AlltidThomas

Med samma intensitet som skuggorna bakom de fördragna gardinerna rör sig mina tankar inom områden så skumma, men så otroligt givande. Det känns som om man på något sätt förstår något nytt varje gång man tänker sig iväg till dessa för oss människor oftast oönskade områden. Och vad är det jag sitter här och är stollkryptisk om då? Många saker men till exempel, svarta hål :) En matematisk och fullt logisk ologiskhet som alla är överens om existerar där ute i varje galax och i varje universum. Sen att ingen någonsin har sett ett svart hål spelar ju mindre roll, de finns nog där, kanske, eller också är det något helt annat. Det förvånar mig ibland att dessa mästarhjärnor inte förstår att allt verkligen inte kan lösas med vår matematik. Och det bevisar de oftast själva men då blir de stående som slocknande ljus i ett reningsverk. De räknar idag till exempel ut att universum är oändligt och att det är omgivet av ett oändligt antal universum. Låter hemskt mysigt väl? I allt detta finner man att vår matematik inte räcker till när vi kommer fram till de områden våra hjärnor aldrig fått tillstånd att åka in i. Formeln som bevisar oändligheten visar nämligen också att det finns en oändlighet av oändligheter. Men tillbaka till de äckligt intressanta svarta hålen. De finns uppenbarligen överallt och är så enormt gigantiska att det inte ens är någon ide att försöka sig på att skapa sig en bild över deras mått. Alla galaxer ser ut att ha ett supermassivt svart hål. Det i vår galax är cirka 8 miljoner gånger större än vår sol... Vad var det jag sa? Tänk er de måtten ni om ni vill men skyll er själva :) Teorierna, eller kalla det fantasierna om ni vill, är tydligen också oändliga när det gäller dessa hål som aldrig setts. Min favorit är nog den som går ut på att det i andra änden på det svarta hålet finns ett vitt hål ur vilket det föds nya universum och galaxer. Vilket känns superskumt då man till att börja med måste fråga sig vart i hela rymden som det svarta hålet mynnar ut? Det kanske skapar en ny rymd? Det är ju ändå oändligt jämt precis överallt nuförtiden så varför inte. Än mer skrämmande är att de svarta hålen konstant växer och äter upp sin egen galax. Men stopp!! Hur går det ihop? Vad kommer då efter att det växt sig igenom sin galax? Börjar den äta upp sin granngalax då? Men där finns ju även ett supermassivt hål som troligtvis också vill äta lite. Bäst att sluta här, jag ville bara påvisa för de som orkat läsa ända hit att teorierna om svarta hål inte ens skulle hålla i en dålig version av en science fiction novell skriven på sextiotalet. Det är så mycket som inte stämmer att det till slut får en att tänka sig en helt annan mer logisk variant. Det kanske inte finns svarta hål som de tror. Det kanske är en produkt av vad vår mänskliga hjärnas yttersta kapacitet kan komma fram till i en situation där varje dörr verkar vara utan handtag och vid närmare granskning inte alls vara någon dörr överhuvudtaget. En rolig dialog från idag visar faktiskt upp vårt interdimensionella medfödda tankesätt. Jag förklarade för en man varför vi jobbade idag. (Jag) - XXXXX har tappat några maskiner denna vecka så vi jobbar lördag för att ta tillbaka dem. (Mannen) - Ramlade de av en lastbil då eller? Det finns nog inget mer roande och underbart än oss människor. Att få en sådan här kommentar, utan menat som ett skämt. Det är detsamma som att ge mig energier att orka fortsätta och fundera ännu djupare in i det som bara blir mer och mer häftigt.

Reflektionerna av de stulna soltrålarna kastades runt på väggen, förvirrade över persiennernas plötsliga uppsving. Jag stod och stirrade ut på skogsfronten och dess nyanskaffade ansiktslyftning i form av en illa gjord grusväg. Mattställning lutade som vanligt åt alla håll och lukten av humlesurr och getingsting fräste fram då jag frestade ödet genom att öppna rutan på glänt. En klarblå himmel for och smög bakom de högdragna tallarna utan att ge sken avödmjukhet för nån sol. En pundig ekorre med hår på halva sin lilla kropp tvärnitade framför en alldeles för stor slemsvart snigel som uppenbarligen missförstått detta med morgonpromenader. De stirrade varandra i ögonen och för ett ögonblick stod tiden stilla. Men bara för ett ögonblick, sedan förstod de som i en mental örfil att det aldrig skulle dra igång några romantiska änglakörer för dem så de gick skilda vägar utan att se sig om. Armen vill börja värka och tankarna vill börja tänka men jag vill bara sätta mig framför laptopen och beskriva det som är så svårt att se. En värld fylld av rostiga däck på nya blanka bilar och fyllesjuka skabbrävar i diken där vattnet aldrig runnit. Allt i en stad som aldrig förstått att den inte kan bli nåt annat än en liten småstad.

Skuggorna i taket river upp sår i de för länge sedan glömda drömmarna. Blekblå strimmor av missanpassade ljusslingor ligger och myser i hörnet på mitt altare. Får en konstig känsla av lycka infiltrerad i mina mörka tankar. Ler i det falska mörkret och det kan bara en åstadkomma. Blundar men tänker inte sova, tänker inte tänka eller ens andas. Men det där leendet förstör allt :) Djupet i allting försvinner och jag sätter mig upp, fortfarande leende :)
Får kolla på hockeyn lite ändå, det går ju bra nu :) För att förlora är ok så länge man ler :)
Tätt DU är då :)

Det är ingen konst att ljuga, men det är en konst att göra det på rätt sätt. En bra verklighetsförvrängning är som svärdet som legat i en av helvetets allra glödigaste eldar bara för att tas fram när de blödande dagarna kommer. Då enbart för att bränna såren så blödandet slutar. Alltså tvärtemot det förväntade användningsområdet för ett vasst och grinigt svärd. Detta hårt ifrågasatta svärd har smidits med en genuin passform endast för de så kallade lögnarna.
Ett samlingsnamn som tyvärr även namnger de som använder sin förmåga att måla världen med ord i tal eller skrift för att de råkar fascineras och älska människor så djävla mycket.
Allt för att skydda dessa människor emot sånt som definitivt skulle skada dem i deras verklighet som aldrig borde varit deras.

Men då kan man ju aldrig riktigt veta om dessa människor säger sanningen? Nej det kan man inte, man kan däremot lita på sig själv och vetskapen om vem verklighetsförvrängaren är och dennes syfte.
Hon som till stor del inspirerat och lärt mig denna ifrågasatta konst satt så ofta vid sitt gamla köksbord och berättade hemligheter som hon fått lärt sig av sin läromästare. Jag kommer ihåg att jag då ofta betraktade en hel del av hennes berättelser som vackra och spännande sagor. Men de var sanna allihop, vilket gav mig en mycket stor förståelse över hur sådana som oss lätt kan bli sedda. "Sagan om vargen och fåraherden"syndromet regerar på samma sätt som Murphys lag.

Tänk vad komplicerat det blev att försöka förklara hur vi historieberättare fungerar.
Men måste man verkligen veta hur en bussmotor är byggd innan man vågar åka buss?

Tänk att det finns en del ögonblick i livet som är som direktlänkar till det förflutna och dess mörka händelser.  

Riskakorna med den där bedrägliga pizzasmaken står och hänger bredvid min skrivmaskin. Det har blivit midnatt och en inspiration utav enorm kaliber sköljer in över mitt oroliga sinne. Äntligen sitter jag där jag skall sitta för att skriva det jag skall skriva. Min skog, mitt vattentorn och mina höghus. Min metkrok och mina mörka källare med tveksamma lukter från kemikalier som sällan gjort någon lycklig. Allt är rätt. Dags att låta min hjältinna ge sig ut på äventyr i den vansinnigaste skog du någonsin skådat :) Sätter på musik utan ord, Hans Zimmer får äran att inleda, blundar och ler inombords :) Dags att försöka skapa ren magi då. :)

Förr i tiden, ja inte alls för så länge sedan fanns inga konstgjorda granar att köpa. Jo, det fanns ett litet utbud men de såg inte ut som granar, mer som gröna brakskitar. Jag satt dagen före julafton och spelade 500 med en av mina skapare här i livet, min kära farmor Ellen. Som vanligt gav hon mig en riktig fight, skulle inte falla henne in att låta mig vinna för att jag var ett barn. Nej tvärtom, jag fick en hårdare behandling vid kortbordet än om hon skulle spelat emot en vuxen. Jag kan ju också villigt erkänna att jag vid det tillfället inte alls förstod varför hon var så grym. Men jag kände en äkta glädje då jag nåt år in på upplärningen började bemästra kortens ädla konst och betraktarens hemligheter som länkades till detta spel. Och då jäklar fick hon stryk, till hennes stora glädje blandat med stolthet tror jag. Hursomhelst, dagen innan julafton var det och så mycket snö att man fick skotta fram rutorna på husen och det var mer vanligt att folk åkte på ändan nedför Hultabacken än att de lyckades stå på benen hela den djävulska vägen ned. Det var till och med upp till diskussion på brandstationen om de inte skulle låta en ambulans stå stationerad i änden av denna monstruösa backe så att de kunde åka och lämpa av de skadade vid akuten lite snabbare än vid en normal utryckning. Ellen suckade och tittade ut genom de frostiga rutorna, ”När tror du far din kommer då? Vi har ju ingen julgran och det skulle han ordna.” Jag svarade inte utan tittade ut genom rutorna som om det skulle hjälpa min vilde och excentriske far att dyka upp fortare. Lika ologiskt som livet ofta är var ju också det att den fulaste Volvo Duetten i hela staden just precis i det ögonblicket halkade in på den illa skottade gården, omgiven av ett mycket dramatiskt sotsvart avgasrökmoln. Den bilen mådde verkligen inte bra, men som min pappa alltid sade, ”Bilar är bilar Thomas, döda ting, vem fan bryr sig så länge de rör sig åt det hållet man är på väg?” Det var kommentarer som denna som ibland fick mig att betrakta min pappa som något extraordinärt, men bara ibland och det med all rätt. ”Äntligen!” Viskade min farmor och reste sig från den bruna, vingliga och färgflådda köksstolen. Hon gick bort till spisen och tände en cigarett. Stående vid det lilla ventilationsspjället, som om det skulle hjälpa att trolla bort röken. Hon var ingen dum kvinna och visste givetvis att så inte var fallet men hon var också en spelare i livets dumma roller, och detta var en av dem. Så stod han där i dörren, pappan med sin gula och blåa Ingemar Stenmark mössa. Sina gröna, fula gummistövlar. Sina snedslitna jeans modell för stora och en jacka som fick en att tänka på sådana där bäverjägare i Kanada. Avklippta handskar och ett stort leende, alltid glad min käre far. ”Julgran! På med kläderna Thomas så sticker vi och köper en…” Så blinkade han i ögat vänt ifrån min farmor. Hon himlade med ögonen som om hon spelade med i ett drama utan att någon annan än henne själv förstod att det bara var ett drama, ingen jävla ärlighetskonstitution. ”Nåt mer jag skall köpa? Ett vattentorn? Ett parkeringshus? ” Pappas humor, ett släktdrag.. Ellen bara log och tittade på mig och svarade, ”Ja, men köp med en fiskebåt istället tack!” Hon hade ju samma humor, vilket tillsammans gjorde dem helt vansinnigt roliga, men i många andras ögon totalt bindgalna såklart. Så då satt man i den kanske anskrämligaste bilen i hela staden, pappas styggelse till Volvo Duett. Rollad i en sprakande lila färg som gav dig en försmak av ett åttiotal som inte kommit än. Motorn gick illa, det rök som en skorsten ur ett halvtrasigt avgasrör men pappa verkade bara road och vinkade åt alla som tittade förskräckt på oss med ett stort leende. Sen vände han sig mot mig och sa, ”Vinka och le alltid åt idioter som tror de ser något de egentligen inte förstår, vi ser mer, kom ihåg det.” Som sagt, alltid dessa visdomsord, komiska och sagda med humor som i vanlig ordning fick mig att spela med och nicka leende men med allvarliga ögon. Det bar iväg rakt ut i skogen på en väg plogad för att möta noll bilar. Duetten uppförde sig som en orm instängd i en vallgrav, det var ju så massivt med snö att man knappt såg skogen för plogkanten. Helt plötsligt tvärnitade den gamla bilen och ställde sig på tvären över den uppskrämda lilla skogsvägen. Pappa tog handen under sitt säte, drog fram en yxa, log emot mig och sa, ”Dags att köpa en gran…” Sedan öppnade han dörren som om han deltog i en utrymningsövning, hävde sig genom snövallen och hoppade ut i snön som låg inbjudande framför skogsranden. Han föll, yxan flög, stenmarkmössan flög och jeansen åkte ned till en position som skulle varit modern i dag. Jag log och skakade på huvudet, ja herregud, detta var ju en typisk Engström-manöver vilka alltid bjöd på en show ur det som inte var möjligt att showas med. ”Gick det bra?” Frågade jag samtidigt som jag fnissade åt pappas återhämtningsförsök där ute i snön. Han var nu helt täckt i snö då han med sin dåliga balans fallit otaliga bonusgånger i sina försök att återställa sin utrustning. Men nu var stenmarkmössan på plats, yxan i handen och han stod leende framför den fulaste granen man möjligtvis kunde hitta. Han pekade på den med yxan och nickade frågande emot mig och jag skakade nekande i huvudet. Då började han hugga i det stackars trädet så barr flög åt alla håll. En halvtimme senare gjorde vi entré hos min farmor och jag visste att hon skulle slå sig för pannan och fråga, ”Men, vart är granen?” då min pappa stolt visade upp den vanväxta växten. Exakt så hände och min pappa skrattade, ”Granen, den finaste i hela Värmland? Här, fram med foten och ljusen för nu jädrar skall en prydnad som aldrig satt sin fot i denna lägenhet sätta sin fot här, en gran, en jävla raketunderbar gran!” Min pappa var aldrig ironisk… Senare på kvällen när den korttidsbesökande solen försvunnit bakom horisonten som bara var en illusion satt jag på golvet framför granen. Det luktade helt underbart och ljusen var av den där gamla klassiska stora stilen och lyste på ett behagligt sätt upp rummet. Jag tog fram mina soldater och började leka krig i granen. För detta var nog det mest magiska med hela julen för min del. Mina små andra världskrigssoldater färdades genom tid och rum bara för att hamna i en dimension där allt var i storlek jättestort. Och när de klättrade upp i det skrämmande men imponerande upplysta trädet för att undersöka de konstiga ljusen, stötte de på mutanttomtar och diverse andra konstigheter som såg ut att bara hänga där men som vid närkontakt blev helt jävla livsfarliga. Farmor kom smygande med lite julmust och log emot mig där jag satt och lekte i min egen värld. Den blicken som hon alltid gav mig vid sådana här tillfällen fick mig att förstå att det aldrig skulle spela någon roll om livet var skit så länge som någon verkligen brydde sig om en, älskade en på riktigt.