AlltidThomas

Stilla sitter jag i sängen med kuddarna uppbackade bakom mig som ryggstöd. Luften har gått ur allting. Den lilla luften som fanns kvar försvann i och med ingenting. För så var ju fallet från början till slut. Över ingenting skapades någonting monstruöst, komplicerat och meningslöst. För visst kan det i slutändan kännas så, meningslöst!
Jag sitter och ler nu. Det är viktigt att påpeka detta för i en del av de ord jag skriver så laddas en så negativ energi upp, men tro mig, den dras jag inte in i. Nej, den kastar jag fan med så långt ut på livets soptipp så alla tippråttor kan bli som Duracellkaniner för en kort sekund.
Och jag? Jag tror jag får börja om. Man blir ju inte yngre så nu blir det tungt. Men vem vet? Kanske får man hjälp på vägen.. Nej vad tror ni om att läsa lite om min filosofi om årstidernas betydelse?

Vem stjäl solen ?

Ibland undrar jag vart solen tar vägen. Efter att dag efter dag ha skinit mig i ansiktet är den helt plötsligt inte där längre. Nu kan det ju ha helt vetenskapliga förklaringar, men si det tror jag inte på alls. Jag är ganska säker på att solen kidnappas en gång om året och att jordens alla fredsstyrkor sedan kämpar i några månader för att få den tillbaka. Kidnapparna av solen sprider också vackra men ack så falska ersättningshöjdpunkter till oss. Såsom de granna skrudar som lövträden ikläder sig. En färgprakt utan dess like. Men löven faller av? Sedan blir de bruna och geggiga? Tack så mycket för den ersättningen för våran underbara sol. Luften också, ett försök att muntra upp oss och leda oss in i villfarelse och glömma bort att solen är borta? För luften blir liksom lättare att andas, friskare och mer kylig. Sedan dröjer det inte länge förrän det är helt mörkt. Moln som en gång var vita med blå bakgrund förbyts till stengråblåa skapelser med stålgrå bakgrund.
Träden blir till skelett, ett blott elände till sin forna prakt. Människor blir till sorgliga skapelser som irrar omkring ständigt sökande efter ljus. Och jag sitter här, helt ensam om att fråga mig, vem stjäl solen?

Insnöad

Det snöar. En rejäl underdrift. Inte är det bara snöfall inte, det riktigt raketvräker ned snö. Att bara etikettera det som snöfall vore skymf emot alla vädergudar som någonsin funnits. Snöflingorna kastar sig oförskräckt ut över våran jord med ett elakt krasande och frasande. Tystnaden blir vit och tillintetgjord. Billyktor pendlar som desperata solturister endast utrustade med ficklampor intvingade på Playa Del Snö. Vinden vill vina men klarar bara av att sucka uppgivet emellan virvlarna av det frostiga inferno som inramar dess planerade konsert för pinade själar. I detta kaos är det molligare än vid klart väder och solsken, ungefär som om snön suger åt sig allt ljud för att kunna skrämmas bara ännu mera med sitt frasande och krasande. En gestalt i helvit skrud står stenstilla och skakar vid en busshållplats. Skylten som markerar dess närvaro har försvunnit och den lilla väntkuren är numera en kulle i ett avlångt rundat format. Endast människans minne av en plats som en gång var en hållplats markerar dess närvaro. En trädgren vill brista men misslyckas trots snöns vildsinta försök att hjälpa till, hela trädet vajar. Varför knäcka en enda gren när man kan fälla ett helt träd? Det är nog så snögeneralerna resonerar. Det kommer ett rosa-aktigt skimmer över den grådaskiga himmelen. Kanske är det solen som gör ett tappert försök att spränga snöns barriärer, eller också är det gatlyktor som sugits upp i de enorma snövirvlarna för att lysa upp den dystra högre tillvaron i snöns kungadöme.
Den hypnotiska evigheten som ovädret tillhandahåller får envar att fastna i stirr. Dansande skuggor i vita slöjor inbjuder dig till en sanslös vals in i oändligheten. Ett verklighetens kaleidoskåp. Men utan dess färgprakt förstås. Vit, vitare vitast.
Så faller den sista flingan. Den sista sucken av kung bores andetag. Sakta singlar den ned, som i en triumfens spiral närmar den sig den förhöjda marken och landar med ett endast för hunden hörbart  ljud. Total tystnad råder. Himmelen är mörkgrå igen. Vinden har dragit åt fanders och få är de som vågar sig ut. Allt är som gjort för att få den insnöade att le sitt bistra leende.

Omkretsen av ett år

Ljusets intåg i mörkrets kalla fästning kommer alltid på samma tidpunkt. Fascineras man av hur relationen växtlighet gentemot ljus är konstruerat, så har tiden kommit nu. Det snöiga landskapet tvingas ut i haven och grönskans vilda energi släpps lös. Det finns de som säger att man kan höra hur det växer, då när ljuset kommer tillbaka, trams såklart. Det dom hör är nog porlandet av vattnet och kvittrandet av fåglar som återkommit efter att ha varit på semester söderut. Det är symfoniskt ett mirakel, fåglarnas lovsång till oss alla. Det är nu man ska lyssna, för nu hör man. Det är nu man ska titta alldeles extra noga, för nu ser man.
Varm luft sprids likt jättelika mattor över oss alla och en klarblå himmel uppenbarar sig och visar stolt upp sina slagskepp, de mästerligt utformade molnen. En förtrupp till solens övertagande av jorden. Nu finns säkert de som räds denna tid. De som hellre än helst sitter i sina mörka tunnlar av seende och bara använder en bråkdel av sitt förnuft till att ta det till fånga. Men de kan skriva sin egen berättelse, detta är ljusets tid, dagarna då året gått runt, och man frågar sig, hur stor är omkretsen

Solen skiner

Någonting värmer mina slutna ögon. I vakenhetens tillstånd vandrar jag runt med ögonlocken som det enda skydd emot det ljusaste av ljusa ting, solen. Persiennerna har nog varit nere hela dagen men det bryr jag mig inte om. Allt badar i solskenet och jag ryser. Ryser vid tanken på att det trygga mörkret kan försvinna och allt skall stå klart och tydligt i rampljusets mitt. Det luktar bränd brödrost, ni vet? ungefär som om man dragit igång den utan att stoppa någon brödskiva i den och de hettande elementen glöder ilsket i frånvaron av rostbara föremål. Kanske ska jag kisa litet, bara lite för att se om det inte gör så ont som jag tror att det skall göra, nej, det låter väldigt riskabelt. Hörde ju en historia om en brasilianare som råkade öppna sina ögon och hjärnan blev helstekt! Det visade sig att han blivit totalt vändstekt och kunde aldrig eller ville aldrig stänga sina ögon igen, huja huja vilken fasa!! Att omfamna solen, nej vet du vad….

Väntar på kvällen, dess milda tröst och dess skyddande skuggor i vilka mina ögon kan öppnas och jag vågar se igen. Natten är till och med ännu bättre, tiden då man är som mest vaken på hela dygnet, den skyddande natten. Hör skratt och prat utifrån. Människor med öppna ögon, de får mig att må illa. Jag vill bara ha tystnad och dunkelhet. Stöter emot min säng, en mjuk mörkeranläggning, om man ligger med ansiktet nedåt vill säga. Inbjudande, det är tröttsamt att leva ett liv med undvikande av ljus. Kniper ihop ögonen rejält och lägger mig ned med ansiktet inborrat i min svarta kudde. Petar med fingret lite för att säkra syretillförseln, sen kan jag slappna av. Hör fortfarande hur livet leker därute. Ler lite för mig själv, ett falskt leende såklart, men ändå, ett leende. ”Ha det så roligt i erat vändstekta liv därute i solen!” Blir mina sista tankar innan jag somnar och drömmer mig bort till soliga stränder och blommiga ängar.