Näsbuse-Inga
Detta med att det är de små detaljerna och händelserna i ens liv som kommer att betyda mest är det sannaste som kan skrivas om det som vi alla försöker göra, att leva.
Jag hade inte läst ett enda ord eller skrivit en enda bokstav när jag klev in i klassrummet för första gången i mitt liv. Min mamma hade glömt att anmäla mig till förskolan där alla mina kompisar fått ett års förberedelse inför skolstarten. Detta bonusledighetsår tillbringade jag istället vid olika fotbollsplaner med morfar eller med min sagoberättande farmor.
Men nu satt jag här i ett klassrum klätt med bilder ur Elsa Beskows underbara böcker. De flesta hade en förälder med sig och det var knäpptyst när Inga gjorde entre likt en nylandad häxa som kommit för att äta upp alla olydiga barn. Hon hade en lång grå klänning med noggrant pressade veck. En grå blus med långa armar och höga kragar som totalt dolde häxans hals. Inga var ingen liten dam, nä hon var minst två meter men hennes gamnacke gjorde henne mindre men istället desto mer skrämmande. Hon hade klampande skor som fick golvet att svaja då hon utan att ens kasta sina blivande elever minsta ögonkast gick med bestämda steg till sin kateder. Där stannade hon, drog ur sin stol, vek undan sin kjol och satte sig. Där rättade hon till diverse detaljer och suckade tungt. Redan då i mina unga år läste jag av henne och kände av hennes olycklighet, det skrämde mig. Sedan stoppade hon ena fingret i sin näsa och grävde fram en rejäl näsbuse. Jodå, ni läste rätt. Givetvis började de flesta skratta, vet inte varför jag inte var en av dem men tror jag tyckte synd om henne. Min mamma mumlade något ohörbart och glittrades. Sen märkte jag att Näsbuse-Inga tittade rakt på mig och i ögonen. Två sorgsna själar möttes.
Det tog mig två dagar att börja läsa och att behärska alfabetet. Jag kom in i bokslukarstadiet i rekordtidig ålder. Näsbuse-Inga uppmuntrade mig att börja skriva och jag skrev mina första historier vid sju års ålder. Det höll sedan i sig hela livet. Dessa tre första skolår var de mest kreativa utav alla mina skolår. Jag gjorde manus till pjäser, seriertidningar och sagor. Samtidigt som jag i princip bodde på biblioteket och deltog i de tidiga halvkriminella aktiviteter som vår lilla grupp av olyckliga barn var tvungna att göra för att bli av med vår ilska och sorg. Ingen av oss hade till exempel en pappa. Vad vill jag ha sagt med denna lilla historia då? Jo, jag hade aldrig skrivit detta om det inte vore för Näsbuse-Inga. Hon fyllde upp några av de där hålen i mitt hjärta som hade styrfunktioner. Inga är död nu, hon avslutade sitt gråa liv i tron att hon var en bil. Jag vill bara säga tack Inga, du var en bra häxa :)
Jag hade inte läst ett enda ord eller skrivit en enda bokstav när jag klev in i klassrummet för första gången i mitt liv. Min mamma hade glömt att anmäla mig till förskolan där alla mina kompisar fått ett års förberedelse inför skolstarten. Detta bonusledighetsår tillbringade jag istället vid olika fotbollsplaner med morfar eller med min sagoberättande farmor.
Men nu satt jag här i ett klassrum klätt med bilder ur Elsa Beskows underbara böcker. De flesta hade en förälder med sig och det var knäpptyst när Inga gjorde entre likt en nylandad häxa som kommit för att äta upp alla olydiga barn. Hon hade en lång grå klänning med noggrant pressade veck. En grå blus med långa armar och höga kragar som totalt dolde häxans hals. Inga var ingen liten dam, nä hon var minst två meter men hennes gamnacke gjorde henne mindre men istället desto mer skrämmande. Hon hade klampande skor som fick golvet att svaja då hon utan att ens kasta sina blivande elever minsta ögonkast gick med bestämda steg till sin kateder. Där stannade hon, drog ur sin stol, vek undan sin kjol och satte sig. Där rättade hon till diverse detaljer och suckade tungt. Redan då i mina unga år läste jag av henne och kände av hennes olycklighet, det skrämde mig. Sedan stoppade hon ena fingret i sin näsa och grävde fram en rejäl näsbuse. Jodå, ni läste rätt. Givetvis började de flesta skratta, vet inte varför jag inte var en av dem men tror jag tyckte synd om henne. Min mamma mumlade något ohörbart och glittrades. Sen märkte jag att Näsbuse-Inga tittade rakt på mig och i ögonen. Två sorgsna själar möttes.
Det tog mig två dagar att börja läsa och att behärska alfabetet. Jag kom in i bokslukarstadiet i rekordtidig ålder. Näsbuse-Inga uppmuntrade mig att börja skriva och jag skrev mina första historier vid sju års ålder. Det höll sedan i sig hela livet. Dessa tre första skolår var de mest kreativa utav alla mina skolår. Jag gjorde manus till pjäser, seriertidningar och sagor. Samtidigt som jag i princip bodde på biblioteket och deltog i de tidiga halvkriminella aktiviteter som vår lilla grupp av olyckliga barn var tvungna att göra för att bli av med vår ilska och sorg. Ingen av oss hade till exempel en pappa. Vad vill jag ha sagt med denna lilla historia då? Jo, jag hade aldrig skrivit detta om det inte vore för Näsbuse-Inga. Hon fyllde upp några av de där hålen i mitt hjärta som hade styrfunktioner. Inga är död nu, hon avslutade sitt gråa liv i tron att hon var en bil. Jag vill bara säga tack Inga, du var en bra häxa :)
