Trappan
Tänk att det finns en del ögonblick i livet som är som direktlänkar till det förflutna och dess mörka händelser.
På väg hem från en meningslös tillvaro men fylld av meningsfullt arbete fastnade mina ögon på den där jävla trappan.
En vinglig stentrappa lagd under dimmor av alkohol och indränkt i de snedtändas blod. Vår samlingsplats i ungdomsåren.
Där satt vi som inte såg på solen på samma sätt som de som somnade med ett tryggt leende på kvällarna gjorde. Vi som inte visste vad det innebar att inte alltid vara beredda på att ha ont, på det ena eller andra sättet.
Människor som passerade tittade medlidande på oss illa klädda barn som satt med våra huvuden sänkta och till synes led alla helvetets kval. Jag kommer ihåg den där äckliga känslan av ett slags mindre värde än andra. En sorglig känsla av att man inte skulle passa in någonstans. Men att tycka synd om oss gjorde ont mest av allt, det var det värsta någon någonsin kunde göra.
Det fanns ändå en del som såg oss som de vi var.
Kommissarien, ett geni förklätt i ett fyllos destruktivitet dök upp i sin svarta långrock stinkande av gammal piss som vanligt. Han låtsades smyga efter väggarna som om han smög på skuggorna av sig själv. Denne man livade
upp våra liv med sina historier om Styckåsskogens alla gömda och bortglömda rånbyten. Sen kom pundarna, höga som hus förstås, efter att ha varit i påsen en gång för mycket. De beskrev paradiset vid vattentornet och sedan spratt de iväg med sina smackande munnar och röda ögon. Förr eller senare skulle trappan bytas ut mot vattentornet, det visste vi.
Vi tröttnade för stunden på meningslösheten och gick sakta iväg nedför en utav Jakobsgatans branta backar. Sparkande på allt som var sparkbart satte vi upp vårt sikte på den gamla tapetfabriken. Där skulle vi slå sönder lite rutor.
Vi förstod alla tre att verkligheten aldrig skulle bli något för oss och accepterade detta. Vi var ingenting för verkligheten heller.
Vaknar upp ur minnena med den salta smaken av tårar. Det gör fortfarande så jävla ont.
Skyndar mig hem, leende och gråtande på samma gång. Möter en kvinna med två barn som tittar på mig med frågande blick. Jag sänker huvudet och döljer mina tårar. Man lärde sig en del användbara tricks iallafall :)
