TerapiPoesi
Mörka moln har belägrat mitt hjärta, slemmiga tornados lever fan i min själ.
Tunga tårar av alla moders smärta fyller mina ögon, vill ingen jävel väl.
Illdådet lägger pilen till rätta, allt under uppsikt av eländets befäl.
Hoppas dom är nöjda och smäktande mätta, för inget kommer att hållas tillbaka av logiska skäl.
Och disken diskade sig inte själv idag heller.
Och dammsugaren står stilla, precis då det gäller.
Och micron står öppen, ryker och smäller.
Och mitt i allt står Thomas och dräller.
Poesi är roligt att läsa om det ger andra en längre näsa.
Ankan den drunknade i dammen, fan, sa Hasse som fann den.
Men inte står den förrymda rullstolen still, den far som en pisksnärt exakt dit den vill.
Sluta att tro att detta är seriöst, bara blaj, totalt huvudlöst.
Poesi som terapi är nästa bra, fan om jag skulle skriva det varje da.
.
