Spelhåledvärgen
Sakta men säkert gick det upp för mig att det bara var ännu en dag som ville kasta sin skugga över mig då jag slog upp mina griniga ögon. Låg på sidan med en sovande arm under huvudet på gränsen att rulla ur soffan. Det hade ju varit precis perfekt, att daska sig själv i golvet, helst med ansiktet före.
Nu en liten sann historia från den hemska stadens oskrivna krönikor.
Det var i mitten på sjuttiotalet, en tid då huggormarna fortfarande smög omkring i stadsparken. En tid då kullerstensgatorna var många och hästskjutsarna existerade som något normalt. Där grevinnan är byggd idag, bredvid Greven vid stadsparken alltså, stod några mindre hyreshus byggda i vad som föreföll vara gul papp och trä. Där bodde de minsta människorna, de som inte direkt satt med silverskedar i varje ficka. Givetvis bodde jag en kort stund där.
En varm sommardag som fick en klassisk alkoholist med artistnamnet Kommisarien att gå bärsärk och jaga polispatruller med huggormar, stod jag vid Kyrkogatan och kastade stenar på solen. Fick se min ståtlige, långe och tuffe pappa komma gående med sina vapendragare. Han blinkade i ögat till mig och rufsade om mitt hår. Vapendragarna log snällt mot mig och nickade till hälsning. De såg sig omkring som om de hade nån i hälarna sedan trippade de snabbt på tå ned i en källartrappa i huset bredvid där jag bodde. Visst, var inte så gammal vid detta tillfälle, men fattade att detta var som att i princip bjuda in mig att följa efter.
Hade gula kortbyxor och en vit, dammig tshirt på mig och var nog lite skitig i ansiktet och på ben och armar. En kvinna i vackra, färggranna kläder passerade mig och gav mig den där tyck synd om blicken, förstod inte den då. Log mot henne och hon log tillbaka samtidigt som hon skakade på huvudet som i hopplöshet. Jag tog leendet med mig nedför källartrappan. Gjorde som min pappa och hans kompisar, trippade på tå, i träskor, ramlade på andra trappsteget och rullade som en bunt med klumpskaft nedför den alltför långa trappan. Väl nere i mörkret, liggande på ett fuktigt och kallt golv, kämpade jag febrilt emot den hånflinande gråten. Det gjorde ont fan i mig lite överallt. Kände hur det rann på mitt knä och i min panna. Blod givetvis, fy fan. Nu kommer farmor att bli ledsen och det gjorde mig ännu ledsnare. Då blev allt ljust som om solen kommit med musik och skratt. En liten unge verkade stå framför mig. Jag höll andan och förberedde alla paniklögner jag kunde komma på. Nu visade det sig vara en dvärg, inte en unge. Klädd i vit kostym med en skjorta så röd att den garanterat färgats i blod. Hej Thomas, sa han. Men va fan, hur du ser ut då? Kom med här så ska vi fixa till dig lite. Sedan gick min jämnlånge nye vän in i ljuset och skränet. Haltande och med öppen mun följde jag förvånad efter in i vad som visade sig vara en underjordisk spelhåla. Flipperspel, enarmade banditer, biljardbord och flera bord med kortspel. Det spelades hög musik. Vapendragarna fick syn på mig och min pappa ryckte till när han också fick ögonen på mig men satte sig ned igen när dvärgen lyfte sin hand emot honom i en lugnande rörelse. Jag måste ha sett fördjävlig ut för ögonen hos de som såg mig blev stora som tefat. Givetvis var det också det enkla faktum att det här bröt emot en hederskod som fanns inom dessa kretsar, inga ungar tillåtna. Under de kommande åren visade det sig att jag blev den första och sista ungen som fritt rörde sig mellan de två konkurerande spelhålorna i den mörka staden. Den kostymklädde dvärgen tog med mig in i ett litet rum där endast en obäddad säng, en rostig järnstol och ett kylskåp fanns. Med en gurglande röst sade kostymdvärgen åt mig att sitta ned. Sedan sade han, "Jaha du Thomas, jag heter Dunkerk och jag äger detta huset. Ja, jag äger till och med flera gamla kåkar lite överallt i stan. Nu ska vi se, oj, snyggt jack i pannan. Sitt stilla så tejpar jag ihop det." Han tog en toalettpappersrulle ur kylskåpet, rev loss en rejäl bit och gick ut ur rummet bara för att komma tillbaka nästan med en gång men då med vattnet drypande kring den blöta papperstuss han hade i sin hand. Sedan tvättade han mig och tejpade mina sår. Jag fick höra historien om de nattliga dvärgarna som befolkar alla städer och det fick mig att rysa lite. Alltså, de går bara ut om natten. Frågade inte varför, men det skulle jag komma att göra som det sista jag gjorde då jag stod och tittade på Dunkerk, några år i framtiden. Han stängde då dörren till sitt flyttlass och till sin spelhåla och lämnade denna stad för alltid. Svaret jag fick av honom funderar jag på än idag faktiskt. Han sade, "Vi går bara ut om nätterna för att slippa trampa er storingar på tårna hela tiden."
Nu en liten sann historia från den hemska stadens oskrivna krönikor.
Det var i mitten på sjuttiotalet, en tid då huggormarna fortfarande smög omkring i stadsparken. En tid då kullerstensgatorna var många och hästskjutsarna existerade som något normalt. Där grevinnan är byggd idag, bredvid Greven vid stadsparken alltså, stod några mindre hyreshus byggda i vad som föreföll vara gul papp och trä. Där bodde de minsta människorna, de som inte direkt satt med silverskedar i varje ficka. Givetvis bodde jag en kort stund där.
En varm sommardag som fick en klassisk alkoholist med artistnamnet Kommisarien att gå bärsärk och jaga polispatruller med huggormar, stod jag vid Kyrkogatan och kastade stenar på solen. Fick se min ståtlige, långe och tuffe pappa komma gående med sina vapendragare. Han blinkade i ögat till mig och rufsade om mitt hår. Vapendragarna log snällt mot mig och nickade till hälsning. De såg sig omkring som om de hade nån i hälarna sedan trippade de snabbt på tå ned i en källartrappa i huset bredvid där jag bodde. Visst, var inte så gammal vid detta tillfälle, men fattade att detta var som att i princip bjuda in mig att följa efter.
Hade gula kortbyxor och en vit, dammig tshirt på mig och var nog lite skitig i ansiktet och på ben och armar. En kvinna i vackra, färggranna kläder passerade mig och gav mig den där tyck synd om blicken, förstod inte den då. Log mot henne och hon log tillbaka samtidigt som hon skakade på huvudet som i hopplöshet. Jag tog leendet med mig nedför källartrappan. Gjorde som min pappa och hans kompisar, trippade på tå, i träskor, ramlade på andra trappsteget och rullade som en bunt med klumpskaft nedför den alltför långa trappan. Väl nere i mörkret, liggande på ett fuktigt och kallt golv, kämpade jag febrilt emot den hånflinande gråten. Det gjorde ont fan i mig lite överallt. Kände hur det rann på mitt knä och i min panna. Blod givetvis, fy fan. Nu kommer farmor att bli ledsen och det gjorde mig ännu ledsnare. Då blev allt ljust som om solen kommit med musik och skratt. En liten unge verkade stå framför mig. Jag höll andan och förberedde alla paniklögner jag kunde komma på. Nu visade det sig vara en dvärg, inte en unge. Klädd i vit kostym med en skjorta så röd att den garanterat färgats i blod. Hej Thomas, sa han. Men va fan, hur du ser ut då? Kom med här så ska vi fixa till dig lite. Sedan gick min jämnlånge nye vän in i ljuset och skränet. Haltande och med öppen mun följde jag förvånad efter in i vad som visade sig vara en underjordisk spelhåla. Flipperspel, enarmade banditer, biljardbord och flera bord med kortspel. Det spelades hög musik. Vapendragarna fick syn på mig och min pappa ryckte till när han också fick ögonen på mig men satte sig ned igen när dvärgen lyfte sin hand emot honom i en lugnande rörelse. Jag måste ha sett fördjävlig ut för ögonen hos de som såg mig blev stora som tefat. Givetvis var det också det enkla faktum att det här bröt emot en hederskod som fanns inom dessa kretsar, inga ungar tillåtna. Under de kommande åren visade det sig att jag blev den första och sista ungen som fritt rörde sig mellan de två konkurerande spelhålorna i den mörka staden. Den kostymklädde dvärgen tog med mig in i ett litet rum där endast en obäddad säng, en rostig järnstol och ett kylskåp fanns. Med en gurglande röst sade kostymdvärgen åt mig att sitta ned. Sedan sade han, "Jaha du Thomas, jag heter Dunkerk och jag äger detta huset. Ja, jag äger till och med flera gamla kåkar lite överallt i stan. Nu ska vi se, oj, snyggt jack i pannan. Sitt stilla så tejpar jag ihop det." Han tog en toalettpappersrulle ur kylskåpet, rev loss en rejäl bit och gick ut ur rummet bara för att komma tillbaka nästan med en gång men då med vattnet drypande kring den blöta papperstuss han hade i sin hand. Sedan tvättade han mig och tejpade mina sår. Jag fick höra historien om de nattliga dvärgarna som befolkar alla städer och det fick mig att rysa lite. Alltså, de går bara ut om natten. Frågade inte varför, men det skulle jag komma att göra som det sista jag gjorde då jag stod och tittade på Dunkerk, några år i framtiden. Han stängde då dörren till sitt flyttlass och till sin spelhåla och lämnade denna stad för alltid. Svaret jag fick av honom funderar jag på än idag faktiskt. Han sade, "Vi går bara ut om nätterna för att slippa trampa er storingar på tårna hela tiden."
