AlltidThomas

Söndag, sonntag, dimanche eller nedelja, skit samma, det är ju bara en dag som hämningslöst skriker ut sin ilska över mänsklighetens alla felaktigheter. Ångestens och ångerns alldeles egna helgdag. En perfekt plattform för förändringar. Så med andra ord, så här skall jag leva resten av mitt liv: Undvika att kolla in nyheterna på morgonen. Aldrig lyssna på eller bry sig om kvinnliga intuitioner. Inte bry sig om väderprognoser. Inte känna av lukten av kattskit... Ja, och där stöp allt. För herregud vilken vacker morgongåva den skarpa odören av kattskit är. Den tänker jag då inte sluta njuta av... Så lika bra att lägga ned planerna på förändringar och hugga tag i en sann historia. Våren hade i vanlig ordning smugit sig på invånarna i den engelska staden Brighton. Efter att ha passerat ännu en vinter som inte bjöd på annat än regn, regn och mera regn så kom vårregnen som en rejäl överraskning, i alla fall för en del. Jim Holcost stod och smackade med läpparna samtidigt som han spanade ut genom dörrens tittöga. Sedan svepte han till sig sitt ytterst välvårdade paraply, kastade upp dörren och halkade nedför den våta gråstenstrappan tillsammans med sin övergödda hund. Hunden, en svart och vit pekineser, halvblind och med en begynnande ålderstarr på sin återstående syn gjorde inga direkt tvära kast i kopplet. Men Jim som var en pensionerad förrådsarbetare ryckte distinkt i kopplet ändå. Hunden skulle minsann veta vilken plats på livets hylla den hade. "Inte mycket folk i farten idag inte." Tänkte gamle Jim och såg sig omkring som om det skulle gå att tvinga fram någon att hälsa på eller prata med. Regnet fortsatte att hävda sin närvaro och det luktade gammal rutten svamp. Jim rynkade på näsan och började gå igenom vad som skulle kunna orsaka denna doft. Mitt i staden, rutten svamplukt, ingen trafik och inga människor. Ja egentligen kunde det bara vara doften av den nyöppnade kebabrestaurangen som ställt till med denna högst ovälkomna nästerror. Allt enligt Mr Holcosts logiska logik. Den gamle mannen och den halvblinda hunden styrde in på Montreal Road bara för att stirra rakt in ett virvlande hål hängandes mitt över gatan. Jim stannade. Det var som om allt ljud bara försvann och som om ljuset förvandlades från dag till kväll. Det konstiga hålet såg ut som en liten tornado, placerad vägrätt med öppningen i dess topp virvlande kanske bara tio meter ifrån honom. Regndropparna som normalt föll på marken gjorde nu istället en sväng i luften och sögs in i virveln. Ett fantastiskt vackert fenomen som nästan fick Jim att ramla omkull då balansen inte höll med honom när han försökte följa varje droppes brott mot gravitationen. Helt plötsligt flög paraplyet ur handen på honom och en halvblind hund gjorde sitt bästa för att hålla sig på marken då den för första gången i sitt liv fick uppleva viktlöshet. Sakta började också det stackars djuret flyga emot virvelns virvlande mitt. Detta väckte den gamle mannen som ryckte till i kopplet, tog ett steg bakåt och trampade rakt i en halvblind hunds sista avföring. Samtidigt som Jim föll såg han hur det oersättliga paraplyet försvann in i virveln. Tätt följd av en flygande, halvblind pekineser. Medans han själv satt på rumpan och fick erfara hur värdelösa de billiga byxorna var när det gällde att stå emot väta. Nu till det konstigaste med hela denna sanna historia. Jim kunde svära på att det också kom saker eller varelser ut ur virveln. De försvann åt alla håll och var lika obeskrivbara som allt osett skulle kunna vara för vilken som helst. I ett enda ögonblick försvann sedan denna besynnerliga virvel. Kvar satt gamle Jim med öppen mun och en hjärna fylld med tankar som med dagens mått direktkvalificerat vilken som helst till sluten vård på något hem för psykisk ohälsa. Jim Holcost flyttade efter denna incident till en annan stad. Han bytte också namn till Jim Vorteks. Myndigheterna förklarade fenomenet som oförklarligt. Forskare mätte emellertid upp kraftigt försvagade värden i det magnetiska fältet runt hela staden vid tiden för händelsen. Kanske öppnades en portal till andra dimensioner upp på grund av detta? Eller också skapades helt enkelt en felaktig tornado? Men hur som helst, en halvblind gammal hund kanske har färdats till en annan dimension. Detta livar upp vilken söndag som helst. :)

Jag gjorde misstaget att titta på Sveriges television under veckan. Nåt debattprogram, säkert hur älskat som helst. Representanter för en politiskt radikal vänsterorganisation debatterade emot högerpolitiker och andra inblandade. Problemet låg i att en mer militant del av vänstervärlden, en egen organisation, hade anfallit nynazister i Göteborg. Sedan hade en tredje vänsterdel med influenser av invandrare också deltagit. Nynazisterna hade i sin tur haft diverse högergrenar smygande runt gathörnen som studsbollar. Polisen stod med öppen mun, fullt förståeligt, alla mot alla liksom. Sedan har de många intressenterna i denna löjliga sörja mage att sitta och försvara sina idiotiska förehavande. Dessa ungdomar ska kanske vara vår framtid, ja herregud, lika bra att titta på Doomsday preppers med andra ord. Vi lever i en värld som verkar vara på väg in i ett globalt psykostillstånd. Allt är upp och ned, verkligheten blir mer och mer overklig, inget är förvånande. Denna vecka har jag till exempel i mitt eget kök blivit förevisad en mycket hemsk skottskada på ett tolvårigt barn ifrån Syrien. Trots att jag klart och tydligt sagt, nej, nej, nej, så orkade den syrianska pappan inte hålla sig utan drog upp tröjan för att förevisa det osannolika. Där stod jag, utan ord, för vad i helvete ska jag säga? "Oj, vilken skottskada..." Ja tjenare.... Ärligt talat, den mystiska, helt underbara världen som jag vet finns där ute blir allt svårare att se. Men den sista kattungen, den grå, den vackraste, finns kvar. Hennes gula ögon lyser upp mörkret och bränner in det mystiska som de eviga skuggornas härskare. Tack och lov.