Publicerad 2014-09-27 08:03:49 i Allmänt
Jag kommer ihåg lördagsmorgnarna då du satt där vid det gamla köksbordet. En cigarett i ena handen och en missfärgad kaffekopp i den andra. Dina trasiga glasögon med repiga glas gjorde att de sorgsna ögonen lägligt förblev kamouflerade. Jag smög fram till dörrkarmen, stod tyst och tittade på dig, kunde känna din smärta, oro och sorg. Svor över allt elände som drabbat dig bara för att ditt hjärta var en oändlig sal av magiska sagor. Tänkte med tårar i mina ögon att av mig skulle du aldrig skulle få nåt annat än gott. Sen fick du syn på mig och ditt leende var så ärligt och underbart att jag inte kunde göra annat än att springa fram till dig och få den där sista kramen av äkta kärlek. Du formade mig, gav mig styrkan att stå upp i alla stormar av motherfuckers som skulle komma. Tack.
