AlltidThomas

Med känslan av att jag somnat med linserna kvar i ögonen vaknade jag och plirade ut i det dunkla rummet. Dessa svarta gardiner var verkligen en ”hit”. Nu fattas bara cigarettröken och den sura doften av billigt vin och givetvis ljudet av kort som blandas i ren desperation. Ok, röra lite på fötterna, ja då, de är kvar. Ryggen då? Fortfarande smärtfylld? Men givetvis.. Allt detta får mig att tänka på en liten historia som utspelade sig i mitt liv en ovacker sommardag på den tiden då ingen visste vad Internet var. Håll till godo..

 

Det var inte lätt att vara tolvåring och ha ett monster inlåst i sin garderob. Jo, det är säkert, jag hade faktiskt det. Men det var inget farligt monster, i alla fall inte för mig, det var mer ett monster som jag inte ville att andra skulle kunna länka ihop med mig. Min största mardröm var att monstret skulle smita ut och dyka upp precis vid fel tillfälle, till exempel när jag var med mina polare och säga, ”Men tjenare Thomas, jag stack ut ifrån garderoben en stund, hoppas det var ok?”.  Brr vilken mardröm! Så jag hade på sätt och vis en restriktiv utegångsperiod sommaren 1979. Jag var bara 12 år gammal och började bry mig om hur jag såg ut plus att det faktiskt fanns något som hette flickor! Kan ni då tänka er ett monster smygande runt i mina fotsteg? Inte alls bra!

Så kom då den dagen som jag aldrig trodde skulle komma men som jag alltid visste skulle komma. Redan när jag närmade mig den alltid stängda garderobsdörren som nu stod på glänt anade jag oråd. Det verkligen luktade monster överallt och den lukten brukade absolut inte sprida sig utanför garderobens innandöme. ”Snälla, snälla låt inte monstret ha rymt..” Tänkte jag för mig själv när jag sakta öppnade dörren till garderoben, som var helt tom. Monstrets säng var tom. Jag tror nog jag stod som förstenad i flera minuter innan jag förstod vad som hade hänt. Tankarna for runt i mitt huvud och skapade än den ena än den andra situationen som kunde inträffa och som kanske just nu hände. ”Hej på er allihopa, jag är Thomases monster, jodå, visst är jag hemsk, buuuuh på er, moahaha” Jag försökte göra mina öron extra stora och lyssnade om jag hörde några panikfyllda skrik utifrån gården som fanns där vi bodde. Men tystnaden var lika tyst som en snigel som sjöng opera.

Nu var goda råd dyra. Snabbt med min alldeles för fort utväxta kropp vinglade jag mig igenom lägenheten och fick på mig tshirt och kortbyxor bakochfram. Men i nödsituationer har man inte råd att tänka på sitt yttre. På den tiden hade jag också långt hår som behövde tvättas varje dag men idag fick det se glansigt och äckligt ut och jag stack iväg på jakt efter monstret.

Jag kom ut i trapphuset och möttes direkt av doften av monster. Konstigt. Kanske hade monstret ångrat sig och helt enkelt smugit ut i trapphuset, kommit på ”fan jag är ju ett monster, jag kan ju inte gå ut” och sedan gömt sig där, rädd att jag skulle bli ledsen alternativt arg. Nja, det där med arg var nog mindre troligt för ilska har aldrig varit min starka sida. Så jag smög sakta ned för trappan till första våningen och tittade försiktigt in under trappan vilket skulle ha varit ett perfekt monstergömställe, men icke, inget monster där inte. Nu vill jag klargöra en liten sak till, detta monster kunde inte gå, utan det åkte på sin rumpa, hasande sig fram som en felkonstruerad Pokemon. Skratta ni, det var så lagom roligt för mig.

Jag öppnade dörren och sommarsolen bländade mig så det gjorde ont. Den alltid i joggingbyxor klädda granngubben med den arga schäfern stod utanför och låtsades som om det regnade när hunden sket på helt fel ställe. Normalt sett skulle jag aldrig säga ett enda ord till honom men med en alldeles för orolig och sprucken röst tog jag mig mod och frågade, ”Hej schäfergubbe, du har möjligtvis inte sett ett rumphasande monster?”. Schäfergubben tittade roat på mig och svarade, ”Thomas, om du är så sugen på att driva med mig så här tidigt på morgonen hoppas jag du är lika sugen på att springa när jag skickar denna eminent farliga schäfer på dig också?”. Detta svar tog jag som ett ganska definitivt ”Nej jag hade inte sett något monster!”

Jag stod kvar i dörröppningen liksom för att snabbt kunna hoppa in i tryggheten igen ifall jag skulle se mitt monster sitta någonstans och skrämma upp människor, men hur mycket jag än spanade syntes inget monster till alls. En mycket osäker känsla spreds i min unga hjärna, jag menar, om jag hittade mitt monster ville jag ju både hämta hem det samtidigt som jag ville skrika ut till hela världen ”DET DÄR ÄR ETT MONSTER SOM INTE ENS JAG VET VEMS DET ÄR!!”. För en tolvåring var detta ett dilemma tyngre än en lastbil med tre släp det vill jag lova. Hur som helst så smög jag iväg efter den illa klippta häcken som omgav det gulspräckliga trevåningshyreshus som jag råkade tillbringa min tid i. En ståtlig kvinna kom gående och log emot mig på ett sådant sätt som jag hatade. ”Åh lilla pojk vad jag tycker synd om dig då..”. Jag log inte tillbaka utan tittade bort ungefär som om något påkallade mitt intresse med allra största viktighet.

Jag vandrade runt hela dagen. Blev hungrig, törstig, ledsen, arg, orolig och trött i benen. Till slut satte jag mig ned på trottoarkanten utanför en liten tobaksaffär som inte finns längre och lade ansiktet i mina händer. Det luktade damm och bensin. Ja fråga mig inte varför för det vet jag inte ens själv, avgaser som fastnat i mina händer kanske? Ni vet, på den tiden var avgasrening inte direkt ett faktum. Då hörde jag en ljus mansröst bakom mig. Det var den snälle tobaksaffärsägaren som brukade låta mig stå och läsa serietidningar i affären för han visste att jag inte hade råd att köpa dem. ”Thomas, hur är det fatt?”. Jag reste mig upp och sade helt enkelt hur dumt som helst sanningen, ”Mitt monster har rymt..” Tobaksägaren sken upp som en sol och svarade, ”Kom med mig in i affären en stund så ska du få höra en sak.”. Så med sänkt huvud, gick tolvårige, alldeles för långe för sin ålder Thomas med den kutryggiga tobaksägaren in i dennes lilla tobaksaffär.

Inne i affären var det tomt. Det var det faktiskt för det mesta. Hade det varit i dagens värld så hade folk börjat prata ”jaa, undrar vad han säljer EGENTLIGEN..” men på den tiden fanns sådana tankar inte i någons sinne. ”Vill du ha en serietidning Thomas? Just för att det är en så alldeles speciell dag får du ta exakt vilken du vill, gratis till och med!”. Det är väl bra konstigt, normalt skulle ett sådant erbjudande fått mig att hoppa i taket men just idag kunde jag inte ens känna glädje över ett sådant tillfälle. Men givetvis tog jag det senaste numret av Spindelmannen, ja, så hette Spiderman på den tiden, Spindelmannen! Tobaksaffärsägaren lade båda sina händer på glasrutan som också var skivan på disken som dolde all världens cigarrer och dylika tobakssaker, sedan tittade han på mig genom sina för små glasögon och sade, ”Thomas, jag vet vad du håller på med.” Och jag tappade hakan totalt. ”Du letar efter ditt monster va?” För paff för att svara nickade jag bara. ”Ditt monster blev hämtat imorse av monsterhämtarna. Det hade uppenbarligen smitit och hade fastnat i buskarna utanför dörren där du bor. Monsterhämtarna kom på två sekunder och ingen hann ens se vad som hände mer än jag. Du behöver inte vara orolig, det är ingen som vet att det var ditt monster och det kommer aldrig tillbaka igen. Du kan börja använda garderoben till dess rätta ändamål nu.” Fortfarande stum och utan några bra svar stod jag bara där, tårarna började komma i mina ögon och jag gned med mina händer febrilt i dem för att stoppa dem från att rinna ut. ”Gå hem nu Thomas och kom hit imorgon igen, då kommer en mycket dyr specialutgåva av Fantastiska Fyran, jag lovar att du kan få läsa den i lugn och ro här.” Jag nickade och gick ut. För alla vet väl vad svårt det är att prata när man är på väg att gråta.

Solen hade förpassats till andra sidan av himlen och jag hade förpassats till andra sidan av mitt liv, det utan mitt monster. Jag grät hela vägen hem, lättad eller ledsen, det kommer jag faktiskt inte ens ihåg vilket utav dem det var. Och jo? Jag såg aldrig monstret igen, tobaksägaren hade så rätt, och den där specialutgåvan av Fantastiska Fyran var helt underbar, Dr Doom är ju sååå skön!!

 

Slut (Fast det tar ju aldrig slut egentligen)