AlltidThomas

Lördagens gråa mulenhet kastar sin skugga rakt igenom persiennerna. Det känns skönare att blunda. En smygande illamående känsla kryper in under täcket och tar sin plats i uppvakningsritualen. Kunde man väl ge sig fan på, inte bara att vakna och må gott här inte.

Sätter mig upp i äkta ”Undertaker”stil och ler åt just den aktionen. Illa som bara den när man måste roa sig själv med gymnastiska tricks så här på lördagsmorgnarna. Får väl kasta mig in i duschen och sedan till affären. Underbart! Jag önskar er alla som läser detta en magnifik helg och att sagan som kommer nu får er på gott humör.

 

 

Spiken som vägrade slås in.

 

 

Förr i tiden så gjordes spikar på ett hantverksmannamässigt sätt. Det tog lång tid att producera och var en dyr process. När dagens datoriserade produktionsapparater gjorde entré på spikmarknaden så påverkade det givetvis också spikens framtid. Nu spottades det ut spikar så det stod härliga till och ingen behövde ens oroa sig för priset, spik var billigt.

Men det fanns en spik som var annorlunda. Redan på produktionsbandet visade han på sin rebelliskhet genom att hoppa av bandet och landa på golvet. Där låg han sedan och bara väntade på att någon förtryckare skulle komma. Spiken hade nästan somnat där på golvet då en stor jätte dök upp. Kvickt som en spik hoppade spiken upp i luften och rakt ned i jättens fot. Jättedansen som utbröt då var en syn för gudar och oturligt nog för Magnus som jätten hette så gick övervakningskamerorna hela tiden och denna lilla film hamnade på YouTube snabbt som ögat. Spiken var jättenöjd, spikarnas revolution hade börjat!

 

Efter det lyckade överfallet beslöt sig rebellspiken för att ge sig på ett djärvt försök att prata med några spikar som satt fast i väggar, ditförpassade av elaka människor som bara ville pina spikarna så gott de bara kunde. I spikarnas värld så var detta jämförbart med vad vi människor kallar fängelse, att bli inspikad i väggen.

Dessa inspikade spikar var ofta mycket arga eller bara trötta och uppgivna. Så när den första spiken som rebellspiken pratade med bad honom dra åt spikvete då blev han inte alls förvånad. Den andra var mer talför. ”Jag har suttit inspikad här i tjugo år nu, jag vill ut!” Vår rebellspik log och svarade, ”Men du, dra ut dig själv från väggen, det kan du göra vet du? Men du behöver lite starthjälp bara.” Spiken i väggen fnissade och svarade, ”Nej, hur i hela fridens spikar kan man göra det?” Rebellspiken hoppade upp med sin vassa sida och petade under den inspikade spikens hatt. Sakta kom den loss och sedan var det enkelt. På ett vips var den inspikade spiken loss och sprang iväg som en rem efter golvet. Rebellspiken stod och ropade, ”Stanna! Fan, kom tillbaka!” I ren besvikelse  hoppade sedan han argt och högt. Detta var ju inte så som den blivande spikarmén skulle agera. Men ok, jag pratar med en spik till så får vi se, tänkte spiken och hoppade vidare.

Nästa spik som rebellspiken pratade med gjorde exakt som den förra och stack iväg som en rem efter marken, med den enda skillnaden att denna stack iväg ännu fortare. Nu fanns det inga gränser för hur arg rebellspiken blev. Arg och besviken. Illusionerna om en värld styrd av spikar började svalna i fantasins idémakeri. Solen gick ned och rebellspiken knallade in på en bar.

 

Inne i baren var det ingalunda mycket folk, snarare folktomt. Skönt, tänkte spiken och hoppade upp på bartenderdisken. ”En spikrak korkskruv tack!” Ropade spiken till bartendern som stod och gnuggade med en handduk på ett glas och tittade på en tv som var fäst i taket. Ingen reaktion alls. Spiken tittade med häpen mun framför sig och försökte igen, men nu med lite högre röst, ”Ursäkta bästa latsvadd till bartender, jag vill ha en spikrak korkskruv tack?” Bartendern vände sig nu emot spiken och tittade på honom. ”Va fan, en spik på disken, nej nu jävlar..” Sade bartendern, lyfte upp spiken, gick direkt till ytterdörren och sedan minns inte spiken någonting mera än att han vaknade upp liggandes på en gräsmatta och att det regnade. Rebellspiken raglade nedför den regnplaskiga trottoaren. Jättars ben vimlade runt honom och han ville bara hitta ett ställe att gömma sig på. Då blev allt så varmt och han flög upp i luften. Någonting höll fast honom och det alldeles för nära en stygg jättes hemska ansikte. Han hörde jätten säga något men förstod inte vad. Sedan bar det iväg, rena berg och dal banan.

Jätten som i själva verket hette Mikael var däremot jätteglad över att ha hitta en spik. Det var precis vad som fattades för Mikael, en spik! Han hade spenderat hela förra dagen med att spika upp en extra masonitvägg i sitt sovrum men en enda spik hade stoppat den annars utomordentligt fina framfarten. Nu hade försynen däremot lagt denna eminenta spik framför Mikaels fötter och vad annat kan man då göra än att ta upp den stackars spiken och finna den ett hem i sin ljuvliga nya masonitvägg.

Rebellspiken visste inte riktigt vad som hände eller hur han skulle hitta vägen ut därifrån. Så han bara hängde med och väntade på rätt ögonblick för att sticka iväg. Man får hoppa i skuggorna som alla möbler ger och rulla ut under någon dörr, tänkte spiken.

Mikael tog sin nya skinande silvergalvade hammare. Han hade köpt den på Clas Ohlsson och för tjugo kronor extra hade han fått en underbar inskription i handtaget, ”Mikaels Hammare”. Originellt, javisst, det visste Mikael om så han höll inne med skrytet, det är ju inte så lätt för människor som hela dagarna springer runt och jagar originalitet. Medan Mikael behövde bara sticka ut sitt huvud så blev han originell. Spiken som han hittat på trottoaren hade han hållit i sin hand hela tiden sedan han plockade upp den. Mikael som alltid var noggrann med noggrannheten i saker som han utförde höll upp spiken emot hörnet på masonitväggen och måttade in rätt ställe. Rebellspiken anade fara å färde och spratt till i Mikaels hand så att spiken for iväg i en perfekt båge bara för att landa i Mikaels akvarium. Nu kan ju rebellspikar inte drunkna men drunknad i sina försök att rymma mer på ett spikeologiskt plan var hur rebellspiken kände sig. Mikael tittade med förvåning på hur spiken helt plötsligt lämnade handen för att helt utan anledning landa i akvariumet. Nej nu fan, Mikael sprang fort som en raket till akvariumet och håvade upp spiken direkt. Kunde spikar spotta och fräsa så gjorde rebellspiken detta nu. Mikael granskade spiken med oroliga ögon. Sedan sade han, ”Är du en levande spik eller?” Rebellspiken spikskrek, ”Jaaaaaa!!” Men som alla vet så hörs inte spikarnas språk i människornas öron. Mikael skakade på sitt huvud och greppade hammaren.

På golvet under Mikaels fot rullade en spik in. Mikael skulle precis slå in rebellspiken i väggen, måttade, trampade ned båda fötterna hårt i golvet och vad i helvete? Smärtan som skar i Mikaels fot spred sig upp i hela benet. Han tappade hammaren och rebellspiken samtidigt som han hoppade iväg till soffan på ett ben, skrikande som en stor bäbis. Spiken som rullat in under Mikaels helt oanande fot var ingen annan än den första spiken som rebellspiken hade räddat ur en vägg. Denna spik hade förvisso stuckit iväg som en rem men utav en ren slump fick den se hur rebellspiken blev fångad av en stor jätte. Detta ställde till med ett dilemma i den räddade spikens huvud. Skulle han försöka hoppa efter och hjälpa rebellspiken så som den hade hjälpt honom. Med en säker föraning om att detta var helt fel så hoppade ändå den räddade spiken efter rebellspiken.

Rebellspiken föll mot golvet lycklig och förvånad. Alla spikar vet vad en hammare är och den där glimmande silverhammaren som blixtrat till precis innan jätten hade släppt greppet om honom fick verkligen spikhjärtat att stanna. Rebellspiken studsade iväg över golvet. Jätten satt på ett ställe längre bort. Spiken som räddade rebellspiken hoppade iväg över golvet i samma iver som rebellspiken att komma undan. Mikael lyfte sitt huvud, såg en spik studsa iväg över golvet. Han reste sig, haltade fram till spiken, lyfte upp den samtidigt som han tog silverhammaren i sin hand. Med två slag hamrade han in spiken i hörnet av masonitväggen i ren ilska. Sedan hoppade han iväg på en fot till köket för att se om sin fot.

Ute föll regnet fortfarande. Det hade börjat blåsa. En ensam spik satt med tom blick och stirrade nedför en gata av meningslöshet. Nu kunde han i alla fall fortsätta sitt kall. Det var tufft att vara en rebellspik.

Slut.