AlltidThomas

Förr i tiden, ja inte alls för så länge sedan fanns inga konstgjorda granar att köpa. Jo, det fanns ett litet utbud men de såg inte ut som granar, mer som gröna brakskitar. Jag satt dagen före julafton och spelade 500 med en av mina skapare här i livet, min kära farmor Ellen. Som vanligt gav hon mig en riktig fight, skulle inte falla henne in att låta mig vinna för att jag var ett barn. Nej tvärtom, jag fick en hårdare behandling vid kortbordet än om hon skulle spelat emot en vuxen. Jag kan ju också villigt erkänna att jag vid det tillfället inte alls förstod varför hon var så grym. Men jag kände en äkta glädje då jag nåt år in på upplärningen började bemästra kortens ädla konst och betraktarens hemligheter som länkades till detta spel. Och då jäklar fick hon stryk, till hennes stora glädje blandat med stolthet tror jag. Hursomhelst, dagen innan julafton var det och så mycket snö att man fick skotta fram rutorna på husen och det var mer vanligt att folk åkte på ändan nedför Hultabacken än att de lyckades stå på benen hela den djävulska vägen ned. Det var till och med upp till diskussion på brandstationen om de inte skulle låta en ambulans stå stationerad i änden av denna monstruösa backe så att de kunde åka och lämpa av de skadade vid akuten lite snabbare än vid en normal utryckning. Ellen suckade och tittade ut genom de frostiga rutorna, ”När tror du far din kommer då? Vi har ju ingen julgran och det skulle han ordna.” Jag svarade inte utan tittade ut genom rutorna som om det skulle hjälpa min vilde och excentriske far att dyka upp fortare. Lika ologiskt som livet ofta är var ju också det att den fulaste Volvo Duetten i hela staden just precis i det ögonblicket halkade in på den illa skottade gården, omgiven av ett mycket dramatiskt sotsvart avgasrökmoln. Den bilen mådde verkligen inte bra, men som min pappa alltid sade, ”Bilar är bilar Thomas, döda ting, vem fan bryr sig så länge de rör sig åt det hållet man är på väg?” Det var kommentarer som denna som ibland fick mig att betrakta min pappa som något extraordinärt, men bara ibland och det med all rätt. ”Äntligen!” Viskade min farmor och reste sig från den bruna, vingliga och färgflådda köksstolen. Hon gick bort till spisen och tände en cigarett. Stående vid det lilla ventilationsspjället, som om det skulle hjälpa att trolla bort röken. Hon var ingen dum kvinna och visste givetvis att så inte var fallet men hon var också en spelare i livets dumma roller, och detta var en av dem. Så stod han där i dörren, pappan med sin gula och blåa Ingemar Stenmark mössa. Sina gröna, fula gummistövlar. Sina snedslitna jeans modell för stora och en jacka som fick en att tänka på sådana där bäverjägare i Kanada. Avklippta handskar och ett stort leende, alltid glad min käre far. ”Julgran! På med kläderna Thomas så sticker vi och köper en…” Så blinkade han i ögat vänt ifrån min farmor. Hon himlade med ögonen som om hon spelade med i ett drama utan att någon annan än henne själv förstod att det bara var ett drama, ingen jävla ärlighetskonstitution. ”Nåt mer jag skall köpa? Ett vattentorn? Ett parkeringshus? ” Pappas humor, ett släktdrag.. Ellen bara log och tittade på mig och svarade, ”Ja, men köp med en fiskebåt istället tack!” Hon hade ju samma humor, vilket tillsammans gjorde dem helt vansinnigt roliga, men i många andras ögon totalt bindgalna såklart. Så då satt man i den kanske anskrämligaste bilen i hela staden, pappas styggelse till Volvo Duett. Rollad i en sprakande lila färg som gav dig en försmak av ett åttiotal som inte kommit än. Motorn gick illa, det rök som en skorsten ur ett halvtrasigt avgasrör men pappa verkade bara road och vinkade åt alla som tittade förskräckt på oss med ett stort leende. Sen vände han sig mot mig och sa, ”Vinka och le alltid åt idioter som tror de ser något de egentligen inte förstår, vi ser mer, kom ihåg det.” Som sagt, alltid dessa visdomsord, komiska och sagda med humor som i vanlig ordning fick mig att spela med och nicka leende men med allvarliga ögon. Det bar iväg rakt ut i skogen på en väg plogad för att möta noll bilar. Duetten uppförde sig som en orm instängd i en vallgrav, det var ju så massivt med snö att man knappt såg skogen för plogkanten. Helt plötsligt tvärnitade den gamla bilen och ställde sig på tvären över den uppskrämda lilla skogsvägen. Pappa tog handen under sitt säte, drog fram en yxa, log emot mig och sa, ”Dags att köpa en gran…” Sedan öppnade han dörren som om han deltog i en utrymningsövning, hävde sig genom snövallen och hoppade ut i snön som låg inbjudande framför skogsranden. Han föll, yxan flög, stenmarkmössan flög och jeansen åkte ned till en position som skulle varit modern i dag. Jag log och skakade på huvudet, ja herregud, detta var ju en typisk Engström-manöver vilka alltid bjöd på en show ur det som inte var möjligt att showas med. ”Gick det bra?” Frågade jag samtidigt som jag fnissade åt pappas återhämtningsförsök där ute i snön. Han var nu helt täckt i snö då han med sin dåliga balans fallit otaliga bonusgånger i sina försök att återställa sin utrustning. Men nu var stenmarkmössan på plats, yxan i handen och han stod leende framför den fulaste granen man möjligtvis kunde hitta. Han pekade på den med yxan och nickade frågande emot mig och jag skakade nekande i huvudet. Då började han hugga i det stackars trädet så barr flög åt alla håll. En halvtimme senare gjorde vi entré hos min farmor och jag visste att hon skulle slå sig för pannan och fråga, ”Men, vart är granen?” då min pappa stolt visade upp den vanväxta växten. Exakt så hände och min pappa skrattade, ”Granen, den finaste i hela Värmland? Här, fram med foten och ljusen för nu jädrar skall en prydnad som aldrig satt sin fot i denna lägenhet sätta sin fot här, en gran, en jävla raketunderbar gran!” Min pappa var aldrig ironisk… Senare på kvällen när den korttidsbesökande solen försvunnit bakom horisonten som bara var en illusion satt jag på golvet framför granen. Det luktade helt underbart och ljusen var av den där gamla klassiska stora stilen och lyste på ett behagligt sätt upp rummet. Jag tog fram mina soldater och började leka krig i granen. För detta var nog det mest magiska med hela julen för min del. Mina små andra världskrigssoldater färdades genom tid och rum bara för att hamna i en dimension där allt var i storlek jättestort. Och när de klättrade upp i det skrämmande men imponerande upplysta trädet för att undersöka de konstiga ljusen, stötte de på mutanttomtar och diverse andra konstigheter som såg ut att bara hänga där men som vid närkontakt blev helt jävla livsfarliga. Farmor kom smygande med lite julmust och log emot mig där jag satt och lekte i min egen värld. Den blicken som hon alltid gav mig vid sådana här tillfällen fick mig att förstå att det aldrig skulle spela någon roll om livet var skit så länge som någon verkligen brydde sig om en, älskade en på riktigt.