AlltidThomas

Jag tittade upp emot den stjärnklara kvällshimlen. Det var som om hösten gjorde årsdebut först denna natt med sin klara och frostiga luft. Framför mig fanns ett trasigt staket som säkert var byggt för hundra år sedan, iallafall att döma av dess vingliga utseende och dess söndertrasade träplankor. Innanför staketet fanns den magiska trädgården som hörde till MaffiaArnes spökslottsaktiga hus. Det var nämligen på kvällar som denna, då månen var som smalast och stjärnorna som blekast som trädgården vaknade till liv. Stod nu bara och väntade på startskottet, vilket i sig var ett underverk i mina unga ögon. Klockan var runt tio då det började, stjärnor föll åt alla håll och kanter. Eller som min farmor sa, "Titta Thomas så många olydiga änglar som får respass till helvetet nu!" . Med ett dumt leende vinkade jag emot stjärnfallen, ifall farmor hade rätt. För jag menar vem fan vill inte ha en bra första kontakt med en ängel? Hursomhelst så drog det igång i MaffiaArnes trädgård likt en retro lasershow. Små dörrar öppnades i de stora, krokiga fruktträden vars frukt aldrig var ätbara. Luckor i marken öppnade och dörren till MaffiaArnes hus öppnades och man kunde se självaste Arne himself stå där och röka sin pipa med tveksamt innehåll. Detta med de små dörrarna i träden, luckorna i marken och det blålila ljuset som sipprade ut genom dem var min verkliga första kontakt med en annan dimension. En så ren och kärleksfull glädjekänsla spred sig genom kroppen och luften kändes inte kall längre. Ingenting eller ingen kom ut ur dörrarna, en doft som våra mänskliga näsor aldrig skulle kunna placera spred sig och hela trädgården såg nu ut som om den badade i det blålila skenet. Det måste ha varit runt hundra dörrar och luckor som stod öppna. Tänkte på hur detta skulle verka i normala människors värld och log. Den normala världen var den som motvilligt skapat mig och som skadade mig hela tiden så varför i helvete skulle jag bry mig om den? Nej tack, jag var född av ett misstag så min väg går bredvid de andras motorvägar. Där på den lilla krokiga vägen fylld av förrädiska hål och feldoserade kurvor befinner jag mig hellre än någon annanstans. MaffiaArne tittade på mig och trots att det nog var trettio meter emellan oss så hade vi ögonkontakt och nickade lite lätt åt varandra. En tidig kriminell i den lilla staden med sin magiska trädgård och en liten pojk som inte riktigt passade in. Bara något år efter denna upplevelse försvann MaffiaArne. Det gick ett otal rykten om vad som hade hänt honom och de var allihop lika fantastiska. Sanningen var däremot mindre rolig, MaffiaArne hade helt enkelt drunknat i sina egna spyor efter en het natt bland sina spöken och demoner. I spyorna som hade skvätt ut på Arnes mage hade han skrivit ett sista meddelande. "Fy Faan!" Stod det och till och med ambulanspersonalen hade svårt att inte ens le åt den döde mannens humor i sitt tragiska men i högsta grad självförvållade dödsögonblick. Det magiska spökslottshuset revs och trädgården jämnades med marken. Stora hyreshus byggdes och bara minnena fick tillåtelse att stanna kvar. Men det roliga är att än idag kan man på dessa sällsynta och speciella kvällar se hur hela grunden under det ena av hyreshusen lyser svagt i ett blålila sken .