AlltidThomas

Med samma intensitet som skuggorna bakom de fördragna gardinerna rör sig mina tankar inom områden så skumma, men så otroligt givande. Det känns som om man på något sätt förstår något nytt varje gång man tänker sig iväg till dessa för oss människor oftast oönskade områden. Och vad är det jag sitter här och är stollkryptisk om då? Många saker men till exempel, svarta hål :) En matematisk och fullt logisk ologiskhet som alla är överens om existerar där ute i varje galax och i varje universum. Sen att ingen någonsin har sett ett svart hål spelar ju mindre roll, de finns nog där, kanske, eller också är det något helt annat. Det förvånar mig ibland att dessa mästarhjärnor inte förstår att allt verkligen inte kan lösas med vår matematik. Och det bevisar de oftast själva men då blir de stående som slocknande ljus i ett reningsverk. De räknar idag till exempel ut att universum är oändligt och att det är omgivet av ett oändligt antal universum. Låter hemskt mysigt väl? I allt detta finner man att vår matematik inte räcker till när vi kommer fram till de områden våra hjärnor aldrig fått tillstånd att åka in i. Formeln som bevisar oändligheten visar nämligen också att det finns en oändlighet av oändligheter. Men tillbaka till de äckligt intressanta svarta hålen. De finns uppenbarligen överallt och är så enormt gigantiska att det inte ens är någon ide att försöka sig på att skapa sig en bild över deras mått. Alla galaxer ser ut att ha ett supermassivt svart hål. Det i vår galax är cirka 8 miljoner gånger större än vår sol... Vad var det jag sa? Tänk er de måtten ni om ni vill men skyll er själva :) Teorierna, eller kalla det fantasierna om ni vill, är tydligen också oändliga när det gäller dessa hål som aldrig setts. Min favorit är nog den som går ut på att det i andra änden på det svarta hålet finns ett vitt hål ur vilket det föds nya universum och galaxer. Vilket känns superskumt då man till att börja med måste fråga sig vart i hela rymden som det svarta hålet mynnar ut? Det kanske skapar en ny rymd? Det är ju ändå oändligt jämt precis överallt nuförtiden så varför inte. Än mer skrämmande är att de svarta hålen konstant växer och äter upp sin egen galax. Men stopp!! Hur går det ihop? Vad kommer då efter att det växt sig igenom sin galax? Börjar den äta upp sin granngalax då? Men där finns ju även ett supermassivt hål som troligtvis också vill äta lite. Bäst att sluta här, jag ville bara påvisa för de som orkat läsa ända hit att teorierna om svarta hål inte ens skulle hålla i en dålig version av en science fiction novell skriven på sextiotalet. Det är så mycket som inte stämmer att det till slut får en att tänka sig en helt annan mer logisk variant. Det kanske inte finns svarta hål som de tror. Det kanske är en produkt av vad vår mänskliga hjärnas yttersta kapacitet kan komma fram till i en situation där varje dörr verkar vara utan handtag och vid närmare granskning inte alls vara någon dörr överhuvudtaget. En rolig dialog från idag visar faktiskt upp vårt interdimensionella medfödda tankesätt. Jag förklarade för en man varför vi jobbade idag. (Jag) - XXXXX har tappat några maskiner denna vecka så vi jobbar lördag för att ta tillbaka dem. (Mannen) - Ramlade de av en lastbil då eller? Det finns nog inget mer roande och underbart än oss människor. Att få en sådan här kommentar, utan menat som ett skämt. Det är detsamma som att ge mig energier att orka fortsätta och fundera ännu djupare in i det som bara blir mer och mer häftigt.