Varför ska man ha minnen?
Nu är man placerad mitt i smeten igen. Precis där den förhatliga minnesbrigaden kan spela upp hela sin attackplan. Mitt i stan, där alla gator har någonting alldeles speciellt att påminna mig om.
Låter lite vansinnigt kanske, men det är nog helt normalt om man skulle se det ur en egenpsykologisk synvinkel.
Jag växte upp i dessa kvarter och här skapades jag, på sätt och vis.
Det är som en enorm hatkärlek. Alla dofter, alla skuggor, till och med gatlyktorna är de samma. Jag hoppas verkligen att komma härifrån en dag, kanske skulle det få mig att må bättre, det tror jag faktiskt.
Bloggen har liksom legat nere ett tag. Den är ju faktiskt lite inspirationsbetingad, det är så jag fungerar i min ”skrivande” värld. Inspiration eller inte, det är det samma som ord eller inte.
Det har varit en otroligt turbulent sommar med ett kanske ännu mer turbulent avslut på den.
Detta antar jag bidrar till min förlust av inspiration eller lust. Detta är ändå helt fel tidpunkt på året för sådant att inträffa. Det är ju den underbara hösttiden som i normala fall brukar trigga igång mig till att bara skriva och skriva. Vi får väl se vad som händer. Jag har repat mod och mår bara bättre och bättre. Jag ser framåt och ler inombords, det ser faktiskt bra ut, farligt. Och nog fan ska alla mina erfarenheter driva mig framåt, det ska jag lova.
Men fantasin är i behåll, eller va fan? Fantasin? Det är ju faktiskt tvärtom.. Det jag skriver är verklighet och livet jag lever är en fantasi..eller hur? Låter väl hur Matrixaktigt som helst..
Men hur som helst, då var det dags för ännu en sanning.
De under marken.
I de mest idylliska små städer finns de mest idylliska små konstigheter.
Hur många vet till exempel att det finns de som lever jämsides med oss men under jorden?
Dessa varelser skulle vara förolämpade av att kallas människor och får därför hålla sig till godo med epitetet ”varelser”.
I århundraden har dessa mörkrets skapelser smugit sig undan ljusets strålar. De utgör inget hot mot oss människor, tvärtom, ett flertal gånger skulle vi tackat dem för deras heroiska nattliga aktiviteter om vi bara vetat om att de fanns. Men dessa varelser bryr sig inte om ett tack, eller något som helst som vi ytbor kan erbjuda dem. De lever sitt stilla liv där i underjordens hemliga gångar som leder till de hemliga dalarna fyllda av glömda träd med frukter som skulle ändra alla människors smakbegrepp vad det gäller våra jordiska frukter.
Jules Verne torde ha svimmat över anblicken av dessa små underjordiska världar. Kanske visste den store författaren och visionären om dem redan, vilket skulle förklara en hel del av hans visdom.
För är det något dessa varelser besitter så är det visdom. En sorts magisk visdom baserad ur rötterna till alla träd, ur basen till alla berg och från botten av alla hav.
Nu undrar ni säkert hur dessa varelser ser ut? Jo det ska jag tala om för er. Direkt beskrivna ur Storskogens samlade verk av visdomsord: ”De är stora och de är små. De är svarta och de är grå. En del kan springa och en del kan knappt stå, men en sak skall ni veta, deras riktiga utseende kan ingen människa någonsin förstå.”
Mums så kryptiskt. Men det finns ett bra sätt att kanske få syn på en eller annan av dessa underjordiska varelser. Gå ut på stadens tomma gator runt sextiden på morgonen. Gå sakta och rensa dina tankar. Se dig omkring och inbilla dig att allt går i slowmotion. Då brukar de dyka upp. Kanske för att man på detta viset blir osynlig för dem eller helt enkelt för att man är utan tankar. Ibland syns de bara som små eller stora skuggor efter de sargade väggarna på de äldsta husen. Ibland kan man få en skymt av dem i deras riktiga form. Jag lovar er en riktig Twin Peaks upplevelse om ni lyckas. Om jag gjort det? Självklart, jag har sett en och annan av dem. Den senaste jag såg var en minidvärg iklädd svarta byxor och en knallröd tröja. På huvudet hade den en liten mössa som mest såg ut som ett tillplattat äpple. Dess ansikte syntes inte mer än dess ögon som var gula med svart pupill. Denna lilla varelse stod i hörnet av det äldsta huset i staden som om den vaktade hörnet. När jag kom stirrade den på mig för att försäkra sig om att jag inte var någon annan än en vanlig människa sedan vände den ryggen åt mig och försvann runt hörnet. När jag några sekunder senare kom fram till varelsens position och tittade åt det håll den tagit vägen var den helt uppslukad av morgonens dimmor. Vilket givetvis var en omöjlighet om den inte var släkt med Mr Bolt vill säga.
Jag vet att ni som läser detta såklart sitter och tänker att jag hittar på allt detta nu, men det gör jag inte!
Låt era tankar och fantasier styra era vardag nu, för visst är verklighetsflykten egentligen den enda verkligheten som är accepterbar.
Låter lite vansinnigt kanske, men det är nog helt normalt om man skulle se det ur en egenpsykologisk synvinkel.
Jag växte upp i dessa kvarter och här skapades jag, på sätt och vis.
Det är som en enorm hatkärlek. Alla dofter, alla skuggor, till och med gatlyktorna är de samma. Jag hoppas verkligen att komma härifrån en dag, kanske skulle det få mig att må bättre, det tror jag faktiskt.
Bloggen har liksom legat nere ett tag. Den är ju faktiskt lite inspirationsbetingad, det är så jag fungerar i min ”skrivande” värld. Inspiration eller inte, det är det samma som ord eller inte.
Det har varit en otroligt turbulent sommar med ett kanske ännu mer turbulent avslut på den.
Detta antar jag bidrar till min förlust av inspiration eller lust. Detta är ändå helt fel tidpunkt på året för sådant att inträffa. Det är ju den underbara hösttiden som i normala fall brukar trigga igång mig till att bara skriva och skriva. Vi får väl se vad som händer. Jag har repat mod och mår bara bättre och bättre. Jag ser framåt och ler inombords, det ser faktiskt bra ut, farligt. Och nog fan ska alla mina erfarenheter driva mig framåt, det ska jag lova.
Men fantasin är i behåll, eller va fan? Fantasin? Det är ju faktiskt tvärtom.. Det jag skriver är verklighet och livet jag lever är en fantasi..eller hur? Låter väl hur Matrixaktigt som helst..
Men hur som helst, då var det dags för ännu en sanning.
De under marken.
I de mest idylliska små städer finns de mest idylliska små konstigheter.
Hur många vet till exempel att det finns de som lever jämsides med oss men under jorden?
Dessa varelser skulle vara förolämpade av att kallas människor och får därför hålla sig till godo med epitetet ”varelser”.
I århundraden har dessa mörkrets skapelser smugit sig undan ljusets strålar. De utgör inget hot mot oss människor, tvärtom, ett flertal gånger skulle vi tackat dem för deras heroiska nattliga aktiviteter om vi bara vetat om att de fanns. Men dessa varelser bryr sig inte om ett tack, eller något som helst som vi ytbor kan erbjuda dem. De lever sitt stilla liv där i underjordens hemliga gångar som leder till de hemliga dalarna fyllda av glömda träd med frukter som skulle ändra alla människors smakbegrepp vad det gäller våra jordiska frukter.
Jules Verne torde ha svimmat över anblicken av dessa små underjordiska världar. Kanske visste den store författaren och visionären om dem redan, vilket skulle förklara en hel del av hans visdom.
För är det något dessa varelser besitter så är det visdom. En sorts magisk visdom baserad ur rötterna till alla träd, ur basen till alla berg och från botten av alla hav.
Nu undrar ni säkert hur dessa varelser ser ut? Jo det ska jag tala om för er. Direkt beskrivna ur Storskogens samlade verk av visdomsord: ”De är stora och de är små. De är svarta och de är grå. En del kan springa och en del kan knappt stå, men en sak skall ni veta, deras riktiga utseende kan ingen människa någonsin förstå.”
Mums så kryptiskt. Men det finns ett bra sätt att kanske få syn på en eller annan av dessa underjordiska varelser. Gå ut på stadens tomma gator runt sextiden på morgonen. Gå sakta och rensa dina tankar. Se dig omkring och inbilla dig att allt går i slowmotion. Då brukar de dyka upp. Kanske för att man på detta viset blir osynlig för dem eller helt enkelt för att man är utan tankar. Ibland syns de bara som små eller stora skuggor efter de sargade väggarna på de äldsta husen. Ibland kan man få en skymt av dem i deras riktiga form. Jag lovar er en riktig Twin Peaks upplevelse om ni lyckas. Om jag gjort det? Självklart, jag har sett en och annan av dem. Den senaste jag såg var en minidvärg iklädd svarta byxor och en knallröd tröja. På huvudet hade den en liten mössa som mest såg ut som ett tillplattat äpple. Dess ansikte syntes inte mer än dess ögon som var gula med svart pupill. Denna lilla varelse stod i hörnet av det äldsta huset i staden som om den vaktade hörnet. När jag kom stirrade den på mig för att försäkra sig om att jag inte var någon annan än en vanlig människa sedan vände den ryggen åt mig och försvann runt hörnet. När jag några sekunder senare kom fram till varelsens position och tittade åt det håll den tagit vägen var den helt uppslukad av morgonens dimmor. Vilket givetvis var en omöjlighet om den inte var släkt med Mr Bolt vill säga.
Jag vet att ni som läser detta såklart sitter och tänker att jag hittar på allt detta nu, men det gör jag inte!
Låt era tankar och fantasier styra era vardag nu, för visst är verklighetsflykten egentligen den enda verkligheten som är accepterbar.
