AlltidThomas

Ja pess i helvete som man skulle ha sagt på volvotiden. En tid som får betecknas som en lärdom utförd i slowmotion som ett ironiskt tidsfördriv för att på ett bra sätt driva en snabbare emot döden.

Många misstag och missöden och dödsbringande felsteg senare sitter man nu i en total abstinenssjuka. Ett nyvunnet blåöga (som visserligen fick min son att le på ett sådant där uppriktigt sätt att jag nästan log jag med) och en näsa med blodiga repor. Det svidande hacket exakt på det stället på smalbenet som man inte ska ha sådana hack, gäckar min existens slemmigt och jävligt.

Men lik förbannat sitter jag här i det bombade rummet i den Alice i undervärldenliknande sängen. Och vet ni vad? Jag ler, jag skrattar. Jag mår som skit, som dyngskit, som skitarnas skitigaste konung till och med. Jag har blåst så många, jag har fällt tårar för dem alla också, men det är det ju ingen som tror på? Nä, en sån som jag har inga känslor, men fuck off, det har jag, mer än jag önskar att jag hade till och med. Och nu, detta året, året efter att jag nådde botten av mitt liv. De där mörka dagarna i December som var så mörka att inte ens Ariel UltraWhite skulle ha hjälpt istället för mjölk i kaffet. Jag dog och kom tillbaka.

Jovisst, helt patetiskt, jag gav upp, jag bad om hjälp, till ingen alls, och jävlar vad mitt liv vände.

Jag fick ett jobb som var som skräddarsytt för mig. Tror också att jag har tagit den sortens arbete till nya helt okonservativa höjder. Men det är ju lite skrytigt kanske.

Nu andas jag igen, iskall sommarluft. Nu ler jag igen, ärliga leenden.

De senaste två dagarna när ett mäktigt gift har börjat släppa greppet om min själ har jag skrattat, gråtit och sjungit. Jag till och med såg slutet på filmen MirrorMirror om och om igen bara på grund av den helt underbara sång och danssekvensen som helt chockartat skickade fram sin närvaro. Underbart.

Jag åkte iväg med min son och bara pratade och hade skitskoj.

Jag satt med mina katter, pratade med dem om deras svåra gängsituation här i Ottebols dikesrosengårdssyndrom. Att jag snart lämnar detta mecka det är sorgligt på en del sätt, men Ottebol var aldrig menat som mitt.

Jag tog en promenad i den magiska trädgården och pratade med blommorna som varit stumma alldeles för länge.

Jag föll i en stentrappa, jag föll i en trätrappa, jag missade dörren och gick rakt in i en hylla och spräckte näsan och skaffade mig ett komiskt blåöga. Jag stod helt förstenad och såg på medan en huggorm vinglade fram över vägen bara för att hugga mig (ja ja vet jag väl inte det, men kan ge mig fan på att så var fallet) den blev så totalt överkörd av min framtida bil, en svartglimrande BMW X5, Tack.

Huset inom mig som all ångest och rädsla suttit inlåsta i brann ned. Allt kom ut. Kändes som om man inte ens visste bak och fram på ett ägg. Men oj vilken bok ide jag fick då. Nu jävlar har jag att göra.

Sköt om er nu ni stackare som läser detta och jag kommer att sakna er alla (ni som aldrig fick chansen eller tog den eller inte ville ta den genom att följa mina idiotiska inlägg på facebook men nu här istället), kram och tack. Och följ gärna min alltid sanningsrelaterade nya inlägg på denna sida.