AlltidThomas

”När döden står dig nära eller katastrofen andas dig i nacken, då ter sig verkligheten viktigare än någonsin annars. Det du gjort, känt och varit med om passerar som en knastrig super 8 film på hjärnans fläckiga filmduk. I de här fallen finns det två sorters människor. De som sätter sig ned och tittar på filmen och inväntar slutet, och så finns det de som börjar riva ned filmduken och gör allt för att komma därifrån.”

Detta sade den lilla råttan som stod på skogens rundaste och största sten, i alla fall mätt med råttans mått. Djuren som hade samlats för att lyssna på råttans dagliga predikan var som vanligt fulla av beundran och ett sus gick igenom djuren när råttan tackade för sig och hoppade ned bakom stenen och försvann. Det var det sista de någonsin såg av råttan. För precis när han hade gjort sitt sista framträdande hoppade han rakt in i munnen på Bikje Räv som glatt år upp råttan samtidigt som han tänkte på om råttan såg på filmen nu eller rev ned biografen? Sedan rapade han, lade av en rejäl råttosande prutt och smög därifrån med ett leende som endast rävar kan slå på.

Det gick två veckor efter råttans försvinnande innan djuren slutade att samlas vid stenen för att lyssna på den roliga och smarta råttan. De flesta trodde att råttan helt enkelt tröttnat och stuckit till storstaden och nu stod och höll sina roliga tal inför vildkatter och seriehundar. Men riktigt säkra på sin sak det blev djuren i skogen aldrig.

Räven då? Jo, samma dag som han ätit upp råttan sprang han glatt över en äng på väg till sin rävfru och sina små rävungar. Den sköna mättnaden efter dagens skrovmål kanske gjorde honom lite oförsiktig för han sprang rakt in i skördetröskan som kom i sakta mak över ängen. Man kan säga att det blev räv och råtta lite överallt. Skördetröskeföraren trodde han hade kört på en sten och lade aldrig ens märke till allt hår och slafs som flög omkring, det gick så fort över.

När det gällde rävens fru så blev hon inte ens ledsen över att maken inte kom hem. Hon tyckte ändå att han var en jävla skitstövel och innan nästa dag var över hade hon gift om sig och rävbarnen var lika glada för det. Jo, så går det till i rävcirklarna!

Mannen i skördetröskan slog igen maskinen utanför sin stora ladugård. Han öppnade en flaska öl och klunkade i sig inte för att han var törstig utan för att han behövde alkoholen. Det sipprade rännilar med dregelöl nedför den orakade hakan och snart var den första ölflaskan slut. Mannen öppnade dörren, hoppade ut från hytten. Ett ganska högt hopp och vrickade foten så brutalt när han landade att smärtan gjorde att han svimmade av, en total mes med andra ord! Att det tidigare under dagen hade passerat ett cirkus-följe genom den lilla byn och ett utav cirkusens lejon då passade på att rymma, maskerad till zebra, det var något som den uppvaknande mannen som stukade foten bittert fick erfara. För precis det sista han såg var ett gigantiskt lejon gap och det sista han tänkte var, ”Va fan?” Ingen filmduk där faktiskt.

Det spred sig snabbt att ett lejon hade rymt från cirkusen som hade det roliga namnet Cirkus Nolla, och strax var ett stort uppbåd arga lejonjägare i farten. Att den snälle pingstförsamlingsmedlemmen Gustav (Mannen i skördetröskan) hade blivit totalt uppäten på sin egen gård det blev droppen som plaskade igång hela jägartsunamin. Och då kan ni tänka er hur det kändes för lejonet? Född och uppväxt i en jäkla bur? Och nu sprang han som satan runt i någon konstig skog med bara träd höga och utan normala grenar. Det luktade skit också. Inte ens hungrig var han. Så när lejonet sprang ut framför tre jägare som direkt började fumla desperat med sina vapen då brydde han sig inte om att stanna utan fortsatte i full fart mot de tre männen varav en kastade sin bössa och sprang, en annan fick faktiskt iväg ett skott som passerade minst en meter ovanför lejonets stolta man och just den mannen hoppade lejonet upp i ansiktet på och avslutade dennes karriär som jägare på ett kanske inte så fint sätt som jägaren själv hade hoppats på. Den andre jägaren som stod bredvid lade pipan till huvudet på lejonet som sneglade lite åt sidan innan skotten brann av och lejonets hela liv passerade revy, som att sitta och titta på någon jädra dålig film som utspelade sig på en äckligt lortig filmduk. Lejonet satte sig ned och tittade. Och när filmen var slut öppnades dörren till biografen och lejonet gick ut. Undrar hur det kommer sig att det helt plötsligt hade blivit så otroligt ljust tänkte lejonet.
Mannen som i princip kallt hade avlivat lejonet kastade sig framåt för att försöka rädda livet på sin svårt bitne kamrat. Men gav upp direkt, hela huvudet var ju borta..
Jägaren som hade kastat sin bössa och sprungit? Ja enligt vad någon sade så springer han än, senast sedd i Calcutta.

 Slut.

Ångesten VS Ångern.

Århundradets fight var på gång. I flera veckor, ja månader hade det pratats om detta möte mellan de två titanerna som ärrar både hjärta och själ.
Men vad var det som fick dessa två känslokungar att vilja göra upp om vem var den riktige Kungen? Enkelt som en blåbärspaj utanför en korvkiosk mitt framför näbben på en skabbig fiskmås, för Ångesten hade vräkt ur sig, ”Det finns ingen riktig ånger utan ångest!”
Detta var som att ta en död panka och klappa till ångern i ansiktet. Som givetvis reagerade med en endaste gång och svarade, ” I Den Döda Skogen, klockan tre på söndagen den 15:e, eftermiddag, då ska jag göra slut på all jävla ångest i denna värld..”Ångesten såg rädd ut, sedan brast han ut i ett gapskratt för att riktigt visa att rädslan bara var spelad. Ångern spottade framför Ångestens fötter som hoppade undan med en komisk rörelse ungefär som om Ångern hade spottat ut en handgranat.
Så var det sagt och så skulle det bli. Tiden fram dit blev en makalöst konstig tid för människorna på denna jord. Jag menar? Snart skulle all Ångest eller all Ånger vara ett minne blott, wow, vilket som, så skulle det skapa lyckligare människor, trodde i alla fall de som i vanlig ordning representerade den stora mängden människor men som i sin tur inte hade mycket till övers för att förstå hur den komplicerade multistruktur som en människa är.
Söndagen den 15:e kom. Ångesten hade laddat upp på morgonen med en pizza grandiosa, med vitlök och extra äcklig salami på. Skit samma, en bismak var bara bra att ha i munnen nu när fighten var nära.
Ångern hade laddat upp på ett helt annat sätt. Han satt och spelade X-Box 360 och höll nästan på att glömma fighten. Detta kunde ses som ett arrogant sätt av Ångern, endera som om han var fruktansvärt segerviss eller som att han helt enkelt inte brydde sig om utgången av fighten. Men det gjorde han. Enligt Ångerns beräkningar så skulle ett människosläkte utan ånger gå under snabbt. Men ett människosläkte utan ångest skulle snarare i de mesta fall bara må bättre. Och visst hade Ångern en plan. Det skall ni också veta, en sådan här fight är inte en knytnävs, spark eller på något sätt fysiskt fight. Denna kamp går ut på att förgöra den andres hjärna med sin egen hjärna. En ofantlig urladdning som faktiskt bara hade hänt en gång tidigare i jordens historia. Det var fighten mellan två olika versioner av Kärleken. Den ena var den som vi idag kallar Amor, som vann såklart, ni vet? Skjuta pil i härtat = Kär!! Förloraren som inte en enda själ i hela världen vet om, som nu NI som läser detta blir de första att veta om, var Tomatpungen. En röd liten tomatpung som kastade tomater på folk som i sin tur blev kära.. Ja jag vet, helt och hållet urtöntigt men det tog ändå Amor tre dagar att besegra Tomatpungen och under den tiden dukade i princip alla dinosaurier under också. Så glöm meteoriter, ok?
Så var det dags.Tre tusen tv-kameror och mer än tvåhundrafemtio tv-kommentatorer var på plats. Det hade sålts liveplatser till internetpubliken för den helt otroliga summan av 200 triljarder dollar.
Ångesten var den som äntrade Den Döda Skogen först. Iklädd svarta kläder och målad i sitt ansikte som om han var en demon. Ångern satt uppe i ett träd och överraskade alla när han helt sonika hoppade ned framför Ångesten som skvatt så han spottade ut sitt tuggummi av rent tvång.
Ångern sade, ”Hej på dig din fuling, får jag börja?” Ångesten skrattade och sade segervisst med ett skratt bubblande i bakgrunden av sitt prat, ”Javisst, skjut ditt bästa skott din gamla ångerfulla Ånger..”
Tankekraft, lite komplicerat att förklara enkelt för er, men det som händer i en sådan här fight är att den ene sänder bilder från sin hjärna så påfrestande att den andres hjärna lägger ihop totalt och i och med detta slutar denne att vara en konung av sitt gebit och blir en helt vanlig människa. Så ingen dör eller nåt, bra vällll?(Jag veet, det ska vara många LLL för att poängtera hur det skall uttalas.)
Men ingalunda ses detta som en fredlig uppgörelse i känslornas och sinnenas kungavärld.
Ångern koncentrerade sig och tittade Ångesten rakt i ögonen som log tillbaka och visade sina svarta tänder. Ångern skickade iväg sin attack. Ångesten skrattade först men sedan stelnade skrattet som i en gråtfärdig min av, ja? Ångest! Ångesten tog sina händer för sina öron och gallskrek, ”Neeeeej, Detta är ju för faaan inte möjligt??” Sedan föll han ihop på marken till synes avsvimmad och Ångern tog upp en kollekott och kastade den på honom. Ingen reaktion, ok, game over. Tittarna över hela världen hade häpnat. Och nu kände de sig riktigt lurade och kände direkt ångern över varför de hade köpt denna tv-sändningen. Men ingen fick Ångest..Konstigt va?
Jag vet, ni vill veta vad Ångern skickade till Ångesten. Jo, helt enkelt en livekonsert med Lasse Stefanz. Glada dansande människor där ingen ångest göre sig ens en minimal chans att komma in. Och inte nog med det, Musiken var avskyvärd, vilket i sin tur bidrog till att knäcka Ångesten totalt. Så denna gång överlevde dinosaurierna, det skulle vara vi det då med andra ord. Ångern smartade bort Ångesten och mig veterligen kommer ingen någonsin mer att känna ångest på denna jord, gött väl?

Slut

Stilla sitter jag i sängen med kuddarna uppbackade bakom mig som ryggstöd. Luften har gått ur allting. Den lilla luften som fanns kvar försvann i och med ingenting. För så var ju fallet från början till slut. Över ingenting skapades någonting monstruöst, komplicerat och meningslöst. För visst kan det i slutändan kännas så, meningslöst!
Jag sitter och ler nu. Det är viktigt att påpeka detta för i en del av de ord jag skriver så laddas en så negativ energi upp, men tro mig, den dras jag inte in i. Nej, den kastar jag fan med så långt ut på livets soptipp så alla tippråttor kan bli som Duracellkaniner för en kort sekund.
Och jag? Jag tror jag får börja om. Man blir ju inte yngre så nu blir det tungt. Men vem vet? Kanske får man hjälp på vägen.. Nej vad tror ni om att läsa lite om min filosofi om årstidernas betydelse?

Vem stjäl solen ?

Ibland undrar jag vart solen tar vägen. Efter att dag efter dag ha skinit mig i ansiktet är den helt plötsligt inte där längre. Nu kan det ju ha helt vetenskapliga förklaringar, men si det tror jag inte på alls. Jag är ganska säker på att solen kidnappas en gång om året och att jordens alla fredsstyrkor sedan kämpar i några månader för att få den tillbaka. Kidnapparna av solen sprider också vackra men ack så falska ersättningshöjdpunkter till oss. Såsom de granna skrudar som lövträden ikläder sig. En färgprakt utan dess like. Men löven faller av? Sedan blir de bruna och geggiga? Tack så mycket för den ersättningen för våran underbara sol. Luften också, ett försök att muntra upp oss och leda oss in i villfarelse och glömma bort att solen är borta? För luften blir liksom lättare att andas, friskare och mer kylig. Sedan dröjer det inte länge förrän det är helt mörkt. Moln som en gång var vita med blå bakgrund förbyts till stengråblåa skapelser med stålgrå bakgrund.
Träden blir till skelett, ett blott elände till sin forna prakt. Människor blir till sorgliga skapelser som irrar omkring ständigt sökande efter ljus. Och jag sitter här, helt ensam om att fråga mig, vem stjäl solen?

Insnöad

Det snöar. En rejäl underdrift. Inte är det bara snöfall inte, det riktigt raketvräker ned snö. Att bara etikettera det som snöfall vore skymf emot alla vädergudar som någonsin funnits. Snöflingorna kastar sig oförskräckt ut över våran jord med ett elakt krasande och frasande. Tystnaden blir vit och tillintetgjord. Billyktor pendlar som desperata solturister endast utrustade med ficklampor intvingade på Playa Del Snö. Vinden vill vina men klarar bara av att sucka uppgivet emellan virvlarna av det frostiga inferno som inramar dess planerade konsert för pinade själar. I detta kaos är det molligare än vid klart väder och solsken, ungefär som om snön suger åt sig allt ljud för att kunna skrämmas bara ännu mera med sitt frasande och krasande. En gestalt i helvit skrud står stenstilla och skakar vid en busshållplats. Skylten som markerar dess närvaro har försvunnit och den lilla väntkuren är numera en kulle i ett avlångt rundat format. Endast människans minne av en plats som en gång var en hållplats markerar dess närvaro. En trädgren vill brista men misslyckas trots snöns vildsinta försök att hjälpa till, hela trädet vajar. Varför knäcka en enda gren när man kan fälla ett helt träd? Det är nog så snögeneralerna resonerar. Det kommer ett rosa-aktigt skimmer över den grådaskiga himmelen. Kanske är det solen som gör ett tappert försök att spränga snöns barriärer, eller också är det gatlyktor som sugits upp i de enorma snövirvlarna för att lysa upp den dystra högre tillvaron i snöns kungadöme.
Den hypnotiska evigheten som ovädret tillhandahåller får envar att fastna i stirr. Dansande skuggor i vita slöjor inbjuder dig till en sanslös vals in i oändligheten. Ett verklighetens kaleidoskåp. Men utan dess färgprakt förstås. Vit, vitare vitast.
Så faller den sista flingan. Den sista sucken av kung bores andetag. Sakta singlar den ned, som i en triumfens spiral närmar den sig den förhöjda marken och landar med ett endast för hunden hörbart  ljud. Total tystnad råder. Himmelen är mörkgrå igen. Vinden har dragit åt fanders och få är de som vågar sig ut. Allt är som gjort för att få den insnöade att le sitt bistra leende.

Omkretsen av ett år

Ljusets intåg i mörkrets kalla fästning kommer alltid på samma tidpunkt. Fascineras man av hur relationen växtlighet gentemot ljus är konstruerat, så har tiden kommit nu. Det snöiga landskapet tvingas ut i haven och grönskans vilda energi släpps lös. Det finns de som säger att man kan höra hur det växer, då när ljuset kommer tillbaka, trams såklart. Det dom hör är nog porlandet av vattnet och kvittrandet av fåglar som återkommit efter att ha varit på semester söderut. Det är symfoniskt ett mirakel, fåglarnas lovsång till oss alla. Det är nu man ska lyssna, för nu hör man. Det är nu man ska titta alldeles extra noga, för nu ser man.
Varm luft sprids likt jättelika mattor över oss alla och en klarblå himmel uppenbarar sig och visar stolt upp sina slagskepp, de mästerligt utformade molnen. En förtrupp till solens övertagande av jorden. Nu finns säkert de som räds denna tid. De som hellre än helst sitter i sina mörka tunnlar av seende och bara använder en bråkdel av sitt förnuft till att ta det till fånga. Men de kan skriva sin egen berättelse, detta är ljusets tid, dagarna då året gått runt, och man frågar sig, hur stor är omkretsen

Solen skiner

Någonting värmer mina slutna ögon. I vakenhetens tillstånd vandrar jag runt med ögonlocken som det enda skydd emot det ljusaste av ljusa ting, solen. Persiennerna har nog varit nere hela dagen men det bryr jag mig inte om. Allt badar i solskenet och jag ryser. Ryser vid tanken på att det trygga mörkret kan försvinna och allt skall stå klart och tydligt i rampljusets mitt. Det luktar bränd brödrost, ni vet? ungefär som om man dragit igång den utan att stoppa någon brödskiva i den och de hettande elementen glöder ilsket i frånvaron av rostbara föremål. Kanske ska jag kisa litet, bara lite för att se om det inte gör så ont som jag tror att det skall göra, nej, det låter väldigt riskabelt. Hörde ju en historia om en brasilianare som råkade öppna sina ögon och hjärnan blev helstekt! Det visade sig att han blivit totalt vändstekt och kunde aldrig eller ville aldrig stänga sina ögon igen, huja huja vilken fasa!! Att omfamna solen, nej vet du vad….

Väntar på kvällen, dess milda tröst och dess skyddande skuggor i vilka mina ögon kan öppnas och jag vågar se igen. Natten är till och med ännu bättre, tiden då man är som mest vaken på hela dygnet, den skyddande natten. Hör skratt och prat utifrån. Människor med öppna ögon, de får mig att må illa. Jag vill bara ha tystnad och dunkelhet. Stöter emot min säng, en mjuk mörkeranläggning, om man ligger med ansiktet nedåt vill säga. Inbjudande, det är tröttsamt att leva ett liv med undvikande av ljus. Kniper ihop ögonen rejält och lägger mig ned med ansiktet inborrat i min svarta kudde. Petar med fingret lite för att säkra syretillförseln, sen kan jag slappna av. Hör fortfarande hur livet leker därute. Ler lite för mig själv, ett falskt leende såklart, men ändå, ett leende. ”Ha det så roligt i erat vändstekta liv därute i solen!” Blir mina sista tankar innan jag somnar och drömmer mig bort till soliga stränder och blommiga ängar.

Har väl sällan vaknat en lördag så trött och totalt tom i skallen som idag. Sov drygt en timme i natt. Värk och tankar har hållit mig vaken. Så det var lika bra att ligga före solen och stiga upp för att börja laga mat. När det gäller just matlagning så är jag redo att klassifiera det som en konstform. Endast mat tillagad med en lidande själ smakar mumma i munnen, tro mig, det är nästan sant! Nej fy tusan, mycket tröttitröttbladder nu, lika bra att dra en historia för er, eller vad säger ni?

Historien om BäverGösta och de två skitungarna.

Förr i tiden fick man pant på Systembolagets alla flaskor också. Vinflaskor, vodka eller renat, ja allting. Dessa var också rena guldgruvan jämfört med de pissdåligt betalda flaskor och burkar som vanliga affärer sålde och då menar jag givetvis läskedryckerna. Denna historia, som är sann, utspelas med just Systembolagets pantsystem som en liten röd tråd genom sig.

Det var en gång en storvuxen, ja till och med jättestorvuxen man som kallades BäverGösta. Han tillbringade sina veckor och helger med att fälla träd i de mest djupaste och mest avlägsna platser som kunde finnas här i Värmland. BäverGösta var inte mycket för att ha kontakt med människor, nej han tyckte att de småpraten och de riktiga utbrotten han fick ibland på träden i skogarna räckte gott och väl. För BäverGösta hade ett stort problem, han var väldigt glad i det anskrämliga vinet Aurora. En gång i månaden åkte han in till den mellanstora staden och inhandlade två tjugofyra kartonger med Aurora och bar dem till buss-stationen. Där låste han in dem noggrant men tog två flaskor med sig och gick sedan ut på staden och drack sig full. Detta hände en varje månad, alltid på en och samma dag, då BäverGösta fick sin lön.

I stadens park, också kallad något så originellt som Stadsparken satt ”kommisarien” och kisade i solskenet. Han mådde så gott. Tre flaskor Kaptenlöjtnant och två flaskor Kir vilade under den parkbänk där han hade slagit sig ned för dagens inmundigande av de för honom livsbringande dryckerna. Det var den tjugofemte och det märktes i den mellanstora staden. Trafiken var tätare och människorna hetare och sist men inte minst så var Systembolaget rena rama myrstacken. Kommisarien bara log vidare, han hade varit smart nog att stått på dörren till systemet när de öppnade, hehehe, underbar känsla hade det varit att äntra affären först av alla. Som för en sjörövare måste ha känt det när han hittade den där skatten som han letade efter hela sitt liv, ja så kändes det nog trodde Kommisarien. Nu undrar ni kanske varför denne alkolist hade det klatshiga namnet Kommisarien? Jo, det berodde helt enkelt på att när han blev tillräckligt full så trodde han automatiskt att han var en kommisarie och gick runt till alla intet ont anande människor och skrek, ”Stopp och belägg, här kommer kommisarien, visa mig erat leg!”

Det finns skitungar och så finns det skitungar. Ena sorten är helt enkelt urbota elaka och skulle utan någon som helst ånger göra elaka saker och till och med njuta av dem, den värsta sortens skitungar. Oftast de som slutar illa här i livet också. Men sedan finns det den, ja vad ska man kalla den, den snälla? Skitungegruppen? I denna historia så kom två pojkar ur den så kallar snälla skitungegruppen att spela en stor roll. Det var Jimmy och Bengt. Båda tretton år gamla och båda med ett sjukligt stort intresse av att gå på bio.  

BäverGösta hade anlänt till staden med tolvbussen. Inne i bussen satt ingen människa närmare honom än två säten ifrån honom och nu när han klev fram på en utav stadens trånga trottoarer skingrades folket framför honom ungefär som om en tjur hade släppts lös. BäverGösta log och hojtade åt de dumma människorna, varför skulle de vara rädda för honom? Han hade väl aldrig gjort någon något? Systembolaget dök upp i BäverGöstas synfält och han vrålade ut sin lycka ”AUROOOORA NU KOMMER PAPPA!!!” Människor sprang, barn började gråta och en polisbil som rullat upp bredvid BäverGösta åkte snabbt därifrån.

Två kartonger med Aurora var egentligen inte bara att bära för vem som helst. Om man inte hette BäverGösta då förstås. Han småjoggade balanserande med de stora kartongerna till buss-stationen för att där låsa in dem i ett utav de största förvaringsskåpen. Mycket bra, men nu dags för det roliga! BäverGösta vred av korken på den ena Auroran med ett litet brak och klunkade i sig två rejäla klunkar. Det rann lite i mungiporna men det brydde inte BäverGösta sig om, han var ju inte en modedocka direkt, klädd i en HellyHansen jacka som en gång varit orange men nu var brunsvart och så hade han ett par jeans så stora att halva den stora BäverGöstarumpan var synlig mest hela tiden. Han stoppade den ena Auroran i inner fickan och höll den andra i ett fast grepp i sin hand sen styrde han sin kos mot Stadsparken, nu skulle det festas!

Jimmy och Bengt satt och tittade på Kommissarien där han satt och smådrack, pratandes för sig själv. Ibland for han upp och sprang fram till en nyponbuske och skrek ”Du är under arrest!!” En utav gångerna hade han halkat omkull i det rullgrusiga gruset och Jimmy och Bengt höll på att skratta ihjäl sig. Så varför satt de båda pojkarna överhuvudtaget här? Jo, jelt enkelt för att inhämta panten för de flaskor som kommissarien just nu satt och drack upp. Pojkarna hade med lite tur möjlighet att få ihop de tjugo kronor som krävdes för att gå och se kvällens biofilm som var en premiär minsann, James Bond, Älskade Spion, wow!!

Jimmy och Bengt visste redan vad som krävdes i flaskpantväg och det som Kommissarien hade var inte riktigt nog till två biobiljetter. Det fattades två vinflaskor helt enkelt. Så när de fick höra den gurglande, gutturala rösten av BäverGösta sken de båda pojkarna upp, det var ju helt enkelt för bra för att vara sant, de gjorde high five och observerade hur BäverGösta gick fram till Kommissarien och satte sig ned bredvid honom. De båda fyllegubbarna skrattade och skränade och klockan gick men de drack knappt någonting. Bengt tittade på sin klocka och sade till Jimmy, ”För fan, bolaget stänger om en kvart ju? Och filmen börjar om en timme!” Jimmy som var den utav de båda pojkarna som var begåvade med idéer och fantasi tittade på Bengt och sade, ”Ok, vi får hjälpa dem lite på traven, vi gör så här..” Sedan viskade Jimmy sin ide i Bengts öra som började skratta men höll för sin mun med en gång för BäverGösta hade vridit på sitt stora bävriga huvud och tittat på dem.

Alla vet ju att när man dricker måste man gå och kissa till slut, ja jag vet, övertydlig, men detta var en viktig del i Jimmys plan, kissandet. Så när BäverGösta glad i hågen reste sig upp för att helt oblyg inför barnfamiljer och andra Stadsparksbesökare ställa sig och kissa på en staty föreställande en groda som satt på ryggen på ett UFO kastade Bengt iväg den vassaste sten han kunde hitta och träffade BäverGösta mitt i rumpskåran! Kommissarien som vid detta tillfälle hade full sjå med att hålla koll på all kriminalitet som pågick runt en fontän längre bort vred på huvudet mot BäverGösta när denne skrek till och det så i det ögonblicket också ut som om Kommissarien hade kastat något på BäverGösta, och inte nog med det, Kommissarien satt och log dessutom. Ni kan nog inte tänka er en mer klumpig klumpeduns än BäverGösta. Han hade inte ens tid att dra upp byxorna utan styltade iväg emot den stackars Kommissarien som inte fattade någonting av det som just nu hände.

”Jaså du din sjuke jävel, du tycker om att kasta saker på folks rumpor, men nu ska du få ett kok stryk!” Ylade BäverGösta medans han for fram emot Kommissarien endast iklädd sina gulvita kalsonger med en föga imponerande fartrand i rumpan. Väl framme vid Kommissarien så utbröt det som man skulle kunna kalla ett typiskt A-Lagsslagsmål. BäverGösta full och vinglig och i bara kalsonger och HellyHansen for runt Kommissarien som i sin tur också for runt medans de båda två skrek ”JA KOM IGEN DÅ!” Och för varje gång de skrek denna ramsa slog de ihop sina egna händer som om det skulle smälla lite extra i luften för att skapa mer dramatik till hotet. Detta var i sig en syn för gudar och Bengt och Jimmy höll på att tappa koncentrationen totalt över sin plan pga hur de båda fyllegubbarna dansade runt, pojkarna låg på knä och gapskrattade. Inte helt oväntat var det Jimmy som slutade skratta så gott han kunde och smög med tårar i ögonen fram till fyllegubbarnas bänk som fortfarande for runt varandra och small ihop händerna och skrek ”JA KOM IGEN DÅ!” Bengt dök upp bakom Jimmy. De skyndade sig och tog alla sju flaskorna, hällde ut skiten i dem och lade dem i en och samma  kasse som Kommissarien så vänligt hade lagt under bänken. Allt gick helt planenligt om det inte hade varit för DenverKalle. En riktigt slemmig alkolist som alltid var klädd i cowboykläder, ja i alla fall cowboyhatt och som vid detta tillfälle såg sin chans att roffa åt sig någon slags belöning över att fånga de båda skitungarna som stulit spriten och inte nog med det, begått totalt helgerån, HÄLLT UT DEN!!

BäverGösta och Kommissarien slutade sin smälla handen dans och tittade med förvirrad full blick bort emot sin parkbänk. Där stod två pojkar med en kass och någon meter ifrån dem kom DenverKalle gående, skrikande åt pojkarna. BäverGösta var inte så snart och förstod ingenting, medans Kommissarien efter allt var en kommissarie? Och nu minsann! Ett brott var på väg att utföras! Kommissariens långa svarta överrock stod rakt ut när han sprang emot pojkarna som i sin tur stack iväg allt vad de bara kunde. BäverGösta stod still och mumlade för sig själv, ”Aurora, vill jag ha nu..”

Vad som rörde sig i de båda pojkarnas huvud när de sprang genom stadsparken var alldeles för mycket för att kunna redogöras i korta ordval. Jimmy och Bengt hade kommit ned till kajen med Kommissarien hack i häl. Jimmy kom senare ihåg hur imponerad han faktiskt var då över att Kommissarien över huvudtaget hängde med dem så länge som han gjorde. Men det som hände nu gjorde ju att allting ändrade sig. Kommissarien snurrade till i det rulliga rullgruset och med sina svarta cowboyboots med silversporrar som dålig hjälp for han omkull och över kajkanten ner i vattnet. Pojkarna som bara sprang och sprang hörde ett skrik och sedan ett plask bakom sig. Men de stannade inte utan sprang hela vägen till Systembolaget.

BäverGösta och DenverKalle såg hur Kommissarien försvann över kajkanten och blev borta. Plasket som följde talade ju givetvis om att han stupit i vattnet och de båda männen skyndade sig dit så fort de kunde. ”Varför har du inga byxor på dig?” Frågade DenverKalle BäverGösta. Han fick inget svar mer än en blick glansig och inte alls i form. De kom fram till kajkanten och tittade ned i vattnet och där stod Kommissarien med nedsänkt huvud. Uppenbarligen stod han bott och det förvånade åtminstone DenverKalle, BäverGösta kunde inte tänka på annat än sin förlorade Aurora och det gjorde ont i en skogshuggarsjäl, det vill jag lova.

Kommissarien och DenverKalle och BäverGösta satte sig ned på den närmaste av bänkar när Kommissarien kommit upp ur vattnet. Det luktade verkligen skit av Kommissarien, och BäverGösta Sa, ”Du luktar som en död vattenråtta!” Kommissarien reste sig upp och gick därifrån, spottade och sedan vände han sig om och sade, ”Vet du vad? Du liktar som en död jävla bäver!” DenverKalle skrattade och BäverGösta gav honom en örfil så de missanpassade löständerna for ut. ”Fy fan vilka djävla skitungar” Tänkte BäverGösta medans han tittade på DenverKalle som letade efter sina löständer.

 Jimmy och Bengt stod i kön till Palladium, stadens biograf, leende. De hade fixat pengar till premiären och nu skulle de njuta. Förväntansfulla klev de in i den varma salongen och inte ens i den minsta vrån av deras hjärna fanns någon tanke på vad som hade hänt denna dagen, nu var det bara Roger Moore som gällde.

 Slut.

 

 

Äntligen fredag! Ett så gött fenomen efter att en vecka har passerat som har gjort allt den kunnat för att ta kål på en. Men nog faen står man kvar här. Idag kommer det inte att bli någon saga, inte ens en tårdrypande livsödesberättelse. Nej, idag kommer en väldigt viktig artikel som jag skrivit om ett jäkla stenröse här i Arvika. Har ni vägarna förbi här någon gång så ska jag visa er vart det ligger och då kommer ni att förstå innebörden i denna artikel ännu bättre. 
Så, jag tar ytterligare en samvetestyngd sten och lägger i den tunga livsryggsäck jag går och bär på. Och kom ihåg, gör alltid tvärtemot vad jag gör så blir det nog bra skall ni se ;)

Fjanteröset, ett berg av småsten.

Vid den insnöade stranden av blindsjön har ur ingenting en hög av stenar rest sig. Det bekanta ordet ”röse” (en oformgiven samling stenar eller klippblock i en evinnerlig röra) får en betydelse som växer sig vida över sin egen mening. Överpretentiösa idealisters kapital, fjanterösets grundare, Yttre Wermlands Uppviglare förening tillsammans med näringsliv och kommuner i den yttre regionen är de som får ta på sig skulden, äran, eller kalla det vad det kallas bör.

Snön som upphört att falla och istället övergått till en mer lavinartad karaktär har bedrivit en ilsken mörkläggningskampanj av Fjanteröset vilket medfört att Yttre Wermlands Uppviglare förening har fått skicka sin allra skickligaste takskottare, herr Birger Balk, till undsättning. ”Först stod det inte klart för mig vad som skulle skottas? Den anskrämligt lilla skylt som hänvisade till Janteröset var sedan länge begravd under snömassorna och jag fick beordra in Bjäffsen, stadens byracka för att lokalisera problemet!” Säger Birger med ett tandlöst flin.

Birger Balk ser lite lurig ut och tillägger: ”När jag läste skylten som förklarade Fjantelagens betydelse och skrek ut dess tio budord så blev jag tveksam, fick nästan lust att låta stenbumlingarna vara försvunna i den snö som så väl gjort det arbetet.”

Vad står det då på denna skylt som förtydligar Fjanterösets närvaro?

 

FJANTERÖSET

 

Invånare, näringsliv, kommuner i Yttre Wermland och Svenska Uppviglareföreningen byggde den 30 februari detta röse över Fjantelagen. Denna förbättrade lag som har så bedövande konsekvenser för lathet, avveckling, motgångar och intolerans.

 

Låt röset växa till en osynlig symbol för kampen mot fjantes budord var de än må utmålas och avlägg dina fjantigaste stenar här.

 

LÄGG DIN FJANTESTEN PÅ RÖSET!

 

1.      Du är ensamstående

2.      Du är värd långt mer än andra

3.      Du är lika klok som andra – ibland till och med inte alls

4.      Du är lika bra som andra – ibland alltså

5.      Du vet lika mycket som alla andra – ibland vet du inte ens det

6.      Du klarar lika mycket – om du har tur vill säga

7.      Du ska veta att många bryr sig om dig, i alla fall kan du ju inbilla dig det

8.      Du ska veta att du ska lära andra, ibland kan till och med andra lära dig

      Gapa och skrik – det gör dig fri!!

 

        Yttre Wermlands Uppviglare förening   

 

(Detta är en total avskrift av vad som står skrivet på Fjantelagens skylt)

 Har innebörden hunnit rinna till i ditt hjärnsystem ännu? Jaså inte, kanske ska du läsa det en gång till. Gör det.

 Nu då? Beredd att ta dig en tur och lägga din fjantesten på röset? Trodde väl det, ta först en liten sten, kanske ett gruskorn, man vet aldrig när vinden vänder.

 Den försvunna solnedgången skapade ingen vacker sorti för Takskottare Birger Balk. De gråtunga molnen hånlog åt den oanvända spaden och Bjäffsen nosade i de gulfärgade områdena i den annars så vita snön. Birger Balk kände sig stolt över dagens arbete utan att direkt veta varför, bortputsandet av en skylt som blev en uppmaning till ignorationen av ett fjantigt stenröse. Fjanterösets insnöade betydelse står kvar att begrunda. Som man säger i Yttre Wermland, ”Det är ingen ide att gräva ned sig om man inte har någon spade!”.

 

 

 

 

  

Så sitter man här igen i vanlig ordning. Historierna slåss om vilka som ska få plats på denna sida men jag tror att de alla kommer hit förr eller senare. Jag har haft en riktigt jobbig vecka bakom mig när det gäller det vanliga livet och att skriva har blivit ett sätt för mig att kanske roa någon. För det är ju det som gör mig gladast, om ni som läser det jag skriver tycker om det. Så? Här kommer min saga för idag, den är hel vansinnig :) 

Katten och Hunden och Skatten

Utanför den lilla staden bredvid den stora skogen finns det grottiga berget. Ja? Grottig, ett berg fullt med grottor såklart! Det finns tre katter och fem hundar i den lilla staden. Femtiotvå människor finns det också. Men de ska jag inte berätta om idag, nej nu är det dags att berätta hemligheten bakom varför en katt och en hund helt plötsligt försvann från den lilla staden och aldrig kom tillbaka. Och det var INTE den stora stygga vargen som tog dom, icke icke.
Katten, en gråsvart liten skogskatt, satt som vanligt under den lilla stadens enda brevlåda. Ingen skickade några brev häromkring och det var inte därför han satt där inte. Nej, han tyckte bara om den gula färgen på den konstiga grejen som kallades brevlåda.
Hunden, en ljusbrun blandras mellan, schäfer, drever, pudel, tigerkobra, dalmatin och golden retriever. Ja det var vad folk trodde i alla fall, troligtvis hade han ett stänk älghund och ett litet stänk gammelgädda i sig också men det vill ingen riktigt tala om så där helt öppet.
Hursomhelst, hunden kom springande nedför stadens enda gata, två trottoarer, en väg, inga människor så långt ögat kunde se, inga bilar. En och annan cykel stod parkerad här och där. Kråkor och skator och pygméduvor flaxade runt varandra och landade lite överallt lekande leken ”titta jag kan landa vart jag vill!” Hunden ignorerade sådana dumheter och fortsatte lufsa nedför gatan. Då fick han syn på katten. En helt stillasittande varelse, en katt som uppenbarligen trodde att om han satt helt stilla skulle ingen se honom, ja tjenare!
Hunden som för att vara hund faktiskt var väldigt frispråkig tvärnitade och sade till katten, ”Hej på dig din lilla krake, jag är på väg att leta upp en skatt, och inte skulle det vara fel att ha med en dum katt, hänger du på?” Katten som ingalunda var direkt dum tittade med misstänksamma ögon på den skabbiga hunden och svarade, ”En skatt? Här i denna lilla dumma stad? Hur jäkla dum tror du jag är va?” Hunden snurrade runt ett varv för helt plötsligt kom han på att han hade en svans som han bara var tvungen att försöka få tag på, men lugnade sig snart och sade,”Du vet var de där grottorna är, i självaste Grottberget? Jag läste ett brev skrivet på det hemliga hundspråket labradoriska förut som min morfar hade fått av sin farmor som hon i sin tur hade fått av en labrador som blivit skjuten av misstag när han var ute och skulle kolla läget. Och i det brevet står det följande: I Grottbergets grottor finns en stor skatt, den kan bara öppnas av en hund och en katt!” Katten började nu faktiskt bli intresserad och gick med hög rygg fram till hunden och sade, ”Ok, vi drar dit då, sist dit är en skit!” Sedan stack katten iväg så det rök om honom, Hunden skällde och fräste argt samtidigt som han sprang iväg så fort han bara kunde.

 

Grottberget låg liksom mitt i skogen som inte var en stor skog alls. Katten och hunden hade varit inne i dessa grottor många gånger i sina liv men mest för att leka med sina katt och hundvänner, ni vet? Kurragömma eller leta råttor och äta upp dem eller bara smyga runt i grottan utan att veta varför, med andra ord helt normala uppgifter för dessa djur att tillbringa sina tråkiga dagar med. Men nu stod det omaka paret utanför öppningen till grottorna i Grottberget. Det hängde till och med en skylt ovanför ingången. Men vare sig hunden eller katten kunde läsa människornas dumma symboler utan istället gick de sakta in i mörkret som direkt lade sig över dem som en förblindande matta. Hunden skrek till, ”Fan!” katten skrattade, det var klart och tydligt hörbart att den klumpiga skabbrasiga byrackan hade gått med huvudet rakt in i någon vägg. För katten var detta inte direkt ett problem, för vet ni vad? Katter kan se i mörker! Hehe, ja ja jag vet att ni vet det, men visst är det roligt att påpeka självklara saker ibland, eller hur? Men nu tillbaka till våra djurvänner.
De hade gått igenom minst tre grottor då katten fick se en självlysande skrift på väggen. Det var en text och en pil. Texten sade på kattspråket: sKaTT!  Och en spretig pil som pekade ned i golvet. Katten ropade på Hunden som fortfarande sprang runt och skallade varje vägg han kunde hitta och lättnaden i hundens röst var solklar när katten sa,”Här är skatten!” ”Tack och lov!” Svarade hunden.
På grottgolvet var det en katt-tass markerad. Och katten satte sin tass i den och som ett mirakel öppnades en liten dörr i väggen. Ljus sipprade ut från öppningen och hunden skuttade in i vild panik, inte bara för den eventuella skattens skull, nej lika mycket för att återfå sin syn. Katten, som sig katter bör gick in i det nyöppnade rummet eller grottan med huvudet i högfärdig manér. Stolt som bara den över att så lätt och snabbt ha hittat skatten.
Grottrummet var tomt sånär på en stor fackla som såg ut att vara en evighetsfackla. Sedan stod det tre kistor bredvid varandra på golvet. ”Skattkistor!!” Skällde hunden och började jaga sin svans igen. Katten gick fram till den första kistan.
Det ligger ingenting i den första kistan sa katten när han öppnade den. Hunden som utsliten efter sin svansjakt stod vid den gråa, fuktiga bergsväggen och himlade med sina ögon samtidigt som han gav ifrån sig ett halvhjärtat morr. Katten smög över till den andra kistan. Nu ska vi ha klart för oss en sak, det är ta mig tusan inte lätt för en katt att öppna en kista gjord i det mest gedigna trä och med järnbeslag för att hålla ihop den. Den första kistan hade varit lätt att öppna för den hade inget lock, bara ett maskätet brunt skynke täckte dess öppning.
Katten tittade på den stängda kistan och funderade, hur får jag upp detta gigantiska lock? Det var inget lås på den, tack och lov, men lik förbaskat var den ju stängd och vägde säkert flera kilon mer än vad hela katten själv vägde. ”Du, ditt hundskrälle, kan du sluta sitta där borta och småmorra och verka urkass, lufsa dig hit istället och hjälp mig med denna idiotiska kista!”
Detta kanske skulle kunna få en hund att bli arg, särskilt om de där orden kom från en lumpäten gammal katt, men inte. Hunden bara tittade i det mörka grott-taket och stack ut sin långa hundtunga och gäspade. Katten blundade, visade sina tänder och lade sig på ryggen och sade, ”Ok, jag dör då, dynghund, dyngkista, snällkatt, men ingen som kan hjälpa till att hitta en underbar skatt!” Djurpoesi på liggande nivå. Inte imponerande, hunden lade sig också ner med sina tassar över sina ögon, som om det var för mycket ljus i den dovt upplysta grottan. Då stöp en sten ned ifrån grott-taket och hunden som var lite nervös utav sig spratt upp och sprang iväg utan att se sig för och small med sitt huvud rakt in i den mittersta kistan och dess lock for upp. Katten satte sig upp och bara skakade på huvudet. De båda djuren smög andlöst fram emot den nyöppnade kistan för att skåda dess innehåll..
En tröja i guld! Med vackra röda, glänsande trådar och den såg faktiskt ut att vara gjord för en hund, nja, eller en större katt kanske. Hunden sken upp som en sol och tog upp tröjan med sin mun och till de båda djurens förtjusning glimmade det till där tröjan legat, en stor hög med guldmynt blev synlig. Katten hoppade rakt ned i kistan och jamade samtidigt som han sprätte runt guldmynten i alla riktningar. Hunden började med sitt omöjliga uppdrag att sätta på sig guldtröjan och lyckades på något konstigt vis med detta utan att han själv visste hur det gick till. Kattens huvud stack upp från kistan och han sade,”Ok, gör samma sak med den andra kistan din klumpiga skabbräv, ta sats, spring och skalla upp den, ok?” Hunden som nu i sin gulddräkt kände sig som alla hundars konung log lite hundaktigt och svarade,”Nej!” Katten skrattade och hoppade upp ur kistan så han nästan slog i grott-taket sedan landade han framför hunden och sade på sitt kattdiplomatiska vis,”Snälla?” Hunden stod och tänkte, sedan sade han högt för sig själv, ”Voff vad jag önskar att den sista kistan kunde öppnas utav sig själv!” Och precis det gjorde den. Locket for av med en väldans fart och katten hoppade instinktivt bakåt medans hunden stod stilla helt paralyserad. Det kom ett ljus så starkt ur den tredje kistan. De båda skattjägarna smög sig dit och tittade ned i kistan.
I den tredje kistan låg ytterligare en guldtröja, nu i lite mindre storlek, mer liknande en kattdräkt. Katten log och tog upp dräkten med en utav sina vassa klor, rullade runt lite på grottgolvet, hoppade och skuttade lite, klättrade på en vägg och vips så hade han dräkten på sig. Hunden stod fortfarande och tittade ned i kistan och sade, ”Wow, diamanter…” På en sekund flög katten fram till kistan och tittade ned i den glittrande och glimmande diamant och rubin högen som låg där. Hunden hade ingen aning om vad rubiner var så förståeligt nog kallade han allt för diamanter.
De båda gulddräktsprydda djuren begav sig ut ur grottan och tillbaka till den lilla staden för att hämta någonting att bära iväg skatten med. Ni må tro att till och med de ointresserade människorna i denna stad nu stod med öppna munnar och förvånade ögon, vem i hela friden hade klätt en byracka och en källarkatt i sådana vackra gulddräkter?
De båda djuren brydde sig inte direkt om detta utan höll på i tre dagar att frakta hela skatten från grottan till ett säkert gömställe där ingen människa någonsin skulle sätta sin fot, vid utloppet för stadens reningsverk.

Några dagar senare satt de båda vännerna, ja, det kan man nog kalla dem nu, vänner, och pratade om vad det skulle göra med skatten. Då fick katten ni vet det där konstiga uttrycket i sitt ansikte som om han precis kom på hur man löser problemet med fred i hela världen. ”Du, din gamla hund, kommer du ihåg när du öppnade sista kistan?” Hunden som satt och funderade på sin svans och var okoncentrerad för ögonblicket vaknade upp av frågan och sade, ”Va?” Katten fräste till och upprepade frågan. Hunden sade, ”Jag bara önskade mig det och det hände, vet ju inte hur fattar du väl din dumma katt.” Katten gick bort till en liten sten som låg på en gräsmatta så vackert klippt och så sade han, ”Jag vill att denna sten flyger bort och klappar till den där dumma hunden i skallen!” Och så hände med en gång. Hunden föll baklänges, inte av smärtan, för det var en liten sten, utan mer av överraskning. Katten började skratta, jama, fräsa och hoppa högt. ”Fattar du inte din dumma hund? Detta är inte bara några sorts guldblahablahadräkter, nej, det är ju magiska önskedräkter!!” Hunden som fortfarande inte kunde få sin svans ur sina tankar förstod ändå vad katten sade och log, ”Men va bra, va till och med otroligt bra!”
Det hade börjat regna lite grann så de båda vännerna tog skydd under ett träd. Helt tysta, både hunden och katten planerade nu febrilt. Vilka möjligheter som hade öppnats upp för dom. En man som passerade på en cykelbana lite längre bort såg de gulddräktsklädda djuren och tänkte, ”Gud vilka stolliga djurägare det finns nuförtiden!” Han var den sista som någonsin såg de två vännerna igen i den lilla staden.

 På Bahamas finns en stad som heter Freeport. I den mycket tropiskt underbara staden bor numera två män, som alltid går klädda i konstiga guldtshirtar. Men det mest konstiga med dem är att de hävdar att den ena är en hund och den andra är en katt, ja dessa turister, de har verkligen inte alla hästar hemma..

 

Slut

 

Vaknade utan värk, nja i princip helt utan. Vad jävla underbart! Tack för det säger jag! Dysterheten som hittills denna vecka hade dominerat min vardag förbyttes till hoppfull försiktighet och jag började planera dagens uppdrag. Ett skulle vara att åka och prata med min före detta chef vilken visade sig vara upptagen när jag väl anlände till hans kontor. Så istället gick jag och samtalade med mina saknande före detta arbetskamrater. Berättade för dem om min speciella idé och jag tror att många av dem kommer att bli viktiga i mitt lagbyggeJ 

Solen lyser som vanligt med sin frånvaro och den engelska väderleken håller i sig, vilket i sin tur inspirerar mig väldigt mycket. Så varför inte ta sagan om gubben på gärdsgården då kanske? Håll i er!

 

 

Gubben på gärdsgården.

Det var en gång en gubbe som tillbringade hela sitt liv med att sitta på olika gärdsgårdar. Satt han inte på den ena så satt han på den andra. Att han fick ont i sin axel efter att maniskt vinka till alla som passerade var väl det enda som bekymrade honom den eftermiddagen då vi börjar vår saga.

För nu kom det sig så, att kungen utav självaste storberget hade bestämt sig för att under grovt kamouflage ta sig in till staden bara för att han var så nedrans glad i Pizza Hut-pizza. Kungen utav Storberget? Ett troll såklart, vad trodde ni? Vad kan vara det svåraste för ett troll att gömma? Svansen såklart! Och när kungen av Storberget stod framför sin buktande spegel som hängde upp och ned så var det just precis svansen som han inte fick att se bra ut under de otroligt stora säckiga jeansen som hade stulits från någons tvättlina dagen innan idag utav kungens mest pålitliga troll, självaste trollprins Näsbuse. Skratta inte! För troll så är sådana namn helt naturliga och inte alls roliga, kom ihåg det!

Kungen av Storberget vände och vred sig, petade och hoppade. Till slut stöp den tjocka yviga svansen ned i ett utav benen på jeansen och ett flin som blottade kungens stora åt alla håll stående tänder spred ut sig i hans enorma ansikte. Ni vet ju alla att troll har stora näsor? Och det är sant, men vet ni också att troll har dubbelt så stora huvuden som människor? Exakt, det var väl det jag trodde. Men emot detta kunde kungen inte göra något alls, bara gömma svansen, binda upp sitt två meter långa hår och tvätta sig i ansiktet. Trollprins Näsbuse kom in kungens bergasal och sade, ”Vid alla trollmammors spyor, vad du ser mindre trollig ut nu! Men ärligt? Du ser inte ut som en äckelpäckel människa faktiskt..” Kungen vred sitt stora huvud emot Prins Näsbuse och sade med mullrande röst, ”Gå ut och gör iordning min älgsläde, jag ska dra nu!”

Och med dreglande mun drömmande om Pizza Hut pizzor i massor piskade Kungen av Storberget på sin stackars älgtjur med bara horn på ena sidan skallen och vrålade, ”Spring iväg genom träd och buske, ta min släde genom regn och ruske, hitta vägen din älgstrutt, raka spåret till Pizza Hut!” Och iväg for de genom trollskogens djupaste djup.

 Det hände sällan något mer än att samma personer eller djur passerade Gubben på gärdsgården. Denna dag var lik alla andra, i alla fall hittills. Först hade lilla Ida kommit hoppande på väg till skolan med sin alldeles för stora ryggsäck hängandes nere på hennes ben och hon hejade glatt på Gubben, som i vanlig ordning vinkade tillbaka. Sedan kom traktorligan. Ja? Två bröder som körde chickenrace med sina traktorer varje morgon klockan 10.00. Det slutade alltid med att båda två körde i diket och sedan fick de använda resten av dagen för att dra upp traktorerna därifrån. Gubben på gärdsgården hade flera gånger tänkt påtala deras dumma beteende men avbröt sig själv varendaste gång just på grund av att han inte visste vad han skulle säga.

Det dök sedan upp två gummor som var på väg in till den lilla staden för att köpa kaffe och chokladkakor utav ett alldeles speciellt märke. De var båda tandlösa men alla vet ju att choklad faktiskt inte behöver tuggas! Solen lade sig i zenit. Gubben på gärdsgården halade fram en halvliters mineralvattenflaska och tänkte, ”Jag har att ett bra liv, sitta på gärdsgårdar hela dagarna, hälsa på folk och bara må riktigt bra.” Men detta med att må bra förändrades precis i detta ögonblick. För bakom gubben på gärdsgården brakade det till utav bara den och en gigantisk älgtjur med bara ett stort horn på ena sidan huvuden kom farande ut ur skogen. Hela marken skakade och gubben tappade mineralvattenflaskan rakt i huvudet på en skogsmus som precis hade somnat och drömde om ett bättre liv, nu svimmade hon av istället och förlängde drömmen utan egen vilja.

Gubben på gärdsgården trodde inte sina ögon. Bakom den enorma älgen var en konstig slags släde fäst. Det var inga hjul på den, utan den hade små medar som faktiskt inte såg ut att vidröra marken alls. Men inte nog med det, i släden satt den största människa gubben på gärdsgården någonsin sett. Älgen med dess släde och storvuxna passagerare kom rakt emot gubben och inte saktade de in heller. Gubben hojtade, ”Se upp, här sitter ju jag!” Den stora människan som satt i släden som för övrigt inte såg ut att ha något ansikte mer än en monstruös näsa vrålade ut ett svar så det lät som åskan gick, ”DUMMA MÄNNISKA! SITT STILL OCH BLUNDA OM DU ÄR SÅ BÖVLANS RÄDD DÅ!” Precis det gjorde gubben, han blundade. Sedan stöp han i backen av en tornadisk vind som svepte över honom. Med kisande ögon tittade han sig omkring lite försiktigt där han låg ihopkrupen i en instinktiv fosterställning och förstod till sin förfäran att ekipaget faktiskt hade hoppat ÖVER honom! Gubben låg kvar på marken och såg den stora människan och dennes konstiga släde med den dinosaurieaktiga älgen när de rök iväg på den lilla grusvägen så det skapade vad man närmast skulle kunna kalla en sandstorm. För första gången i sitt liv svor gubben på gärdsgården, ”Fy faan!” sade han och reste sig upp samtidigt som skogsmusen argt pep åt honom och sprang haltande iväg under gärdsgården och in i det skyddande gräset.  

Gubben på gärdsgården sträckte på sig, borstade av sig damm och gräs. Att han hade fått hundskit på ryggen det visste han inte om utan svingade sig tillbaka upp på gärdsgården med ett leende så falskt att det stod härliga till.

Kungen av Storberget svepte förbi mängder av människor, bilar, ja allt som du kunde tänka dig. Han brydde sig inte det minsta. Ända sedan den dagen en utav trollspanarna hade tagit med sig en bit pizza från Pizza Hut så hade han varit såld. Ingen kokad trollmossa med granbarrspölsa i världen kunde slå vad Pizza Hut hade gett honom. En smakupplevelse, ja som han kände det, nästan en religiös upplevelse.

Vi vänder på steken lite då, för ni tror säkert att jag inte vill eller orkar beskriva hur Kungen av Storberget sågs av alla de människor han passerade? Men så är givetvis inte fallet, ett litet axplock kommer här. Två polisbilar tog upp jakten på honom. Men det vet ju alla att ingen kan köra ikapp en trollsläde med en enhornad bautaälg? Så de fick se sig blåsta. Barn började gråta och mammor började skrika, ok, pappor med. En Hare Krishna konvoj blåstes omkull utav vinden som följde med trollsläden och detta i sin tur medförde att de trodde att de fått varit med om en uppenbarelse från högre ort. Brandkåren ryckte ut, men hittade bara rök, ingen eld. Och Kungen av Storberget anlände till den lilla Pizza Hut anläggningen. Gissa om personalens förvåning när en älg med ett horn kom klampandes i drive in:en och ett släp med en gigantisk man som i princip hade ett ansikte täckt med 80% näsa. Flickan som i sina propra Pizza Hut kläder stod där i luckan bara stod och gapade när självaste stortrollet beställde tjugofem pizzor i king size versioner allihopa. Och detta var inte alls för att han skulle ställa till med fest i berget och bjuda alla stackars troll på något ljuvligt att äta, nej nej och åter nej. Detta var enbart till honom själv, ja kanske prins Näsbuse skulle få en, nja, tveksamt.

Hursomhelst. En timma senare var Kungen av Storberget på väg tillbaka till trollskogen och Storberget.

Gubben på gärdsgården hade vid det här laget suttit och intalat sig själv att det som kallas hallucinationer faktiskt kunde förekomma. Det luktade störande mycket hundskit också, konstigt? ”Tänk om folk kunde lära sig att ta upp skiten efter sig?” Tänkte han samtidigt som en polisbil kom smygande och stannade framför honom. Detta hörde inte direkt till vanligheterna i gubben på gärdsgårdens liv, att en polisbil stannar alltså, men efter vad som hänt idag, vem fasen kan bli förvånad över någonting alls. ”Det nästa som stannar blir väl en val som frågar efter vägen till Alaska.” Tänkte gubben och log vilket betecknades som en illa vald handling av den unge polismannen som mycket allvarligt genom sin nedvevade ruta frågade gubben, ”Jaså, vad sitter du och flinar åt då?” Gubben kunde ju inte säga att det gällde valar och Alaska så han fick ta en nödlögn, ”Jag ler i ren glädje, det är första gången jag pratar med en polis..” (Åh herregud, det lät väl inte dumt alls va?) Tänkte gubben för sig själv rodnande som en passionsfrukt från Senegal. Polisen suckade, himlade med ögonen och sade, ”Ok, kyss någon annans arsle tack, vi undrar om du råkar att ha sett en stor älg med en stor man åkandes i en släde som på något konstigt sätt sitter fast i älgen?” Gubben på gärdsgården bara gapade. Det skulle knappast vara tillrådligt att säga att ”Visst, de passerade över mitt huvud för en stund sedan..” Så han ljög igen, som gubbens mamma alltid sagt till honom, ”lilla gubben, blanda dig aldrig med fel sorts kort..” Nu fattade han inte egentligen vad kära mor menade med detta men han kunde tänka sig att detta var en sådan situation, kanske. Poliserna satte på sirenerna och lamporna och sina solglasögon och for iväg i en sådan fart att de två nyförälskade ekorrarna som satt och hade det småmysigt på en trädgren föll ned rakt på ryggen på en grinig räv som precis ställt in siktet på en syrsa i modell större. Och som jag sagt förut i min blogg, kom ihåg att djur kan prata med varandra. Så räven sa helt sonika, ”Va i helvete håller ni på med, nu är ni skyldiga mig en lunch, idiotgnagare!”.

 Gubben på gärdsgården satt och rullade tummarna. Solen ville gå ned men hade liksom stannat och långt bort på grusvägen började ett stort sandmoln torna upp sig. Gubben som nu var vis av sin erfarenhet hoppade snabbt ned från gärdsgården och sprang så fort han bara kunde men det var för sent. Hur en så stor enhornad älg kan vara så snabb var för gubben helt ofattbart, det måste vara trolldom med i bilden (och det var det ju). ”Stanna ditt stora åbäke!” mullrade gigantmänniskan som satt i släden bakom superälgen. Och gubben stannade. ”Inte du, spring om du vill, inte bryr jag mig om en liten myggig människa, jag pratade med min megaälg!” Gubben tittade på människan i släden och korrigerade sig själv direkt. Inte var det en människa inte. Med risk för att verka som en totalt färdig mentalsjukhusprodukt så frågade gubben varelsen i släden, ”Du? Råkar du vara ett troll kanske?” Det skrattet som bröt ut hos varelsen var både högt och dånande, det sägs än idag att folk i grannbyn (5 kilometer bort) hörde det skrattet. Ekorrarna som kämpat sig upp på sin gren föll ned igen och landade denna gång tack och lov inte på någonting annat än sådant som gjorde ont. Kungen av Storberget tog upp en pizzakartong, slängde iväg den emot gubben på gärdsgården och sade, ”Härmed köper jag din tystnad, ät och håll käften! Klart jag är ett troll! Kungen av alla troll till och med. Men som jag sade, du har aldrig sett mig, för nu har Pizza Hut tystat din mun!” Sedan mullrade trollet fram följande ramsa, ”Älgskrälle lägg nu på en rem, och ta mig fort som kattsingen hem!”  Sedan hoppade älgen med sin släde och sitt Kungatroll över gärdsgården ännu en gång och försvann in i skogen med ett väldans väsen.

Gubben på gärdsgården tog upp pizzakartongen som låg på marken. Öppnade den och skådade en halväten tomat och två små lökbitar. Men någon pizza fanns inte att smaska i sig. Gubben suckade besviket och vandrade iväg hemåt samtidigt som solen bestämt sig för att röra på sig ändå. ”Imorgon tar jag ta mig fasen en annan gärdsgård, det är en sak som är säker!” Tänkte gubben samtidigt som han tuggade på den halvätna tomaten och funderade på varför det fortfarande luktade hundskit..

Slut.

 

Endast en endaste gång i mitt liv har jag stått inför ett faktum jag inte kunnat ändra eller påverka. Och det var i ett främmande land med automatkarbinbeväpnade eskorter som motiverare att inte göra motstånd. Idag hände samma sak. Jag stod inför ett dilemma och en deadline som fick mitt syresintag att vilja sluta fungera. Men tack vare många personer som hjälpte mig både på det ena och det andra sättet så gick det relativt bra. Ett andrum gavs och med tänker jag använde allt till att göra det bättre. Men varför inte avsluta historien om den missförstådde mannen Tommy? Håll till godo!

 

Klockan slog tio och det var dag sex. Tommy satt komfortabelt tillbakalutad på den skabbiga parkbänken och log. Människorna som passerade tisslade och tasslade inte längre. De bara gick förbi honom. Underbart! Tänkte han och log ännu bredare. Besökaren slog sig ned bredvid honom och förstörde leendet med sin inledningsfras, ”Tommy, idag ska du ta av dig i bara kalsongerna och gå runt på staden och fråga om någon sett dina byxor!” Nu hade det gått för långt. Detta var ju inte någon direkt utmaning utan ren förnedring och Tommy blev högröd i ansiktet samtidigt som han svarade, ”Ok, om du följer med mig och gör samma sak!” Egentligen så var ju detta en ganska dum utmaning (kom han på alldeles för sent), och mycket riktigt, besökaren svarade, ”Visst, jag hänger på, kom igen då?” Besökaren började klä av sig och stod snart i sina ganska stora hängiga boxershorts. Tommy ångrade direkt sitt val av underbyxor för denna dag. Fan, han hade ju fullt med säckiga boxershorts, men ta mig tusan, idag hade han satt på sig ett par tighta vanliga kalsonger a la badbyxor. Inte nog med det, de var rosa också..med en text fram som sa STOR.

Tommy tvekade rejält och besökaren tittade med misstänksam blick på honom och sade, ”Ok, kom igen nu då, vi tar ett varv och frågar efter våra byxor, vad är det som är så jäkla svårt med det?” Tommy lipade till besökaren, ja visst, barnsligt, men han visste inte riktigt vad han skulle göra. Han klädde av sig och stod där i sina bleka håriga smala inte direkt vältränade ben och med sin mage som hade säckar lite här och där, inte alls någon gym-mage. Sedan tittade han på besökaren som uppenbarligen hade humor för han stod och höll för munnen uppenbarligen skrattande eller fnissande. ”Ja ja, så jävla skoj va? Ska vi gå?”

Så gick de båda underklädesklädda männen iväg genom stadens gator. Den första som Tommy frågade var en man iklädd jeans och en vit tshirt, såg solbränd och riktigt så där skäggstubbigt modeinriktad ut. ”Du råkar inte ha sett mina byxor?” frågade Tommy med låg och osäker röst. Den skäggstubbige mannen skrattade och svarade,  ”Nej, men det vore mer logiskt om du frågade om jag sett din hjärna väl?” Sedan flinade han och skakade på huvudet åt Tommy som givetvis inte kom på något bra svar. Besökaren å andra sidan fick riktigt seriösa svar, en del verkade till och med som om de började leta efter besökarens byxor, jahaja, vilken jävla smörare tänkte Tommy.

Nästa som Tommy frågade var en kvinna, nja snarare en ung tjej, ”Hej, som du ser är jag helt fel ute, och råkade somna på den där parkbänken efter att ha druckit en felvänd Red Bull, När jag vaknade var mina byxor och min specialgjorda tshirt borta! Du råkar inte ha sett dem?” Den unga tjejen tittade medlidande på Tommy, hon skrattade inte, utan sa, ”Kom, min morsa äger den där klädesaffären, detta ska vi fixa!” Tommy tittade vart han hade besökaren och fick se denne stå och titta upp i ett träd där en äldre man med rolator stod och pekade upp i dess bladdaskiga krona. ”Nu ska han få se den jäveln” Tänkte Tommy och följde efter den unga tjejen in i hennes mammas affär.

Besökaren stod och väntade utanför affären när Tommy kom ut. Med sitt vanliga leende. ”Men Tommy, käre vän, du är ju nu inte bara ett offer utan ett riktigt fynd i fixandets kluriga konst! Dagens uppgift avklarad, vi ses imorgon! Men du? Hon vill dig något där inne?” Tommy kollade in i affären och svor för sig själv, han gick på det igen, besökaren var borta.

Tommy hade inte bara fått ett par nya Lee Jeans, utan också en grå tshirt med texten Billy Idol was a Hero skriven över hela bröstet. Detta som verkade vara det sjukaste uppdraget blev det lättaste och Tommy gick inte ens hem direkt, nej han gick och såg en film på stadens enda biograf. Filmen handlade om trumpeter och vita moln som hela tiden fanns där ivägen för en bättre värld. Tommy somnade i biografstolen.

 

 

Den magiska dag sju, klockan tio. Besökaren anlände gående med ett nästan besviket intryck. Helt annorlunda än vad Tommy sett utav honom förut. ”Vad är det?” Frågade Tommy. Besökaren skakade lite uppgivet på huvudet och drog upp sina axlar som om han inte visste vad han skulle svara. ”Din sista uppgift Tommy. Tänk noga ut vad du vill att din belöning skall bli efter alla de uppgifter du utfört denna vecka. Se det som en liten avslutningsövning, enkel och bra. Jag kommer tillbaka klockan 21.00. Då skall du svara vad du vill ha och jag skall ge dig det.” Tommy log och sade, men du, varför vänta så länge? Besökaren svarade, ”därför att tre gånger sju är tjugoett.” Tommy satt med uttryckslös min och tänkte, ”Jo men visst, givetvis, hur kunde jag överhuvudtaget ha glömt att ens tänka på det..”

”Är det där ett flygplan?” Sa besökaren och Tommy tittade upp och när han tittade ned var besökaren borta. ”Din jävla skitstövel!” Skrek Tommy så det ekade ut över torget, en och annan människa vred på sina huvuden för att titta på den ensamt skrikande mannen på den skabbiga bänken.

Solen passerade i sin vanliga ordning, Tommy gick och köpte tre olika sorters kaffe och en mjukglass som han tappade innan han ens slicka en millimeter på den. Sedan satt han där på ”sin” bänk och funderade. Men ärligt talat, han hade hela tiden vetat vad han skulle önska sig av besökaren. Kanske var besökaren en sån där ande i flaskan som hade genom evolutionens tvång blivit en svartklädd bänkmänniskojägare? Hur som helst, klockan blev 21.00 och besökaren stod framför Tommy med allvarlig min. Leendet var borta. Lite oroväckande för den förväntansfulla Tommy. Besökaren sade med allvarlig röst, ”Så? Du har gjort ett mycket bra jobb denna vecka, och uppfyllt allt som jag begärt, tala nu om det du vill ha?”

Solen gick i moln. Visserligen var klockan nio på kvällen men det var i slutet av juni och det blev för årstiden riktigt mörkt. En kall vind svepte in över torget och bildade ett antal små minitornados som ådrog sig de få människor som råkade se dem stor förvåning. Tommy tittade in i besökarens ögon, sorgsamma, ensamma och tveksamma, det var vad de visade utan någon som helst hejd på att dölja sig. ”Jag vill komma så långt ifrån denna stad som möjligt, till något ställe där jag kan vara fri att göra vad jag vill och bara må bra, dag in och dag ut.” Besökaren log för första gången sedan han kommit denna kvällen. ”Ok Tommy, tänk det visste jag hela tiden, blev bara lite orolig att jag faktiskt skulle ha fel för första gången i mitt liv..” Tommy förstod ingenting men som i ett trollslag stod han i en trädgård så underbart vacker. Med träd utav slag han aldrig skådat förut. Det hängde frukter i sådan överflöd på dem så det var emot alla fysikens lagar varför de inte brakade samman. Himlen var ljusblå och det flöt runt nästan för perfekta vita moln, var hade han settdem förut? Och inte nog med det, det fanns människor där också, som log och såg lyckliga ut. Likt filmmusik spelades också en avlägsen mycket vacker melodi, framförd utav vad som måste ha varit ett flertal trumpeter.  En vacker kvinna i blont hår passerade dem och sade, ”Hej Tommy, jag har väntat på dig, jag bor i huset där borta bredvid ditt, kika in sen så ska jag visa dig nåt.” Leendet och ögonkontakten hon gav Tommy fick honom att bli totalt knäsvag och han tittade på besökaren och frågade, ”Och vart fan är jag nu egentligen? Costa Rica?” Besökaren klappade Tommy på axeln i en vänlig mening och log, sedan vandrade han iväg bort i den underbara nya färgsprakande värld som Tommy nu befann sig i. Tommy vred på huvudet mot det som skulle vara ”hans” hus. Det var ett litet rött tegelhus med blått tak av något konstigt slag. I huset bredvid stod den blonda kvinnan och vinkade mot honom. ”Äh va tusan!” Tänkte Tommy och gav sig iväg emot sitt nya hus.

 

Det tog ända tills klockan nio på morgonen på dag åtta innan den första passerande människan upptäckte att det satt en död man på en parkbänk i den mellanstora staden. Att ingen sett det förut var inte så konstigt för den döde mannen satt och log med ögonen stirrande på något bara han kunde se. Människorna i den mellanstora staden tog för givet att Tommy dött av någon slags överdos eller helt enkelt av en för stor dos av egensinne eller vansinne, hursomhelst, inte skulle han kommas ihåg längre än till nästa vecka då den arge mannen satte sig ned på samma bänk och en svartklädd man slog sig ned bredvid honom. ”Hej på dig du argsinte man, vad säger du? Skulle du vilja ha precis vad du vill i ditt liv? Det kan jag kanske fixa…”

 

Slut.  

 

Så har den då anlänt. Måndagen med så mycket viktigt som ska ordnas att det faktiskt kan påverka hela framtiden för flera människor. En så där lagom oroskänsla ligger och lurar i magen men i det hela taget tror jag på en bra lösning, det vore helt emot min personlighet att dras ned i negativismens träsk, det vet ni alla (få) som känner mig. Men för att vara helt ärlig så finns ljuspunkter idag också att se fram emot. Nej, kanske dags att tala om hur det gick för den missförstådde mannen? Ok, då gör jag så..Del två!

 

Dag tre klockan tio. Den missförstådde mannen satt på sin bänk i vanlig ordning. De tisslande och tasslande människorna passerade också i vanlig ordning.  Solen sken också  i vanlig ordning. Besökaren satt helt plötsligt bredvid den missförstådde mannen vilket nästan fick honom att stupa av bänken i överraskning, helt i vanlig ordning med andra ord. ”Godermiddag min missförstådde herre!” Sade besökaren.

Den missförstådde mannen orkade inte hålla sin nyfikenhet tillbaka och frågade, ”Nu förstår jag att det för dig är helt normalt att dyka upp och försvinna utan att någon ser. Vem vet, kanske är det så normala människor gör, men om du håller på med nåt tricks så är det lika bra du berättar det för mig nu med en gång för jag vet fan inte vad jag ska tro annars!” Han lät både rädd och upprörd. Rösten hade falerat flera gånger och fått honom att prata i röstpipsläge och enbart detta gjorde att han fick tårar i ögonen av skam. Besökaren log. Tittade upp emot den klarblå himlen och sade, ”Idag vill jag att du ska sitta på den här bänken och sjunga följande sånger, högt och tydligt.” Det räcker med refrängerna. Om du inte kan dem så läser du texterna bara. Jag har alla sångerna här på sju olika blad.” Den missförstådde mannen svarade, ”Ja, äntligen en icke pinsam uppgift och svara för allt i världen inte på mina frågor, tack så mycket..” Ironin och ett uns av besvikelse kunde inte undgås att höras i hans tonfall. Besökaren pekade ned emot järnvägsstationen och sade, ”Kolla där då!” Den missförstådde mannen vred snabbt på huvudet och tittade men kom samtidigt på att han precis då gick på världens äldsta trick. Och visst, när han vred tillbaka huvudet var besökaren borta. ”Fan! Tack för den då!” Sade han med hög röst och drog igen till sig de passerade människornas ofördelaktiga uppmärksamhet.

”Sjunga eller läsa sju sånger högt och tydligt, ok, snart bryr jag mig inte om någonting!” Tänkte han för sig själv och började läsa i pappershögen över vilka sånger han skulle sjunga eller läsa. ”Playing with fire, Det vackraste som finns, Fånt ja en körv, (Men herregud, tänkte han), Waterloo, Stars and midnight blue, Sparvöga och Back in black.”

Hade den missförstådde mannen trott att han alltid vetat vad ordet förvirrad betyder så fick han i alla fall reda på att han inte alls hade vetat det, men nu visste han dess innebörd, tyvärr men en släng av prestationsångest som den där lilla extra kryddan som inte behövdes.

Men nu hade han ju lovat och det fanns ingen väg tillbaka längre. Han kunde bara minnas att han visste hur tre av dessa sånger gick, resten skulle han bli tvungen att läsa. Playing with fire drogs sakta igång med halvhög röst och knallrött ansikte.

Det tog en hel timma att sjunga eller läsa igenom alla sångerna och när det var klart låg en hel hög med pengar framför den missförstådde mannens fötter. Ja? De förbipasserande människorna måste ha trott att han satt och sjöng för att tjäna pengar. Den första som kastade dit en guldtia var en kvinna klädd i en alldeles för liten röd kjol och med alldeles för mycket makeup. Hon hade givit honom ett sådant där riktigt välment leende och han hade slutat sjunga och sagt till henne, ”Nej! Vad gör du? Jag sitter inte och sjunger här för pengar för fan!” Kvinnan hade bara skakat på huvudet och kastat dit en silverfemma också som lite retligt rullade in under bänken och ut på andra sidan och blev upp-plockad av första passerande unge som glatt skrek till sin mamma, ”Kolla va jag hittade då?”

Sedan hade det fortsatt på den vägen. Till och med sedlar hade hamnat framför den missförstådde mannens fötter men han hade slutat bry sig om det överhuvudtaget. När sista orden i AC/DC:s Back in black ebbade ut stod faktiskt ett drygt tjugotal människor och lyssnade på honom och applåder bröt ut. ”Nej nu jävlar!” Tänkte den missförstådde mannen, högröd i ansiktet som han gömde i sina händer. Han hörde hur någon lade mer pengar i högen framför fötterna på honom, ”Fan!” tänkte han.

Det gick nog en timme med ansiktet i händerna innan han vågade titta ut och tog fram sin illa medfarna plastkasse från Konsum som alltid låg i fickan på den missförstådde mannens röda Adidas träningsjacka. Nu var det ju inte så att han hade sett mycket pengar någonsin i hela sitt liv egentligen, men detta såg ut att vara riktigt mycket pengar. En glittrande hög blandad med sedlar i många olika valörer. Så snabbt han bara kunde rafsade han in pengarna i kassen och sprang så fort han bara kunde därifrån. Han stannade till vid en pizzeria på vägen hem, köpte en kebabtallrik och en Coca cola. Pizzeriaägarens min när han betalade med pengar ur en plastkasse var obetalbar.

856 kronor. Ja? Det var vad han hade tjänat ihop på att utföra sitt pinsamma uppdrag. ”Helt otroligt..” Tänkte han för sig själv och lade sig ned i sin brakfärdiga soffa. Sömnen kom till honom som ett brev på posten med trumpeter och vita moln.

 

Dag fyra, klockan tio. Besökaren satt redan på den skabbiga bänken när den missförstådde mannen anlände och log emot honom som vanligt(han började störa sig på det flinet nu faktiskt). Besökaren dunkade honom i ryggen och sade, ”Mycket bra gjort min vän! Idag vill jag att du ska ställa dig vid tågperrongen och till alla som anländer med tåg säga, Välkommen till denna stad!”  Den missförstådde mannen satt bara där med öppen mun och tittade på besökaren som reste sig, gjorde en honör till honom och vandrade iväg och försvann bakom närmaste gatuhörn. ”Men va fan!?” Sade den missförstådde mannen för sig själv. Han satt i tio minuter sedan reste han på sig och gick ned till stadens järnvägsstation.

Det enda som den missförstådde mannen skulle kunna beteckna som tur i den situationen han befann sig i var att väldigt få tåg stannade i denna mellanstora stad. Tvärtom, för honom kändes det som om han stod och sade välkommen till denna stad till en miljon människor. Solen gick i moln, tåg stannade, människor klev av, den missförstådde mannen välkomnade dem till deras stora förvåning. Iklädd sin röda Adidasjacka och sina säckiga mörkblå jogginbyxor som släpade i marken och täckte de utslitna jogginskorna som en gång varit vita men nu var gråsvarta. De ankommande tågresenärernas tankar syntes i deras beteende när den missförstådde mannen tilltalade dem, de hoppade undan, övertygade om att nästa ord han skulle säga var kan ni undvara en tia?

Klockan blev åtta på kvällen och molnen hade slutat att bara molna sig utan bidrog nu med ett lättare duggregn. Den missförstådde mannen stod och spanade efter tåg. Han tittade i en utav rutorna på järnvägstationen och såg en dimmig spegelbild av sig själv. ”Vad fan håller jag på med? Och hur fan ser jag ut?” Det var tankarna som avslutade dagens uppgift och han gick hem. Väl hemma satte han sig ned på den ena utav två köksstolar och lade huvudet på det vingliga köksbordet, sömnen tog hand om honom direkt. Ja vad tror ni? Trumpeter och vita moln även denna natt.

 

Dag fem, exakt klockan tio. Den missförstådde mannen satt på bänken idag iklädd en nyinköpt sportjacka och jeans. Han hade till och med duschat och kammat sig. Spegelbilden från järnvägsstationen bet fortfarande i honom. Tänk att bli medveten om sig själv i en fönsterruta på en järnvägsstation? Det var nästan så att han skrattade åt sin egen dumhet men det gjorde han inte. Besökaren kom som vanligt och satte sig ned. ”Hejsan Tommy!” Sade han. Den missförstådde mannen häpnade. Han visste vad han hette, inte nog med det, han använde namnet i en välmenande mening? När hade det hänt senast? ”Idag vill jag att du helt enkelt går till stadens kyrka och sedan till stadens moské. Gå in i byggnaderna, titta dig omkring, känn dig för hur du tycker det känns. Efter det vill jag att du går till kommunens reception och sätter dig där en stund. Du behöver inte prata med någon. Vi syns imorgon Tommy, lycka till!” Sedan reste sig besökaren, sopade bort en fluga från sin svarta rock, vred sitt huvud mot Tommy och log och gick sedan iväg tvärs över torget.

Tommy satt leende på bänken. Sedan reste han sig och gick till stadens enda moské.

Att kalla moskén för en moské är väl upp till var och en, men det var två rum belägna på andra våningen i ett vanligt hyreshus. Tommy klev in och möttes av en man i lång vit dräkt. ”Välkommen till moskén!” Sade han på bruten svenska, somalier skulle Tommy ha gissat, men brydde sig egentligen inte, han var inte intresserad. Istället klev han in i en hall som hade två dörröppningar och han tittade in i båda. Stora rum med vackra mattor som täckte golven. Känslan av att vara övervakad kom som en ilning efter ryggraden och Tommy ryckte till. Sedan upptäckte han att han var helt själv. Den vitklädde mannen var borta. Konstigt, tänkte Tommy och gick ut ifrån Moskén. Några speciella tankar fick han inte, för detta var för Tommy en religion och helgedom som han faktiskt inte hade en aning om vad det var för något.

Stadens kyrka var ett hundraårigt monument av fantastisk byggnadskonst. Tommy hade givetvis sett den flera gånger förut och nu skulle han göra något så konstigt som att gå in i den. Det var en blomkantad väg som ledde upp till de fyra dörrarna i bastant mörkbrunt trä som var kyrkans entré. Tommy tryckte på ena dörren och upptäckte att den givetvis skulle dras upp, det klassiska, ni vet? Man försöker alltid öppna dörren åt fel håll.

Det var en ljummen dag ute men inne i kyrkan var det kyligt. Säkert är det minusgrader här, tänkte Tommy. Den mycket stora kyrkosalen glodde öde och tyst emot honom. Bänkrad efter bänkrad med till synes mycket ålderstigna träbänkar och en doft av utbrända ljus gav Tommy inramningen som ledde till den gestalt som sig bör var fastspikad på korset som också blev kyrkans crescendum. Jesus, tänkte Tommy, undrar allt jag om detta med religioner och gud och sånt är sant överhuvudtaget? Tommys tankar blev djupare än vad han normalt tillåter sig själv att tänka och huvudvärken small till. Tommy gick ut, sakta, med tankar blandade med huvudvärk. Ok, det var sen eftermiddag nu, ”Fan!” Tänkte han, ”Är kommunhuset verkligen öppet nu?” Till synes ganska retardiskt halvjoggade han iväg nedför den gata som skulle kunnat ha varit en genväg till kommunhuset men som idag visade sig vara avstängd pga att en grävling hade fastnat i ett utav avloppsrören och orsakat översvämningar i ett halvt hyreshus. Självklart visste Tommy inte om detta men förbannade avstängningen lik förbaskat och omdirigerade sin töntjogg och snart stod han utanför de mycket moderna dörrarna på det mycket gamla kommunhuset. ”Konstigt, tänkte han, Star Trek dörrar på en ladugård, ungefär så blev resultatet av dessa dörrars framtoning. De hade nog sensorer för de gick upp utav sig själv och Tommy smög in.

Det var väldigt vackert i kommunens reception och en trevlig kvinna mottog honom med en välkomstfras så väl inövad att hon skulle kunna få jobb som en robot på Nintendos testavdelning för nästa generations spelkonsoller som skulle komma att bli robotkläder vi klär på oss. Han såg sig omkring och fick syn på en soffa i glänsande svart läder. Med tveksamma steg gick han dit och satte sig ned. Kvinnan i receptionen hade fått ett telefonsamtal samtidigt som mera människor hade äntrat foajén och Tommy hade försvunnit ur hennes värld ganska enkelt.

Han lutade huvudet bakåt, tittade i taket, tänkte tillbaka på de galna dagar som passerat. Och kom på det mest störande av allting. Han hade förändrats så otroligt mycket. Nu var han Tommy, inte bara en vem som helst. Han log, detta var ju riktigt coolt, sedan reste han sig upp, kastade en slängkyss till receptionisten som gav honom ett ärligt snällt leende tillbaka. Sedan gick han hem. Det hade börjat regna, men det sket han i, tankarna fylldes med trumpeter och vita moln.

 

Fortsättning följer..

Tänk vad enkelt livet är menat att vara egentligen. Vi ska sova, vakna, umgås (om så finnes möjlighet till), sedan gå iväg för att delta i något slags kollektivt arbete. Att vara människa är lätt men ändå den svåraste uppgiften på denna jord.

Redan i unga år satt jag och funderade på allt detta eftersom mitt liv aldrig gick att genomföra på detta enkla vis som beskrivits ovan. Så jag bestämde mig för att alltid göra allt jag kunde för att undvika att leva. Det lät konstigt va? Med detta menar jag en total verklighetsflykt. Det började med böcker och serietidningar. Jag läste, läste och läste. Jag var mer på biblioteket än någon annan i denna stad. Men sedan fick jag upp ögonen för andra underbara verklighetsflyktsanordningar såsom film. Det var en helt underbar värld som öppnade upp sig och jag blev tillsammans med läsandet en filmfreak. Bredvid allt detta skrev jag själv och berättade historier, för någonstans där längst inne i min själ förstod jag att jag faktiskt kunde göra andra folk glada genom att ”uppträda” eller skriva. Jag satte till exempel ihop mitt första manus till små teaterföreställningar när jag var tio år gammal. Ok, inte för att det roar någon det är jag nästan säker på men det var lite om mig själv och lite livsfilosofi. Nu tar vi en liten historia från verkliga livet.

 

Det var en dag så som alla andra dagar. Med en väldigt stor skillnad. Det var på väg att hända ett mirakel.

Den missförstådde mannen hade blivit missförstådd igen och satt på en utav stadens parkbänkar och lät sina ögon vara öppna men i verkligheten var han på något helt annat ställe. Folk passerade honom, tisslade och tasslade, alla med helt fel uppfattning om vem han var eller vad han hade gjort men det rörde dem verkligen inte i ryggen för de hade ju rätt ändå. En riktigt misslyckad man. Ingen familj, inget jobb, inga vänner mer än de fåglar som han stod och pratade med vid stadens ankdamm samtidigt som han gav dem del av det bröd som han så väl egentligen skulle behöva äta upp själv. För hur än livet vände och vred på sig för denne man så var det alltid han som fick tårtan i ansiktet till slut.

Så nu satt han på den gröna färgflagande parkbänken och tittade. Mannens tankar var i en värld som inte fanns och aldrig kommer att finnas, men som alltid fanns den där för honom. Ingen kunde röra den, tillflyktsorten som hade blivit den enda sköld emot livet den missförstådde mannen kunnat uppbringa. Det hände sällan att någon tilltalade honom, ännu mer sällan att någon satte sig ned bredvid honom, ja, rättare sagt aldrig. Det var då det hände, någon satte sig ned bredvid den missförstådde mannen och tilltalade honom.

”Tjenare, vad tittar du på då?” Om ni kan tänka er överraskningen hos en älg som knallar över en väg samtidigt som marken brakar samman under den och den faller ned i en fyrtio meter djup gömd gruvgång? Ja då kan ni få er en liten uppfattning om hur den missförstådde mannen kände sig. Första tanken som for igenom den missförstådde mannens huvud var om han överhuvudtaget skulle svara och skulle han ens våga vrida på huvudet för att se vem som hade satt sig ned bredvid honom? Nu gjorde han faktiskt båda två. Han svarade, ” Jag tittar på ingenting, jag sitter och dagdrömmer, för i den här världen finns inget jag kan drömma om.” Sedan vred han på huvudet och tittade rakt i ögonen på en man klädd i helt svarta kläder. Besökaren hade mörkblå gnistrande ögon och en frisyr så välklippt att den missförstådde mannen nästan blev illamående vid tanken på hur han själv såg ut, ja? Håret åt alla håll liksom.. Besökaren hade en hy som såg ut att vara alldeles för perfekt, inte ens en enda liten prick i det bleka ansiktet. Att besökarens röst var som en verbal Stesolid gjorde den missförstådde mannen lugn men under stor vaksamhet. Besökaren sade, ”Jaha, att titta på ingenting kan vara roligt, intressant, till och med roande, för då bestämmer man själv vad man ser, jag vet vad du menar. Men du? Jag har en fråga till dig och jag vill att du tänker igenom den noga innan du svarar.” Den missförstådde mannen hade slutat titta på besökaren och satt nu lätt lutad framåt tittande på de stenar som var lagda i ett så fantastiskt mönster som rektangulärt och rektangulärt. Han kände sin egen doft och blev medvedeten om sig själv på ett sätt han aldrig blivit förut. ”Herregud vad jag luktar” Tänkte han och fick en lätt rodnad på sina kinder och flyttade sig någon centimeter ifrån besökaren liksom för att skona honom från denna doft. Besökaren log och sade med sin lugna nästan ickemänskliga röst, ”Om du vill, ska vi träffas här varje dag i sju dagar i sträck och du ska få sju uppgifter att utföra. Om du utför dem till fullo skall ditt liv ändras till det du helst vill av allt i hela världen.” Tystnaden spred sig samtidigt som människorna som passerade de båda männen på bänken fortsatte tissla och tassla för hur kunde det vara möjligt att någon frivilligt satte sig och pratade med denne missförstådde man, det måste ju helt enkelt vara en totalt förvirrad turist. Men även denna tanke krockade i deras enkla tankebanor, besökaren var ju alldeles för propert klädd och gav ifrån sig ett så självsäkert sken att till och med statyn som var belägen några meter från dem hade svårt att ta ögonen från dem.

”Nå? Du har direkt ingen betänketid min käre vän, vad säger du?” Det var inte ofta som den missförstådde mannen pratade med folk, ofta kommunicerade han med omvärlden genom att skriva skrynkliga lappar och visa upp. Att använda sin egen röst tedde sig alltför riskabelt och avskyvärt. Han hade lärt sig redan i skolan att om han pratade fick han stryk, det hade sedan blivit som en tatuering i själen. Men nu gjorde han det, pratade, för han svarade, ”Ja tack, jag vill.” Besökaren svarade direkt, ”Bra, men det visste jag redan att du skulle svara. Ok, betrakta detta som det första mötet och den första uppgiften kommer nu. Du ska gå in i sju affärer och prata med minst en person i var och en utav dem. Detta skall du göra nu och idag. Vi syns imorgon klockan 10 här på samma skabbiga bänk!” Den missförstådda mannen tappade andan och blundade. När han öppnade ögonen var besökaren borta. ”Men kära nån då!” Tänkte den han och tittade sig oroligt omkring. Hur i hela friden kunde besökaren försvinna så fort? Men ok, detta ägnade han inte mycket tankekraft på utan istället kröp sig ångesten på inför den uppgift han skulle utföra. Prata med minst sju personer i sju olika affärer? HERREGUD!

Det tog säkert en timme innan den missförstådde mannen gick in i den första affären. Han valde en stor mataffär och gick helt enkelt fram till en gammal dam som satt på en bänk där inne i foajen och sedan harklade han sig och sade, ”Hej!” Den gamla damen som uppenbarligen led av alla sorters starr plirade emot honom och sade, ”Hej!” Den missförstådde mannen gick ut direkt. ”Perfekt, tänkte han, så enkelt hade det pratet varit, inga problem, han skulle ju helt enkelt gå in och säga hej. Då hade han ju pratat med någon, inte sant?” Och så gjorde han i sex andra affärer, piece of cake, eller som vi skulle ha sagt i Sverige, en kakbit!

Den missförstådde mannen gick hem och lade sig i sin u-formade madrass, slog på tv:n och tittade på de människor som alla ville vara idoler. Där somnade han och drömde hela natten om trumpeter och vita moln. Mycket konstiga drömmar.

Klockan blev tio dag nummer två och den missförstådde mannen såg hur besökaren kom gående emot honom. Samma klädsel, svarta byxor, svart lång jacka och likblekt ansikte. Solen sken men den missförstådde mannen som annars inte alls var direkt observant observerade att runt besökaren kastades inga skuggor, konstigt. Den svartklädde satte sig ned bredvid den missförstådde och log, sedan sade han, ”Bra jobbat, inte riktigt som jag menade att du skulle göra men ok, du har fullgjort uppgift nummer ett. Idag vill jag att du ska gå till stadens teaterförening och anmäla dig till deras nybörjarkurs för skådespeleri som börjar nästa vecka.” Att skåda in i den missförstådde mannens tankar precis när denna mening yttrades hade varit som att se ett hus raseras under några megaton dynamit. Och i vanlig ordning, när den missförstådde mannen skulle svara besökaren var denne redan borta. ”Skit och dynga!” Sa han högt. Och folk som passerade tittade intresserat, vad hade hänt, den alltid tyste pratade ju?

Ok, eftersom ingen kunde tro att den missförstådde mannen var principfast fast de hade helt fel så gick han raka spåret till stadens enda teaterförening vid namn ”Glada minens krumbukter”. Teaterföreningen var belägen i ett stort hus som skulle kunna betraktas som fallfärdigt med ommålning som största önskemål. Det var inte alls ovanligt med denna sortens stora trähus i den mellanstora staden. Ursprungsfärgen var nog någon sorts grön, men nu var den mer gråaktigt. Huset var ett klassiskt tvåvåningsträhus i gamla stan manér. Dörren var tvådelad och på den satt en snett upphängd liten skylt, ”Glada Minens Krumbukter”. Det rostiga riktigt fint smidda handtaget gick gnisslande ned när den missförstådde mannen tog sig in i huset. Det första som mötte honom var en trätrappa med en röd matta i stort behov av en noppmaskin. Han stod stilla och lyssnade. Tvekade. Men skakade av sig tveksamheten men kunde inte skaka av sig oron utan tog den med sig uppför trappan. Ett rum som mest liknade ett väntrum på en musikskola med små stolar utplacerade lite varstans blev destinationen där trappan tog slut. På en utav stolarna satt en ung flicka med långt mörkbrunt hår. Hon satt och bläddrade i en bunt med papper och tittade upp när den missförstådde mannen helt plötsligt stod där han aldrig i livet trodde att han skulle stå.

”Hej, vad kan jag hjälpa dig med då?” Sade flickan med en röst som avslöjade att hon inte alls rökte eller drack whisky på reguljär basis. Den missförstådde mannen tittade ned i golvet och svarade, ”Jag skulle vilja gå med i glada minnenas kanoner.” Flickan började skratta och sa, ”Du menar glada minen krumbukter?” Uppenbarligen var felsägningen mycket roande för hon fortsatte skratta samtidigt som hon reste sig upp och den missförstådde mannen tittade på henne när hon vände honom ryggen för att gå emot ett litet hörnskåp som stod inte allt för överraskande i ett hörn. Flickan var klädd i lång kjol och hade en regnbågsfärgad blus med fransiga ärmar, hennes långa hår vajade åt alla håll och hon öppnade skåpet. Där stod hon en stund som om hon inte riktigt visste vad hon letade efter sedan tog hon en papperslapp och hoppade hästhopp fram till den missförstådde mannen som instinktivt ryggade tillbaka utan att veta varför. ”Här!” Sade hon, ”Fyll i dessa och lämna in dem till mig, sedan kommer du på vår nybörjarkurs som börjar om två veckor!” Då hände också något mycket ovanligt för den missförstådde mannen, en ögonkontakt. Och vilka ögon hon hade. Gnistrande bruna ögon och det var en sabla tur att besökaren inte krävt att han skulle ha pratat alltför mycket vid detta tillfälle för nu inträdde total tunghäfta. Han tog lappen, vände sig om och sprang ut därifrån.

Flickan stod nog bara där med öppen, häpen mun men det brydde han sig inte om utan fortsatte att springa hela vägen hem. Väl där kastade han sig innanför sin dörr och stöp omkull i sin brakfärdiga hörnsoffa. Han ögnade igenom ansökningslappen till teaternybörjarkursen och tänkte på flickan, sedan somnade han och drömde igen om trumpeter och vita moln, mycket konstigt.

 

Fortsättning följer…..

Med känslan av att jag somnat med linserna kvar i ögonen vaknade jag och plirade ut i det dunkla rummet. Dessa svarta gardiner var verkligen en ”hit”. Nu fattas bara cigarettröken och den sura doften av billigt vin och givetvis ljudet av kort som blandas i ren desperation. Ok, röra lite på fötterna, ja då, de är kvar. Ryggen då? Fortfarande smärtfylld? Men givetvis.. Allt detta får mig att tänka på en liten historia som utspelade sig i mitt liv en ovacker sommardag på den tiden då ingen visste vad Internet var. Håll till godo..

 

Det var inte lätt att vara tolvåring och ha ett monster inlåst i sin garderob. Jo, det är säkert, jag hade faktiskt det. Men det var inget farligt monster, i alla fall inte för mig, det var mer ett monster som jag inte ville att andra skulle kunna länka ihop med mig. Min största mardröm var att monstret skulle smita ut och dyka upp precis vid fel tillfälle, till exempel när jag var med mina polare och säga, ”Men tjenare Thomas, jag stack ut ifrån garderoben en stund, hoppas det var ok?”.  Brr vilken mardröm! Så jag hade på sätt och vis en restriktiv utegångsperiod sommaren 1979. Jag var bara 12 år gammal och började bry mig om hur jag såg ut plus att det faktiskt fanns något som hette flickor! Kan ni då tänka er ett monster smygande runt i mina fotsteg? Inte alls bra!

Så kom då den dagen som jag aldrig trodde skulle komma men som jag alltid visste skulle komma. Redan när jag närmade mig den alltid stängda garderobsdörren som nu stod på glänt anade jag oråd. Det verkligen luktade monster överallt och den lukten brukade absolut inte sprida sig utanför garderobens innandöme. ”Snälla, snälla låt inte monstret ha rymt..” Tänkte jag för mig själv när jag sakta öppnade dörren till garderoben, som var helt tom. Monstrets säng var tom. Jag tror nog jag stod som förstenad i flera minuter innan jag förstod vad som hade hänt. Tankarna for runt i mitt huvud och skapade än den ena än den andra situationen som kunde inträffa och som kanske just nu hände. ”Hej på er allihopa, jag är Thomases monster, jodå, visst är jag hemsk, buuuuh på er, moahaha” Jag försökte göra mina öron extra stora och lyssnade om jag hörde några panikfyllda skrik utifrån gården som fanns där vi bodde. Men tystnaden var lika tyst som en snigel som sjöng opera.

Nu var goda råd dyra. Snabbt med min alldeles för fort utväxta kropp vinglade jag mig igenom lägenheten och fick på mig tshirt och kortbyxor bakochfram. Men i nödsituationer har man inte råd att tänka på sitt yttre. På den tiden hade jag också långt hår som behövde tvättas varje dag men idag fick det se glansigt och äckligt ut och jag stack iväg på jakt efter monstret.

Jag kom ut i trapphuset och möttes direkt av doften av monster. Konstigt. Kanske hade monstret ångrat sig och helt enkelt smugit ut i trapphuset, kommit på ”fan jag är ju ett monster, jag kan ju inte gå ut” och sedan gömt sig där, rädd att jag skulle bli ledsen alternativt arg. Nja, det där med arg var nog mindre troligt för ilska har aldrig varit min starka sida. Så jag smög sakta ned för trappan till första våningen och tittade försiktigt in under trappan vilket skulle ha varit ett perfekt monstergömställe, men icke, inget monster där inte. Nu vill jag klargöra en liten sak till, detta monster kunde inte gå, utan det åkte på sin rumpa, hasande sig fram som en felkonstruerad Pokemon. Skratta ni, det var så lagom roligt för mig.

Jag öppnade dörren och sommarsolen bländade mig så det gjorde ont. Den alltid i joggingbyxor klädda granngubben med den arga schäfern stod utanför och låtsades som om det regnade när hunden sket på helt fel ställe. Normalt sett skulle jag aldrig säga ett enda ord till honom men med en alldeles för orolig och sprucken röst tog jag mig mod och frågade, ”Hej schäfergubbe, du har möjligtvis inte sett ett rumphasande monster?”. Schäfergubben tittade roat på mig och svarade, ”Thomas, om du är så sugen på att driva med mig så här tidigt på morgonen hoppas jag du är lika sugen på att springa när jag skickar denna eminent farliga schäfer på dig också?”. Detta svar tog jag som ett ganska definitivt ”Nej jag hade inte sett något monster!”

Jag stod kvar i dörröppningen liksom för att snabbt kunna hoppa in i tryggheten igen ifall jag skulle se mitt monster sitta någonstans och skrämma upp människor, men hur mycket jag än spanade syntes inget monster till alls. En mycket osäker känsla spreds i min unga hjärna, jag menar, om jag hittade mitt monster ville jag ju både hämta hem det samtidigt som jag ville skrika ut till hela världen ”DET DÄR ÄR ETT MONSTER SOM INTE ENS JAG VET VEMS DET ÄR!!”. För en tolvåring var detta ett dilemma tyngre än en lastbil med tre släp det vill jag lova. Hur som helst så smög jag iväg efter den illa klippta häcken som omgav det gulspräckliga trevåningshyreshus som jag råkade tillbringa min tid i. En ståtlig kvinna kom gående och log emot mig på ett sådant sätt som jag hatade. ”Åh lilla pojk vad jag tycker synd om dig då..”. Jag log inte tillbaka utan tittade bort ungefär som om något påkallade mitt intresse med allra största viktighet.

Jag vandrade runt hela dagen. Blev hungrig, törstig, ledsen, arg, orolig och trött i benen. Till slut satte jag mig ned på trottoarkanten utanför en liten tobaksaffär som inte finns längre och lade ansiktet i mina händer. Det luktade damm och bensin. Ja fråga mig inte varför för det vet jag inte ens själv, avgaser som fastnat i mina händer kanske? Ni vet, på den tiden var avgasrening inte direkt ett faktum. Då hörde jag en ljus mansröst bakom mig. Det var den snälle tobaksaffärsägaren som brukade låta mig stå och läsa serietidningar i affären för han visste att jag inte hade råd att köpa dem. ”Thomas, hur är det fatt?”. Jag reste mig upp och sade helt enkelt hur dumt som helst sanningen, ”Mitt monster har rymt..” Tobaksägaren sken upp som en sol och svarade, ”Kom med mig in i affären en stund så ska du få höra en sak.”. Så med sänkt huvud, gick tolvårige, alldeles för långe för sin ålder Thomas med den kutryggiga tobaksägaren in i dennes lilla tobaksaffär.

Inne i affären var det tomt. Det var det faktiskt för det mesta. Hade det varit i dagens värld så hade folk börjat prata ”jaa, undrar vad han säljer EGENTLIGEN..” men på den tiden fanns sådana tankar inte i någons sinne. ”Vill du ha en serietidning Thomas? Just för att det är en så alldeles speciell dag får du ta exakt vilken du vill, gratis till och med!”. Det är väl bra konstigt, normalt skulle ett sådant erbjudande fått mig att hoppa i taket men just idag kunde jag inte ens känna glädje över ett sådant tillfälle. Men givetvis tog jag det senaste numret av Spindelmannen, ja, så hette Spiderman på den tiden, Spindelmannen! Tobaksaffärsägaren lade båda sina händer på glasrutan som också var skivan på disken som dolde all världens cigarrer och dylika tobakssaker, sedan tittade han på mig genom sina för små glasögon och sade, ”Thomas, jag vet vad du håller på med.” Och jag tappade hakan totalt. ”Du letar efter ditt monster va?” För paff för att svara nickade jag bara. ”Ditt monster blev hämtat imorse av monsterhämtarna. Det hade uppenbarligen smitit och hade fastnat i buskarna utanför dörren där du bor. Monsterhämtarna kom på två sekunder och ingen hann ens se vad som hände mer än jag. Du behöver inte vara orolig, det är ingen som vet att det var ditt monster och det kommer aldrig tillbaka igen. Du kan börja använda garderoben till dess rätta ändamål nu.” Fortfarande stum och utan några bra svar stod jag bara där, tårarna började komma i mina ögon och jag gned med mina händer febrilt i dem för att stoppa dem från att rinna ut. ”Gå hem nu Thomas och kom hit imorgon igen, då kommer en mycket dyr specialutgåva av Fantastiska Fyran, jag lovar att du kan få läsa den i lugn och ro här.” Jag nickade och gick ut. För alla vet väl vad svårt det är att prata när man är på väg att gråta.

Solen hade förpassats till andra sidan av himlen och jag hade förpassats till andra sidan av mitt liv, det utan mitt monster. Jag grät hela vägen hem, lättad eller ledsen, det kommer jag faktiskt inte ens ihåg vilket utav dem det var. Och jo? Jag såg aldrig monstret igen, tobaksägaren hade så rätt, och den där specialutgåvan av Fantastiska Fyran var helt underbar, Dr Doom är ju sååå skön!!

 

Slut (Fast det tar ju aldrig slut egentligen)

I brist på annat satt jag och funderade på någonting. Det var ingenting speciellt men ändå någonting. Från ingenstans till lite varstans och från ingenting till någonting. En osynlighet som blir till en realitet. Tankens makt är inte att fördunkla även om den ibland kan ses som mörk. Att leka med idéer som är så vilda att de tar timvis att tämja är verkligen frukten av tanklöshetens osämja.

I brist på annat satt jag och bara lyssnade. Ljudlösa ljud kom flytande likt energier utan mål. En nysning ville brisera sin förstörande kraft men jag nöp mig i lillfingret och den försvann. Att bara sitta och lyssna innebar inte att en nysning fick tillåtelse att förekomma, en sund censurering av ljud blev oumbärlig.

Det är meningen att jag ska skapa meningar, meningsfullhet och intressantheter. Men istället sitter jag fast i ordens djungel och tankarnas träsk. Många är idéerna som jag har förbannat, när jag skriver detta i brist på annat.

Den sista första dagen i mitt liv.

Det var ju ett jäkla liv över att folk inte kan få ordning på sina liv. Ja, jag vet, inte är jag den som ska ge några pekpinnar, men tro mig, ett bra ordspråk skulle kunna vara ”Där ser ni Thomas, se hur han gör, gör sedan tvärtom!” Underbart! Att självmedvetet spela med i den parodi som alla människor tror att jag deltar i. ”Tänk om bara han kunde lära sig någon gång!” Jomenvisst. En del av mitt liv går till spillo till just precis det, att aldrig lära av det jag aldrig lär mig. Så? Vi tar en liten saga istället va? För på denna sida kommer sagor, realiteter, livspoesi och rent jäkla skvaller att blandas hej vilt!

Ok, här kommer Sagan:

Det var en gång en liten mask. Han hade varit mask hela sitt liv och levt i dagg och blagg.
En dag fick han för sig att det skulle vara roligt att kanske drypa iväg till något annat daggigt ställe och vips snips kastade han av sina senaste slemhinnor och maskade iväg över den mest trafikerade cykelbanan i hela världen. Nu är det ju på det viset att maskar inte vet vad människor, cyklister, mopeder och annat cykelbanebeträdande objekt är så helt ovetande maskade han på.
Först kom en liten flicka på sin första cykel på väg till stadens enda lilla kiosk som sålde allt annat än något nödvändigt och hon tvärnitade när hon fick se masken som i sin iver att ta sig till ett nytt daggigt ställe maskade på i en knappt synbar fart. Flickan utbrast: ”Åh vilken stor daggmask, här mitt på den farliga cykelbanan, jag ska hjälpa dig över!” Inte allt för överraskande visste inte den lilla flickan vad som var fram och bak på masken och lyfte upp honom med en lite äcklad min, ja ni vet väl att det inte alltid är så nedrans mysigt att ha en mask i handen? Sedan bar hon honom över till den sidan som han hade startat sin färd på. Sedan sade hon: ”Så, nu behöver du inte oroa dig, du är framme!” Maskens ögon syntes ju inte, men de sade i princip dessa orden ”Men va faaan!!” Ja, ursäkta svordomen, men även maskar kan svära. Flickan hoppade glatt upp på sin lilla röda cykel med sina silverstödhjul, tappade ett av stödhjulen i sitt vingliga försök att fräsa iväg fort, körde ner i diket och rasslade sig snabbt upp igen och åkte sedan vidare vilt lutande åt det ena hållet mer än det andra, tänk vad ett stödhjul mindre kan göra stor skillnad va?
Masken då? Jo han spottade ut sin ilska och gav sig ut på världens mest trafikerade cykelbana igen. Den här gången kom han faktiskt halvvägs då självaste kråkchefen med det kråkiga smeknamnet ”Svarta fladdret” landade mitt framför honom. För att förenkla för er läsare som tror att jag bara hittar på allt detta kan jag med vetenskapens ovetskap upplysa er om att djur, insekter och annat icke mänskligt faktiskt kan prata med varandra, så Svarta fladdret sa till masken: ”Och vart tror du att du är på väg då?” Masken suckade uppgivet och insåg att nu var det fara å färde men svarade relativt lugnt: ”Jag söker efter ett daggigare dagg och ett blaggigare blagg, snälla, låt mig maska vidare?” Svarta fladdret som nyss hade ätit upp en halv soptunna hos en alldeles för slarvig villaägare var på gott humör och svarade: ”Ok, jag ska hjälpa dig över denna farozon!” Sedan tog kråkan försiktigt masken i sin näbb och knallade iväg precis åt fel håll igen, tillbaks där masken hade startat. Masken skrek:” Neeeeej!! Inte hit, jag ska till andra sidan!” Svarta fladdret glodde med sina vassa ögon på masken och svarade: ”Din otacksamma lilla mask, gå och gräv ner dig du!” Sedan flaxade kråkan kraxande iväg.
Solen började gå ned. Den stora masken låg helt stilla. Det började lukta regn och i horisonten syntes stora bulliga svarta moln. ”Blä!” Tänkte masken för sig själv och gav sig iväg för tredje gången över världens mest trafikerade cykelbana. Tunga regndroppar i storlek soptunnor (med maskens mått mätt) började falla och cyklister och gångare såg nu inte ens den stora masken som ivrigt rörde sig så sakta att tiden stod stilla runt omkring honom.
Tio centimeter kvar, miraklet var nästan ett faktum. Den tre meter breda cykelbanan hade i princip klarats av och regnet var nu inte bara ett regn det var Niagara med en extra krydda av fritt fall från Liseberg. Fem centimeter, fyra centimeter, tre centimeter och sedan dök den mest ograciösa paddan som setts på denna jord upp och bredde ut ett flin så självgott att inte ens en statsminister skulle ha haft en chans. Paddan som hade det osymetriska namnet ”Smidiga Berry” Väste till masken, ”Välkommen till min värld lilla mask, tur för dig att jag kommer att sluka dig fort, för nog tusan är jag hungrigare än de mest paddiga paddorna i hela universum!” Masken tvärnitade, rullade ihop sig och slemmade av sig så mycket slem att han i princip försvann i sitt eget slem. Paddan som aldrig sett något liknande började må illa och utan att kunna hålla sig spydde den ner sig själv och i ren skam hoppade Smidiga Berry iväg in i de sjöblöta buskagen bara för att ramla rakt ner i en totalt dold brunn som stadens vägkontor hade placerat helt på fel sida om diket. Masken kunde andas ut. Två centimeter kvar, en centimeter, äntligen, ett helt nytt daggställe!! Regnet slutade falla och månen skingrade de sista förvirrade molnen på den av stjärnor glittrande himlen. Masken lade sig tillrätta under ett fallet björklöv och försökte inte ens intala sig själv att den var så trött. ”Jag hatar att maska!” Tänkte han och somnade så gott.

Slut.