AlltidThomas

Fick åka till ett ställe som heter Sulvik igår. Vår fax som ska ta emot inhandlingslistor från hela kommunen hade lagt ihop. Dessutom var det mitt fel vilket gjorde min iver att ordna upp allt hög som vattentornet. Att Sulvik existerar och att det finns ett äldreboende där, det var jag jävligt medveten om då jag självbelåtet svepte förbi en skylt som blygt skyltade om att jag kommit rätt. Kör in i ett villaområde bredvid en skola och memorerar att jag skall till en rad med röda och gula hus. Därför parkerar jag utanför ett futuristiskt bygge som bara måste vara äldreboendet. Hoppar ur bilen, tittar mig i rutorna för att kolla så håret ligger rätt och ler lite åt min egen stygglighet. Sedan börjar jag leta efter ingången till denna magnifika byggnad. Nu visar sig detta vara en gåta gjord för de arkitektaturiskt fanatiska endast. Efter att ha gått ett och ett halvt varv runt detta skräckhus hittar jag till slut en liten dörr som jag inte vill gå in igenom men som jag givetvis gör ändå. Möts av konstig musik och en doft av rengöringsmedel som påminner om den slemmiga sjukhusodören som vi alla vet vad djävligt den luktar. Passerar en öppen där en grupp ungdomar dansar till någon slags afrikansk eller indisk musik. Deras publik är rullstolsbundna åldringar varav minst hälften stirrar på något helt annat än de dansande. Längst bort i den till synes oändliga korridoren sitter en rosaklädd kvinna och en blåklädd tjej. Antar att färgen visar på vad de är eller deras rang i vårdhierarkin. Tar fram lite papper så det ser ut som om jag faktiskt har något med mig som rättfärdigar mitt intrång. Men dessa papper är bara namnlistor på de som vi plockat åt idag. Jag är inte liten, jag går inte tyst och jag brukar bli sedd. Men inte en gång på hela min promenad fram till damerna kastar de mig så mycket som ett enda ögonkast. När jag så står bredvid dem förväntar jag mig att de skall titta på mig i alla fall, men så i helvete heller. Prasslar lite i mina falska papper och den rosaklädda äldre damen tittar på mig med en helt nollställd blick. Presenterar mig och mitt ärende och får helt enkelt detta svar "Du är i fel hus, detta är dementvården...du ska upp till de där röda och gula husen där borta.." Så går hon till ett fönster och pekar på dessa djävla röda och gula hus som klart och tydligt är parkerade framför vart jag ställde bilen. Hon följer mig ut som om jag vore inkapabel till att hitta min egen näsa och sedan tillägger hon "Det är i de där röda och vita husen!" Jag vänder mig emot henne för att säga tack men hon är redan borta. Fy fan vad underbart, att jag alltid har sådan koll på allt. Upp till de röda och gula husen och hittar direkt husenas hus märkt med Arvika Kommun. Knallar in och möts av en glad tjej som direkt ger mig de listor jag krånglat så för att få, fyra listor... På vägen tillbaka till Arvika börjar det regna och jag försöker intala mig själv att dessa fyra listor faktiskt är av högsta nationella intresse. Svårt.