AlltidThomas

Så har den då anlänt. Måndagen med så mycket viktigt som ska ordnas att det faktiskt kan påverka hela framtiden för flera människor. En så där lagom oroskänsla ligger och lurar i magen men i det hela taget tror jag på en bra lösning, det vore helt emot min personlighet att dras ned i negativismens träsk, det vet ni alla (få) som känner mig. Men för att vara helt ärlig så finns ljuspunkter idag också att se fram emot. Nej, kanske dags att tala om hur det gick för den missförstådde mannen? Ok, då gör jag så..Del två!

 

Dag tre klockan tio. Den missförstådde mannen satt på sin bänk i vanlig ordning. De tisslande och tasslande människorna passerade också i vanlig ordning.  Solen sken också  i vanlig ordning. Besökaren satt helt plötsligt bredvid den missförstådde mannen vilket nästan fick honom att stupa av bänken i överraskning, helt i vanlig ordning med andra ord. ”Godermiddag min missförstådde herre!” Sade besökaren.

Den missförstådde mannen orkade inte hålla sin nyfikenhet tillbaka och frågade, ”Nu förstår jag att det för dig är helt normalt att dyka upp och försvinna utan att någon ser. Vem vet, kanske är det så normala människor gör, men om du håller på med nåt tricks så är det lika bra du berättar det för mig nu med en gång för jag vet fan inte vad jag ska tro annars!” Han lät både rädd och upprörd. Rösten hade falerat flera gånger och fått honom att prata i röstpipsläge och enbart detta gjorde att han fick tårar i ögonen av skam. Besökaren log. Tittade upp emot den klarblå himlen och sade, ”Idag vill jag att du ska sitta på den här bänken och sjunga följande sånger, högt och tydligt.” Det räcker med refrängerna. Om du inte kan dem så läser du texterna bara. Jag har alla sångerna här på sju olika blad.” Den missförstådde mannen svarade, ”Ja, äntligen en icke pinsam uppgift och svara för allt i världen inte på mina frågor, tack så mycket..” Ironin och ett uns av besvikelse kunde inte undgås att höras i hans tonfall. Besökaren pekade ned emot järnvägsstationen och sade, ”Kolla där då!” Den missförstådde mannen vred snabbt på huvudet och tittade men kom samtidigt på att han precis då gick på världens äldsta trick. Och visst, när han vred tillbaka huvudet var besökaren borta. ”Fan! Tack för den då!” Sade han med hög röst och drog igen till sig de passerade människornas ofördelaktiga uppmärksamhet.

”Sjunga eller läsa sju sånger högt och tydligt, ok, snart bryr jag mig inte om någonting!” Tänkte han för sig själv och började läsa i pappershögen över vilka sånger han skulle sjunga eller läsa. ”Playing with fire, Det vackraste som finns, Fånt ja en körv, (Men herregud, tänkte han), Waterloo, Stars and midnight blue, Sparvöga och Back in black.”

Hade den missförstådde mannen trott att han alltid vetat vad ordet förvirrad betyder så fick han i alla fall reda på att han inte alls hade vetat det, men nu visste han dess innebörd, tyvärr men en släng av prestationsångest som den där lilla extra kryddan som inte behövdes.

Men nu hade han ju lovat och det fanns ingen väg tillbaka längre. Han kunde bara minnas att han visste hur tre av dessa sånger gick, resten skulle han bli tvungen att läsa. Playing with fire drogs sakta igång med halvhög röst och knallrött ansikte.

Det tog en hel timma att sjunga eller läsa igenom alla sångerna och när det var klart låg en hel hög med pengar framför den missförstådde mannens fötter. Ja? De förbipasserande människorna måste ha trott att han satt och sjöng för att tjäna pengar. Den första som kastade dit en guldtia var en kvinna klädd i en alldeles för liten röd kjol och med alldeles för mycket makeup. Hon hade givit honom ett sådant där riktigt välment leende och han hade slutat sjunga och sagt till henne, ”Nej! Vad gör du? Jag sitter inte och sjunger här för pengar för fan!” Kvinnan hade bara skakat på huvudet och kastat dit en silverfemma också som lite retligt rullade in under bänken och ut på andra sidan och blev upp-plockad av första passerande unge som glatt skrek till sin mamma, ”Kolla va jag hittade då?”

Sedan hade det fortsatt på den vägen. Till och med sedlar hade hamnat framför den missförstådde mannens fötter men han hade slutat bry sig om det överhuvudtaget. När sista orden i AC/DC:s Back in black ebbade ut stod faktiskt ett drygt tjugotal människor och lyssnade på honom och applåder bröt ut. ”Nej nu jävlar!” Tänkte den missförstådde mannen, högröd i ansiktet som han gömde i sina händer. Han hörde hur någon lade mer pengar i högen framför fötterna på honom, ”Fan!” tänkte han.

Det gick nog en timme med ansiktet i händerna innan han vågade titta ut och tog fram sin illa medfarna plastkasse från Konsum som alltid låg i fickan på den missförstådde mannens röda Adidas träningsjacka. Nu var det ju inte så att han hade sett mycket pengar någonsin i hela sitt liv egentligen, men detta såg ut att vara riktigt mycket pengar. En glittrande hög blandad med sedlar i många olika valörer. Så snabbt han bara kunde rafsade han in pengarna i kassen och sprang så fort han bara kunde därifrån. Han stannade till vid en pizzeria på vägen hem, köpte en kebabtallrik och en Coca cola. Pizzeriaägarens min när han betalade med pengar ur en plastkasse var obetalbar.

856 kronor. Ja? Det var vad han hade tjänat ihop på att utföra sitt pinsamma uppdrag. ”Helt otroligt..” Tänkte han för sig själv och lade sig ned i sin brakfärdiga soffa. Sömnen kom till honom som ett brev på posten med trumpeter och vita moln.

 

Dag fyra, klockan tio. Besökaren satt redan på den skabbiga bänken när den missförstådde mannen anlände och log emot honom som vanligt(han började störa sig på det flinet nu faktiskt). Besökaren dunkade honom i ryggen och sade, ”Mycket bra gjort min vän! Idag vill jag att du ska ställa dig vid tågperrongen och till alla som anländer med tåg säga, Välkommen till denna stad!”  Den missförstådde mannen satt bara där med öppen mun och tittade på besökaren som reste sig, gjorde en honör till honom och vandrade iväg och försvann bakom närmaste gatuhörn. ”Men va fan!?” Sade den missförstådde mannen för sig själv. Han satt i tio minuter sedan reste han på sig och gick ned till stadens järnvägsstation.

Det enda som den missförstådde mannen skulle kunna beteckna som tur i den situationen han befann sig i var att väldigt få tåg stannade i denna mellanstora stad. Tvärtom, för honom kändes det som om han stod och sade välkommen till denna stad till en miljon människor. Solen gick i moln, tåg stannade, människor klev av, den missförstådde mannen välkomnade dem till deras stora förvåning. Iklädd sin röda Adidasjacka och sina säckiga mörkblå jogginbyxor som släpade i marken och täckte de utslitna jogginskorna som en gång varit vita men nu var gråsvarta. De ankommande tågresenärernas tankar syntes i deras beteende när den missförstådde mannen tilltalade dem, de hoppade undan, övertygade om att nästa ord han skulle säga var kan ni undvara en tia?

Klockan blev åtta på kvällen och molnen hade slutat att bara molna sig utan bidrog nu med ett lättare duggregn. Den missförstådde mannen stod och spanade efter tåg. Han tittade i en utav rutorna på järnvägstationen och såg en dimmig spegelbild av sig själv. ”Vad fan håller jag på med? Och hur fan ser jag ut?” Det var tankarna som avslutade dagens uppgift och han gick hem. Väl hemma satte han sig ned på den ena utav två köksstolar och lade huvudet på det vingliga köksbordet, sömnen tog hand om honom direkt. Ja vad tror ni? Trumpeter och vita moln även denna natt.

 

Dag fem, exakt klockan tio. Den missförstådde mannen satt på bänken idag iklädd en nyinköpt sportjacka och jeans. Han hade till och med duschat och kammat sig. Spegelbilden från järnvägsstationen bet fortfarande i honom. Tänk att bli medveten om sig själv i en fönsterruta på en järnvägsstation? Det var nästan så att han skrattade åt sin egen dumhet men det gjorde han inte. Besökaren kom som vanligt och satte sig ned. ”Hejsan Tommy!” Sade han. Den missförstådde mannen häpnade. Han visste vad han hette, inte nog med det, han använde namnet i en välmenande mening? När hade det hänt senast? ”Idag vill jag att du helt enkelt går till stadens kyrka och sedan till stadens moské. Gå in i byggnaderna, titta dig omkring, känn dig för hur du tycker det känns. Efter det vill jag att du går till kommunens reception och sätter dig där en stund. Du behöver inte prata med någon. Vi syns imorgon Tommy, lycka till!” Sedan reste sig besökaren, sopade bort en fluga från sin svarta rock, vred sitt huvud mot Tommy och log och gick sedan iväg tvärs över torget.

Tommy satt leende på bänken. Sedan reste han sig och gick till stadens enda moské.

Att kalla moskén för en moské är väl upp till var och en, men det var två rum belägna på andra våningen i ett vanligt hyreshus. Tommy klev in och möttes av en man i lång vit dräkt. ”Välkommen till moskén!” Sade han på bruten svenska, somalier skulle Tommy ha gissat, men brydde sig egentligen inte, han var inte intresserad. Istället klev han in i en hall som hade två dörröppningar och han tittade in i båda. Stora rum med vackra mattor som täckte golven. Känslan av att vara övervakad kom som en ilning efter ryggraden och Tommy ryckte till. Sedan upptäckte han att han var helt själv. Den vitklädde mannen var borta. Konstigt, tänkte Tommy och gick ut ifrån Moskén. Några speciella tankar fick han inte, för detta var för Tommy en religion och helgedom som han faktiskt inte hade en aning om vad det var för något.

Stadens kyrka var ett hundraårigt monument av fantastisk byggnadskonst. Tommy hade givetvis sett den flera gånger förut och nu skulle han göra något så konstigt som att gå in i den. Det var en blomkantad väg som ledde upp till de fyra dörrarna i bastant mörkbrunt trä som var kyrkans entré. Tommy tryckte på ena dörren och upptäckte att den givetvis skulle dras upp, det klassiska, ni vet? Man försöker alltid öppna dörren åt fel håll.

Det var en ljummen dag ute men inne i kyrkan var det kyligt. Säkert är det minusgrader här, tänkte Tommy. Den mycket stora kyrkosalen glodde öde och tyst emot honom. Bänkrad efter bänkrad med till synes mycket ålderstigna träbänkar och en doft av utbrända ljus gav Tommy inramningen som ledde till den gestalt som sig bör var fastspikad på korset som också blev kyrkans crescendum. Jesus, tänkte Tommy, undrar allt jag om detta med religioner och gud och sånt är sant överhuvudtaget? Tommys tankar blev djupare än vad han normalt tillåter sig själv att tänka och huvudvärken small till. Tommy gick ut, sakta, med tankar blandade med huvudvärk. Ok, det var sen eftermiddag nu, ”Fan!” Tänkte han, ”Är kommunhuset verkligen öppet nu?” Till synes ganska retardiskt halvjoggade han iväg nedför den gata som skulle kunnat ha varit en genväg till kommunhuset men som idag visade sig vara avstängd pga att en grävling hade fastnat i ett utav avloppsrören och orsakat översvämningar i ett halvt hyreshus. Självklart visste Tommy inte om detta men förbannade avstängningen lik förbaskat och omdirigerade sin töntjogg och snart stod han utanför de mycket moderna dörrarna på det mycket gamla kommunhuset. ”Konstigt, tänkte han, Star Trek dörrar på en ladugård, ungefär så blev resultatet av dessa dörrars framtoning. De hade nog sensorer för de gick upp utav sig själv och Tommy smög in.

Det var väldigt vackert i kommunens reception och en trevlig kvinna mottog honom med en välkomstfras så väl inövad att hon skulle kunna få jobb som en robot på Nintendos testavdelning för nästa generations spelkonsoller som skulle komma att bli robotkläder vi klär på oss. Han såg sig omkring och fick syn på en soffa i glänsande svart läder. Med tveksamma steg gick han dit och satte sig ned. Kvinnan i receptionen hade fått ett telefonsamtal samtidigt som mera människor hade äntrat foajén och Tommy hade försvunnit ur hennes värld ganska enkelt.

Han lutade huvudet bakåt, tittade i taket, tänkte tillbaka på de galna dagar som passerat. Och kom på det mest störande av allting. Han hade förändrats så otroligt mycket. Nu var han Tommy, inte bara en vem som helst. Han log, detta var ju riktigt coolt, sedan reste han sig upp, kastade en slängkyss till receptionisten som gav honom ett ärligt snällt leende tillbaka. Sedan gick han hem. Det hade börjat regna, men det sket han i, tankarna fylldes med trumpeter och vita moln.

 

Fortsättning följer..