Tänk vad tiden går fort när man inte har en klocka.
Utanför en byggnad större än tre fotbollsplaner sitter jag när midnatt närmar sig. Den iskalla stjärnklara himmelen försöker stå emot de nattgrårosa molnen som närmar sig ifrån söder. En kamp som är förlorad redan vid dess start.
Det luktar cigarettrök efter den som precis har stått vid min sida och intagit sitt ettriga gift. Tystnaden är underbar för mig, en andningsväg för en hjärna som är i stort behov av vila.
En vacker, tuff och på många sätt helt otrolig höst har passerat. En sorts komplettering av ett mycket annorlunda år med en början av alltings avslut men med ett avslut på alltings början. Konstigt och förvånande, inspirerande och oroande, tacksamt och stärkande. Många uttryck men ingen av dem kanske starka eller sanna nog.
Så tas ett nytt avstamp fart. De avtryck man lämnar efter sig får finna sig i att bli bleknande minnen. Ibland bleknar även de som man inte vill skall blekna. För första gången så är man på rätt tåg på livets evinnerliga räls, skulle jag tro i alla fall. Det är nu man kommer att börja utvecklas till att vara den man är men aldrig kunnat vara. Skrivandet kommer givetvis att stå i centrum för detta, men också mitt nuvarande jobb som jag verkligen tycker mycket om.
Mina gamla planer på att starta en resning för alla de som står utan ljus på sin mörka väg skall dammas av och förhoppningsvis börja startas upp. Det kommer att krävas mycket av många, men det kommer att ge desto mer, och då pratar jag inte pengar.
Men ärligt talat? Varför inte avslöja en liten historia ur verkligheten?
Legenden om den sanna legenden
Det var en gång en legend som var så legendarisk att ingen kunde undgå att bländas i hans ljus. Så fort legendaren gick ut så skockades folkmassorna runt honom och han fick till slut anlita fyra bärare som fick bära runt honom över alla människors påflugenhet.
Men så en dag när månen spottat ut sitt sista ljus till förmån för nattens skeptiska moln satt legenden vid sitt lilla matbord, ensam, modfälld och bedrövad. Vilket liv hade han fått egentligen? Vad var det som var så bra med att vara en legend? Att alla såg upp till honom? Att alla fjäskade och aldrig visade sitt rätta ansikte till honom? Nej inte kunde han alls hitta någonting som fick humöret att stiga. Gatljusens dammiga bregottsken fick honom att blunda och drömma sig bort.
För det fanns en värld där legenden trivdes och i den världen var han däremot var helt osynlig. Ett rymdskepp ifrån fjärran galax landade då framför honom där han satt och spydde på ännu en episod av Greys Anatomy. Ur detta högst tefatsformade silverglänsande fordon hoppade en liten svart pudel ut och sade på barsk utomjordiska, ”Jordavarelse, tago detti belte. Osynlighet blir da diti vapen!” Sagt och gjort, ett litet svart bälte lades framför fötterna och rymdfarkosten flög ut genom det öppna fönstret i en sådan fart att gardinerna brann upp och förkolnades inom ett par sekunders intervall.
Legenden spenderade sedan resten av sitt liv som osynlig. Detta var den enda lyckliga fantasi som han tog till vid dessa tillfällen då allt helt enkelt blev för mycket. Och den funkade, i alla fall efter några glas Aurora. Jodå, även legender dricker denna motbjudande dryck.
Så när kvällen och natten omslöt legenden i sömnens mjuka ankdun log han åt sin osynliga framfärd.
Så under precis denna natt hände något underligt, ja till och med väldigt underligt. Legenden sov som en gråsten och snarkade som ett sågverk. Fönsterrutan stod öppen och månen hade tvingat tillbaka sin position som stjärnornas mästare. Ett ljud som aldrig hörts hördes och en syn som aldrig setts syntes. Ett litet silverklot for in genom rutan och landade bredvid legendens säng. En mycket liten dörr i det lilla silverklotet öppnades och ut hoppade en miniatyr gråsparv med ett grått bälte i sin näbb. Den hoppade sedan försiktigt upp på den sovande legendens mage och lade försiktigt ned bältet framför den snarkande mannens legendariska mun. Om en gråsparv kunde ha tårar i sina ögon så hade denna lilla krabat detta just precis nu.
Sedan brann gardinerna upp som en följd av klotets avfärd och allt blev tyst.
Tidningarna var fulla av löpsedlar i veckor, månader, ja till och med år efter det att en så stor legend helt plötsligt försvunnit spårlöst. Spekulationerna var lika många som det finns kineser och ingen var sann. Bärarna blev sysslolösa och började istället arbeta som professionella bärplockare. Åren gick och ingen såg någonsin till legenden igen.
Men för legenden lekte det osynliga livet. Han åkte på livets karusell om och om igen, utan att betala priset för att leva.
(Sann historia)
Det luktar cigarettrök efter den som precis har stått vid min sida och intagit sitt ettriga gift. Tystnaden är underbar för mig, en andningsväg för en hjärna som är i stort behov av vila.
En vacker, tuff och på många sätt helt otrolig höst har passerat. En sorts komplettering av ett mycket annorlunda år med en början av alltings avslut men med ett avslut på alltings början. Konstigt och förvånande, inspirerande och oroande, tacksamt och stärkande. Många uttryck men ingen av dem kanske starka eller sanna nog.
Så tas ett nytt avstamp fart. De avtryck man lämnar efter sig får finna sig i att bli bleknande minnen. Ibland bleknar även de som man inte vill skall blekna. För första gången så är man på rätt tåg på livets evinnerliga räls, skulle jag tro i alla fall. Det är nu man kommer att börja utvecklas till att vara den man är men aldrig kunnat vara. Skrivandet kommer givetvis att stå i centrum för detta, men också mitt nuvarande jobb som jag verkligen tycker mycket om.
Mina gamla planer på att starta en resning för alla de som står utan ljus på sin mörka väg skall dammas av och förhoppningsvis börja startas upp. Det kommer att krävas mycket av många, men det kommer att ge desto mer, och då pratar jag inte pengar.
Men ärligt talat? Varför inte avslöja en liten historia ur verkligheten?
Legenden om den sanna legenden
Det var en gång en legend som var så legendarisk att ingen kunde undgå att bländas i hans ljus. Så fort legendaren gick ut så skockades folkmassorna runt honom och han fick till slut anlita fyra bärare som fick bära runt honom över alla människors påflugenhet.
Men så en dag när månen spottat ut sitt sista ljus till förmån för nattens skeptiska moln satt legenden vid sitt lilla matbord, ensam, modfälld och bedrövad. Vilket liv hade han fått egentligen? Vad var det som var så bra med att vara en legend? Att alla såg upp till honom? Att alla fjäskade och aldrig visade sitt rätta ansikte till honom? Nej inte kunde han alls hitta någonting som fick humöret att stiga. Gatljusens dammiga bregottsken fick honom att blunda och drömma sig bort.
För det fanns en värld där legenden trivdes och i den världen var han däremot var helt osynlig. Ett rymdskepp ifrån fjärran galax landade då framför honom där han satt och spydde på ännu en episod av Greys Anatomy. Ur detta högst tefatsformade silverglänsande fordon hoppade en liten svart pudel ut och sade på barsk utomjordiska, ”Jordavarelse, tago detti belte. Osynlighet blir da diti vapen!” Sagt och gjort, ett litet svart bälte lades framför fötterna och rymdfarkosten flög ut genom det öppna fönstret i en sådan fart att gardinerna brann upp och förkolnades inom ett par sekunders intervall.
Legenden spenderade sedan resten av sitt liv som osynlig. Detta var den enda lyckliga fantasi som han tog till vid dessa tillfällen då allt helt enkelt blev för mycket. Och den funkade, i alla fall efter några glas Aurora. Jodå, även legender dricker denna motbjudande dryck.
Så när kvällen och natten omslöt legenden i sömnens mjuka ankdun log han åt sin osynliga framfärd.
Så under precis denna natt hände något underligt, ja till och med väldigt underligt. Legenden sov som en gråsten och snarkade som ett sågverk. Fönsterrutan stod öppen och månen hade tvingat tillbaka sin position som stjärnornas mästare. Ett ljud som aldrig hörts hördes och en syn som aldrig setts syntes. Ett litet silverklot for in genom rutan och landade bredvid legendens säng. En mycket liten dörr i det lilla silverklotet öppnades och ut hoppade en miniatyr gråsparv med ett grått bälte i sin näbb. Den hoppade sedan försiktigt upp på den sovande legendens mage och lade försiktigt ned bältet framför den snarkande mannens legendariska mun. Om en gråsparv kunde ha tårar i sina ögon så hade denna lilla krabat detta just precis nu.
Sedan brann gardinerna upp som en följd av klotets avfärd och allt blev tyst.
Tidningarna var fulla av löpsedlar i veckor, månader, ja till och med år efter det att en så stor legend helt plötsligt försvunnit spårlöst. Spekulationerna var lika många som det finns kineser och ingen var sann. Bärarna blev sysslolösa och började istället arbeta som professionella bärplockare. Åren gick och ingen såg någonsin till legenden igen.
Men för legenden lekte det osynliga livet. Han åkte på livets karusell om och om igen, utan att betala priset för att leva.
(Sann historia)
