AlltidThomas

Jag gjorde misstaget att titta på Sveriges television under veckan. Nåt debattprogram, säkert hur älskat som helst. Representanter för en politiskt radikal vänsterorganisation debatterade emot högerpolitiker och andra inblandade. Problemet låg i att en mer militant del av vänstervärlden, en egen organisation, hade anfallit nynazister i Göteborg. Sedan hade en tredje vänsterdel med influenser av invandrare också deltagit. Nynazisterna hade i sin tur haft diverse högergrenar smygande runt gathörnen som studsbollar. Polisen stod med öppen mun, fullt förståeligt, alla mot alla liksom. Sedan har de många intressenterna i denna löjliga sörja mage att sitta och försvara sina idiotiska förehavande. Dessa ungdomar ska kanske vara vår framtid, ja herregud, lika bra att titta på Doomsday preppers med andra ord. Vi lever i en värld som verkar vara på väg in i ett globalt psykostillstånd. Allt är upp och ned, verkligheten blir mer och mer overklig, inget är förvånande. Denna vecka har jag till exempel i mitt eget kök blivit förevisad en mycket hemsk skottskada på ett tolvårigt barn ifrån Syrien. Trots att jag klart och tydligt sagt, nej, nej, nej, så orkade den syrianska pappan inte hålla sig utan drog upp tröjan för att förevisa det osannolika. Där stod jag, utan ord, för vad i helvete ska jag säga? "Oj, vilken skottskada..." Ja tjenare.... Ärligt talat, den mystiska, helt underbara världen som jag vet finns där ute blir allt svårare att se. Men den sista kattungen, den grå, den vackraste, finns kvar. Hennes gula ögon lyser upp mörkret och bränner in det mystiska som de eviga skuggornas härskare. Tack och lov.