AlltidThomas

AlltidThomas (Twitter) En plats gjord för mig själv, men öppen för alla :)

Kvällen har tagit över den lilla stadens snöklädda rustning. Ännu en utvecklande dag har passerat, än en gång i det osannolikas färggranna sken. Att samla alla dessa intryck, alla uttryck och alla känslor för att försöka få någon slags mening i det hela är som vanligt lika utmanande som det är omöjligt. Till den mäktiga sångkonsten av Bob Dylan och Johnny Cash förstärks mina tankar. Deras "Girl from the north country" sveper in i mina öron och skapar rysningar av välmående i hela kroppen. Kan inte hålla emot ett leende samtidigt som jag sluter ögonen och drömmer mig bort till nån dimdränkt kulle i någon bortglömd del av ett bortglömt land. Random på Spotify ger mig Moby och "wait for me", otrolig timing. Fantasin sätter mig på en störtdykande trollsländas rygg. Dofter av blåsippor och liljekonvalj ersätts av den fräna tallskogens storslagna lukt då vi planar ut och susar fram mellan träden i vad som torde vara en trollsländas maxhastighet. Sömnen viskar lite blygt i mitt öra och vill ha min uppmärksamhet samtidigt som OMD stammar fram sitt intro till "Tesla Girls". Lika försiktigt som som jag öppnar mina ögon, lika våldsamt kastar sig de tre idiotkattungarna över mig i en totalt oprovocerad riv och bitattack. Sladdar och hörlurar, kattungar och mer Tesla Girls ersätts av tonerna av Hard Fi och "Feltham is singing out". Idiotkattungarnas varnande sjätte sinne sätter stopp för deras kortvariga övertag. Det är nästan så att taket lyfts i den felkonstruerade lägenheten då jag reser mig likt en rostig och grinig jättetransformer och får de tre odjuren att se ut som tjugo panikslagna gnuer med gapande munnar och ögon åt alla håll. Till tyngden av Feltham is singing out och elaka Hard fi, stapplar PacificRimThomas fram. Kattungar i vild panik överallt, halkandes in under alla de skydd de kan hitta. Men som alla vet så slås aldrig en katt ned av ett nederlag, utan stärks snarare inför den snart kommande motattacken på stackars mig. Jag går ned på motvilliga knän, riktar hörlurarna in under soffan och viskar, "Lyssna och gråt!" - You could not take no more so when they closed the door you forgot that it was locked from the outside.... (Feltham is singing out) Jag rycker av mig hörlurarna likt en trött och adrenalinstinn krigspilot som nyss landat efter ett misslyckat katapultutskjutningsförsök. Tystnaden är total, endast en billig IKEA-klocka högt över bullernivån ljuder i den dunkla lägenheten. Försiktigt smyger kattungarnas bitch in i sovrummet, stänger dörren utan minsta ljud och sätter sig ned i sin skyddande säng. Mobiltelef-Spotify-Playlist-OMD/Tesla Girls-DELETE! :)

Hur kan något så urgulligt, ja till och med vackert, vara så fyllda av fan själv? Hur kan så små hjärnor klara av att samordna attacker, att låta en i kvartetten spela död medans de andra ligger i bakhåll för en helt gulligull naiv gubbe som kastar sig fram till det "döda" skådespelarspektaklet. Allt för att med sitt oroliga och omtänksamma hjärta verkligen hjälpa den utslagna qvisslingkatten? Hur kan så många klor vara så vassa att de inte ens känns när de river upp rader av missprydande eviga "minnen" på min böjda rygg då jag precist knäböjt över den livlösa djäkeln som precis i det ögonblicket öppnar sina självlysande ögon (och visst såg det ut som den log). För att sedan utföra en samurajrörelse med sin snabbaste tass, vilket givetvis resulterar i en två centimeter lång reva på min näsa. Sedan hoppar den mirakelvakna drakkatten rakt upp i luften och börjar springa i luften, precis som i en tecknad film, innan den landar och drar iväg likt ett X2000 utan broms. Rygganfallsgruppen har vid detta tillfälle sedan länge lämnat sitt offer, snabbt in och snabbt ut med andra ord. (Samtidigt som ovanstående händels skrivs ned händer följande) Den grådaskiga kattungen kommer flygande över tangentbordet så det fräser i luften. Den river omkull Coca-cola flaskan som står på armstödet till soffan och försöker (samtidigt som den springer) bita av antennkabeln till tv:n. Strax bakom kommer den inte lika graciösa sköldpaddemönstrade mobbarkatten springande i vad som förefaller vara en snabb form av trav. Hon verkar helt desorienterad och har sina drakögon spridda åt alla håll i äkta Marty Feldman anda. Samtidigt som detta händer kommer den orangevita kattungechefen flygande upp bakom mitt huvud, tar avstamp på min axel, givetvis med ALLA klor nedborrade så att tshirtens fibrer trycks in i skinnet på ett sätt som jag är säker på att det inte alls är sådant man någonsin skulle få veta hur det kändesegentligen...om det inte vore för dessa "änglars" existens. Sist men inte minst så sticker ett svart litet huvud fram bakom tv:n, ivrigt spejande med sina ledlampeögon efter de nyligen passerande syskonen. Totalt ointresserad ger han mig sedan ett nästan omärkbart ögonkast. Med ögonen halvt stängda så klart, som en kattvärdemätare på hur "intressant" gubben i soffan verkligen är. Utifrån köket kraschar en blomkruka i golvet, sockerskålens lock kommer flygande över golvet i vad som förefaller vara det första frisbeekastet utfört av en kattunge, ett missat Youtubemoment med andra ord. Ljudet av vad som förefaller vara flera hundra tassar på ett plåttak når mina gråtande öron, svartkatten tittar med eld i blicken ned genom hallen som leder till den pågående krigsskådeplatsen. Sedan klättrar han lugnt ned från tvbänken och smyger med kutade rygg och på tå sakta iväg efter den svartaste av de två väggarna som fanns till förfogande. Lukten av kattbajs och kattkiss dammar till min arga näsa och jag kan inte hålla mig utan går svärande in till katt-toan bara för att fortsätta trivas i min roll som de fyra gatukattungarnas bitch... Med andra ord, någon som vill ha en liten gullig, söt, välluktande och antisocial kattunge? (Kom som vanligt ihåg, allt som skrivs här är egentligen det samma som att titta på en dokumentär, sanningens sanning med andra ord!) :)