En av de riktiga hörnpelarna.
Det finns ögonblick i livet som blir som skinande hörnstolpar i minnets palats. Dessa skriver jag ofta om här på min blogg. Jag förstår om det för er som läser min blogg kan verka osannolikt och som om jag hittar på, men tro mig, jag har verkligen inte levt det där normala livet som de lyckliga gör.
Det var en av de där extremhemska dagarna och jag visste helt enkelt inte vart jag skulle ta vägen. En del av mig vill bara öppna ytterdörren och springa, springa fort som fan bort från allt, iväg från denna jävla skitstaden, bort från allt och alla. Sedan fanns det en liten del av kärlek som glödde som en brinnande diamant inuti min själ, kärleken till de få som betydde något. Det gjorde så ont i bröstkorgen, som om hela hjärtat höll på att gråta isönder sig själv. Halsen kändes uppsvälld och det bultade bakom mina öron. Lukten av cigarettrök, svett, spyor och Kir fyllde hela lägenheten. Jag var runt fjorton år och hade en nära släkting som tillbringade det mesta av sin tid inuti en garderob, full och eländig men konstigt nog väldigt älskad och idoliserad av mig. Jag hörde hur min farmor tände en cigarett i köket och suckade tyngre än vad en normaltyngd människa gör. Jag satt på golvet med ryggen emot väggen i hallen och tittade i taket, fick liksom för mig att det skulle stoppa tårarna från att rinna ut. Jag var så jävla arg och ledsen att det egentligen inte fanns ord att beskriva det på.
Det rörde på sig i garderoben och jag ryckte till. All sorg och ilska försvann men ersattes av något värre, en adrenalinstinn beredskap mot vad som skulle kunna komma ut från garderoben denna gång. För mitt inre såg jag en gammal ful gubbe med blödande ögon och utan ben komma ut ur den äckliga garderoben. Ett hest skrikande skar i mina öron då monstergubben öppnade sin tandlösa svarta mun och gul, tjock infekterad saliv droppade på golvet framför honom. Han hasade sig alltför målmedvetet framåt emot mig på sina förtvinade åderbråcksmålade armar. Min farmor dök upp och skräckgubbefantasin upphörde och jag kastades tillbaka till den hemska verkligheten. Hon ställde sig i dörröppningen till garderoben och valde ovanligt hårda ord för att vara henne. Svaret hon fick inifrån garderobens mörker kunde lika gärna vara på grekiska, förstod som vanligt ingenting då han pratade. Sedan vred hon på huvudet och tittade på mig med ett sorgset leende. Detta var den sista gången jag var med om detta, hade levt i detta elände i många herrans år nu.
Men nu hände något med mig som aldrig hänt förut. Kommer ihåg hur jag reste mig upp, tittade min farmor i ögonen. Ville säga något men kunde inte, för då hade jag börjat gråta. Nickade lite och gick ut därifrån.
Det var som att komma ut i en värld av mirakel och vackra färger när jag stod i den annars så fula trappuppgången och stapplade nerför trapporna som skulle leda mig ut ifrån denna mardröm. Jag ångrade mig och stannade på det sista trappsteget. Höll så hårt i trappräcket att det gjorde ont och kämpade frenetiskt med att svälja och andas, svälja och andas, inte gråta för helvete. Vad fan håller jag på med, tänkte jag. Kunde ju inte lämna dem så här. Ett ansvar som aldrig lagts på mig men som bara fanns där tvingade mig kvar. Då hörde jag hur en dörr öppnades högre upp i huset, detta sopade bort tveksamheten och jag störtade ut i solskenet. Skulle egentligen ha tagit åt vänster men tog åt höger. Gick uppför den brantaste backen i hela staden, passerade en parkbänk där det satt en gammal man. Då hände en av de där hörnpelarna i mitt liv. Gubben på bänken som jag svär jag aldrig sett förut och absolut inte kände sade, "Thomas, vänta lite." Det blev iskallt efter ryggraden och jag vågade nästan inte vända mig emot honom då jag ändå vände på mig. Hur fan kunde han veta mitt namn? Gick jag runt med en jävla namnbricka eller?
Mannen på bänken var kanske runt femtio år, hade mycket välklippt silvergrått hår och ögon som fick mig ur fattningen direkt. Hela ögat verkade vara en enda pupill, totalt svart. Han hade svarta kläder, till och med svarta handskar mitt i sommaren. Sedan sade han med en röst lenare än en välvispad chokladmousse, "Du behöver inte oroa dig. För dig ordnar det sig alltid." Sedan reste han på sig och log emot mig. Det var en enorm man, minst över två meter och jag tappade andan då han lade sin handskbeprydda hand på mitt huvud. De svarta ögonen tittade mig och han slutade le. "Till slut." Sade han. Exakt, han sade, "Till slut." Sedan vände han på sig och gick med stora kliv nedför den brantaste backen. En doft jag aldrig tidigare känt fyllde luften runt mig och fick mig att må fantastiskt bra. Det var som om all ilska och sorg försvunnit i ett vingslag för att ersättas av en lyckokänsla så stor att jag bara vill skratta. Jag stod stilla som ett fån och människor passerade mig från båda hållen. Jag kände dem, jag kunde "se" dem. Senare i livet analyserade jag givetvis denna händelse och reflekterade över vad fan som hände, men då det inträffade tänkte jag faktiskt ingenting. Jag tog allt som det kom för givet och tänkte inget alls. Troligtvis trodde Människorna som passerade att jag var hög eller något för de gick omvägar runt mig som om jag bar ett bombbälte.
Jag satte mig ned på parkbänken och bara log. Allt kändes så nära och så annorlunda.
Nu så här trettio år senare är det ganska roande och samtidigt ledsamt att tänka tillbaka på dessa tider. Men det var ändå den där dagen då mycket vände. Garderobsterrorn upphörde. Han fick ett ordning på sitt liv med ny familj och lycka. Konstigt nog gjorde detta att han tappade bort mig, eller jag honom. Men så var det väl alltid meningen att det skulle bli, så varför ens tänka på det :)
