AlltidThomas

Jag ske le emot er men ni skall aldrig se mig le på riktigt. Ni ska se mina lätta steg men aldrig lägga märke till marken som sprack under dess tyngd. Ni kommer att tycka om mig men aldrig se hur illa jag tycker om mig själv. I mina spår följer skratt och lycka men när jag är ensam dränks jag i olyckligheternas alla svidande tårar. Ni kommer kanske att kalla mig för en clown men i själva verket är jag en självplågande idiot. För jag ser mig, jag känner mig, jag vet vad jag gör men är blind över att hantera denna kunskap.

Ibland undrar jag om vi alla ser samma saker. Om vi ser samma färger, samma former och samma rörelser. Hur ser en tanke ut i andras hjärna, hur upplevs dofter contra intryck. Hur viktigt är inte detta för oss historieberättare och samtidigt så fascinerande. Det som skrivs eller sägs blommar först då du läser eller hör det.

Den där griniga doften av en sommartrött skog smög sig in genom de öppna fönstren. Bullrit satt framför en skitful slemgrön kruka med drakstygga blommor mitt på golvet. Hon var väl runt sju år gammal när hon fattade vad hon hette, lilla Bullrit. Ett år senare förstod hon även att hon hade all rätt i världen att vara skitsne på sina styggdumma föräldrar som givit henne ett av världshistoriens jävligaste namn. Det kanske var ok ett par gånger att försöka återge den idiotiska historien som låg bakom hennes namn. Men till slut blev det bara en historia som ingen skulle tro på. I alla fall som hennes mamma berättade den. Bullrit föddes den natten då stadens största fiskmås beslöt sig för att dö mitt i sin mest vågade flygfärd. Stendöd och rakt ned i den udda stadens lilla, men desto känsligare kraftstation krashade det ovetande djuret och orsakade en explosion av fjädrar och sånt som en gång var en fiskmås modell stor. Strömmen försvann i hela staden och på förlossningsavdelningen stod den pundiga förlossningssköterskan med en nyfödd Bullrit i sina händer. Mamma skrek då ljusen försvann och förlossningssköterskan fick panik och sprang iväg med Bullrit. Hon sprang och sprang, korridor upp och korridor ned. De svaga gröna ljusen som drevs av reservmotorn som sjukhusets avgående styrelse hade investerat i gjorde sitt bleka jobb. På förlossningsrummet utbröt ett mindre kaos då Bullrits mamma kastade sig ur sängen i ett mentalt försök att överträffa fysikens hinder, vilket orsakade att hon svimmade direkt och gled in under en av hyllorna med specialvita handdukar. Den övertända förlossningssköterskan hade nu vänt och sprang lika fort tillbaka utan att alls veta vad hon gjorde. Detta skulle senare klassas som århundrates psykos. Två undersköterskor och en AT-läkare stoppade förlossningssköterskans framfart och lyckades få det lilla barnet att lämna punderskans kallsvettiga famn. Läkaren som inte trodde att han hade vaknat utan att allt detta var en dröm stod bara stilla och log. Undersköterskorna gick in i förlossningsrummet med Bullrit i en vagn för nyfödda. Mamma kröp fram under hyllan med en huvudvärk utan dess like och sa, "Min dotter, tack gode gud!" Den äldre av de två undersköterskorna spände ögonen i mamman och fräste, "Men dumma kvinna, vad i hela friden gör du under hyllan? Har du förlorat det lilla av det vett som du hade eller?" Den andra undersköterskan brast ut i ett fnitter som påminde mamman om en åsna utan tänder. "Hon ska heta Berit!" Sa mamman och svimmade igen. Det var nu som Bullrits namnmässiga öde beseglades. Den äldre av undersköterskorna sa till den yngre, "Hörde du? Gå och skriv en födelseattest med en gång, se så, stick!" Hon hette Eva Grindstolpe, den yngre av dem och var född med ett syndrom kallat "stressdyslektiskt avgrundssyndrom". Så inte var det konstigt att lilla Bullrit fick heta som hon fick istället för Berit. Ibland men bara ibland trodde Bullrit att hela denna historien inte var annat än koskit. Som till exempel nu då hon satt framför mammas favoritblomma. Med ett stort leende lyfte hon upp den rödgröna växten. Den lilla flickan gick sedan med bestämda steg fram till det öppna fönstret och ställde ned blomman på fönsterbrädet. Sedan sa hon med bestämd röst, "Härmed heter du inte längre blomma, nej, nu heter du ingenting!" Sedan petade Bullrit till krukan som utan att tveka föll ut för att få tre våningars full fart med en kraschlandning rakt i asfalten framför tassarna på grannens förvånade katt som hoppade baklänges i överraskning och rakt i ryggen på kvarterets generalfyllo som genast föll omkull som om han träffats av en lastbil. Bullrit stod leende och njöt. Jävla idioter tänkte hon och sträckte sina armar rakt ut som ett flygplan. Sedan vände hon sig och sprang in i lägenheten samtidigt som hon försökte låta som ett flygplan. På detta viset kan man säga att Bullrits äventyr började. Inte med pompa och ståt. Inte med vacker musik, skön natur och grinande kritiker. Nej, mer med en riktigt jävla hård smäll på käften.

Det är allt så konstigt. I separationens slutskede kommer det dåliga samvetet skriande som en blind häst. Vet att jag gör rätt, vet att detta aldrig kunnat undvikas. Bara en fråga om när det skulle ske. Men ändå så ändras livet så radikalt och dessa tårar som antagligen är spelade får mig att känna mig som en skitstövel. Men ingen väg tillbaka, och tur är väl det.

Mörka moln har belägrat mitt hjärta, slemmiga tornados lever fan i min själ. Tunga tårar av alla moders smärta fyller mina ögon, vill ingen jävel väl. Illdådet lägger pilen till rätta, allt under uppsikt av eländets befäl. Hoppas dom är nöjda och smäktande mätta, för inget kommer att hållas tillbaka av logiska skäl. Och disken diskade sig inte själv idag heller. Och dammsugaren står stilla, precis då det gäller. Och micron står öppen, ryker och smäller. Och mitt i allt står Thomas och dräller. Poesi är roligt att läsa om det ger andra en längre näsa. Ankan den drunknade i dammen, fan, sa Hasse som fann den. Men inte står den förrymda rullstolen still, den far som en pisksnärt exakt dit den vill. Sluta att tro att detta är seriöst, bara blaj, totalt huvudlöst. Poesi som terapi är nästa bra, fan om jag skulle skriva det varje da. .

Att de i USA har klassat Paranormal Activity som en dokumentär fick mig mest att le, skaka på huvudet och tycka lite synd om den stolta nationen. Men nu sitter jag framför en dokumentär producerad av Discovery Channel USA. En till synes vanlig expedition för att forska lite i Dyatlov-incidenten far iväg till Ural i Ryssland. Allt känns normalt, lite kusligt, särskilt de överdrivet noggrant redovisade detaljerna kring dödsorsakerna på de stackars bergsklättrarna som fick sätta livet till. Dokumentärmakarna är hysteriskt desperata och sätter upp rörelsekänsliga kameror över hela Ural. Och visst, givetvis...redan på den första genomgången efter ett dygns smygfilmande så kommer en stor Yeti smygande framför en utav kamerorna. Tror aldrig jag blivit så förolämpad av en så kallad dokumentär och stängde av programmet så fort att till och med tv:n blev förvånad. Man kan bara undra vart i helvete vi är på väg i denna världen och Discovery channel borde skämmas och lägga ned sig själva. Fy Faaan!!

Det är inte svårt att bli fundersam om man tillåter sig att se sig omkring i dagens värld och fundera över vad i helvete det är frågan om? Allt är ju snart upp och ned, så otroligt bakvänt. Skrivit förr om detta här på bloggen men måste bara göra det med jämna mellanrum. Snälla ta er tid att sätta er ned och bara tänka på hur allt är. Se på nyheterna, läs tidningar och fundera. Ser ni några fel?
Äh, nog med allvar, nu till den riktiga sanningen och en del av Styckåsskogens mysterier.

Det finns en skog som är som inga andra skogar. Den ligger inklämd i ett område som kokar av ångest och krossade drömmar.
Djurlivet där är sällsynt våldsamt och vilt. Den enda jägare som någonsin gått in beväpnad i denna skog var en storväxt herre som gick under smeknamnet Tiotaggaren. Han blev inringd för att jaga och döda en gammal totalblind grävling som terroriserat barnfamiljer. Det gick nog en timme så kom Tiotaggaren springande naken, skrikande på sin mamma och bara fortsatte springa rakt fram och vidare mot ett öde som ingen än idag vet. Att det satt två kaststjärnor i hans rumpa tänkte ingen på.
Det har också rapporterats om både svarta damer och vita damer i denna skog. Varelser som vandrat runt i månens sken och skrämt slag på pundare som dröjt sig kvar vid vattentornet. Tyvärr så har deras vittnesuppgifter aldrig tagits på allvar, konstigt...
Men mest fascinerande är nog de viskande träden som verkligen viskar. "Sven med linan" blev intagen på mentalsjukhus en gång i tiden då han satt bland dessa träd och viskade. Långväga personal från Marieberg vittnar om att denne man suttit och viskat och väst ik alla fall i en timme innan de beslutat sig för att sätta på honom den bakvända tröjan. Han sågs aldrig mer.
Jag rekomenderar er alla att ta er en promenad i denna oas av onaturligheter. För ingen som sätter sin fot i Styckåsskogen kommer ut därifrån utan nåt enda intryck intatuerat i själen.

Sakta men säkert gick det upp för mig att det bara var ännu en dag som ville kasta sin skugga över mig då jag slog upp mina griniga ögon. Låg på sidan med en sovande arm under huvudet på gränsen att rulla ur soffan. Det hade ju varit precis perfekt, att daska sig själv i golvet, helst med ansiktet före.
Nu en liten sann historia från den hemska stadens oskrivna krönikor.
Det var i mitten på sjuttiotalet, en tid då huggormarna fortfarande smög omkring i stadsparken. En tid då kullerstensgatorna var många och hästskjutsarna existerade som något normalt. Där grevinnan är byggd idag, bredvid Greven vid stadsparken alltså, stod några mindre hyreshus byggda i vad som föreföll vara gul papp och trä. Där bodde de minsta människorna, de som inte direkt satt med silverskedar i varje ficka. Givetvis bodde jag en kort stund där.
En varm sommardag som fick en klassisk alkoholist med artistnamnet Kommisarien att gå bärsärk och jaga polispatruller med huggormar, stod jag vid Kyrkogatan och kastade stenar på solen. Fick se min ståtlige, långe och tuffe pappa komma gående med sina vapendragare. Han blinkade i ögat till mig och rufsade om mitt hår. Vapendragarna log snällt mot mig och nickade till hälsning. De såg sig omkring som om de hade nån i hälarna sedan trippade de snabbt på tå ned i en källartrappa i huset bredvid där jag bodde. Visst, var inte så gammal vid detta tillfälle, men fattade att detta var som att i princip bjuda in mig att följa efter.
Hade gula kortbyxor och en vit, dammig tshirt på mig och var nog lite skitig i ansiktet och på ben och armar. En kvinna i vackra, färggranna kläder passerade mig och gav mig den där tyck synd om blicken, förstod inte den då. Log mot henne och hon log tillbaka samtidigt som hon skakade på huvudet som i hopplöshet. Jag tog leendet med mig nedför källartrappan. Gjorde som min pappa och hans kompisar, trippade på tå, i träskor, ramlade på andra trappsteget och rullade som en bunt med klumpskaft nedför den alltför långa trappan. Väl nere i mörkret, liggande på ett fuktigt och kallt golv, kämpade jag febrilt emot den hånflinande gråten. Det gjorde ont fan i mig lite överallt. Kände hur det rann på mitt knä och i min panna. Blod givetvis, fy fan. Nu kommer farmor att bli ledsen och det gjorde mig ännu ledsnare. Då blev allt ljust som om solen kommit med musik och skratt. En liten unge verkade stå framför mig. Jag höll andan och förberedde alla paniklögner jag kunde komma på. Nu visade det sig vara en dvärg, inte en unge. Klädd i vit kostym med en skjorta så röd att den garanterat färgats i blod. Hej Thomas, sa han. Men va fan, hur du ser ut då? Kom med här så ska vi fixa till dig lite. Sedan gick min jämnlånge nye vän in i ljuset och skränet. Haltande och med öppen mun följde jag förvånad efter in i vad som visade sig vara en underjordisk spelhåla. Flipperspel, enarmade banditer, biljardbord och flera bord med kortspel. Det spelades hög musik. Vapendragarna fick syn på mig och min pappa ryckte till när han också fick ögonen på mig men satte sig ned igen när dvärgen lyfte sin hand emot honom i en lugnande rörelse. Jag måste ha sett fördjävlig ut för ögonen hos de som såg mig blev stora som tefat. Givetvis var det också det enkla faktum att det här bröt emot en hederskod som fanns inom dessa kretsar, inga ungar tillåtna. Under de kommande åren visade det sig att jag blev den första och sista ungen som fritt rörde sig mellan de två konkurerande spelhålorna i den mörka staden. Den kostymklädde dvärgen tog med mig in i ett litet rum där endast en obäddad säng, en rostig järnstol och ett kylskåp fanns. Med en gurglande röst sade kostymdvärgen åt mig att sitta ned. Sedan sade han, "Jaha du Thomas, jag heter Dunkerk och jag äger detta huset. Ja, jag äger till och med flera gamla kåkar lite överallt i stan. Nu ska vi se, oj, snyggt jack i pannan. Sitt stilla så tejpar jag ihop det." Han tog en toalettpappersrulle ur kylskåpet, rev loss en rejäl bit och gick ut ur rummet bara för att komma tillbaka nästan med en gång men då med vattnet drypande kring den blöta papperstuss han hade i sin hand. Sedan tvättade han mig och tejpade mina sår. Jag fick höra historien om de nattliga dvärgarna som befolkar alla städer och det fick mig att rysa lite. Alltså, de går bara ut om natten. Frågade inte varför, men det skulle jag komma att göra som det sista jag gjorde då jag stod och tittade på Dunkerk, några år i framtiden. Han stängde då dörren till sitt flyttlass och till sin spelhåla och lämnade denna stad för alltid. Svaret jag fick av honom funderar jag på än idag faktiskt. Han sade, "Vi går bara ut om nätterna för att slippa trampa er storingar på tårna hela tiden."

Det finns ögonblick i livet som blir som skinande hörnstolpar i minnets palats. Dessa skriver jag ofta om här på min blogg. Jag förstår om det för er som läser min blogg kan verka osannolikt och som om jag hittar på, men tro mig, jag har verkligen inte levt det där normala livet som de lyckliga gör. Det var en av de där extremhemska dagarna och jag visste helt enkelt inte vart jag skulle ta vägen. En del av mig vill bara öppna ytterdörren och springa, springa fort som fan bort från allt, iväg från denna jävla skitstaden, bort från allt och alla. Sedan fanns det en liten del av kärlek som glödde som en brinnande diamant inuti min själ, kärleken till de få som betydde något. Det gjorde så ont i bröstkorgen, som om hela hjärtat höll på att gråta isönder sig själv. Halsen kändes uppsvälld och det bultade bakom mina öron. Lukten av cigarettrök, svett, spyor och Kir fyllde hela lägenheten. Jag var runt fjorton år och hade en nära släkting som tillbringade det mesta av sin tid inuti en garderob, full och eländig men konstigt nog väldigt älskad och idoliserad av mig. Jag hörde hur min farmor tände en cigarett i köket och suckade tyngre än vad en normaltyngd människa gör. Jag satt på golvet med ryggen emot väggen i hallen och tittade i taket, fick liksom för mig att det skulle stoppa tårarna från att rinna ut. Jag var så jävla arg och ledsen att det egentligen inte fanns ord att beskriva det på. Det rörde på sig i garderoben och jag ryckte till. All sorg och ilska försvann men ersattes av något värre, en adrenalinstinn beredskap mot vad som skulle kunna komma ut från garderoben denna gång. För mitt inre såg jag en gammal ful gubbe med blödande ögon och utan ben komma ut ur den äckliga garderoben. Ett hest skrikande skar i mina öron då monstergubben öppnade sin tandlösa svarta mun och gul, tjock infekterad saliv droppade på golvet framför honom. Han hasade sig alltför målmedvetet framåt emot mig på sina förtvinade åderbråcksmålade armar. Min farmor dök upp och skräckgubbefantasin upphörde och jag kastades tillbaka till den hemska verkligheten. Hon ställde sig i dörröppningen till garderoben och valde ovanligt hårda ord för att vara henne. Svaret hon fick inifrån garderobens mörker kunde lika gärna vara på grekiska, förstod som vanligt ingenting då han pratade. Sedan vred hon på huvudet och tittade på mig med ett sorgset leende. Detta var den sista gången jag var med om detta, hade levt i detta elände i många herrans år nu. Men nu hände något med mig som aldrig hänt förut. Kommer ihåg hur jag reste mig upp, tittade min farmor i ögonen. Ville säga något men kunde inte, för då hade jag börjat gråta. Nickade lite och gick ut därifrån. Det var som att komma ut i en värld av mirakel och vackra färger när jag stod i den annars så fula trappuppgången och stapplade nerför trapporna som skulle leda mig ut ifrån denna mardröm. Jag ångrade mig och stannade på det sista trappsteget. Höll så hårt i trappräcket att det gjorde ont och kämpade frenetiskt med att svälja och andas, svälja och andas, inte gråta för helvete. Vad fan håller jag på med, tänkte jag. Kunde ju inte lämna dem så här. Ett ansvar som aldrig lagts på mig men som bara fanns där tvingade mig kvar. Då hörde jag hur en dörr öppnades högre upp i huset, detta sopade bort tveksamheten och jag störtade ut i solskenet. Skulle egentligen ha tagit åt vänster men tog åt höger. Gick uppför den brantaste backen i hela staden, passerade en parkbänk där det satt en gammal man. Då hände en av de där hörnpelarna i mitt liv. Gubben på bänken som jag svär jag aldrig sett förut och absolut inte kände sade, "Thomas, vänta lite." Det blev iskallt efter ryggraden och jag vågade nästan inte vända mig emot honom då jag ändå vände på mig. Hur fan kunde han veta mitt namn? Gick jag runt med en jävla namnbricka eller? Mannen på bänken var kanske runt femtio år, hade mycket välklippt silvergrått hår och ögon som fick mig ur fattningen direkt. Hela ögat verkade vara en enda pupill, totalt svart. Han hade svarta kläder, till och med svarta handskar mitt i sommaren. Sedan sade han med en röst lenare än en välvispad chokladmousse, "Du behöver inte oroa dig. För dig ordnar det sig alltid." Sedan reste han på sig och log emot mig. Det var en enorm man, minst över två meter och jag tappade andan då han lade sin handskbeprydda hand på mitt huvud. De svarta ögonen tittade mig och han slutade le. "Till slut." Sade han. Exakt, han sade, "Till slut." Sedan vände han på sig och gick med stora kliv nedför den brantaste backen. En doft jag aldrig tidigare känt fyllde luften runt mig och fick mig att må fantastiskt bra. Det var som om all ilska och sorg försvunnit i ett vingslag för att ersättas av en lyckokänsla så stor att jag bara vill skratta. Jag stod stilla som ett fån och människor passerade mig från båda hållen. Jag kände dem, jag kunde "se" dem. Senare i livet analyserade jag givetvis denna händelse och reflekterade över vad fan som hände, men då det inträffade tänkte jag faktiskt ingenting. Jag tog allt som det kom för givet och tänkte inget alls. Troligtvis trodde Människorna som passerade att jag var hög eller något för de gick omvägar runt mig som om jag bar ett bombbälte. Jag satte mig ned på parkbänken och bara log. Allt kändes så nära och så annorlunda. Nu så här trettio år senare är det ganska roande och samtidigt ledsamt att tänka tillbaka på dessa tider. Men det var ändå den där dagen då mycket vände. Garderobsterrorn upphörde. Han fick ett ordning på sitt liv med ny familj och lycka. Konstigt nog gjorde detta att han tappade bort mig, eller jag honom. Men så var det väl alltid meningen att det skulle bli, så varför ens tänka på det :)