AlltidThomas

Har väl sällan vaknat en lördag så trött och totalt tom i skallen som idag. Sov drygt en timme i natt. Värk och tankar har hållit mig vaken. Så det var lika bra att ligga före solen och stiga upp för att börja laga mat. När det gäller just matlagning så är jag redo att klassifiera det som en konstform. Endast mat tillagad med en lidande själ smakar mumma i munnen, tro mig, det är nästan sant! Nej fy tusan, mycket tröttitröttbladder nu, lika bra att dra en historia för er, eller vad säger ni?

Historien om BäverGösta och de två skitungarna.

Förr i tiden fick man pant på Systembolagets alla flaskor också. Vinflaskor, vodka eller renat, ja allting. Dessa var också rena guldgruvan jämfört med de pissdåligt betalda flaskor och burkar som vanliga affärer sålde och då menar jag givetvis läskedryckerna. Denna historia, som är sann, utspelas med just Systembolagets pantsystem som en liten röd tråd genom sig.

Det var en gång en storvuxen, ja till och med jättestorvuxen man som kallades BäverGösta. Han tillbringade sina veckor och helger med att fälla träd i de mest djupaste och mest avlägsna platser som kunde finnas här i Värmland. BäverGösta var inte mycket för att ha kontakt med människor, nej han tyckte att de småpraten och de riktiga utbrotten han fick ibland på träden i skogarna räckte gott och väl. För BäverGösta hade ett stort problem, han var väldigt glad i det anskrämliga vinet Aurora. En gång i månaden åkte han in till den mellanstora staden och inhandlade två tjugofyra kartonger med Aurora och bar dem till buss-stationen. Där låste han in dem noggrant men tog två flaskor med sig och gick sedan ut på staden och drack sig full. Detta hände en varje månad, alltid på en och samma dag, då BäverGösta fick sin lön.

I stadens park, också kallad något så originellt som Stadsparken satt ”kommisarien” och kisade i solskenet. Han mådde så gott. Tre flaskor Kaptenlöjtnant och två flaskor Kir vilade under den parkbänk där han hade slagit sig ned för dagens inmundigande av de för honom livsbringande dryckerna. Det var den tjugofemte och det märktes i den mellanstora staden. Trafiken var tätare och människorna hetare och sist men inte minst så var Systembolaget rena rama myrstacken. Kommisarien bara log vidare, han hade varit smart nog att stått på dörren till systemet när de öppnade, hehehe, underbar känsla hade det varit att äntra affären först av alla. Som för en sjörövare måste ha känt det när han hittade den där skatten som han letade efter hela sitt liv, ja så kändes det nog trodde Kommisarien. Nu undrar ni kanske varför denne alkolist hade det klatshiga namnet Kommisarien? Jo, det berodde helt enkelt på att när han blev tillräckligt full så trodde han automatiskt att han var en kommisarie och gick runt till alla intet ont anande människor och skrek, ”Stopp och belägg, här kommer kommisarien, visa mig erat leg!”

Det finns skitungar och så finns det skitungar. Ena sorten är helt enkelt urbota elaka och skulle utan någon som helst ånger göra elaka saker och till och med njuta av dem, den värsta sortens skitungar. Oftast de som slutar illa här i livet också. Men sedan finns det den, ja vad ska man kalla den, den snälla? Skitungegruppen? I denna historia så kom två pojkar ur den så kallar snälla skitungegruppen att spela en stor roll. Det var Jimmy och Bengt. Båda tretton år gamla och båda med ett sjukligt stort intresse av att gå på bio.  

BäverGösta hade anlänt till staden med tolvbussen. Inne i bussen satt ingen människa närmare honom än två säten ifrån honom och nu när han klev fram på en utav stadens trånga trottoarer skingrades folket framför honom ungefär som om en tjur hade släppts lös. BäverGösta log och hojtade åt de dumma människorna, varför skulle de vara rädda för honom? Han hade väl aldrig gjort någon något? Systembolaget dök upp i BäverGöstas synfält och han vrålade ut sin lycka ”AUROOOORA NU KOMMER PAPPA!!!” Människor sprang, barn började gråta och en polisbil som rullat upp bredvid BäverGösta åkte snabbt därifrån.

Två kartonger med Aurora var egentligen inte bara att bära för vem som helst. Om man inte hette BäverGösta då förstås. Han småjoggade balanserande med de stora kartongerna till buss-stationen för att där låsa in dem i ett utav de största förvaringsskåpen. Mycket bra, men nu dags för det roliga! BäverGösta vred av korken på den ena Auroran med ett litet brak och klunkade i sig två rejäla klunkar. Det rann lite i mungiporna men det brydde inte BäverGösta sig om, han var ju inte en modedocka direkt, klädd i en HellyHansen jacka som en gång varit orange men nu var brunsvart och så hade han ett par jeans så stora att halva den stora BäverGöstarumpan var synlig mest hela tiden. Han stoppade den ena Auroran i inner fickan och höll den andra i ett fast grepp i sin hand sen styrde han sin kos mot Stadsparken, nu skulle det festas!

Jimmy och Bengt satt och tittade på Kommissarien där han satt och smådrack, pratandes för sig själv. Ibland for han upp och sprang fram till en nyponbuske och skrek ”Du är under arrest!!” En utav gångerna hade han halkat omkull i det rullgrusiga gruset och Jimmy och Bengt höll på att skratta ihjäl sig. Så varför satt de båda pojkarna överhuvudtaget här? Jo, jelt enkelt för att inhämta panten för de flaskor som kommissarien just nu satt och drack upp. Pojkarna hade med lite tur möjlighet att få ihop de tjugo kronor som krävdes för att gå och se kvällens biofilm som var en premiär minsann, James Bond, Älskade Spion, wow!!

Jimmy och Bengt visste redan vad som krävdes i flaskpantväg och det som Kommissarien hade var inte riktigt nog till två biobiljetter. Det fattades två vinflaskor helt enkelt. Så när de fick höra den gurglande, gutturala rösten av BäverGösta sken de båda pojkarna upp, det var ju helt enkelt för bra för att vara sant, de gjorde high five och observerade hur BäverGösta gick fram till Kommissarien och satte sig ned bredvid honom. De båda fyllegubbarna skrattade och skränade och klockan gick men de drack knappt någonting. Bengt tittade på sin klocka och sade till Jimmy, ”För fan, bolaget stänger om en kvart ju? Och filmen börjar om en timme!” Jimmy som var den utav de båda pojkarna som var begåvade med idéer och fantasi tittade på Bengt och sade, ”Ok, vi får hjälpa dem lite på traven, vi gör så här..” Sedan viskade Jimmy sin ide i Bengts öra som började skratta men höll för sin mun med en gång för BäverGösta hade vridit på sitt stora bävriga huvud och tittat på dem.

Alla vet ju att när man dricker måste man gå och kissa till slut, ja jag vet, övertydlig, men detta var en viktig del i Jimmys plan, kissandet. Så när BäverGösta glad i hågen reste sig upp för att helt oblyg inför barnfamiljer och andra Stadsparksbesökare ställa sig och kissa på en staty föreställande en groda som satt på ryggen på ett UFO kastade Bengt iväg den vassaste sten han kunde hitta och träffade BäverGösta mitt i rumpskåran! Kommissarien som vid detta tillfälle hade full sjå med att hålla koll på all kriminalitet som pågick runt en fontän längre bort vred på huvudet mot BäverGösta när denne skrek till och det så i det ögonblicket också ut som om Kommissarien hade kastat något på BäverGösta, och inte nog med det, Kommissarien satt och log dessutom. Ni kan nog inte tänka er en mer klumpig klumpeduns än BäverGösta. Han hade inte ens tid att dra upp byxorna utan styltade iväg emot den stackars Kommissarien som inte fattade någonting av det som just nu hände.

”Jaså du din sjuke jävel, du tycker om att kasta saker på folks rumpor, men nu ska du få ett kok stryk!” Ylade BäverGösta medans han for fram emot Kommissarien endast iklädd sina gulvita kalsonger med en föga imponerande fartrand i rumpan. Väl framme vid Kommissarien så utbröt det som man skulle kunna kalla ett typiskt A-Lagsslagsmål. BäverGösta full och vinglig och i bara kalsonger och HellyHansen for runt Kommissarien som i sin tur också for runt medans de båda två skrek ”JA KOM IGEN DÅ!” Och för varje gång de skrek denna ramsa slog de ihop sina egna händer som om det skulle smälla lite extra i luften för att skapa mer dramatik till hotet. Detta var i sig en syn för gudar och Bengt och Jimmy höll på att tappa koncentrationen totalt över sin plan pga hur de båda fyllegubbarna dansade runt, pojkarna låg på knä och gapskrattade. Inte helt oväntat var det Jimmy som slutade skratta så gott han kunde och smög med tårar i ögonen fram till fyllegubbarnas bänk som fortfarande for runt varandra och small ihop händerna och skrek ”JA KOM IGEN DÅ!” Bengt dök upp bakom Jimmy. De skyndade sig och tog alla sju flaskorna, hällde ut skiten i dem och lade dem i en och samma  kasse som Kommissarien så vänligt hade lagt under bänken. Allt gick helt planenligt om det inte hade varit för DenverKalle. En riktigt slemmig alkolist som alltid var klädd i cowboykläder, ja i alla fall cowboyhatt och som vid detta tillfälle såg sin chans att roffa åt sig någon slags belöning över att fånga de båda skitungarna som stulit spriten och inte nog med det, begått totalt helgerån, HÄLLT UT DEN!!

BäverGösta och Kommissarien slutade sin smälla handen dans och tittade med förvirrad full blick bort emot sin parkbänk. Där stod två pojkar med en kass och någon meter ifrån dem kom DenverKalle gående, skrikande åt pojkarna. BäverGösta var inte så snart och förstod ingenting, medans Kommissarien efter allt var en kommissarie? Och nu minsann! Ett brott var på väg att utföras! Kommissariens långa svarta överrock stod rakt ut när han sprang emot pojkarna som i sin tur stack iväg allt vad de bara kunde. BäverGösta stod still och mumlade för sig själv, ”Aurora, vill jag ha nu..”

Vad som rörde sig i de båda pojkarnas huvud när de sprang genom stadsparken var alldeles för mycket för att kunna redogöras i korta ordval. Jimmy och Bengt hade kommit ned till kajen med Kommissarien hack i häl. Jimmy kom senare ihåg hur imponerad han faktiskt var då över att Kommissarien över huvudtaget hängde med dem så länge som han gjorde. Men det som hände nu gjorde ju att allting ändrade sig. Kommissarien snurrade till i det rulliga rullgruset och med sina svarta cowboyboots med silversporrar som dålig hjälp for han omkull och över kajkanten ner i vattnet. Pojkarna som bara sprang och sprang hörde ett skrik och sedan ett plask bakom sig. Men de stannade inte utan sprang hela vägen till Systembolaget.

BäverGösta och DenverKalle såg hur Kommissarien försvann över kajkanten och blev borta. Plasket som följde talade ju givetvis om att han stupit i vattnet och de båda männen skyndade sig dit så fort de kunde. ”Varför har du inga byxor på dig?” Frågade DenverKalle BäverGösta. Han fick inget svar mer än en blick glansig och inte alls i form. De kom fram till kajkanten och tittade ned i vattnet och där stod Kommissarien med nedsänkt huvud. Uppenbarligen stod han bott och det förvånade åtminstone DenverKalle, BäverGösta kunde inte tänka på annat än sin förlorade Aurora och det gjorde ont i en skogshuggarsjäl, det vill jag lova.

Kommissarien och DenverKalle och BäverGösta satte sig ned på den närmaste av bänkar när Kommissarien kommit upp ur vattnet. Det luktade verkligen skit av Kommissarien, och BäverGösta Sa, ”Du luktar som en död vattenråtta!” Kommissarien reste sig upp och gick därifrån, spottade och sedan vände han sig om och sade, ”Vet du vad? Du liktar som en död jävla bäver!” DenverKalle skrattade och BäverGösta gav honom en örfil så de missanpassade löständerna for ut. ”Fy fan vilka djävla skitungar” Tänkte BäverGösta medans han tittade på DenverKalle som letade efter sina löständer.

 Jimmy och Bengt stod i kön till Palladium, stadens biograf, leende. De hade fixat pengar till premiären och nu skulle de njuta. Förväntansfulla klev de in i den varma salongen och inte ens i den minsta vrån av deras hjärna fanns någon tanke på vad som hade hänt denna dagen, nu var det bara Roger Moore som gällde.

 Slut.