om de oberoende nyhetskanalerna. Skandaltidningar och skandalkanaler är det som skapar människornas nyhetsbild av idag. Och detta syns så otroligt väl på ungdomens sätt att uppföra sig i dagens samhälle. Några exempel; På bara de tio senaste åren har flickorna fått det föga delikata öknamnet ”hora”. Detta är numera nästan ett normalt sätt att tilltala flickor.. Ursprunget torde vara det amerikanska gängväldets destruktion av engelskan och ordet Hoe, eller Bitch som ligger bakom det svenska ordet ”Hora”. Då menar jag i de sammanhangen som ordet används i nuförtiden. Att ordet alltid funnits men använts som ett mer skamligt alternativ gör ju inte saken bättre. Sedan har vi detta med att korta ned meningarna.. Första gången jag hörde detta spottade jag ut kaffet i ett rent gapflabb. En kompis till min dotter satt tillsammans med oss alla och de drack dricka, eller läskeblask som min gode vän Morgan skulle ha sagt och vi samtalade om allt och ingenting. Min dotters kompis blev då så till sig i en historia hon berättade och det lät så här; Sen kom ja ut å ba, hahahaha, ja ba, hahaha, sen såg ja att han ba, hahahahaha. Vad i helvete? Ursäkta svordomen. Varje BA följs av ett ofta förvånat ansiktsuttryck helst med öppen mun och ögon totalt blicklösa. Jag började skratta med utspottat kaffet på min (givetvis) vita tshirt. Min dotter fann inte alls detta roande inte heller hennes kompis och hon sade bara till mig, ”Fan va pinsam du ä pappa!” Javisst är jag! Jävligt pinsam! Men det var mycket blaha om mig själv och hur jag ser på livet, trååååkigt va? Så vi tar en liten saga då, ok?

Vägbygget

I den lilla byn med inte mer än femtiotvå invånare uppdelade i sjutton hus utspridda lite var stans bodde en skogshuggare som hette Didrik Dromedar. Ja, han vet, detta lät ju inte direkt svenskt och detta påtalade han för allt och alla så fort de fick stora ögon eller skrattade åt dennes namn. Didriks pappa hade kommit som en förrymd fallskärmshoppare från Ryssland, eller som det hette på den tiden, Sovjet. Och Didriks mamma var en professionell streakare med specialitet dragspelsstämmor.

Så den speciella dagen då Didriks pappa (som gick under det lugnande namnet Absint Dromedar), kraschade på en utav Sveriges största dragspelsstämmor och landade mitt på den nyss utsprungna streakerskan Gullan Batta, Dridriks mamma. Ja då bara small det till. När de tittade varandra i ögonen sittande där under fallskärmen var det som att koppla in elverkets all ström i deras hjärtan. Och ett år senare föddes Didrik och de flyttade till denna lilla byn vid namn Snavvelskoga.

Ja hur som helst. Nu var Didrik fyrtiofem år och pappan och mamman hade sedan länge tillbaka lämnat honom ensam i den anskrämliga byn. Didrik hade kommit hem en dag efter ett hårt pass i fälla trädens stentuffa värld och funnit en lapp på köksbordet i det totalt tysta lilla huset. Det stod följande: ”Didrik vår duktige son. Vi har tröttnat på att vara föräldrar och är ganska besvikna på att du blev skogshuggare. Vi förstår att du på detta viset aldrig kommer att göra oss rika och vi accepterar detta men vi flyttar nu till Aliaska. Där har vi hört att folk har börjat hitta guld igen i de svarta bergen som finns där. Vi lägger ned tjugo kronor, köp dig något fint för denna sedel och sköt om dig. Kram! Mamma, Pappa.”

Didrik vek ihop tjugosedeln, gick och tittade i kylskåpet. Tog ut en öl som han öppnade. Gick sedan ivrigt drickande så det rann bredvid munnen och fick halsen att inte bara vara blöt av skogssvett utan också öl, en underbar doftblandning vill jag lova.. Han stöp omkull i den gröna tyghörnsoffan och knäppte på den lilla tjock-tv:n. Inte en tanke gick till mamma eller pappa, jo en, vem fan bryr sig! Detta var lite vem Didrik var, en jäkla iskall hårding med andra ord, eller en skadad psykopat med andra ord också. Sedan somnade han till skränet av så ska det låta.

Det hade aldrig hänt att Didrik blivit väckt mitt i natten men nu hände det. När han låg där och drömde om elefanter som hoppade höjdhopp och älgar som halkade omkull när de försökte lära sig kung fu så var det någon som flippade honom på näsan så det gjorde skitont!

Didrik for upp och fann sig själv stå framför en märklig varelse. Ja för det var vad det var, definitivt inte en människa utan en varelse. Den var klädd i blåskimrande påsiga byxor och hade en rödskimrande tröja. Hängslena som höll uppe byxorna var i glänsande guld. På huvudet hade han en ljusblå mössa, ja, ta mig tusan, en tomtemössa! Inte nog med det, varelsen hade vitt skägg och vitt hår som stack ut i lurviga testat under tomtemössan.

Och inte var han stor heller, kanske en och tjugo, med andra ord en dvärg i människornas elaka ordval. Didrik som inte var den mest sociala människan och inte heller den mest vältalande sade, ”Jaha, vad vill du då?” Tomten tittade på honom och log ett snällt leende sedan sade han med en röst som lät som heliumdopad, ”Vi håller på att bygga vår väg här utanför ditt hus. Det är en tomteväg, osynlig för er människor men den kommer att orsaka en hel del problem för dig som har vatten, avlopp och elektricitet dragen till ditt hus.” Didrik stod med öppen mun och gnuggade sig nu i ögonen, hur många öl hade han druckit egentligen? Tomten hoppade upp och satte sig i den tomma bokhyllan som Didriks pappa köpt då han hade bestämt sig för att börja läsa böcker. Han började aldrig. ”Du ska få tre alternativ av mig.” Sade tomten. ”Alla tre är mycket generösa och bra, vi tomtar är sannerligen inga elaka tomtar.” Didrik stod tyst fortfarande och letade med handen efter en köksstol som borde stå bakom honom och när han kände stödet satte han sig ned men totalmissbedömde ändå stolens dyna och daskade sig i golvet så flisorna rök ur det ekimpregnerade golvet. Han spratt upp med en gång högröd i ansiktet av skam och satte sig på köksstolen direkt samtidigt som han sade, ”Dessa jävla halkiga stolar!” Tomten nickade leende och sade, ”Alternativ ett, vi ger dig en miljon kronor, och du flyttar härifrån, köp ett nytt hus eller vad du vill! Alternativ två, vi ger dig ett tomtepiller, och när du vaknar upp nästa dag är du en av oss, en tomte. Ett underbart liv med magi och ett mycket annorlunda jobb väntar dig. (Detta alternativ fick Didrik att rycka till och titta på tomten med en blick som sa skojar du eller?)” Tomten tog en andningspaus, tittade allvarligt rakt in i Didriks ögon som om han försökte läsa dem, och vem vet, kanske var det exakt det han gjorde tänkte Didrik och blev rädd direkt för han tänkte just då på nakna damer och en miljon kronor.. Tomten fortsatte, ”Alternativ tre, du får en önskan uppfylld, precis vad du vill, och en dags betänketid.” Didrik harklade sig och sade med tjock nyvaken röst, ”När vill du ha besked om vad jag väljer?” Tomten hoppade fram till Didrik och helt plötsligt lyste det inte bara vänlighet av den lilla varelsen, den sa,”Nu!”

Didrik reste sig från stolen och sade, ”Ok, alternativ två kan vi ju glömma, någon tomte kan jag aldrig bli, jag är alldeles för skogshuggaraktig. En miljon? Hur dum är du? Om jag tar alternativ tre kan jag ju önska mig tjugofem miljoner till exempel?” Tomten log utan att öppna munnen och svarade inte men fortsatte att le oberörd. En våg av lycka typ den som slår till den som vinner högsta vinsten på Lotto sköljde nu igenom Didriks inre och han började skratta och skrika,”Mamma och pappa, jag skulle aldrig bli rik va? Hoppas det går riktigt åt helvete för er i Aliaska, förbannade pantburkshjärnor!” Didrik satte sig på knä framför tomten och sade med sån överhettad röst så spotten for ur munnen likt en vattenspridare, ”Jag väljer alternativ tre!” Tomten gjorde en grimas, tog upp en rosa liten näsduk och torkade av sig Didriks spott sedan svarade han,”Okej dumma människa, jag kommer hit klockan tre imorgon natt, då måste du ha ett svar på EN önskan. Den blir då uppfylld direkt.” Didrik log och tomten knallade ut ur huset utan att ens vända sig om för att säga hejdå till Didrik.

Detta var nog den längsta dagen i Didriks liv. Och den mest konfliktfyllda när det gällde vilken önskan han skulle önska sig. Det vore ju enklast att önska sig en så stor bunt med pengar att han aldrig mera behövde göra annat än att ragga fruntimmer och njuta av livet. Det skulle inte ens spela någon roll att han såg ut som fan längre. Det var en annan önskan han hade för en kort sekund hade i sin hjärna men tog bort, göra sig vacker..

Det blev eftermiddag och Didrik satt på sin veranda och tittade ut över gräsmattan. Den var en ojämn skapelse i olika slags mossor och allt annat än gräs egentligen. Men Didrik tyckte om den för den växte ingenting nästan, gött. ”Didrik!” Han spratt upp från stolen. Någon hade viskat hans namn precis i örat på honom. Men nog fan var han själv där på verandan. Han sprang ut på gräsmattan och runt huset. Sedan in och direkt till kylskåpet och korkade upp en vodkaflaska. Slut på ölen, nu skulle firas med starkare drycker. ”Didrik!” Och nu tappade han vodkaflaskan rakt på sin fot för han skvatt utav bara den över att igen bli viskad sitt namn rakt i örat. ”Tack och lov, flaskan höll!” Tänkte han och tittade med en sur min på den skvätt vodka som hade gulpat ut på golvet. ”Vem fan är du som håller på och viskar mitt namn, vad vill du?” Inte för att han hade väntat sig något svar så när han fick svar skrek han rakt ut och sprang in i sängkammaren och kastade sig in under sängen. Han hade minsann sett hur dessa glidkastningar gick till i vissa filmer och tv-serier. Denna gången gick det väl inte så bra för en nedstickande fjäder från Didriks trasiga madrass rev upp byxrumpan och rispade själva rumpan med. Men han höll sig från att skrika eller ens andas. Rösten hade svarat, ”Jag är din husälva och om livet är dig kärt önskar du dig tomtarna ur ditt liv inatt, inget annat kommer att göra dig lycklig!” Herregud va? Inte nog med att hade börjat ränna tomtar hos honom på nätterna nu hade även röster i form av husälvor börjat leva luckan med hans redan obalanserade psyke.

”Vad löjlig du är Didrik, kom ihåg vad jag sade, gör så, önska dig alla tomtar bort ur ditt liv för alltid!” Didrik höll för öronen men hörde den viskande rösten ändå. Han låg nog kvar under sängen i mer än en timme innan han rullade ut på det sätt som Rambo skulle ha gjort i en liknande situation. Nu var det matherfackingkrig! Inga jävla röster eller tomtar skulle facka med hans hjärna, nej nu skulle de få se..

Klockan blev tre på natten och tomten kom inknallande till Didriks säng, flippade till honom och insåg med en gång att det där inte var Didrik. Ljuset i rummet tändes och Didrik smällde igen dörren som han hade stått bakom. I sin hand hade han sin extra vassa supertimmer motorsåg. Tomten såg riktigt förskräckt ut och tjöt,”Men Didrik, vad håller du på med? Önska dig nåt nu så blir det slut på dessa dumheter!” Didrik drog igång motorsågen och sprang rakt emot tomten som gallskrek och hoppade upp i taket och sprang upp och ned i taket på väg emot ytterdörren. Didrik tog en köksstol och kastade mot tomten, träffade honom och som i ett regn av stolsben och tomtar föll de till golvet. Didrik stängde av motorsågen och gick sakta fram till den flämtande tomten. ”Nå? Ska du säga sanningen nu då kanske? Husälvan var här förut och berättade hur det låg till ser du..” Didrik log överlägset och triumferande. Tomten å andra sidan himlade med sina ögon och svarade, ”Ja det var som jag misstänkte. Didrik, det finns inget som heter husälvor, men det finns elaka hustroll. Det du pratade med var precis ditt alldeles egna hustroll som jag råkar känna mycket väl, det heter Spicke Spackelnäsa.”

Didrik stod som förstenad. Vad i hela friden? Från att vara en normal skogshuggare till att bli en föräldralös sagoinvolverad tönt med en motorsåg och en tomte i sitt kök och inte nog med det, ett lurigt hustroll!! Nej nu jävlar! Tomten reste på sig och tittade argt på Didrik och sade, ”Jag är mycket besviken på dig och ditt val är förbrukat, men innan jag går, kan du klä av dig naken?” Didrik trodde inte han hörde rätt och skrek, ”VA?” Exakt då när han stod där med öppen mun skrikandes va! Kastade tomten in något rakt in i munnen som bara slank ned i magen med en väldans fart. ”Tack!” Sade tomten, och välkommen till gänget, vi har alltid användning för en dummerjöns till skogshuggare, vi syns till morgonen, jag tar med dina nya kläder, din nya storlek.” Sedan blinkade tomten i ena ögat och försvann ut genom dörren.

Didrik sprang rakt in till toaletten, stack fingrarna i halsen och spydde som en gam samtidigt som han sket på sig i sin totalt förvirrade värld och fick se en skugga röra sig på golvet bredvid honom. Han vred på sitt huvud och stirrade rakt på vad som skulle kunna beskrivas som ett klassiskt troll. Stor näsa, tovigt långt hår, ring i näsan, svarta stor utsående tänder, ganska stort, kanske runt två meter. Tjock och med kläder som verkade som någon slags medeltida riddarrustning. Med en tjock darrande röst sade trollet, ”Oj Didrik, du var mig en riktig idiot. Nerspydd och nerskiten bara på grund av att du nu håller på att bli en tomte, känns skönt va?” Didrik for upp och måttade ett slag emot trollet som bara försvann i tomma intet och Didrik slog sin hand med full kraft i väggen så knogarna sprack på tre ställen och i sin egen skit och spya föll Didrik ned i vad som kändes som en oändlig svart tunnel, han bara föll och föll.

”Didrik! Vakna nu din tok!” Ja givetvis var det tomtens röst. Didrik öppnade sina ögon och plirade emot tomten som log vänligt emot honom och frågade, ”Nå? Hur känns det, din första dag som tomte?” Didrik for upp. Kläderna låg i en hög på golvet och han var helt naken. De gamla kläderna var nog tio storlekar för stora. Det luktade fruktansvärt, skit och spya och tomten vinkade åt Didrik att de skulle gå därifrån. Han följde efter tomten och faktiskt kändes detta riktigt bra.

Två månader senare satt Didrik i tomtebyn och vässade in såg och sin yxa. De två senaste månaderna hade varit de mest fantastiska som hade hänt honom, att bli tomte var som att vakna, eller som att öppna ögonen efter att ha varit blind förut. Han glömde totalt bort sitt gamla liv och träffade till och med en underbart vacker liten tomtemor vid namn Nijntja som han trots sin stora blyghet ibland bjöd ut på den lokala tomtepizzerian, Tomte Hut.

Didriks hus brann ned och Didrik försvann. Ingenting hittades efter honom i brandresterna men det fastslogs ändå att hettan varit så hög att det var fullt möjligt att hela Didrik bränts upp totalt. Didriks föräldrar fick ett brev med meddelande om vad som hänt och öppnade det när de satt i en liten Cessna som skulle ta dem till deras nya inmutning som de köpt vid Svartbergets fot. De han bara läsa första raden, ”Vi beklagar sorgen, men er son Didrik Dromedar har avlidit.” Sedan kraschstörtade Cessnan och ingen överlevde.

 Slut

Det är lika mörkt ute som om att ha svart isoleringstejp framför ögonen, ändå hör jag barn leka utanför. Imponerande verkligen. Visserligen är det mest skrik och skratt, förståeligt, de springer väl omkring och krockar med allt och varandra vilket givetvis är skitroligt.

Jag sitter här i sängen, upp-pallad emot huvudstödet så det byter funktion till ryggstöd. Jag känner mig ledsen över vad som har hänt och vad jag har ställt till med. Men som tigern sade som stöp i ankdammen ”Men snälla nån va det var gott om ankor här då?!” Så känns det lite för mig mitt i ledsamheterna. Jag har ju trots all skit gjort en hel del bra och ovanliga saker för mig och människorna runt mig. Och just de vill jag aldrig göra besvikna, tyvärr gör jag nog detta alltför ofta. Men till alla er som vet att ni tillhör den gruppen och läser detta nu, kom ihåg en sak, jag skall tillbringa resten av mitt liv till att visa er att jag faktiskt var värd att satsa på..

Slut på grininga (värmländska för gråtande) nu, vad sägs om en liten saga?

Trodde väl det..

Gungan som vägrade gunga.

Det var en helt vanlig gungpark i en helt vanlig stad. Men med en stor skillnad. Normalt sett så är gungparker placerade i anslutningar till parker, ja till och med så kallade stadsparker. Men si det var inte denna gungpark. Nej den var byggd vid kajkanten nere i den nedlagda hamnen. Inte nedlagd på grund av att vattnet tog slut, nej snarare tvärtom, nedlagd för att den översvämmades för ofta och båttrafikanterna hade tröttnat på att hämta ned sina båtar på hustaken efter att översvämningen hade lagt sig.
Men? En gungpark nere i en nedlagd ganska skabbig hamn med belysning som såg ut som gamla gaslampor från 1800-talet. Hur populär var denna gungpark i barnens värld då? Jo den var helt enkelt svinpopulär!
Att dra ner till gungparken på världens ände (som barnen själva hade döpt den till) det var inte bara för de yngre barnen något stort utan också tonåringarna hävde sig dit men mest i andra ärenden än att bara sitta och gunga då förstås..
Kommunen å andra sidan som lyssnade mest på vad föräldrar hade att säga om saker och ting och inte så ofta vad barnen hade på sina hjärtan hade i åratal fått in klagomål på klagomål från än den ena föräldraföreningen till den andra. Till exempel så hade föräldraföreningen för rena barn skickat in ett klagomål där de hyste misstankar om att den hiskeliga gungparksskabbråttan skulle ha byggt bo där. En annan förening, Föräldrar för fred på jorden hade klargjort att hela området såg ut som en krigszon direkt hämtad från ett flämtande Mogadishu. Och en tredje förening, Föräldrar utan gränser, tyckte att kajkanten var ett hot emot vattnet. Ja och den listan var oändlig, klagomålen bara ökade och ökade. Tills då en vacker dag då kommunen bestämde sig. Nu lägger vi ned hamngungparken!  Vi skickar ner en bulldozer som jämnar allt med marken och skjuter ned hela rasket i sjön och vips så är inget kvar att gnälla över. (Nu visade det sig ju att Föräldraföreningen mot rengöring av akvarium protesterade vilt över polluteringen av vattnet).
Så, sagt och gjort åkte stadens stoltaste bulldozerförare Benny Grässkägg ned med en order att jämna gungparken med marken.
Normalt sett var gungparken full med barn en dag som denna, solen sken och fåglarna kvittrade och vinden smekte ansiktet på vem som helst som uppmärksammade det.
Benny stannade sin stora gröna bulldozer. Det kom en stor svart rökpuff ur det extraditsatta avgasröret som Benny hade klämt dit enbart för syns skull.
Benny gick fram till gungorna. Fyra stora bildäck och alla utom en rörde sig lockande i vinden. Han tittade på den som stod helt stilla. Mycket konstigt. I denna starka blåst och den rörde sig inte en millimeter? Benny skrattade och sparkade till gungan som inte rörde sig en millimeter och Benny bröt foten.
Den smärtan som for igen Bennys huvud i det ögonblicket var ingenting som han någonsin hade upplevt i hela sitt liv. Det skar djupt in i själen och hela hjärnan kokade samtidigt som han bet sig i tungan i ren frossa över smärtan så blodet sprutade ut i munnen. Avsvimmad över en bruten fot? Jodå, det kan allt hända, nu hände det stackars Benny, inte direkt Benny Guldfot?
Då kom dagens första barn och fick se den stora bulldozern stå bredvid gungparken och vid gungorna låg det en man och sov. Barnen, två pojkar, Sven och tage, båda åtta år gamla stannade vid den sovande mannen och tittade på honom allvarlig. ”Bergis en fyllegubbe som somnat här efter att ha trillat ur en gunga!” Sade den längre utav pojkarna vilket var Sven. Den kortare pojken, Tage, hade en längre jackan i grå militärstil och bara nickade. ”Ska vi ringa polisen?” Sade den Sven igen. Tage bara skakade på huvudet och sade. Vi lyfter upp honom i en gunga så ska du se att han vaknar. Sagt och gjort, de båda pojkarna tog i för kung och fosterland och fick till slut upp den stora mycket tunga mannen med röd mun i den gungan som inte gungade. Detta tänkte de inte mycket på, för om de hade gjort det så hade de ju kommit på att det var mycket konstigt att gungan stod still när de knuffade upp mannen i den. Hur som helst, nu stod de där och tittade på mannen med röd mun som satt och sov i gungan som inte gungade. Helt plötsligt drogs gungan bakåt högt upp i luftan och sedan med en kraft pojkarna aldrig sett förut framåt så mannen som hade suttit i gungan slungades iväg i en otroligt hög båge, över kajkanten, ut över vattnet och rakt ned i vattnet. Pojkarna stod och gapade. Och gungan stod blickstilla igen. Sedan sprang de skrikande och i vild panik därifrån.
Det var ingen som trodde på de båda pojkarnas berättelse. Men ingen trodde heller att pojkarna hade gjort något brottsligt emot Benny Grässkägg som aldrig återfanns men antogs ha fallit i vattnet på eget bevåg, onykter.
Gungparken levde vidare ett tag till för staden hade bara en bulldozerförare och som genom något konstigt sammanträffande så hade alla fyra larvfötterna på Benny Grässkäggs bulldozer smält utan någon som helst förklaring i kommunens garage dagen efter den tragiska olyckan.
Så jordens farligaste och kanske mest gotiska gungpark fortsätter att gunga vidare. Gungan som inte gungar då? Det ska ni ha klart för er, att den gungar som en raket, men bara med den som den själv vill gunga. Ganska många gråtande barn har sprungit till sina mammor eller pappor eller vem som nu var med dem och skrikit, ”Vilken skitgunga, den står ju bara stilla!!” Då brukar gungan le för sig själv, men det kunde ju ingen se så klart.

Slut.