Publicerad 2014-10-10 23:11:18 i Allmänt
Böljande ljusblå moln gungade fram över den blekblåa himlen. Han som alltid satt stilla satt fortfarande stilla och lät sina blå ögon vila bland skuggorna som molnen skapade över det brända gräset. Ljudet av ett skenande tåg hördes som om det vore en häxas subwoofer. Det som hördes i fjärran stannade inte alltid där. Ibland blev det borta men ibland kom det närmare än vad han ville. Att blunda och se med öronen blev allt som fanns kvar då solen föll ned bakom de platta bergen som öppnade illusionen av en horisont. Det var inte utan att till och med skräcködlefåglarna som aldrig öppnat sina dreglande näbbar förut satt med öppna näbbar då han för första gången i sitt liv slutade sitta stilla. Han öppnade sina nu gröna ögon och log utan att öppna munnen. Nån jävla måtta fick det allt lov att vara då han lämnade sin eviga sits utan att vända på huvudet en enda gång. Han log åt sin egna dumma humor som viskade "nu satt jag allt en jävla fart". Sedan satt han aldrig mer stilla.
