AlltidThomas

Tidig morgon och sömnen har tvingat sig på mig denna natt. Känns underbart ljuvligt just nu. Det luktar regnmålad asfalt genom den knarrande rutan som lever ett eget liv bakom min rygg. Fick så många svar igår, svar på sådant som visar vart jag skall gå här i livet. För tillfället i allafall. Ska damma av SpökThomas som ska få göra en mindre comeback på den ockulta scenen, troligtvis den enda scen jag hör hemma på. Men först ordna upp all kaos runt mig, flytta och bli av med de som ska bort. :) Iskall? Lärt mig av en speciell person ;)

Som i en dröm kastas jag in i en helt annan värld. Betraktar verkligheten sett ur någon annans ögon och tankar. Står helt stilla och bara ser på. Långsamt rör sig tiden för mig nu men lika fort för alla andra. Detta är någonting som jag fan i mig aldrig kommer att förstå. Varför det här tidskomatillståndet händer eller till vilken nytta det är. Men jag vet att hon som väcker mig med sina vackra ögon och frågar om vi ska gå får mig att känna mig väldigt ful och dum :) För i de ögonen syns den rakaste vägen jag någonsin sett.

Runt hörnet där jag bor finns bara några mer hörn och en väldans massa katter. Runt hörnet dit jag flyttar finns bara en väg och en metkrok. Och bakom metkroken finns en Styckåsskog och ett vattentorn. Tänk att jag kommer tillbaka "hem" :) Mysigt :)

Jag tycker inte om att ljuga men ändå ljuger jag ibland. Jag tycker vitlök smakar skit så det ger jag fan i att äta. Jag njuter av att hjälpa människor, få dem att skratta och må bra, men ändå är det ofta jag som i slutänden sårar dem. Jag hatar när någon skriker åt mig och jag skriker då aldrig själv. Jag ser mig själv i spegeln men ser inte den som de flesta andra tycks se. Jag kan sitta och tänka och förstå saker som jag aldrig borde förstå men förstår inte varför. Jag väntar alldeles för länge med det som inte har lång väntetid. Jag kan påverka och styra människor utan att anstränga mig men inte alltid styra mig själv. Jag har för vana att falla för kvinnor som inte tycker om mig så som jag tycker om dem och när jag lämnar dem då är jag helt plötsligt hela deras värld. Jag har svårt för att förlåta men har lätt för att be om förlåt. Jag väljer pizza före en grillad special och jag väljer Burger King före Macdonalds. Jag kan se saker som jag aldrig kan berätta om och när jag ändå försöker berätta så får det mig att känna mig som en riktig byfåne. Jag kör en bil som jag inte ens vet vart i batteriet sitter och jag känner ingen akut lust att ta reda på det heller. Jag tål inte skvaller och tror på hämndens sötsliskiga illussion. Jag kan ta order och jag kan ge order men jag kan ändå inte ordna mitt eget hår. Jag berättar historier och skriver historier och de är alla alltid sanna. Jag tycker om den jag är men vill tycka om mig själv ännu mer :) Jag är så plikttrogen att till och med månen skrattar åt mig. Jag är för snäll för mitt eget bästa men tror inte på människan, ändå agerar jag tvärtom. Jag fakturerar för cirka en miljon kronor i månaden proffesionellt men har svårt att lägga upp min egna ekonomi. Jag läser med ett leende det jag skrivit här ovan och hoppas att ni som läser detta nu vet allt om vem jag är. Jag hoppas att ni inspireras att sätta er och göra en likadan lista om er själva :) Jag glömde dock en sak... Jag är en obotlig optimist men uppför mig som den värste pessimisten. :)

Detta med att det är de små detaljerna och händelserna i ens liv som kommer att betyda mest är det sannaste som kan skrivas om det som vi alla försöker göra, att leva.
Jag hade inte läst ett enda ord eller skrivit en enda bokstav när jag klev in i klassrummet för första gången i mitt liv. Min mamma hade glömt att anmäla mig till förskolan där alla mina kompisar fått ett års förberedelse inför skolstarten. Detta bonusledighetsår tillbringade jag istället vid olika fotbollsplaner med morfar eller med min sagoberättande farmor.
Men nu satt jag här i ett klassrum klätt med bilder ur Elsa Beskows underbara böcker. De flesta hade en förälder med sig och det var knäpptyst när Inga gjorde entre likt en nylandad häxa som kommit för att äta upp alla olydiga barn. Hon hade en lång grå klänning med noggrant pressade veck. En grå blus med långa armar och höga kragar som totalt dolde häxans hals. Inga var ingen liten dam, nä hon var minst två meter men hennes gamnacke gjorde henne mindre men istället desto mer skrämmande. Hon hade klampande skor som fick golvet att svaja då hon utan att ens kasta sina blivande elever minsta ögonkast gick med bestämda steg till sin kateder. Där stannade hon, drog ur sin stol, vek undan sin kjol och satte sig. Där rättade hon till diverse detaljer och suckade tungt. Redan då i mina unga år läste jag av henne och kände av hennes olycklighet, det skrämde mig. Sedan stoppade hon ena fingret i sin näsa och grävde fram en rejäl näsbuse. Jodå, ni läste rätt. Givetvis började de flesta skratta, vet inte varför jag inte var en av dem men tror jag tyckte synd om henne. Min mamma mumlade något ohörbart och glittrades. Sen märkte jag att Näsbuse-Inga tittade rakt på mig och i ögonen. Två sorgsna själar möttes.
Det tog mig två dagar att börja läsa och att behärska alfabetet. Jag kom in i bokslukarstadiet i rekordtidig ålder. Näsbuse-Inga uppmuntrade mig att börja skriva och jag skrev mina första historier vid sju års ålder. Det höll sedan i sig hela livet. Dessa tre första skolår var de mest kreativa utav alla mina skolår. Jag gjorde manus till pjäser, seriertidningar och sagor. Samtidigt som jag i princip bodde på biblioteket och deltog i de tidiga halvkriminella aktiviteter som vår lilla grupp av olyckliga barn var tvungna att göra för att bli av med vår ilska och sorg. Ingen av oss hade till exempel en pappa. Vad vill jag ha sagt med denna lilla historia då? Jo, jag hade aldrig skrivit detta om det inte vore för Näsbuse-Inga. Hon fyllde upp några av de där hålen i mitt hjärta som hade styrfunktioner. Inga är död nu, hon avslutade sitt gråa liv i tron att hon var en bil. Jag vill bara säga tack Inga, du var en bra häxa :)

Den våta asfalten glittrar av ilska då den dränkts av ett lömskt regn. Den ensamme pundaren har slutat gå och sitter med ögon som ser gatljusen dansa lutad mot Dressmans skyltfönster. En lampa tänds i ett av de mörklagda hyreshusen. Skuggan av den olycklige tröstätaren visar tydligt vart kylskåpets skatter finns. Securitasbilen glider fram över de tomma gatorna med en gråtande, snorig och nyskild väktare vid ratten. Utanför biblioteket sover stadens enda uteliggare lyckligt omedveten om att katternas omåttliga hunger slukar den halvätna tonfiskburken. Sedan kommer de fram, de som bara syns på natten. En två meter lång, gammal krokryggig dam klädd i en svart skinnlångrock och slokhatt går sakta över torget med en vit get bredvid sig. Två dvärgar i clowndräkter kommer springande mitt i gatan som om de vore jagad av satan själv. Pundarens ögon observerar allt, analyserar och han börjar le. En trebent räv stryker fram över huvudgatans huvudlösa planering med en korp sittande blick stilla på dess rygg. Om natten syns och hörs det som dagen skrattande skulle spy på. Morgondimman smyger in över gatorna och pundaren sprätter upp och skyndar därifrån, brandrök är äckligt tänker han samtidigt som han spottar ur en två dagar gammal snusprilla. De sällan sedda försvinner som om de aldrig synts och solens första strålar skickar ett varningens finger till dimman.

Jag sitter med näsan i ditt hår och lyssnar andlöst. Dina ord och din röst klingar som stjärnornas musik under bar himmel. Känner din mjuka hand på min och vet direkt att det aldrig kan kännas bättre. Tv:n försöker påvisa sin existens men misslyckas. Du kommer med kommentarer om livet och dess dumheter, får mig att skratta och känna mig barnsligt dum. Att jag skrattar retar min själ och det bränner till på kinderna i en sällsynt rodnad. I slowmotion stannar sedan tiden då du vrider på huvudet. Dina diamantfyllda ögon möter mina och universums alla gåtor får sina svar. Leende vänder du bort blicken och känslan av att vi för ett kort men livslångt ögonblick förstår vad vi betyder för varandra blir så tydlig. Jag lägger näsan i ditt hår och andas in med ögon fulla av tårar. Din hand smeker min, du är allt och jag önskar inget mer.