Separationsångest.
Det är allt så konstigt. I separationens slutskede kommer det dåliga samvetet skriande som en blind häst. Vet att jag gör rätt, vet att detta aldrig kunnat undvikas. Bara en fråga om när det skulle ske. Men ändå så ändras livet så radikalt och dessa tårar som antagligen är spelade får mig att känna mig som en skitstövel. Men ingen väg tillbaka, och tur är väl det.
