AlltidThomas

Den sista första dagen i mitt liv.

Det var ju ett jäkla liv över att folk inte kan få ordning på sina liv. Ja, jag vet, inte är jag den som ska ge några pekpinnar, men tro mig, ett bra ordspråk skulle kunna vara ”Där ser ni Thomas, se hur han gör, gör sedan tvärtom!” Underbart! Att självmedvetet spela med i den parodi som alla människor tror att jag deltar i. ”Tänk om bara han kunde lära sig någon gång!” Jomenvisst. En del av mitt liv går till spillo till just precis det, att aldrig lära av det jag aldrig lär mig. Så? Vi tar en liten saga istället va? För på denna sida kommer sagor, realiteter, livspoesi och rent jäkla skvaller att blandas hej vilt!

Ok, här kommer Sagan:

Det var en gång en liten mask. Han hade varit mask hela sitt liv och levt i dagg och blagg.
En dag fick han för sig att det skulle vara roligt att kanske drypa iväg till något annat daggigt ställe och vips snips kastade han av sina senaste slemhinnor och maskade iväg över den mest trafikerade cykelbanan i hela världen. Nu är det ju på det viset att maskar inte vet vad människor, cyklister, mopeder och annat cykelbanebeträdande objekt är så helt ovetande maskade han på.
Först kom en liten flicka på sin första cykel på väg till stadens enda lilla kiosk som sålde allt annat än något nödvändigt och hon tvärnitade när hon fick se masken som i sin iver att ta sig till ett nytt daggigt ställe maskade på i en knappt synbar fart. Flickan utbrast: ”Åh vilken stor daggmask, här mitt på den farliga cykelbanan, jag ska hjälpa dig över!” Inte allt för överraskande visste inte den lilla flickan vad som var fram och bak på masken och lyfte upp honom med en lite äcklad min, ja ni vet väl att det inte alltid är så nedrans mysigt att ha en mask i handen? Sedan bar hon honom över till den sidan som han hade startat sin färd på. Sedan sade hon: ”Så, nu behöver du inte oroa dig, du är framme!” Maskens ögon syntes ju inte, men de sade i princip dessa orden ”Men va faaan!!” Ja, ursäkta svordomen, men även maskar kan svära. Flickan hoppade glatt upp på sin lilla röda cykel med sina silverstödhjul, tappade ett av stödhjulen i sitt vingliga försök att fräsa iväg fort, körde ner i diket och rasslade sig snabbt upp igen och åkte sedan vidare vilt lutande åt det ena hållet mer än det andra, tänk vad ett stödhjul mindre kan göra stor skillnad va?
Masken då? Jo han spottade ut sin ilska och gav sig ut på världens mest trafikerade cykelbana igen. Den här gången kom han faktiskt halvvägs då självaste kråkchefen med det kråkiga smeknamnet ”Svarta fladdret” landade mitt framför honom. För att förenkla för er läsare som tror att jag bara hittar på allt detta kan jag med vetenskapens ovetskap upplysa er om att djur, insekter och annat icke mänskligt faktiskt kan prata med varandra, så Svarta fladdret sa till masken: ”Och vart tror du att du är på väg då?” Masken suckade uppgivet och insåg att nu var det fara å färde men svarade relativt lugnt: ”Jag söker efter ett daggigare dagg och ett blaggigare blagg, snälla, låt mig maska vidare?” Svarta fladdret som nyss hade ätit upp en halv soptunna hos en alldeles för slarvig villaägare var på gott humör och svarade: ”Ok, jag ska hjälpa dig över denna farozon!” Sedan tog kråkan försiktigt masken i sin näbb och knallade iväg precis åt fel håll igen, tillbaks där masken hade startat. Masken skrek:” Neeeeej!! Inte hit, jag ska till andra sidan!” Svarta fladdret glodde med sina vassa ögon på masken och svarade: ”Din otacksamma lilla mask, gå och gräv ner dig du!” Sedan flaxade kråkan kraxande iväg.
Solen började gå ned. Den stora masken låg helt stilla. Det började lukta regn och i horisonten syntes stora bulliga svarta moln. ”Blä!” Tänkte masken för sig själv och gav sig iväg för tredje gången över världens mest trafikerade cykelbana. Tunga regndroppar i storlek soptunnor (med maskens mått mätt) började falla och cyklister och gångare såg nu inte ens den stora masken som ivrigt rörde sig så sakta att tiden stod stilla runt omkring honom.
Tio centimeter kvar, miraklet var nästan ett faktum. Den tre meter breda cykelbanan hade i princip klarats av och regnet var nu inte bara ett regn det var Niagara med en extra krydda av fritt fall från Liseberg. Fem centimeter, fyra centimeter, tre centimeter och sedan dök den mest ograciösa paddan som setts på denna jord upp och bredde ut ett flin så självgott att inte ens en statsminister skulle ha haft en chans. Paddan som hade det osymetriska namnet ”Smidiga Berry” Väste till masken, ”Välkommen till min värld lilla mask, tur för dig att jag kommer att sluka dig fort, för nog tusan är jag hungrigare än de mest paddiga paddorna i hela universum!” Masken tvärnitade, rullade ihop sig och slemmade av sig så mycket slem att han i princip försvann i sitt eget slem. Paddan som aldrig sett något liknande började må illa och utan att kunna hålla sig spydde den ner sig själv och i ren skam hoppade Smidiga Berry iväg in i de sjöblöta buskagen bara för att ramla rakt ner i en totalt dold brunn som stadens vägkontor hade placerat helt på fel sida om diket. Masken kunde andas ut. Två centimeter kvar, en centimeter, äntligen, ett helt nytt daggställe!! Regnet slutade falla och månen skingrade de sista förvirrade molnen på den av stjärnor glittrande himlen. Masken lade sig tillrätta under ett fallet björklöv och försökte inte ens intala sig själv att den var så trött. ”Jag hatar att maska!” Tänkte han och somnade så gott.

Slut.