AlltidThomas

KällarGubben

 

Det finns tomtegubbar, tomtegummor, tomtebarn och tomtedjur och alla dessa finns i olika kategorier. Ungefär som vi människor är uppdelade i olika länder med olika språk. Vi har trädtomtar, bergstomtar, stubbtomtar och hustomtar och många fler. När det gäller alla dessa väsen som människorna har så svårt att ta på allvar så finns de uteslutande där för de som tror att de finns. De andra är förpassade att fortsätta leva sitt liv i den grå betongens fantastiska fantasivärld. Men inte alltid blir det på detta viset.

Det var en gång en liten, liten stubbe. Under den bodde en liten, liten gubbe. Han var så glad i sötsaker och skjutvapen att han inte hade tid över för annat än att äta godis och skjuta skott hela dagen lång. Men en dag så hände något märkligt. Ett vidunderligt oväsen följt av ett fantastiskt magkittel, ni vet som det man får vid starten av ett flygplan ungefär, gjorde helt plötsligt intåg i den lilla stubbtomtens liv. Sedan blev allt svart som i den mörkaste natt. Den lilla gubben satt länge, länge och länge med sin haka i sina händer. Funderade och funderade gjorde han. Allt var fortfarande svart och han satt fast inuti sin stubbe. Nog hade han försökt öppna dörrar och rutor men inget rörde sig ens.

Ljudet utanför fortsatte men den flygande känslan var borta. Till slut somnade den lilla gubben. Hur länge han sov kunde han inte svara på för det var mörkt när han somnade och när han vaknade låg han och sov i en mjuk tuva av burrigaste skogsmossa. Den lilla gubben spratt upp som en fjäder och sprang rakt fram utan att veta varför ända tills han sprang rakt in genom en källareruta till det lilla nybyggda huset som stod precis över där den lilla gubbens stubbe hade varit placerat. Så egentligen var det inte konstigt alls. Den lilla gubben sprang raka vägen hem, precis som hunden som utav misstag släpptes av på månen men en vecka senare stod på trappan till sitt hem i Arizona. Jodå, det är visst sant! Endast i Amerika dock.

Det var något riktigt hårt och kallt som den lilla gubben daskade sig i efter att ha rusat igenom källarens enda ruta. Ett halkigt källargolv. Det kom in lite ljus från den enda rutan men annars var det riktigt mörkt där nere och den lilla gubben log. Detta var ju perfekt, en stor grotta! Här skulle han bygga sitt nya hem.

Ägaren av det nybyggda lilla huset var ingen mindre än ägaren av hela den stora storskogen. Han hade gjort iordning sin lilla stuga så han kunde ha kontroll på hela sin skog. Överallt hade han satt upp kameror och i sin lilla stuga fanns ett rum som faktiskt bara var en sambandscentral för hela skogens aktiviteter. Det var ju faktiskt så att ägaren av skogen hade flera arbetare varje dag i skogen som tog ned träd eller guidade folk på turistturer. Storskogen var känd för sin sagolika vegetation. Ägaren brukade sitta och fnissa åt de djävla dumma människorna som på fullt allvar sprang rakt ut i skogen och ropade på trollen. Ja just det, då kom det fram en hel hög med troll med en gång, hrm, nja, det gjorde det inte alls. Men ändå sprang folk ut i skogen med samma hopp dag in och dag ut. Och ingen kunde anklaga ägaren för att vara elak, i alla fall inte om det luktade pengar. Turister luktade verkligen pengar, särskilt dessa tokar som trodde på konstiga skogsvarelser.

Denna kväll satt ägaren och tittade på alla sina kameraövervakningsskärmar. En och annan älg och räv hade smugit förbi kamerans öga men det var allt utav minsta intresse. Ägaren som var en mycket storvuxen man både i längd och bredd satt helt avslappnad i sin stora totalt nedtryckta svarta skinnfåtölj. Falskt skinn men ändå en dyr fåtölj, tyckte han själv i alla fall. Då small det till nere ifrån källaren. Ingen hög smäll, mer ett rassel, men nog för att få ägaren att flyga upp ur sin fåtölj så fort att han inte tänkte på skrivbordslampan som klappade till honom i huvudet. Krossad lampa flög över hela rummet och ägaren vacklade åt ena sidan i sin kamp emot lampan och föll också åt det hållet rakt in i sin lagerhylla fylld med disneyfilmer.

Visst hade han ramlat förut men detta fall tog nog alla första pris. När han låg där ibland lampskärvorna och Disneyfilmerna log han för att sedan börja skratta. ”Idioten som hängde lampan där över mitt huvud ska få sparken!” Sade han med falsk ilska och spottade ut en plastbit från en filmbox. Då rasslade det till ifrån källaren igen. ”Va i hela friden?” Ägaren flög upp för andra gången och trampade på en utav Disneyfilmerna, halkade, föll baklänges och tog emot sig emot, den stora vita glaspiedestalen som gav med sig lätt och föll tillsammans med ägaren i en duett i fall. Mera krossat glas fast nu lite större skärvor. Nu var det helt plötsligt inte roligt längre. Ägaren som skurit sig i händer och ansikte upptäckte detta först nu och gick in i sitt lilla kök. I medicinskåpet fanns plåster och alsolsprit. Dessa använde ägaren med mödosam noggrannhet. Nytt rassel ifrån källaren. Men denna gång vred han bara på huvudet samtidigt som han smög sakta emot källardörren. Det rasslade igen och igen. ”Va fan är det i källaren?” Tänkte han, en råtta? Källardörren gled up sakta och ljuset ifrån stugans varma rum kastade ned sina naturliga strålkastare över den vackra konstruktursnickrade trappan. Rasslet slutade och istället lät det som små snabba fotsteg, sedan totalt tyst. Ägaren gick sakta nedför trappan. Nådde snöret som tände lampan där. Ett vajande gult ljus med sjösjukekänsla gungade ovanför ägarens huvud då han kom ned i sin källare. Vad kunde ha orsakat rasslet? Han tittade på golvet, en hel del damm. Källarerutan stod öppen, fasen, kanske en katt? Ägaren klev med bestämda steg över golvet och stängde rutan med en smäll så hyllan bakom honom med diverse glasburkar med diverse inläggningar av alla de slag skakade och två av burkarna föll över kanten och ned emot golvet. Ägaren böjde sig ned för att försöka ta emot burkarna även om han visste att han inte skulle hinna. Burkarna stannade dock två centimeter från golvet och landade sakta och säkert som noggranna månlandare.

Ägarens ögon blev stora som tefat och att han hade mustasch fick han känna av då han spärrade upp sin mun som en galen rabieshund. Burkar tunga av inläggningar kunde ju inte göra på detta viset. Totalt emot alla naturlagar. Ägaren lyfte upp de båda burkarna, den ena fylld med gurka den andra med lingonsylt. Han tittade sig omkring i källaren och sade rakt ut i luften, ”Jaha? Tror du inte jag vet att du är här va? Kattskrälle!” Sedan spottade han en riktig slemloska men ångrade sig direkt. Det var ju inte direkt så coolt att spotta på sitt eget golv. ”Jag är väl ingen katt direkt och jag vet att du inte vet att jag är här men nu när du är här så kan jag ju lika tala om att jag är här!” Det var en röst totalt heliumdopad och den kom från bakom ägaren som definitivt inte väntat sig nåt svar och tappade båda burkarna som föll handlöst ner emot golvet. Den store mannen vände sig utan att bry sig om burkarna och fick se världens minsta människa stå där bakom honom. Den lilla människan var klädd i en röd och blå tröja och hade blå byxor med hängslen. På sitt huvud hade han en hatt. Ansiktet var ganska brunbränt och ögonen kunde inte ses, de var för små. Precis innan burkarna skulle slå i golvet för andra gången lyfte den lilla människan sina armar och burkarna gjorde en ny lyckad månlandningslandning. Ägaren kände hur det susade till i huvudet, hur det blev dimmigt för ögonen och hur rummet började snurra. Den lilla människan ropade, ”Men sluta nu, din storing, hur löjlig är du egentligen?” Men det var för sent. Ägaren svimmade handlöst och gjorde tack vare den lilla människans hjälp en fruktansvärt fint planerad landning.

När Storskogens ägare vaknade dagen därpå liggande i sin soffa med en filt över sig och en kudde under sitt huvud så spratt han upp direkt. Detta var ju en direkt omöjlighet! Minimänniskor med magiska krafter i källaren! Telefonkatalogen, måste ringa psyk. Ägaren kastade sig emot den lilla byrån på vilken telefonen stod. Han ryckte fram en katalog så papper flög åt alla håll. ”Där, ring oss vid behov av rådgivning.” Ägaren hittade rådgivningsavdelningen på psykvårdens specialavdelning, tog den sladdlösa telefonen ur sin laddningsstation och skulle slå första numret när heliumdopningen hördes igen, klart och tydligt, bakom honom, igen. ”Din stora lufs, vad är ditt problem? Har du aldrig sett en tomte förut? För det är väl det ni människor kallar oss? Inte sant?” Ägaren stirrade utan att svara och med en telefon som gled ur handen och föll emot golvet och som vanligt höjde den lilla tomten sin arm och telefonen inte bara landade utan flög direkt tillbaka in i ägarens öppna hand. Som vid detta tillfälle verkligen vaknade. Hostade och rosslade som om han hade svalt en groda gjorde han sedan sade han, ”En tomte? Ja tjenare! Hur kan detta vara möjligt? Var kommer du ifrån?” Den lilla tomten svarade, ”Jag är en stubbtomte, uppvuxen på ett kalhygge där bakgatorna inte var speciellt trygga på nätterna, så jag sökte lugnare områden och en egen stubbe. Hittade en fin lyxstubbe men den krossade du när du byggde ditt hus.” Ägaren trodde inte sina öron. Han satte sig på en stol och hällde upp ett glas med äppelcider åt sig. Men kom på sig själv och gick för att hämta ett glas till tomten. Väl tillbaka satt den lilla tomten på bordskanten och dinglade med benen. Ett stort leende mötte mannen när han hällde upp en skvätt cider till tomten som klunkade i sig denna men en gång. Storskogsägaren som hade att göra med tuffa affärsmän, fackföreningar och naturskyddsaktivister hade en diger erfarenhet i hur man skulle tala med olika sorters människor, men hur lade man upp pratet med en liten tomte då? ”Jaha, men vad gör du i mitt hus? I min källare?” Tomten suckade, tittade med tårar i ögonen på den store mannen och svarade, ”Sedan du byggde ditt hus ovanpå mitt hus så har jag ingenstans att bo och tänkte att jag kanske skulle kunna få bygga ett bo i din källare?” Ägaren skrattade och tittade i golvet. ”Gratis? Bo i mitt hus gratis? Men lilla du, det låter inte så bra.” Den lilla tomten skakade på huvudet och sade, ”Inte gratis, jag kommer att förse dig med min magi och du kommer att göra och få saker som du aldrig ens drömt om, bara du tror på mig.” Nu började det snurra i ägarens huvud igen. Detta var ju helt osannolikt. En tomte, en hustomte. Den lilla tomten hoppade ned på golvet och började dansa. En dans så lustig att till och med den svårflörtade Storskogsägaren blev tvungen att dra på mungiporna. ”Ja, ja, din lilla hustomte. Du får bo här så länge du vill, men du kommer att få jobba ibland åt mig, ok?” Den lilla tomten dansade vidare alltmedan han också svarade, ”Perfekt, det blir bra det! Och du? Jag är ingen jäkla hustomte! Nej, nu börjar en helt ny tomtegrupp, och den blir jag ledare för, källartomtarna!” Sedan dansade den lilla tomten ned i källaren och den store mannen satt där med förvånad min. Det konstiga var att han mådde så bra inombords, bättre än han någonsin gjort. Somnade gjorde han som en smort denna kväll drömmande om sin källartomte som satt där nere i källaren och spann guld, för det är väl det tomtar gör?

Slut.