AlltidThomas

Det finns väl inget mer fascinerande än att analysera händelser som pågår runt omkring dig och som i slutänden påverkar ditt liv. Eller att observera de du har nära dig, hur en del försvinner och helt plötsligt känns som om de aldrig var riktigt nära alls. En ren skyddsreflex, antagligen för att inte behöva gå med sänkt huvud för resten av sitt liv. Jag har de senaste månaderna dragit igång stora känslomässiga spektakel på flera fronter och förlorat allihop. Vilket borde störa mig och göra mig helt knäckt, men så fan heller, man blir bara så trött, det är allt. Jobbigast blir att leva med kunskapen om att det finns en person som bara genom att titta på mig fick mig att le och till och med skratta :) Detta var något som var riktigt skrämmande och samtidigt jävligt uppfriskande. Inte alls förvånande så försvann denna kortvariga lycka ut på de frågande dimmornas lortiga minfält. Och på de fälten går man bara och letar efter svar en gång och aldrig mer. Där finns nämligen bara frågor och så trampar man ju för fan på minor hela tiden vilket pissar till humöret drastiskt. Nu sitter man i sin nystädade soffa och lyssnar på ett smygande söndagsregn. Enya försöker gjuta mod i mina ansatser att snabbt glömma allt och ta nya tag. Trots allt är jag ju väldigt bra på att glömma, eller rättare sagt duktig på att gömma undan smärtan i ett rum så jävla långt in i minnets salar att inte ens en vansinnig impuls skulle kunna freaka fram dem. Slut nu på det som kanske verkar som gnäll men som i själva verket bara sammanfattar de tre konflikternas förluster och lidanden. Idag skall det bli fruktansvärt skönt att dra iväg ut i skogen och bara sitta av vår största fiende, tiden. :I