AlltidThomas

Den där griniga doften av en sommartrött skog smög sig in genom de öppna fönstren. Bullrit satt framför en skitful slemgrön kruka med drakstygga blommor mitt på golvet. Hon var väl runt sju år gammal när hon fattade vad hon hette, lilla Bullrit. Ett år senare förstod hon även att hon hade all rätt i världen att vara skitsne på sina styggdumma föräldrar som givit henne ett av världshistoriens jävligaste namn. Det kanske var ok ett par gånger att försöka återge den idiotiska historien som låg bakom hennes namn. Men till slut blev det bara en historia som ingen skulle tro på. I alla fall som hennes mamma berättade den. Bullrit föddes den natten då stadens största fiskmås beslöt sig för att dö mitt i sin mest vågade flygfärd. Stendöd och rakt ned i den udda stadens lilla, men desto känsligare kraftstation krashade det ovetande djuret och orsakade en explosion av fjädrar och sånt som en gång var en fiskmås modell stor. Strömmen försvann i hela staden och på förlossningsavdelningen stod den pundiga förlossningssköterskan med en nyfödd Bullrit i sina händer. Mamma skrek då ljusen försvann och förlossningssköterskan fick panik och sprang iväg med Bullrit. Hon sprang och sprang, korridor upp och korridor ned. De svaga gröna ljusen som drevs av reservmotorn som sjukhusets avgående styrelse hade investerat i gjorde sitt bleka jobb. På förlossningsrummet utbröt ett mindre kaos då Bullrits mamma kastade sig ur sängen i ett mentalt försök att överträffa fysikens hinder, vilket orsakade att hon svimmade direkt och gled in under en av hyllorna med specialvita handdukar. Den övertända förlossningssköterskan hade nu vänt och sprang lika fort tillbaka utan att alls veta vad hon gjorde. Detta skulle senare klassas som århundrates psykos. Två undersköterskor och en AT-läkare stoppade förlossningssköterskans framfart och lyckades få det lilla barnet att lämna punderskans kallsvettiga famn. Läkaren som inte trodde att han hade vaknat utan att allt detta var en dröm stod bara stilla och log. Undersköterskorna gick in i förlossningsrummet med Bullrit i en vagn för nyfödda. Mamma kröp fram under hyllan med en huvudvärk utan dess like och sa, "Min dotter, tack gode gud!" Den äldre av de två undersköterskorna spände ögonen i mamman och fräste, "Men dumma kvinna, vad i hela friden gör du under hyllan? Har du förlorat det lilla av det vett som du hade eller?" Den andra undersköterskan brast ut i ett fnitter som påminde mamman om en åsna utan tänder. "Hon ska heta Berit!" Sa mamman och svimmade igen. Det var nu som Bullrits namnmässiga öde beseglades. Den äldre av undersköterskorna sa till den yngre, "Hörde du? Gå och skriv en födelseattest med en gång, se så, stick!" Hon hette Eva Grindstolpe, den yngre av dem och var född med ett syndrom kallat "stressdyslektiskt avgrundssyndrom". Så inte var det konstigt att lilla Bullrit fick heta som hon fick istället för Berit. Ibland men bara ibland trodde Bullrit att hela denna historien inte var annat än koskit. Som till exempel nu då hon satt framför mammas favoritblomma. Med ett stort leende lyfte hon upp den rödgröna växten. Den lilla flickan gick sedan med bestämda steg fram till det öppna fönstret och ställde ned blomman på fönsterbrädet. Sedan sa hon med bestämd röst, "Härmed heter du inte längre blomma, nej, nu heter du ingenting!" Sedan petade Bullrit till krukan som utan att tveka föll ut för att få tre våningars full fart med en kraschlandning rakt i asfalten framför tassarna på grannens förvånade katt som hoppade baklänges i överraskning och rakt i ryggen på kvarterets generalfyllo som genast föll omkull som om han träffats av en lastbil. Bullrit stod leende och njöt. Jävla idioter tänkte hon och sträckte sina armar rakt ut som ett flygplan. Sedan vände hon sig och sprang in i lägenheten samtidigt som hon försökte låta som ett flygplan. På detta viset kan man säga att Bullrits äventyr började. Inte med pompa och ståt. Inte med vacker musik, skön natur och grinande kritiker. Nej, mer med en riktigt jävla hård smäll på käften.