AlltidThomas

Endast en endaste gång i mitt liv har jag stått inför ett faktum jag inte kunnat ändra eller påverka. Och det var i ett främmande land med automatkarbinbeväpnade eskorter som motiverare att inte göra motstånd. Idag hände samma sak. Jag stod inför ett dilemma och en deadline som fick mitt syresintag att vilja sluta fungera. Men tack vare många personer som hjälpte mig både på det ena och det andra sättet så gick det relativt bra. Ett andrum gavs och med tänker jag använde allt till att göra det bättre. Men varför inte avsluta historien om den missförstådde mannen Tommy? Håll till godo!

 

Klockan slog tio och det var dag sex. Tommy satt komfortabelt tillbakalutad på den skabbiga parkbänken och log. Människorna som passerade tisslade och tasslade inte längre. De bara gick förbi honom. Underbart! Tänkte han och log ännu bredare. Besökaren slog sig ned bredvid honom och förstörde leendet med sin inledningsfras, ”Tommy, idag ska du ta av dig i bara kalsongerna och gå runt på staden och fråga om någon sett dina byxor!” Nu hade det gått för långt. Detta var ju inte någon direkt utmaning utan ren förnedring och Tommy blev högröd i ansiktet samtidigt som han svarade, ”Ok, om du följer med mig och gör samma sak!” Egentligen så var ju detta en ganska dum utmaning (kom han på alldeles för sent), och mycket riktigt, besökaren svarade, ”Visst, jag hänger på, kom igen då?” Besökaren började klä av sig och stod snart i sina ganska stora hängiga boxershorts. Tommy ångrade direkt sitt val av underbyxor för denna dag. Fan, han hade ju fullt med säckiga boxershorts, men ta mig tusan, idag hade han satt på sig ett par tighta vanliga kalsonger a la badbyxor. Inte nog med det, de var rosa också..med en text fram som sa STOR.

Tommy tvekade rejält och besökaren tittade med misstänksam blick på honom och sade, ”Ok, kom igen nu då, vi tar ett varv och frågar efter våra byxor, vad är det som är så jäkla svårt med det?” Tommy lipade till besökaren, ja visst, barnsligt, men han visste inte riktigt vad han skulle göra. Han klädde av sig och stod där i sina bleka håriga smala inte direkt vältränade ben och med sin mage som hade säckar lite här och där, inte alls någon gym-mage. Sedan tittade han på besökaren som uppenbarligen hade humor för han stod och höll för munnen uppenbarligen skrattande eller fnissande. ”Ja ja, så jävla skoj va? Ska vi gå?”

Så gick de båda underklädesklädda männen iväg genom stadens gator. Den första som Tommy frågade var en man iklädd jeans och en vit tshirt, såg solbränd och riktigt så där skäggstubbigt modeinriktad ut. ”Du råkar inte ha sett mina byxor?” frågade Tommy med låg och osäker röst. Den skäggstubbige mannen skrattade och svarade,  ”Nej, men det vore mer logiskt om du frågade om jag sett din hjärna väl?” Sedan flinade han och skakade på huvudet åt Tommy som givetvis inte kom på något bra svar. Besökaren å andra sidan fick riktigt seriösa svar, en del verkade till och med som om de började leta efter besökarens byxor, jahaja, vilken jävla smörare tänkte Tommy.

Nästa som Tommy frågade var en kvinna, nja snarare en ung tjej, ”Hej, som du ser är jag helt fel ute, och råkade somna på den där parkbänken efter att ha druckit en felvänd Red Bull, När jag vaknade var mina byxor och min specialgjorda tshirt borta! Du råkar inte ha sett dem?” Den unga tjejen tittade medlidande på Tommy, hon skrattade inte, utan sa, ”Kom, min morsa äger den där klädesaffären, detta ska vi fixa!” Tommy tittade vart han hade besökaren och fick se denne stå och titta upp i ett träd där en äldre man med rolator stod och pekade upp i dess bladdaskiga krona. ”Nu ska han få se den jäveln” Tänkte Tommy och följde efter den unga tjejen in i hennes mammas affär.

Besökaren stod och väntade utanför affären när Tommy kom ut. Med sitt vanliga leende. ”Men Tommy, käre vän, du är ju nu inte bara ett offer utan ett riktigt fynd i fixandets kluriga konst! Dagens uppgift avklarad, vi ses imorgon! Men du? Hon vill dig något där inne?” Tommy kollade in i affären och svor för sig själv, han gick på det igen, besökaren var borta.

Tommy hade inte bara fått ett par nya Lee Jeans, utan också en grå tshirt med texten Billy Idol was a Hero skriven över hela bröstet. Detta som verkade vara det sjukaste uppdraget blev det lättaste och Tommy gick inte ens hem direkt, nej han gick och såg en film på stadens enda biograf. Filmen handlade om trumpeter och vita moln som hela tiden fanns där ivägen för en bättre värld. Tommy somnade i biografstolen.

 

 

Den magiska dag sju, klockan tio. Besökaren anlände gående med ett nästan besviket intryck. Helt annorlunda än vad Tommy sett utav honom förut. ”Vad är det?” Frågade Tommy. Besökaren skakade lite uppgivet på huvudet och drog upp sina axlar som om han inte visste vad han skulle svara. ”Din sista uppgift Tommy. Tänk noga ut vad du vill att din belöning skall bli efter alla de uppgifter du utfört denna vecka. Se det som en liten avslutningsövning, enkel och bra. Jag kommer tillbaka klockan 21.00. Då skall du svara vad du vill ha och jag skall ge dig det.” Tommy log och sade, men du, varför vänta så länge? Besökaren svarade, ”därför att tre gånger sju är tjugoett.” Tommy satt med uttryckslös min och tänkte, ”Jo men visst, givetvis, hur kunde jag överhuvudtaget ha glömt att ens tänka på det..”

”Är det där ett flygplan?” Sa besökaren och Tommy tittade upp och när han tittade ned var besökaren borta. ”Din jävla skitstövel!” Skrek Tommy så det ekade ut över torget, en och annan människa vred på sina huvuden för att titta på den ensamt skrikande mannen på den skabbiga bänken.

Solen passerade i sin vanliga ordning, Tommy gick och köpte tre olika sorters kaffe och en mjukglass som han tappade innan han ens slicka en millimeter på den. Sedan satt han där på ”sin” bänk och funderade. Men ärligt talat, han hade hela tiden vetat vad han skulle önska sig av besökaren. Kanske var besökaren en sån där ande i flaskan som hade genom evolutionens tvång blivit en svartklädd bänkmänniskojägare? Hur som helst, klockan blev 21.00 och besökaren stod framför Tommy med allvarlig min. Leendet var borta. Lite oroväckande för den förväntansfulla Tommy. Besökaren sade med allvarlig röst, ”Så? Du har gjort ett mycket bra jobb denna vecka, och uppfyllt allt som jag begärt, tala nu om det du vill ha?”

Solen gick i moln. Visserligen var klockan nio på kvällen men det var i slutet av juni och det blev för årstiden riktigt mörkt. En kall vind svepte in över torget och bildade ett antal små minitornados som ådrog sig de få människor som råkade se dem stor förvåning. Tommy tittade in i besökarens ögon, sorgsamma, ensamma och tveksamma, det var vad de visade utan någon som helst hejd på att dölja sig. ”Jag vill komma så långt ifrån denna stad som möjligt, till något ställe där jag kan vara fri att göra vad jag vill och bara må bra, dag in och dag ut.” Besökaren log för första gången sedan han kommit denna kvällen. ”Ok Tommy, tänk det visste jag hela tiden, blev bara lite orolig att jag faktiskt skulle ha fel för första gången i mitt liv..” Tommy förstod ingenting men som i ett trollslag stod han i en trädgård så underbart vacker. Med träd utav slag han aldrig skådat förut. Det hängde frukter i sådan överflöd på dem så det var emot alla fysikens lagar varför de inte brakade samman. Himlen var ljusblå och det flöt runt nästan för perfekta vita moln, var hade han settdem förut? Och inte nog med det, det fanns människor där också, som log och såg lyckliga ut. Likt filmmusik spelades också en avlägsen mycket vacker melodi, framförd utav vad som måste ha varit ett flertal trumpeter.  En vacker kvinna i blont hår passerade dem och sade, ”Hej Tommy, jag har väntat på dig, jag bor i huset där borta bredvid ditt, kika in sen så ska jag visa dig nåt.” Leendet och ögonkontakten hon gav Tommy fick honom att bli totalt knäsvag och han tittade på besökaren och frågade, ”Och vart fan är jag nu egentligen? Costa Rica?” Besökaren klappade Tommy på axeln i en vänlig mening och log, sedan vandrade han iväg bort i den underbara nya färgsprakande värld som Tommy nu befann sig i. Tommy vred på huvudet mot det som skulle vara ”hans” hus. Det var ett litet rött tegelhus med blått tak av något konstigt slag. I huset bredvid stod den blonda kvinnan och vinkade mot honom. ”Äh va tusan!” Tänkte Tommy och gav sig iväg emot sitt nya hus.

 

Det tog ända tills klockan nio på morgonen på dag åtta innan den första passerande människan upptäckte att det satt en död man på en parkbänk i den mellanstora staden. Att ingen sett det förut var inte så konstigt för den döde mannen satt och log med ögonen stirrande på något bara han kunde se. Människorna i den mellanstora staden tog för givet att Tommy dött av någon slags överdos eller helt enkelt av en för stor dos av egensinne eller vansinne, hursomhelst, inte skulle han kommas ihåg längre än till nästa vecka då den arge mannen satte sig ned på samma bänk och en svartklädd man slog sig ned bredvid honom. ”Hej på dig du argsinte man, vad säger du? Skulle du vilja ha precis vad du vill i ditt liv? Det kan jag kanske fixa…”

 

Slut.