AlltidThomas

I sig själv finner man sin värsta fiende. Det är ett klassiskt talesätt och så jädra sant. För hur man än vänder och vrider på saker och ting så sitter man ändå alltid på baken då sluträkningen kommer. Det vore att ljuga att säga att man lär sig och aldrig mer kommer att göra om sina misstag. Men lite i taget så stämmer det, för nog fan har alla händelser i mitt liv påverkat hur jag har agerat. Sedan får jag än en gång säga att jag är imponerad över hur många som vet "allt" om mig och vem jag är :) De vet inte skit :) Det senaste ryktet var det roligaste hittills i allafall, jag kan uppenbarligen använda magi ungefär som Ironman :) Lyfta armen och skjuta bort folk med mina bara händer hehehe, helt underbart! Varför kunde inte det få vara sant :D Men vilka idioter finns det som ens har skam i kroppen att tro sånt om nån? :) Många smileys nu, men det beror på att jag verkligen vill att ni som läser detta ska fatta att jag ler som en stolle när jag skriver detta. Och jag mår skitbra för tillfället, vilket är det viktigaste när det gäller mina framtida uppdrag. Hoppas jag kan ta mig iväg från denna häxstaden. Då skall jag ta mig fan fira som om jag vunnit på lotto. Nej nu ska jag dra iväg och avsluta veckans arbete genom att ta ut en veckas semester för att bara skriva och spela Farcry 3 :)

Full fart till 04:00, upp 05:00 :) Och sedan kommer nu en megatung dag med underbemanning och hårdare press. Dessa nattliga bråk tar hårt på mitt liv. Hoppas på att få tag i nytt boende snarast. Kan liksom inte förstå varför dessa ilskeutbrott skall förekomma överhuvudtaget. Idioti.

Det har alltid varit en vits med att skogen växt sig tät och sett lite fördjävlig ut i Styckåsskogen. Vi som spenderat delar av vår skadade uppväxt där fick tidigt lära läxan att hålla oss undan då den skrikande vinden kom farande mellan de pinade träden. Träd som inte var mycket för världen men i hemlighet skitstolta väktare över de skräckslaget skrikande vindarnas utbrytningsförsök. Det var väldigt speciella träd som hade som egenskap att se döda och bräckliga ut, växa tätt och luta sig i riktningar som skulle skicka de slemstygga vindarna rakt upp i himlen där de lägligt skulle fastna i något av de lågtflygande blåmosmolnen som tillkallats av de bräckliga trädens väktare. Visst låter detta som ren och skär bullshit, jo jag vet. Och särskilt när de flesta ögonvittnena var falskt lyckliga pundare med cementstänk på sina ryggar efter ett alldeles för långt lut emot vattentornets skyddande egenskap. Men vad fan har nu den fördömda stadens intelligensium gjort? Jo, de har skickat bäverligan till Styckåsskogen för att rensa upp ibland de till synes styggliga träden som skämmer en stolt stadsskogs framtoning. Inte för att skrämmas men att låta den skrikande vinden slippa ut från sitt fängelse gjort av den bittraste av träsmaker kommer att innebära mindre och större katastrofer. 1963 till exempel, då fångades Hundrik Svensson av en av dessa illdådiga vindar då han var ute och letade efter lingon utan att ens finna ris. Två dagar senare återfanns han strax utanför Karlstad i ett dike sittandes gråtande i djup shock. Han beskrev hur han hört ett ögonskärande skrik och sedan blev allt svart. Det var den frätande lukten av bäverpiss som väckte stackars Hundrik där han låg i bara kalsongerna i ett krondike bara för att bli rejält nedpissad av Karlstads största och tandlösaste bäver. Så ta denna skövling av Värmlands vackraste skog till era tankar och darra av skräck om ni råkar höra ett konstigt skrik som ni givetvis aldrig har hört förut. Har ni tur vaknar ni.

Fick åka till ett ställe som heter Sulvik igår. Vår fax som ska ta emot inhandlingslistor från hela kommunen hade lagt ihop. Dessutom var det mitt fel vilket gjorde min iver att ordna upp allt hög som vattentornet. Att Sulvik existerar och att det finns ett äldreboende där, det var jag jävligt medveten om då jag självbelåtet svepte förbi en skylt som blygt skyltade om att jag kommit rätt. Kör in i ett villaområde bredvid en skola och memorerar att jag skall till en rad med röda och gula hus. Därför parkerar jag utanför ett futuristiskt bygge som bara måste vara äldreboendet. Hoppar ur bilen, tittar mig i rutorna för att kolla så håret ligger rätt och ler lite åt min egen stygglighet. Sedan börjar jag leta efter ingången till denna magnifika byggnad. Nu visar sig detta vara en gåta gjord för de arkitektaturiskt fanatiska endast. Efter att ha gått ett och ett halvt varv runt detta skräckhus hittar jag till slut en liten dörr som jag inte vill gå in igenom men som jag givetvis gör ändå. Möts av konstig musik och en doft av rengöringsmedel som påminner om den slemmiga sjukhusodören som vi alla vet vad djävligt den luktar. Passerar en öppen där en grupp ungdomar dansar till någon slags afrikansk eller indisk musik. Deras publik är rullstolsbundna åldringar varav minst hälften stirrar på något helt annat än de dansande. Längst bort i den till synes oändliga korridoren sitter en rosaklädd kvinna och en blåklädd tjej. Antar att färgen visar på vad de är eller deras rang i vårdhierarkin. Tar fram lite papper så det ser ut som om jag faktiskt har något med mig som rättfärdigar mitt intrång. Men dessa papper är bara namnlistor på de som vi plockat åt idag. Jag är inte liten, jag går inte tyst och jag brukar bli sedd. Men inte en gång på hela min promenad fram till damerna kastar de mig så mycket som ett enda ögonkast. När jag så står bredvid dem förväntar jag mig att de skall titta på mig i alla fall, men så i helvete heller. Prasslar lite i mina falska papper och den rosaklädda äldre damen tittar på mig med en helt nollställd blick. Presenterar mig och mitt ärende och får helt enkelt detta svar "Du är i fel hus, detta är dementvården...du ska upp till de där röda och gula husen där borta.." Så går hon till ett fönster och pekar på dessa djävla röda och gula hus som klart och tydligt är parkerade framför vart jag ställde bilen. Hon följer mig ut som om jag vore inkapabel till att hitta min egen näsa och sedan tillägger hon "Det är i de där röda och vita husen!" Jag vänder mig emot henne för att säga tack men hon är redan borta. Fy fan vad underbart, att jag alltid har sådan koll på allt. Upp till de röda och gula husen och hittar direkt husenas hus märkt med Arvika Kommun. Knallar in och möts av en glad tjej som direkt ger mig de listor jag krånglat så för att få, fyra listor... På vägen tillbaka till Arvika börjar det regna och jag försöker intala mig själv att dessa fyra listor faktiskt är av högsta nationella intresse. Svårt.

Det finns väl inget mer fascinerande än att analysera händelser som pågår runt omkring dig och som i slutänden påverkar ditt liv. Eller att observera de du har nära dig, hur en del försvinner och helt plötsligt känns som om de aldrig var riktigt nära alls. En ren skyddsreflex, antagligen för att inte behöva gå med sänkt huvud för resten av sitt liv. Jag har de senaste månaderna dragit igång stora känslomässiga spektakel på flera fronter och förlorat allihop. Vilket borde störa mig och göra mig helt knäckt, men så fan heller, man blir bara så trött, det är allt. Jobbigast blir att leva med kunskapen om att det finns en person som bara genom att titta på mig fick mig att le och till och med skratta :) Detta var något som var riktigt skrämmande och samtidigt jävligt uppfriskande. Inte alls förvånande så försvann denna kortvariga lycka ut på de frågande dimmornas lortiga minfält. Och på de fälten går man bara och letar efter svar en gång och aldrig mer. Där finns nämligen bara frågor och så trampar man ju för fan på minor hela tiden vilket pissar till humöret drastiskt. Nu sitter man i sin nystädade soffa och lyssnar på ett smygande söndagsregn. Enya försöker gjuta mod i mina ansatser att snabbt glömma allt och ta nya tag. Trots allt är jag ju väldigt bra på att glömma, eller rättare sagt duktig på att gömma undan smärtan i ett rum så jävla långt in i minnets salar att inte ens en vansinnig impuls skulle kunna freaka fram dem. Slut nu på det som kanske verkar som gnäll men som i själva verket bara sammanfattar de tre konflikternas förluster och lidanden. Idag skall det bli fruktansvärt skönt att dra iväg ut i skogen och bara sitta av vår största fiende, tiden. :I

Jag tittade upp emot den stjärnklara kvällshimlen. Det var som om hösten gjorde årsdebut först denna natt med sin klara och frostiga luft. Framför mig fanns ett trasigt staket som säkert var byggt för hundra år sedan, iallafall att döma av dess vingliga utseende och dess söndertrasade träplankor. Innanför staketet fanns den magiska trädgården som hörde till MaffiaArnes spökslottsaktiga hus. Det var nämligen på kvällar som denna, då månen var som smalast och stjärnorna som blekast som trädgården vaknade till liv. Stod nu bara och väntade på startskottet, vilket i sig var ett underverk i mina unga ögon. Klockan var runt tio då det började, stjärnor föll åt alla håll och kanter. Eller som min farmor sa, "Titta Thomas så många olydiga änglar som får respass till helvetet nu!" . Med ett dumt leende vinkade jag emot stjärnfallen, ifall farmor hade rätt. För jag menar vem fan vill inte ha en bra första kontakt med en ängel? Hursomhelst så drog det igång i MaffiaArnes trädgård likt en retro lasershow. Små dörrar öppnades i de stora, krokiga fruktträden vars frukt aldrig var ätbara. Luckor i marken öppnade och dörren till MaffiaArnes hus öppnades och man kunde se självaste Arne himself stå där och röka sin pipa med tveksamt innehåll. Detta med de små dörrarna i träden, luckorna i marken och det blålila ljuset som sipprade ut genom dem var min verkliga första kontakt med en annan dimension. En så ren och kärleksfull glädjekänsla spred sig genom kroppen och luften kändes inte kall längre. Ingenting eller ingen kom ut ur dörrarna, en doft som våra mänskliga näsor aldrig skulle kunna placera spred sig och hela trädgården såg nu ut som om den badade i det blålila skenet. Det måste ha varit runt hundra dörrar och luckor som stod öppna. Tänkte på hur detta skulle verka i normala människors värld och log. Den normala världen var den som motvilligt skapat mig och som skadade mig hela tiden så varför i helvete skulle jag bry mig om den? Nej tack, jag var född av ett misstag så min väg går bredvid de andras motorvägar. Där på den lilla krokiga vägen fylld av förrädiska hål och feldoserade kurvor befinner jag mig hellre än någon annanstans. MaffiaArne tittade på mig och trots att det nog var trettio meter emellan oss så hade vi ögonkontakt och nickade lite lätt åt varandra. En tidig kriminell i den lilla staden med sin magiska trädgård och en liten pojk som inte riktigt passade in. Bara något år efter denna upplevelse försvann MaffiaArne. Det gick ett otal rykten om vad som hade hänt honom och de var allihop lika fantastiska. Sanningen var däremot mindre rolig, MaffiaArne hade helt enkelt drunknat i sina egna spyor efter en het natt bland sina spöken och demoner. I spyorna som hade skvätt ut på Arnes mage hade han skrivit ett sista meddelande. "Fy Faan!" Stod det och till och med ambulanspersonalen hade svårt att inte ens le åt den döde mannens humor i sitt tragiska men i högsta grad självförvållade dödsögonblick. Det magiska spökslottshuset revs och trädgården jämnades med marken. Stora hyreshus byggdes och bara minnena fick tillåtelse att stanna kvar. Men det roliga är att än idag kan man på dessa sällsynta och speciella kvällar se hur hela grunden under det ena av hyreshusen lyser svagt i ett blålila sken .

Jag har alltid påpekat det negativa med att växa upp och leva i en fördömd stad som den jag växte upp i och där jag fortfarande bor. Det är som att bo i en felaktigt konstruerad miniatyr av en stor stad med diverse negativa bonusföljder såsom skvaller och lägganäsaniblötgrupperingarna. Det är ju givetvis storleken på vår lilla stad som är skyldig till den där korttänkta men eviga skvallerskaran. Det är en olycklig skara av osaliga själar som vet allt och lite till om allt och alla. Att de ens tror på sig själva är ett hån mot hela mänskligheten. Har den senaste tiden fått tagit del av min egen "profil" som stadens pöbeln spytt ihop. Helt utanför sanningens lagar, helt utanför allt som kallas sunt förnuft. Det värsta eländighetsskvallret kommer från en person som i stor ilska sade att hon skulle "krossa" mig, bara för att ge igen för de elakheter jag gjort då jag gick en annan väg än hennes. Att hennes sagor om mig inte var sanna tyckte hon inte spelade någon roll, sätt mig i fängelse då, svarade hon på det. Men mest häpnadsväckande är trots allt de byfånar som springer med öppen mun i regnet av hennes dyngsprideri. Sedan sprider de, utan tanke på vad de gör, vidare historierna om mig. Historier som är helt fantastiska, helt sjuka och idiotiska. Man kan beskriva det hela som att de ser ett pussel. Men en enda bit är allt som syns. Tyvärr så kan sedan deras ögon aldrig se det riktiga pusslet då de är alldeles för upptagna med att sätta ihop bilden med hjälp av sin egen världssyn, istället för att analytiskt och logiskt konstruera den riktiga bilden. De som faktiskt känner mig, de som följt mig hela mitt liv skrattade först när jag berättade detta, sedan blev de riktigt arga. Men vad ska man egentligen göra åt sånt här? Anmäla? Ja kanske, men jag ska nog försöka "ignorera" bort dessa dumheter först. Men det är klart det är svårt att hålla sig lugn då till och med ett av mina barn blivit antastade av en av de som inte ens vet om att de är ute och cyklar. En sak är i alla fall säker när det gäller denna staden, det är ALLTID rök utan eld här. Jag rekomenderar att man följer X-Files motto "The truth is out there". Då kommer man att veta det som skall vetas.