Det är ingen konst att ljuga, men det är en konst att göra det på rätt sätt. En bra verklighetsförvrängning är som svärdet som legat i en av helvetets allra glödigaste eldar bara för att tas fram när de blödande dagarna kommer. Då enbart för att bränna såren så blödandet slutar. Alltså tvärtemot det förväntade användningsområdet för ett vasst och grinigt svärd. Detta hårt ifrågasatta svärd har smidits med en genuin passform endast för de så kallade lögnarna.
Ett samlingsnamn som tyvärr även namnger de som använder sin förmåga att måla världen med ord i tal eller skrift för att de råkar fascineras och älska människor så djävla mycket.
Allt för att skydda dessa människor emot sånt som definitivt skulle skada dem i deras verklighet som aldrig borde varit deras.
Men då kan man ju aldrig riktigt veta om dessa människor säger sanningen? Nej det kan man inte, man kan däremot lita på sig själv och vetskapen om vem verklighetsförvrängaren är och dennes syfte.
Hon som till stor del inspirerat och lärt mig denna ifrågasatta konst satt så ofta vid sitt gamla köksbord och berättade hemligheter som hon fått lärt sig av sin läromästare. Jag kommer ihåg att jag då ofta betraktade en hel del av hennes berättelser som vackra och spännande sagor. Men de var sanna allihop, vilket gav mig en mycket stor förståelse över hur sådana som oss lätt kan bli sedda. "Sagan om vargen och fåraherden"syndromet regerar på samma sätt som Murphys lag.
Tänk vad komplicerat det blev att försöka förklara hur vi historieberättare fungerar.
Men måste man verkligen veta hur en bussmotor är byggd innan man vågar åka buss?
