Vad vore livet utan sagor och är inte livet en saga?
Katten och Hunden och Skatten
Utanför den lilla staden bredvid den stora skogen finns det grottiga berget. Ja? Grottig, ett berg fullt med grottor såklart! Det finns tre katter och fem hundar i den lilla staden. Femtiotvå människor finns det också. Men de ska jag inte berätta om idag, nej nu är det dags att berätta hemligheten bakom varför en katt och en hund helt plötsligt försvann från den lilla staden och aldrig kom tillbaka. Och det var INTE den stora stygga vargen som tog dom, icke icke.
Katten, en gråsvart liten skogskatt, satt som vanligt under den lilla stadens enda brevlåda. Ingen skickade några brev häromkring och det var inte därför han satt där inte. Nej, han tyckte bara om den gula färgen på den konstiga grejen som kallades brevlåda.
Hunden, en ljusbrun blandras mellan, schäfer, drever, pudel, tigerkobra, dalmatin och golden retriever. Ja det var vad folk trodde i alla fall, troligtvis hade han ett stänk älghund och ett litet stänk gammelgädda i sig också men det vill ingen riktigt tala om så där helt öppet.
Hursomhelst, hunden kom springande nedför stadens enda gata, två trottoarer, en väg, inga människor så långt ögat kunde se, inga bilar. En och annan cykel stod parkerad här och där. Kråkor och skator och pygméduvor flaxade runt varandra och landade lite överallt lekande leken ”titta jag kan landa vart jag vill!” Hunden ignorerade sådana dumheter och fortsatte lufsa nedför gatan. Då fick han syn på katten. En helt stillasittande varelse, en katt som uppenbarligen trodde att om han satt helt stilla skulle ingen se honom, ja tjenare!
Hunden som för att vara hund faktiskt var väldigt frispråkig tvärnitade och sade till katten, ”Hej på dig din lilla krake, jag är på väg att leta upp en skatt, och inte skulle det vara fel att ha med en dum katt, hänger du på?” Katten som ingalunda var direkt dum tittade med misstänksamma ögon på den skabbiga hunden och svarade, ”En skatt? Här i denna lilla dumma stad? Hur jäkla dum tror du jag är va?” Hunden snurrade runt ett varv för helt plötsligt kom han på att han hade en svans som han bara var tvungen att försöka få tag på, men lugnade sig snart och sade,”Du vet var de där grottorna är, i självaste Grottberget? Jag läste ett brev skrivet på det hemliga hundspråket labradoriska förut som min morfar hade fått av sin farmor som hon i sin tur hade fått av en labrador som blivit skjuten av misstag när han var ute och skulle kolla läget. Och i det brevet står det följande: I Grottbergets grottor finns en stor skatt, den kan bara öppnas av en hund och en katt!” Katten började nu faktiskt bli intresserad och gick med hög rygg fram till hunden och sade, ”Ok, vi drar dit då, sist dit är en skit!” Sedan stack katten iväg så det rök om honom, Hunden skällde och fräste argt samtidigt som han sprang iväg så fort han bara kunde.
Grottberget låg liksom mitt i skogen som inte var en stor skog alls. Katten och hunden hade varit inne i dessa grottor många gånger i sina liv men mest för att leka med sina katt och hundvänner, ni vet? Kurragömma eller leta råttor och äta upp dem eller bara smyga runt i grottan utan att veta varför, med andra ord helt normala uppgifter för dessa djur att tillbringa sina tråkiga dagar med. Men nu stod det omaka paret utanför öppningen till grottorna i Grottberget. Det hängde till och med en skylt ovanför ingången. Men vare sig hunden eller katten kunde läsa människornas dumma symboler utan istället gick de sakta in i mörkret som direkt lade sig över dem som en förblindande matta. Hunden skrek till, ”Fan!” katten skrattade, det var klart och tydligt hörbart att den klumpiga skabbrasiga byrackan hade gått med huvudet rakt in i någon vägg. För katten var detta inte direkt ett problem, för vet ni vad? Katter kan se i mörker! Hehe, ja ja jag vet att ni vet det, men visst är det roligt att påpeka självklara saker ibland, eller hur? Men nu tillbaka till våra djurvänner.
De hade gått igenom minst tre grottor då katten fick se en självlysande skrift på väggen. Det var en text och en pil. Texten sade på kattspråket: sKaTT! Och en spretig pil som pekade ned i golvet. Katten ropade på Hunden som fortfarande sprang runt och skallade varje vägg han kunde hitta och lättnaden i hundens röst var solklar när katten sa,”Här är skatten!” ”Tack och lov!” Svarade hunden.
På grottgolvet var det en katt-tass markerad. Och katten satte sin tass i den och som ett mirakel öppnades en liten dörr i väggen. Ljus sipprade ut från öppningen och hunden skuttade in i vild panik, inte bara för den eventuella skattens skull, nej lika mycket för att återfå sin syn. Katten, som sig katter bör gick in i det nyöppnade rummet eller grottan med huvudet i högfärdig manér. Stolt som bara den över att så lätt och snabbt ha hittat skatten.
Grottrummet var tomt sånär på en stor fackla som såg ut att vara en evighetsfackla. Sedan stod det tre kistor bredvid varandra på golvet. ”Skattkistor!!” Skällde hunden och började jaga sin svans igen. Katten gick fram till den första kistan.
Det ligger ingenting i den första kistan sa katten när han öppnade den. Hunden som utsliten efter sin svansjakt stod vid den gråa, fuktiga bergsväggen och himlade med sina ögon samtidigt som han gav ifrån sig ett halvhjärtat morr. Katten smög över till den andra kistan. Nu ska vi ha klart för oss en sak, det är ta mig tusan inte lätt för en katt att öppna en kista gjord i det mest gedigna trä och med järnbeslag för att hålla ihop den. Den första kistan hade varit lätt att öppna för den hade inget lock, bara ett maskätet brunt skynke täckte dess öppning.
Katten tittade på den stängda kistan och funderade, hur får jag upp detta gigantiska lock? Det var inget lås på den, tack och lov, men lik förbaskat var den ju stängd och vägde säkert flera kilon mer än vad hela katten själv vägde. ”Du, ditt hundskrälle, kan du sluta sitta där borta och småmorra och verka urkass, lufsa dig hit istället och hjälp mig med denna idiotiska kista!”
Detta kanske skulle kunna få en hund att bli arg, särskilt om de där orden kom från en lumpäten gammal katt, men inte. Hunden bara tittade i det mörka grott-taket och stack ut sin långa hundtunga och gäspade. Katten blundade, visade sina tänder och lade sig på ryggen och sade, ”Ok, jag dör då, dynghund, dyngkista, snällkatt, men ingen som kan hjälpa till att hitta en underbar skatt!” Djurpoesi på liggande nivå. Inte imponerande, hunden lade sig också ner med sina tassar över sina ögon, som om det var för mycket ljus i den dovt upplysta grottan. Då stöp en sten ned ifrån grott-taket och hunden som var lite nervös utav sig spratt upp och sprang iväg utan att se sig för och small med sitt huvud rakt in i den mittersta kistan och dess lock for upp. Katten satte sig upp och bara skakade på huvudet. De båda djuren smög andlöst fram emot den nyöppnade kistan för att skåda dess innehåll..
En tröja i guld! Med vackra röda, glänsande trådar och den såg faktiskt ut att vara gjord för en hund, nja, eller en större katt kanske. Hunden sken upp som en sol och tog upp tröjan med sin mun och till de båda djurens förtjusning glimmade det till där tröjan legat, en stor hög med guldmynt blev synlig. Katten hoppade rakt ned i kistan och jamade samtidigt som han sprätte runt guldmynten i alla riktningar. Hunden började med sitt omöjliga uppdrag att sätta på sig guldtröjan och lyckades på något konstigt vis med detta utan att han själv visste hur det gick till. Kattens huvud stack upp från kistan och han sade,”Ok, gör samma sak med den andra kistan din klumpiga skabbräv, ta sats, spring och skalla upp den, ok?” Hunden som nu i sin gulddräkt kände sig som alla hundars konung log lite hundaktigt och svarade,”Nej!” Katten skrattade och hoppade upp ur kistan så han nästan slog i grott-taket sedan landade han framför hunden och sade på sitt kattdiplomatiska vis,”Snälla?” Hunden stod och tänkte, sedan sade han högt för sig själv, ”Voff vad jag önskar att den sista kistan kunde öppnas utav sig själv!” Och precis det gjorde den. Locket for av med en väldans fart och katten hoppade instinktivt bakåt medans hunden stod stilla helt paralyserad. Det kom ett ljus så starkt ur den tredje kistan. De båda skattjägarna smög sig dit och tittade ned i kistan.
I den tredje kistan låg ytterligare en guldtröja, nu i lite mindre storlek, mer liknande en kattdräkt. Katten log och tog upp dräkten med en utav sina vassa klor, rullade runt lite på grottgolvet, hoppade och skuttade lite, klättrade på en vägg och vips så hade han dräkten på sig. Hunden stod fortfarande och tittade ned i kistan och sade, ”Wow, diamanter…” På en sekund flög katten fram till kistan och tittade ned i den glittrande och glimmande diamant och rubin högen som låg där. Hunden hade ingen aning om vad rubiner var så förståeligt nog kallade han allt för diamanter.
De båda gulddräktsprydda djuren begav sig ut ur grottan och tillbaka till den lilla staden för att hämta någonting att bära iväg skatten med. Ni må tro att till och med de ointresserade människorna i denna stad nu stod med öppna munnar och förvånade ögon, vem i hela friden hade klätt en byracka och en källarkatt i sådana vackra gulddräkter?
De båda djuren brydde sig inte direkt om detta utan höll på i tre dagar att frakta hela skatten från grottan till ett säkert gömställe där ingen människa någonsin skulle sätta sin fot, vid utloppet för stadens reningsverk.
Några dagar senare satt de båda vännerna, ja, det kan man nog kalla dem nu, vänner, och pratade om vad det skulle göra med skatten. Då fick katten ni vet det där konstiga uttrycket i sitt ansikte som om han precis kom på hur man löser problemet med fred i hela världen. ”Du, din gamla hund, kommer du ihåg när du öppnade sista kistan?” Hunden som satt och funderade på sin svans och var okoncentrerad för ögonblicket vaknade upp av frågan och sade, ”Va?” Katten fräste till och upprepade frågan. Hunden sade, ”Jag bara önskade mig det och det hände, vet ju inte hur fattar du väl din dumma katt.” Katten gick bort till en liten sten som låg på en gräsmatta så vackert klippt och så sade han, ”Jag vill att denna sten flyger bort och klappar till den där dumma hunden i skallen!” Och så hände med en gång. Hunden föll baklänges, inte av smärtan, för det var en liten sten, utan mer av överraskning. Katten började skratta, jama, fräsa och hoppa högt. ”Fattar du inte din dumma hund? Detta är inte bara några sorts guldblahablahadräkter, nej, det är ju magiska önskedräkter!!” Hunden som fortfarande inte kunde få sin svans ur sina tankar förstod ändå vad katten sade och log, ”Men va bra, va till och med otroligt bra!”
Det hade börjat regna lite grann så de båda vännerna tog skydd under ett träd. Helt tysta, både hunden och katten planerade nu febrilt. Vilka möjligheter som hade öppnats upp för dom. En man som passerade på en cykelbana lite längre bort såg de gulddräktsklädda djuren och tänkte, ”Gud vilka stolliga djurägare det finns nuförtiden!” Han var den sista som någonsin såg de två vännerna igen i den lilla staden.
På Bahamas finns en stad som heter Freeport. I den mycket tropiskt underbara staden bor numera två män, som alltid går klädda i konstiga guldtshirtar. Men det mest konstiga med dem är att de hävdar att den ena är en hund och den andra är en katt, ja dessa turister, de har verkligen inte alla hästar hemma..
Slut
