AlltidThomas

Tänk vad enkelt livet är menat att vara egentligen. Vi ska sova, vakna, umgås (om så finnes möjlighet till), sedan gå iväg för att delta i något slags kollektivt arbete. Att vara människa är lätt men ändå den svåraste uppgiften på denna jord.

Redan i unga år satt jag och funderade på allt detta eftersom mitt liv aldrig gick att genomföra på detta enkla vis som beskrivits ovan. Så jag bestämde mig för att alltid göra allt jag kunde för att undvika att leva. Det lät konstigt va? Med detta menar jag en total verklighetsflykt. Det började med böcker och serietidningar. Jag läste, läste och läste. Jag var mer på biblioteket än någon annan i denna stad. Men sedan fick jag upp ögonen för andra underbara verklighetsflyktsanordningar såsom film. Det var en helt underbar värld som öppnade upp sig och jag blev tillsammans med läsandet en filmfreak. Bredvid allt detta skrev jag själv och berättade historier, för någonstans där längst inne i min själ förstod jag att jag faktiskt kunde göra andra folk glada genom att ”uppträda” eller skriva. Jag satte till exempel ihop mitt första manus till små teaterföreställningar när jag var tio år gammal. Ok, inte för att det roar någon det är jag nästan säker på men det var lite om mig själv och lite livsfilosofi. Nu tar vi en liten historia från verkliga livet.

 

Det var en dag så som alla andra dagar. Med en väldigt stor skillnad. Det var på väg att hända ett mirakel.

Den missförstådde mannen hade blivit missförstådd igen och satt på en utav stadens parkbänkar och lät sina ögon vara öppna men i verkligheten var han på något helt annat ställe. Folk passerade honom, tisslade och tasslade, alla med helt fel uppfattning om vem han var eller vad han hade gjort men det rörde dem verkligen inte i ryggen för de hade ju rätt ändå. En riktigt misslyckad man. Ingen familj, inget jobb, inga vänner mer än de fåglar som han stod och pratade med vid stadens ankdamm samtidigt som han gav dem del av det bröd som han så väl egentligen skulle behöva äta upp själv. För hur än livet vände och vred på sig för denne man så var det alltid han som fick tårtan i ansiktet till slut.

Så nu satt han på den gröna färgflagande parkbänken och tittade. Mannens tankar var i en värld som inte fanns och aldrig kommer att finnas, men som alltid fanns den där för honom. Ingen kunde röra den, tillflyktsorten som hade blivit den enda sköld emot livet den missförstådde mannen kunnat uppbringa. Det hände sällan att någon tilltalade honom, ännu mer sällan att någon satte sig ned bredvid honom, ja, rättare sagt aldrig. Det var då det hände, någon satte sig ned bredvid den missförstådde mannen och tilltalade honom.

”Tjenare, vad tittar du på då?” Om ni kan tänka er överraskningen hos en älg som knallar över en väg samtidigt som marken brakar samman under den och den faller ned i en fyrtio meter djup gömd gruvgång? Ja då kan ni få er en liten uppfattning om hur den missförstådde mannen kände sig. Första tanken som for igenom den missförstådde mannens huvud var om han överhuvudtaget skulle svara och skulle han ens våga vrida på huvudet för att se vem som hade satt sig ned bredvid honom? Nu gjorde han faktiskt båda två. Han svarade, ” Jag tittar på ingenting, jag sitter och dagdrömmer, för i den här världen finns inget jag kan drömma om.” Sedan vred han på huvudet och tittade rakt i ögonen på en man klädd i helt svarta kläder. Besökaren hade mörkblå gnistrande ögon och en frisyr så välklippt att den missförstådde mannen nästan blev illamående vid tanken på hur han själv såg ut, ja? Håret åt alla håll liksom.. Besökaren hade en hy som såg ut att vara alldeles för perfekt, inte ens en enda liten prick i det bleka ansiktet. Att besökarens röst var som en verbal Stesolid gjorde den missförstådde mannen lugn men under stor vaksamhet. Besökaren sade, ”Jaha, att titta på ingenting kan vara roligt, intressant, till och med roande, för då bestämmer man själv vad man ser, jag vet vad du menar. Men du? Jag har en fråga till dig och jag vill att du tänker igenom den noga innan du svarar.” Den missförstådde mannen hade slutat titta på besökaren och satt nu lätt lutad framåt tittande på de stenar som var lagda i ett så fantastiskt mönster som rektangulärt och rektangulärt. Han kände sin egen doft och blev medvedeten om sig själv på ett sätt han aldrig blivit förut. ”Herregud vad jag luktar” Tänkte han och fick en lätt rodnad på sina kinder och flyttade sig någon centimeter ifrån besökaren liksom för att skona honom från denna doft. Besökaren log och sade med sin lugna nästan ickemänskliga röst, ”Om du vill, ska vi träffas här varje dag i sju dagar i sträck och du ska få sju uppgifter att utföra. Om du utför dem till fullo skall ditt liv ändras till det du helst vill av allt i hela världen.” Tystnaden spred sig samtidigt som människorna som passerade de båda männen på bänken fortsatte tissla och tassla för hur kunde det vara möjligt att någon frivilligt satte sig och pratade med denne missförstådde man, det måste ju helt enkelt vara en totalt förvirrad turist. Men även denna tanke krockade i deras enkla tankebanor, besökaren var ju alldeles för propert klädd och gav ifrån sig ett så självsäkert sken att till och med statyn som var belägen några meter från dem hade svårt att ta ögonen från dem.

”Nå? Du har direkt ingen betänketid min käre vän, vad säger du?” Det var inte ofta som den missförstådde mannen pratade med folk, ofta kommunicerade han med omvärlden genom att skriva skrynkliga lappar och visa upp. Att använda sin egen röst tedde sig alltför riskabelt och avskyvärt. Han hade lärt sig redan i skolan att om han pratade fick han stryk, det hade sedan blivit som en tatuering i själen. Men nu gjorde han det, pratade, för han svarade, ”Ja tack, jag vill.” Besökaren svarade direkt, ”Bra, men det visste jag redan att du skulle svara. Ok, betrakta detta som det första mötet och den första uppgiften kommer nu. Du ska gå in i sju affärer och prata med minst en person i var och en utav dem. Detta skall du göra nu och idag. Vi syns imorgon klockan 10 här på samma skabbiga bänk!” Den missförstådda mannen tappade andan och blundade. När han öppnade ögonen var besökaren borta. ”Men kära nån då!” Tänkte den han och tittade sig oroligt omkring. Hur i hela friden kunde besökaren försvinna så fort? Men ok, detta ägnade han inte mycket tankekraft på utan istället kröp sig ångesten på inför den uppgift han skulle utföra. Prata med minst sju personer i sju olika affärer? HERREGUD!

Det tog säkert en timme innan den missförstådde mannen gick in i den första affären. Han valde en stor mataffär och gick helt enkelt fram till en gammal dam som satt på en bänk där inne i foajen och sedan harklade han sig och sade, ”Hej!” Den gamla damen som uppenbarligen led av alla sorters starr plirade emot honom och sade, ”Hej!” Den missförstådde mannen gick ut direkt. ”Perfekt, tänkte han, så enkelt hade det pratet varit, inga problem, han skulle ju helt enkelt gå in och säga hej. Då hade han ju pratat med någon, inte sant?” Och så gjorde han i sex andra affärer, piece of cake, eller som vi skulle ha sagt i Sverige, en kakbit!

Den missförstådde mannen gick hem och lade sig i sin u-formade madrass, slog på tv:n och tittade på de människor som alla ville vara idoler. Där somnade han och drömde hela natten om trumpeter och vita moln. Mycket konstiga drömmar.

Klockan blev tio dag nummer två och den missförstådde mannen såg hur besökaren kom gående emot honom. Samma klädsel, svarta byxor, svart lång jacka och likblekt ansikte. Solen sken men den missförstådde mannen som annars inte alls var direkt observant observerade att runt besökaren kastades inga skuggor, konstigt. Den svartklädde satte sig ned bredvid den missförstådde och log, sedan sade han, ”Bra jobbat, inte riktigt som jag menade att du skulle göra men ok, du har fullgjort uppgift nummer ett. Idag vill jag att du ska gå till stadens teaterförening och anmäla dig till deras nybörjarkurs för skådespeleri som börjar nästa vecka.” Att skåda in i den missförstådde mannens tankar precis när denna mening yttrades hade varit som att se ett hus raseras under några megaton dynamit. Och i vanlig ordning, när den missförstådde mannen skulle svara besökaren var denne redan borta. ”Skit och dynga!” Sa han högt. Och folk som passerade tittade intresserat, vad hade hänt, den alltid tyste pratade ju?

Ok, eftersom ingen kunde tro att den missförstådde mannen var principfast fast de hade helt fel så gick han raka spåret till stadens enda teaterförening vid namn ”Glada minens krumbukter”. Teaterföreningen var belägen i ett stort hus som skulle kunna betraktas som fallfärdigt med ommålning som största önskemål. Det var inte alls ovanligt med denna sortens stora trähus i den mellanstora staden. Ursprungsfärgen var nog någon sorts grön, men nu var den mer gråaktigt. Huset var ett klassiskt tvåvåningsträhus i gamla stan manér. Dörren var tvådelad och på den satt en snett upphängd liten skylt, ”Glada Minens Krumbukter”. Det rostiga riktigt fint smidda handtaget gick gnisslande ned när den missförstådde mannen tog sig in i huset. Det första som mötte honom var en trätrappa med en röd matta i stort behov av en noppmaskin. Han stod stilla och lyssnade. Tvekade. Men skakade av sig tveksamheten men kunde inte skaka av sig oron utan tog den med sig uppför trappan. Ett rum som mest liknade ett väntrum på en musikskola med små stolar utplacerade lite varstans blev destinationen där trappan tog slut. På en utav stolarna satt en ung flicka med långt mörkbrunt hår. Hon satt och bläddrade i en bunt med papper och tittade upp när den missförstådde mannen helt plötsligt stod där han aldrig i livet trodde att han skulle stå.

”Hej, vad kan jag hjälpa dig med då?” Sade flickan med en röst som avslöjade att hon inte alls rökte eller drack whisky på reguljär basis. Den missförstådde mannen tittade ned i golvet och svarade, ”Jag skulle vilja gå med i glada minnenas kanoner.” Flickan började skratta och sa, ”Du menar glada minen krumbukter?” Uppenbarligen var felsägningen mycket roande för hon fortsatte skratta samtidigt som hon reste sig upp och den missförstådde mannen tittade på henne när hon vände honom ryggen för att gå emot ett litet hörnskåp som stod inte allt för överraskande i ett hörn. Flickan var klädd i lång kjol och hade en regnbågsfärgad blus med fransiga ärmar, hennes långa hår vajade åt alla håll och hon öppnade skåpet. Där stod hon en stund som om hon inte riktigt visste vad hon letade efter sedan tog hon en papperslapp och hoppade hästhopp fram till den missförstådde mannen som instinktivt ryggade tillbaka utan att veta varför. ”Här!” Sade hon, ”Fyll i dessa och lämna in dem till mig, sedan kommer du på vår nybörjarkurs som börjar om två veckor!” Då hände också något mycket ovanligt för den missförstådde mannen, en ögonkontakt. Och vilka ögon hon hade. Gnistrande bruna ögon och det var en sabla tur att besökaren inte krävt att han skulle ha pratat alltför mycket vid detta tillfälle för nu inträdde total tunghäfta. Han tog lappen, vände sig om och sprang ut därifrån.

Flickan stod nog bara där med öppen, häpen mun men det brydde han sig inte om utan fortsatte att springa hela vägen hem. Väl där kastade han sig innanför sin dörr och stöp omkull i sin brakfärdiga hörnsoffa. Han ögnade igenom ansökningslappen till teaternybörjarkursen och tänkte på flickan, sedan somnade han och drömde igen om trumpeter och vita moln, mycket konstigt.

 

Fortsättning följer…..