Ljudet av ljuset
Ljudet av trappuppgångsdörren som slår igen får mig att titta ut i mörkret. Konturerna av möbler och en dörr som sett sina bästa år bildar ett nattligt landskap som också ger mig en säkerhetskänsla. Minsta förändring och jag tänder ljuset. Som att ett huvud skulle sticka upp ur fåtöljen till exempel.
Hör några ovanligt tunga och saktgående steg dunsa fram ute i trappuppgången. Full eller trött eller bara tätt tänker jag och ler för mig själv ända tills jag inser att stegen stannat utanför vår dörr. Nog låste jag? Tyst som i ett knappnålshuvud. Då hör jag hur någon fullständigt rycker tag i vårt dörrhandtag och hallen lyses upp av det bleka ljuset från trappuppgången. Ett tungt steg hinner landa i hallen sedan vaknar jag. Tänder lampan, det är iskallt i rummet. Ligger still och lyssnar. Smyger sedan frysande upp och ut i hallen för att kolla så dörren är låst, en tanke att jag kommer att finna den öppen går genom mitt huvud och skickar en gåshudsattack över hela kroppen. Dörren är tack och lov stängd, låst och fin. Men nåt får mig att kolla ut i kikögat. Trappuppgången är tom. Fy fan
för djävla mardrömmar!
