Ett år kvar.
Idag om ett år går jorden under. Eller rättare sagt, då upphör tideräkningen i Mayakalendern för oss människor. Enligt efterforskningar och tolkningar av Maya folkets kryptiska budskap så beskrivs den kommande katastrofen enligt det klassiska översvämnings och eld scenariot. Sådant som vi blivit matade med i filmer nu i många herrans år. Men en del punkter är intressanta. Till exempel detta med att jordens axlar kommer att förskjutas och allt blir lite bakvänt. Solen går upp på fel sida och så vidare. Detta kommer enligt Maya att hända exakt på Thomasdagen 2012, den 21e december alltså. Domedagsprofetior finns i alla religiösa skrifter. Inte många stämmer in på varandra förutom just denna. I koranen nämns det att starten för jordens undergång börjar med att solen går upp i fel ände. Exakt det som de gamla Mayafolken skrev. Nej, slut med kusligheter nu och marsch pannkaka till en saga.
Vita damen
Jimmy och Bengt hade förutom att samla flaskor en hel del andra intressanta projekt i sina liv. Det mest intressanta, enligt Jimmy i alla fall, var att hålla öron och ögon öppna för alla slags onaturliga händelser som inträffade i världen. Så när de på en skolrast fick höra om den vita damen som spökade i Klockmakarskogen ja då bara brann det i deras hjärtan av äventyrslusta och nyfikenhet.
Alltid när någonting roligt skulle göras efter skolan blev helt plötsligt dagen dubbelt så lång. Detta fenomen var något som Jimmy flera gånger tänkt skicka in till Nobelakademien så att de kunde uppmana forskare att ta reda på varför det är på detta viset. Men än hade han inte direkt hunnit.
Hursomhelst, hösten hade kastat av sig sommarens varma täcke och introducerat de mörka kvällarna kryddat med fuktiga kalla vindar. Jimmy och Bengt träffades hemma hos Bengt som inte ville låta Jimmy komma in, utan mötte upp honom utanför. Jimmy kunde se i Bengts ögon att allt inte var som det skulle och att han var precis på gränsen till att gråta. Detta var båda dessa pojkars vardag, likaså gjorde de allt för att tillsammans försvinna från denna värld som så uppenbart inte var gjord för dem. ”Jag har med mig två ficklampor och en chokladkaka.” Bengt nickade utan att svara och de båda pojkarna traskade uppför den branta vägen som ledde rakt in i Klockmakarskogen.
Klockmakarskogen kunde kanske inte kvalificera sig som en riktig skog men ändå så var den det. Konstigt? Jo jag vet, men jag menar med detta att det var en väldigt liten skog som ändå innehöll väldigt mycket. Det fanns till exempel en liten älgkoloni där. En liten rådjursstam och några totalt urvilda grävlingar av vilka en utav dem sprang rakt över fotbollsplanen som finns i anslutning till skogen. Han sprang och sprang och sprang ända tills han sprang rakt in i fotbollsmålets ena stolpe och svimmade av. Han låg där avsvimmad en hel dag och skolan som var belägen i skogen, den där Jimmy och Bengt gick, hade en underbar dag då alla gick och tittade på den där döda grävlingen. Tyvärr för den stackars läraren Gunder Trapets som anförde sina sjätteklassare, så var det just de som fick erfara att grävlingen minsann inte var död. Gunder lutade sig över den lilla grävlingen och tittade på ungarna med ett stort leende. Barnen började skrika och springa därifrån och Gunder hann aldrig fatta vad som hände utan kände bara en djävulsk smärta i sin axel och en tyngd som kastats på honom. Grävlingseländet hade bitit sig fast i axeln. Myten om att grävlingar har så kallat låsbett besannades och Gunder förbannade alla som skrattat och sagt att det bara var en myt. Uppe på akuten den eftermiddagen fick grävlingen och Gunder uppsöka hjälp tillsammans. Grävlingen fick en avlivningsspruta och sket ner sig totalt över Gunders kläder samtidigt som blodet rann och rann utmed Gunders arm och bröst. Han hade nu totalt tappat känseln i den armen som hängde ihop med grävlingsaxeln. Två timmar tog det för den stackars grävlingen att insomna. Två timmar och redan efter en utav de två timmarna svimmade Gunder av och vaknade en vecka senare med en helt ny axelled inopererad. Den visade sig aldrig fungera som den skulle och Gunder fick snart smeknamnet ”Slängarmen”.
Väl framme i skogen så stannade pojkarna vid ett vägskäl. Två skogsvägar grenade isär sig. En gick upp emot vattentornet som var en mötesplats för ungdomar som skulle göra sådant som inte skulle synas att de gjorde, som i bästa fall smygröka men som i det värsta fall innebar sniffa kontaktlim.
”Om vi går upp till vattentornet så ser vi ner över halva skogen.” Sade Bengt och tittade på Jimmy. ”Bra ide.” Svarade Jimmy och tände sin ficklampa samtidigt som han räckte över den andra till Bengt som gjorde likadant. Ljuset så här på hösten försvann verkligen fort och tack och lov för ficklamporna. Pojkarna kunde denna skog utan och innan på grund av att de lekt här sedan de blev gångkunniga i princip. Så även utan ficklampor hade de mycket lätt kunnat gått till vattentornet även i mörkret. ”De hade sett henne vandrat på den stora vägen förbi skolan och nedanför vattentornet.” Viskade Jimmy. Bengt svarade inte utan bara lyssnade. ”De som har sett henne har sett henne runt klockan tolv på natten. Hon har en lång vit klänning och en vit huva. Ingen har sett hennes ansikte för ingen har kommit henne så nära. Det ska vi göra inatt.” Viskade Jimmy.
De båda pojkarna kom fram till det gigantiska vattentornet. Med sex ståtliga cementpelare som såg ut att försvinna upp igenom stjärnhimlen den här tiden på dygnet och väggar fyllda med illa utförd grafitti. ”Kom, jag vet ett perfekt ställe.” Sade Bengt och lyste in mot väggen emellan pelarna. Jimmy hade dragit upp huvan på sin huvtröja likaså gjorde Bengt sedan satte han sig ned emot vattentornets vägg och viskade till Jimmy, ”Här ser vi ner över hela vägen nedanför vattentornet.” Jimmy tittade ut över vägen, Bengt hade rätt, han var inte alltid så dum denna Bengt, tänkte Jimmy och flinade för sig själv, sedan satte han sig bredvid sin vapendragare.
Fast pojkarna hade tjocka tröjor och jeans,Jimmy hade till och med handskar, så frös de ändå. Att sitta still så där som de hade gjort nu gjorde höstkvällen dubbelt så kall. Jimmy tittade på sin klocka, ”Hon är elva nu, kom så tar vi ett var, fryser ju ihjäl av att sitta här.” Pojkarna spratt upp och smög iväg i det totala mörkret. Det var mycket stela ben och frossig munnar på Jimmy och Bengt. Det hördes konstiga ljud överallt och vinden frasade fram genom buskar och träd vilket skapade ett ljud av att det hela tiden var någon eller någonting som smög runt i deras omgivning. Då fick de se det. Ett ljus som rörde sig på den lite större vägen som gick fram igenom Klockmakarskogen. Bengt hoppade upp i luften och Jimmy föll nästan omkull då den exhalterade kompisen knuffade till honom i mörkret så ficklampornas ljuspelare spelade i luften åt alla håll. ”Men kolla då för fan!” Väste Bengt och Jimmy tittade ut över vägen. Det var en stor ljuspunkt som rörde sig fram på vägen. Det verkade nästan som det var en brinnande boll. ”Vi skulle fan haft en kikare!” Sade Jimmy och smög iväg emot ljuset. ”Men du, tat lugnt, ska vi verkligen gå närmare?” Sade Bengt med en klar oro i rösten. Jimmy brydde sig inte ens om att svara på sådant chickenprat utan fortsatte klart medveten om att Bengt skulle följa med. Ljusbollen blev så stor att Jimmy nästan började bli orolig. De var nu cirka tio meter ifrån bollen som flöt fram på vägen. Inne i bollen kunde konturerna av en skepnad nu urskiljas, men det var ett så starkt sken så pojkarna orkade inte titta länge utan var tvungna att ta bort blicken ganska snabbt. ”Vad tror du det år?” Viskade Bengt. ”Helt säkert är det nåt totalt onaturligt ju, wow, fy fan, kom, vi springer runt det i skogen, jag vill se det ifrån framsidan.” Svarade Jimmy och sedan dök han in i den mörka skogen och Bengt följde suckande och svärande efter. Ljusbollen emellertid stannade och vände på sig. Och började glida upp emot vattentornet. Jimmy svor som den värsta värsting när han stapplade fram bara för att upptäcka att den förblenade ljusbollen hade stuckit halvvägs upp emot vattentornet. ”Men fy fasen då!” Sa Jimmy och sprang iväg på vägen, rakt emot ljusbollen. Bengt väste så högt han kunde, ”NEJ JIMMY! KOM TILLBAKA!” Jimmy fortsatte och Bengt gick ut på vägen och gick samma väg men hans kompis var då redan framme vid ljusbollen.
Jimmy kom några meter ifrån ljusbollen och kunde nu se att det var en kvinna inuti ljusbollen. Och ljusbollen var ingen ljusboll. Det var bara skenet som kom ifrån henne där hon gick. Men nu stannade hon och utan att Jimmy han göra någonting hade hon vänt sig emot honom och det tog nog en sekund så var hennes kritvita ansikte med svarta hålor till ögon och spruckna torra läppar runt en halvöppen mun en centimeter från Jimmys ansikte. Det kom ingen andedräkt men det luktade bränd metall och Jimmy kunde inte ens röra sig. Den vitansiktiga kvinnan tog upp en skelettaktig hand som hon förde in i sin ena näsborre och tog skrattande ut en riktigt stor boll med grönt slem. Bengt kom fram bakom Jimmy och viskade, ”Kom nu då din galning, vi sticker!” Men Jimmy svarade inte utan stod helt stilla. Bengt tittade fram bakom Jimmy, såg snorbusen på den vita damens finger som var snabbt på väg till Jimmy. ”Men va fan, va är du för nåt spöke då? Ett jävla näsbusspöke eller?” Sade Bengt och den vita damen spände ögonen i honom. Jimmy vaknade ur sitt stillastående och vände sig emot Bengt. ”Vi måste dra bengt!” Sa Jimmy med orolig röst. Bengt gjorde en grimas emot den vita damen, lyste på marken, såg en stor sten som han tog upp. ”Ät upp denna du din snorbusiga slempadda!” Sedan kastade Bengt stenen rakt in i den vita damen som försvann direkt.
Pojkarna sprang hela vägen hem utan att titta sig om och utan ett enda ord. Väl framme vid Jimmys port tittade de varann bara i ögonen sedan gick Bengt med snabba steg nedför den branta backen som ledde till huset där han bodde. Jimmy öppnade portdörren och gick in. ”Mitt första spöke.” Tänkte han när han gick uppför trapporna. En känsla av iver, rädsla och lycka spreds i Jimmys hjärta. Han kände nog på sig att detta på långa vägar inte var det sista spöke han skulle stöta på.
Slut.
