Publicerad 2014-09-27 08:03:49 i Allmänt
Jag kommer ihåg lördagsmorgnarna då du satt där vid det gamla köksbordet. En cigarett i ena handen och en missfärgad kaffekopp i den andra. Dina trasiga glasögon med repiga glas gjorde att de sorgsna ögonen lägligt förblev kamouflerade. Jag smög fram till dörrkarmen, stod tyst och tittade på dig, kunde känna din smärta, oro och sorg. Svor över allt elände som drabbat dig bara för att ditt hjärta var en oändlig sal av magiska sagor. Tänkte med tårar i mina ögon att av mig skulle du aldrig skulle få nåt annat än gott. Sen fick du syn på mig och ditt leende var så ärligt och underbart att jag inte kunde göra annat än att springa fram till dig och få den där sista kramen av äkta kärlek. Du formade mig, gav mig styrkan att stå upp i alla stormar av motherfuckers som skulle komma. Tack.
Publicerad 2014-09-13 00:43:00 i Allmänt
Jag har vandrat genom de mörkaste av mörker den senaste tiden. Omgiven av tankar och drömmar som aldrig verkar finna sin mening. Men ändå är det där på drömmarnas fält som gräset växer sig högst och där som jag låter min oroliga kropp vila. Musik från fjärran får molnen att gunga i en rytm som också driver dem framåt på den silverglänsande natthimlen. Jag ligger kvar i det svajande höstgräset och andas in den kyliga nattluften. Månen håller sig i synfältets eget hörn och dess motvilliga tårar blir till eldfärgade stjärnfall som lyser upp den skuggiga, mörka björkskogen som omger mig. Jag hör tunga steg klumpa fram genom det böljande gräset och en doft av mossa och smält metall når mina näsborrar, troll. Dessa hiskeliga men fascinerande väsens närvaro skulle skrämma slag på vem som helst, även mig, men på en natt som denna kan jag bara le och njuta. Så hörs helt plötsligt en fågelsång så vacker, så bräcklig och så öronsmekande. Borta är molnen och natthimlen har fått en kungligt mörkröd skrud. Månens tårar har slutat falla och jag ser siluetterna av trollen i skogskanten. De verkar stå och göra samma som jag, titta på natthimlen. Då fräser det till som om någon snutit sig i en jättes cocacolaburk och det som endast ett fåtal människor sett blir synligt på den mörkröda himlen. Nätternas hemligaste hemlighet, en nattregnbåge av den mest majestätiska sorten gör sig synlig i den blyga månens sken. Färger som inga ord kan beskriva bildar en ojämn båge över natt-tapeten. Tissel och rassel flaxar förbi mig då en familj av småfolk skyndar fram som om de vore jagade av enögda vargar. Leende konstaterar jag att nattens regnbåge tackat för sig bara för att välkomna den svarta silverglänsande himlen tillbaka. Och trollen har på sitt trollaktiga vis givetvis bara gått upp i rök. De små är också borta. Tystnaden har tagit tillbaka sin självklara tron och månen ler sitt sorgligaste leende. Jag vill blunda och somna där jag så bekvämt ligger, men ögonen vill istället bara försvinna in bland de miljarder av stjärnor som helt utan förvarning aktiverat universums oändlighet. Ljudet av skum musik från fjärran hörs åter igen och de dansande nattmolnen gör entre för ännu ett snabbt uppträdande. Men denna gång med en kör av pulserande stjärnor och ett allt starkare månljus. En försvinnande känsla av välmående sprider sig genom hela kroppen. Inte ens ögonen orkar hålla emot när sömnen breder ut sig och gräset slutar vaja. Drömmarna tar över och där ligger jag helt plötsligt på en hård madrass i en alldeles för liten lägenhet...
