AlltidThomas

Mitt överdramatiska blogginlägg om hur mina katter försvann kan jag ändra på med en gång. Hon lyckades föda fyra nya små monster, så nu har jag mina fem katter intakta. Verkar vara en förbannelse, katterna har tagit över mitt liv. Men det är ok.
I övrigt har jag planer på att starta en spökjägargrupp. Inte så allvarligt som det låter, mest på skoj. Det är ju en trend i dagens verklighetsflyende värld att skåda in i det som vi inte ser men som vi tror finns där. Finns intresse att vara med eller förslag på spökiga ställen att utforska skriv gärna här eller på min twittersida. Där heter jag AlltidThomas.

Det är inte bara den förväntade lättnaden som infinner sig så här sista kvällen med min katt och hennes småttingar. En oväntat stor portion saknad och sorg stör mig när jag sitter på golvet och bara tittar på de ovetande djuren. Imorgon kommer en ny familj och hämtar dem allihop. Twoface (min katts namn) kommer att få en säkrare tillvaro och hennes ungar kommer att ha en hel hord med människor som tycker om dem. I alla fall intalar jag mig detta och hoppas verkligen att så blir fallet. Sådana här händelser ger en vemodig känsla då de väcker insikten om hur livet obönhörligt passerar milstolpe efter milstolpe. Det är som att stå mitt i en enkelriktad serietidning där blad efter blad vänds. Nya bilder dyker ständigt upp och de som bläddrats bort vänds aldrig tillbaka. Det värsta är att man verkar ha lärt sig läsa tidningen alldeles för fort... Mycket jobb har det varit och mycket oro. Men mest har det varit roligt och belönande. Jag kommer aldrig att glömma en enda en av alla katter som passerat genom vårt hem. Men nu vänds bladet och ättlingarna till Ottebols gangstakatter vässar klorna för att ta över en ny familj. Zelda, Saga, Twoface, Link, Bosi och åtta icke namngivna kattungar, tack för ett roligt kapitel i serietidningen.