AlltidThomas

Fem grader varmt och ett stilla regn. Tolfte december tvåtusenelva. Jag vet, men jag tycker det är roligt att översätta siffror till bokstäver. Väldigt enkelt sagt, bokstäverna är mina vänner, det är definitivt inte siffrorna.

Ja, nog om detta och tillbaka till denna varma decemberdag. Ifjol vid den här tiden var det mellan minus tio och minus tjugo grader kallt och snö överallt. Jodå, det kommer jag mycket väl ihåg, för jag tillbringade hela förra vintern med att jobba UTE! Jag ska inte ens försöka mig på att glamorisera den tiden för det finns ingenting med den som skulle kunna vara glamoröst. Varje dag satte man sig i en nedfrusen och insnöad bil, som knappt startade. Sedan körde man hela dagen runt på olika uppdrag i denna lilla stad. Nej, man fick INTE sitta i bilen hela dagen!! Men tro mig, när man kom in efter en runda åt något håll så satt man att bra länge med sina stelfrusna händer och fötter och bara burrade framför ratten. Jag förbannade vädret så många gånger och önskade mig bort så många gånger att jag måsta ha slagit svordoms-över-väder-rekord i Sverige. Och så tittar man ut nu? Vad är det här? Ärligt talat så känner jag mig helt blåst! Varför kunde inte denna vintern ha varit förra året istället? Ja ja, bara gnäll och klag och grin, sluta med det Thomas! Jag ska, snart. Men det kan nog gå lättare om jag får berätta en saga, ok?

 

 

Silverskeden.

 

Det var en gång en liten pojke som hette Lukas. Han bodde i den stora staden med sin mamma och pappa i ett stort hus med många, många våningar. Lukas hade sommarlov och gjorde mest ingenting mer än att smyga omkring i och utanför det stora huset. Den enda kompisen som Lukas hade, Danne, han hade åkt iväg till något skogsläger och skulle inte komma tillbaka än på några veckor. Lika så bra tänkte Lukas, då behöver jag i alla fall inte göra sådant som jag inte vill göra.

Så kom en helt vanlig sommarmorgon och Lukas gjorde sig redo att i vanlig ordning springa ner till gungparken och sitta i gungan en stund. Bara planlöst luta sig tillbaka och gunga utan någon vidare lust att göra någonting annat än att bara vara där man var just för tillfället, skönt. Lukas kom ner till gungställningen som var nedslagen med stora träpålar i sanden och han tittade bort emot cykelbanan som var anlagd ganska nära gungorna. Ett gäng med småflickor väfsade förbi med sina rosa cyklar och fnissade så högt att det egentligen knappast skulle kunna kallas ett fniss, snarare ett gallfniss.

Lukas hoppade upp i det svarta däcket som var gungans sittdel och satt sedan helt stilla för det kom en gammal tant och gick till synes rakt emot honom. Den gamla tanten var klädd i mycket konstiga kläder. En lång klänning som släpade i gungparkssanden. En röd hatt som hängde ned runt hennes huvud och nästan döljde hennes långa gråa hår. Hon hade en korg hängande i ena armen och i den andra hade hon en träkäpp som såg ut som en orm. Lukas kände en rysning efter ryggraden och var precis på väg att hoppa ur gungan och springa därifrån då tanten sade, ”Lukas, min son, bli inte rädd, jag har ett uppdrag till dig vet du?” Tantens röst lät precis så där snällt tantig, ni vet, den gamla gumman som berättar sagor och med sin snälla röst får alla barnen att lyssna även de som inte förstår någonting alls.

Lukas satt nu istället blick stilla bara avvaktande, beredd att sticka. Tanten stannade när hon stod alldeles för nära Lukas och han såg in i hennes ögon. De var som brinnande kometer. Han hade aldrig sett något liknande och hennes ansikte var så rynkigt att det var svårt att se konturerna i ansiktet överhuvudtaget, ja det skulle vara näsan då, för den var verkligen stor, men munnen var liten likaså ögonen. Pliriga med brinnande kometer inuti. Lukas satt bara helt tyst och höll sig i gungans kedjor så att knogarna vitnade. Den gamla tanten log och visade sin tandlösa mun sedan sade hon, ”Var inte rädd lilla Lukas, det du får göra nu är bara sådant som alla barn födda på en söndag med datum tretton måste göra. Lyssna nu noga för du kommer bara att höra detta en gång.” Lukas satt nu med öppen mun. Att säga att han var häpen är att underbenämna situationen, det var mer en storm av känslor och motsägelser.

”Alla stackare som är födda på söndagen den trettonde, vilket tack och lov inte är många, får livets silversked stulen direkt vid sin födsel. De mest snikna av troll, för det finns många arter av troll vet du, men dessa, de sniknaste kallas vägtroll. De har magiska krafter och de är styrda av siffrornas makt och enligt en gammal förbannelse uttalad före det fanns goda krafter i omlopp i vår dimension så får ett vägtroll alltid veta när ett barn ska födas den trettonde en söndag. Allt detta bara på grund av att förbannelsen blev gjord söndagen den trettonde av ett elakt litet vägtroll vid namn BinkeBus.” Lukas satt och lyssnade andlöst, detta verkade ju helt vansinnigt! Tanten fortsatte ungefär som om hon vore en robot, ”Detta innebär för din del käre Lukas att du bara kommer att leva fram till din trettonårsdag. För när du föddes smet ett gnidet vägtroll vid namn SladderMun in på sjukhuset och stal din livssked. Dessa livsskedar är gjorda i renaste silver och finns under alla människors liv alltid närvarande på något ställe. De flesta ser dem givetvis inte som för det de är utan tror att det är en vanlig sked men ack så de bedrar sig. Utan denna sked slutar hjärtat slå efter man är tretton år fyllda. Du fyller tretton nästa vecka eller hur?” Lukas bara nickade. ”Bra, då ska du här få en karta till SladderMuns lilla håla. Hitta vägen dit, ta tillbaka din sked och allt är frid och fröjd. Ja, ta denna till hjälp, det är en trollskrämmare, den kan du behöva.” Tanten gav Lukas en liten pinne, till synes en vanlig träpinne. Lukas tittade förvånat på den samtidigt som han också tog emot en papperslapp med en spretig karta ritad över sig. ”Ja? Titta inte så tveksamt på den där pinnen. Den är doppad i en jättes piss, det skrämmer huvudet av alla troll vet du väl?” Lukas bara nickade, givetvis visste han det..

Den gamla damen stod tyst en stund och bara tittade in i Lukas ögon. Sedan hostade hon och plockade ut någonting ur sin mun, en stor sten som hon räckte fram till Lukas. En uppspydd sten? Och den trodde damen att han ville hålla i sin hand? Ja tjenare! ”Ta den din dumma unge!” Skrek damen och verkade faktiskt irriterad och mer elak nu. ”Utan denna hittar du ingenting på kartan, det är en trollkompass.” Lukas log åt henne, sedan tog han motvilligt stenen och stoppade den i sin ficka. Jodå, den var lika slemmig som han hade förväntat sig, kanske ännu slemmigare till och med. ”Gå nu, direkt och kom inte hem igen utan din silversked!” Sedan skrattade den gamla damen ett hiskeligt skratt vilket utlöste en hostattack så hennes hatt flög av och hennes stripiga gråa hår stod åt precis alla håll. ”Javisst ja! Jag glömde ju tala om för dig VART lilla SladderMun har gömt din silversked!” Lukas tittade ned på sin karta och sedan på träpinnen som han nu var säker på luktade piss. Den gamla damen tog upp sin hatt, borstade av gruset på den och tryckte ned den på sin gråa skalle, sedan sprang hon fram till Lukas så att hon var en millimeter från hans ansikte och viskade, ”SladderMun har gömt din sked under sin säng i en ask som det står tretton på.” Lukas önskade han kunde försvinna ned genom marken, för denna andedräkt fick surströmming att framstå som en eau de toilette. ”Ställ inte till med något nu. Jag kommer och hämtar min sten och min pinne när du kommer hem igen, ok?” Lukas svarade med ord för första gången, ”Ja frun, det blir bra det.” Rösten lät så nervös att han rodnade bara av att höra sig själv. Sedan sprang den gamla damen iväg så det såg helt vansinnigt ut. Hon sprang så fort att det var som om allt annat stod stilla och borta var hon i ett bums. Lukas satt tyst och tittade efter henne sedan tittade han på kartan.

Detta så kallade vägtroll skulle uppenbarligen bo under en utav stadens broar. En trafikledsbro nära där Lukas bodde faktiskt. Varför behövdes en sten när det var så lätt att förstå kartan? Lukas tittade upp emot himlen, solen sken, klarblått, ok, bra. Han stoppade jättekisspinnen i fickan och gick iväg emot bron där ett vägtroll skulle bo som hade stulit hans silversked.

Det tog Lukas femton minuter att komma fram till den mycket hårt trafikerade bron. Bilarna for åt alla håll hela tiden och fick Lukas att bli yr i huvudet bara genom att titta på dem. ”Det måste ju vara det mest dumma vägtrollet i världen att vilja bo under denna bron?” Tänkte Lukas och log för sig själv.

Nu var det ju ett helt äventyr i sig själv att lyckas hitta vägen in under bron. Det var omöjligt att komma dit på annat sätt än att klättra ned på en mycket rostig och osäkerhetsluktande stege. Lukas tvekade samtidigt som bilarna skapade en arg ljudkuliss bakom honom. Det gick alltså en cykelväg över denna bron och på den stod nu Lukas och tittade ned genom ett hål som var väl skyddat av ett stort staket runt sig. Där igenom kröp Lukas och ner på stegen.

Stegen vibrerade hela tiden som om bron rörde sig. Kanske var det en levande bro? Som bara för skojs skull lät bilarna åka över här i några år sedan stack den till en annan stad, vem vet?

Lukas kom äntligen ned till marken under bron. Där växte högt gräs och eftersom bron var så stor kunde Lukas bara sucka för nu förstod han att det inte alls skulle bli lätt att hitta vägtrollets håla. Spystenen! Lukas trevade i sin ficka och fick upp den vämjeliga lilla grå stenen som tack och lov inte var slemmig längre,”Slemmet var i min ficka!” tänkte Lukas och rös i hela kroppen. Men hur i hela friden skulle denna stenen visa vägen på kartan? Lukas öppnade sin hand och lät stenen ligga i öppet läge. Helt plötsligt hoppade stenen iväg ur handen och studsade som en studsboll iväg genom det höga gräset. Lukas var inte sen att springa och spottade och fräste i det höga gräset när insekter kraschade i hans ansikte och spindelnäten slurpade in sig i munnen när han andades. Tur nog såg Lukas inte huggormsmamman som högg argt efter honom när han sprang förbi hennes bo där de små huggormingarna låg och fräste. Nu missade hon ju hugget rejält och fastnade med sina huggtänder i en gammal ölburk som Lukas utan att veta om det sparkat till rakt i munnen på henne, ja inte är det lätt att vara huggorm i dagens värld, det vill jag lova.

Stenen studsade och hoppade hit och dit och stannade helt plötsligt i luften. Ja? I luften! Lukas stannade han med men på marken och bara stirrade.

Slemstenen låg helt stilla och det tog säkert en hel minut innan Lukas förstod att den troligtvis påvisade vägen in till det paddiga vägtrollet. Sakta smög han fram till stenen och tittade rakt under den och mycket riktigt, en dörr i marken!! Givetvis! Ett vägtroll ska väl ha sin dörr platt efter marken.

Det var en ganska stor dörr, kanske en och en halv meter hög och en meter bred. Den var gjord i något konstigt material som liknade grå plast och dess handtag stack rakt ut som ett litet vattentorn. Lukas skulle precis ta tag i handtaget när dörren rörde sig. I vild panik kastade sig Lukas bakåt och gömde sig bakom ett omkullvält rödrostigt oljefat som låg precis lägligt för ett perfekt gömställe. Dörren gick upp med ett rejält gnissel, och upp stack det fulaste ansiktet Lukas någon sett. Stora ögon som stod åt alla håll och en svartbrunröd näsa som hängde ned över en mun med så stora läppar att Pamela Andersson skulle ha dött av avund. Vägtrollet hade kortklippt hår, det såg ut som om det var rakat till och med. ”Aha!” Tänkte Lukas, ”Ett skinheadtroll minsann, hmm!” Sedan spratt plötsligt trollet upp och till sin stora förvåning fick Lukas se att trollets kropp var lika stor som dess huvud. Lukas började nästan skratta, ja men herregud, detta var ju rena skämttrollet! Sedan blev det ännu värre. Vägtrollet började sjunga, ”Jag bor i marken som är så tunn, jag är så  vacker jag är SladderMun. Ingen alls   vågar komma nära mig, dör då kan det hända att jag äter upp dig!” Sjöng det oproportionella trollet sedan smög det iväg i gräset och lämnade dörren öppen. Lukas väntade en stund sedan såg han hur trollet var ganska långt borta och till synes på väg upp på vägen? ”Javisst!” Tänkte Lukas, ”Upp på vägen med dig, då skulle det bli den största masskrocken i denna stads historia!” Sedan log han och sprang fort som en raket fram till vägtrollets dörr.

Det var en trappa som ledde ned i marken. Lampor lyste på väggarna och Lukas smög ned för trappan och kom ned till en lång korridor. Den gick åt två håll. Till synes utan slut. Lukas skvatt som bara den när slemstenen kom susande förbi honom och stannade direkt utanför en utav dörrarna som fanns i korridoren! ”Ja! Duktig sten!” Ropade Lukas och kunde knappt tro sina ögon, vilket flyt va? Han smög kvickt fram till dörren och tryckte ned handtaget. Den gled upp lätt och ett rum med en enda möbel i blev synlig för Lukas. En säng, det var allt som fanns där inne. Lukas smög fram till sängen, föll ned på knä, tittade in under sängen och fick se fullt med lådor. Han rakade fram en massa lådor och fick till sin förskräckelse se att allihop hade något skrivet på locket. Han öppnade en och tittade, en silversked. Han öppnade en till och ytterligare en, silverskedar i dem båda. Det var alltså silverskedsgömman detta, under sin säng, verkligen dumt. Nu visste inte Lukas bättre än så men SladderMun hade alla skedarna under sin säng för att de genererade livskraftsenergi till honom och fick hans krafter att förstärkas med det dubbla under tiden som han sov. Lukas fick se sin låda, nr tretton! ”Ja!” Skrek han till och öppnade den. En vacker silversked som blänkte mer än de andra låg inpackad i något slags bomull. Lukas tog den direkt med bomullen kvar omkring den och stoppade den i sin ficka, sedan stack han därifrån så fort han bara kunde. Allt gick bra, nästan för bra, nästan för lätt. Så när Lukas hoppade ut ur dörren i marken och stod ansikte med ansikte med SladderMun blev han egentligen inte överraskad, det hade gått som en smort, ingenting går som en smort! ”VAD GJORTE TU I MEIN HYS?” Skrek vägtrollet och hoppade upp och ned uppenbarligen arg och uppenbarligen inte av svenskt ursprung. Lukas kom på att han hade en trollskrämmarpinne i fickan och ryckte upp den, sedan pekade han med den emot det fula vägtrollet som slutade studsa. Istället stod nu SladderMun helt förstenad med ett kraftigt förvånat ansiktsuttryck, ”MEN LELLA YNGE! INGA PISSPINNAR KAN SKATA GAMLA SLATTERMYN! NY SKA TY FA!!”

Lukas sprang då så fort han kunde därifrån men tyvärr så sprang SladderMun efter honom och nu hade det förskräckliga trollet dragit fram något som verkade som en stor kniv som han hade i sin hand samtidigt som han skrek igen, ”JAK SKA SPRITTA DIK UPP!” Lukas skrattade samtidigt som han var livrädd med blodsmak i munnen och panikkänslan att han sprang sakta och förföljaren dubbelt så fort. SladderMun kände hur han tog in mer och mer, snart skulle han vara ikapp krypet och då skulle han minsann göra sig en god kvällsmat på färskt människokött, slurp! Då kastade sig huggormsmamman fram och högg självaste SladderMun i den stora näsan. Lukas hörde bara hur någon gallskrek men vände sig aldrig om utan bara sprang och sprang och sprang. SladderMun fick total panik, han hatade ju ormar! Och nu satt en öga mot öga med honom fastbiten i hans vackra näsa, fy fasiken! I ett nafs hade han glömt tanken på människokvällsmat. Han tog tag i ormen och ryckte till, huggormsmamman tappade sina tänder som satt kvar SladderMuns näsa samtidigt som vägtrollet kastade ormen så långt han någonsin kunde. Sedan skrattade han, ”JAK GJORT ORMET YTAN TANT!!” Huggormsmamman hade fem ormlingar. Alla fem bet SladderMun samtidigt i trollets rumpa, alla släppte med en gång, giftet gick rakt in. SladderMun gallskrek igen, och vände sig om bara för att se några småormar ringla iväg i gräset. Huggormsmamman kom tillbaka till sina barn, ledsen och tandlös men blev lyckligare när hon fick veta vad hennes barn gjort.

Stackars SladderMun. Det var nog inte på detta viset han hade räknat med att sluta sina dagar. Han hittade tillbaka till sin dörr, gick in, tog några steg, stängde dörren sedan stöp han nedför resten av trappan. SladderMuns sista tanke gick till den lilla människan som han hade jagat, undrande vad hade han gjort där egentligen? Sedan slutade SladderMuns hjärta att slå.

Lukas sprang hela vägen hem och raka vägen in i sitt rum och ner i sin säng. Mamma kom efter honom med rejält orolig min, ”Lukas, vad har hänt? Vad har du nu hittat på?” Varför skulle morsor alltid tro att man gjort något fel när man agerade jagad? Tänk om man var jagad av en björn? Varg? Va? Lukas fel då också? Lukas tittade på sin mamma och sade, ”Inget mamma, det är lugnt, tog tid på mig själv bara, ska vila lite nu.” Lukas mamma som var en förstående mor log emot sin son sedan stängde hon dörren försiktigt. Lukas hann inte tänka många tankar innan han somnade och drömde om den gamla tanten och vackra moln.

När Lukas vaknade nästa gång var det mitt i natten. Mörkt som bara den. Det knackade på rutan? Men jag bor ju på tredje våningen? Tänkte Lukas och gick fram till rutan bara för att få se den gamla tanten stå där utanför med en arg min och gjorde det solklart på teckenspråkvis att Lukas verkligen borde öppna rutan nu! Lukas tvekade lite men sedan öppnade han rutan och den gamla tanten hoppade in, vig som en antilop. Lukas stod med öppen mun och gnuggade sig i ögonen. ”Tanten var ju rena supergymnasten!” Den gamla gumman tittade lurigt omkring sig i Lukas rum sedan vred hon sig emot Lukas och sade, ”Får jag tillbaka min sten och min karta! Och min trollskrämmare!” Lukas nickade och gick till sängen där han hade hängt upp byxorna. Han tog fram allting och gav dem till den gamla tanten. Leende tittade hon på sina saker sedan sade hon, ”Får jag skeden nu då tack.” Lukas blev nu lite misstänksam. ”Du vet? Den där pissepinnen var värdelös? Det dumma trollet bara skrattade?” Den gamla tanten skrattade och svarade, ”Jag vet, såklart den inte funkar, den hade du bara med dig som en liten självförtroende grej. Men det är äkta piss på den, jag lovar!” Lukas gjorde en grimas, den upplysningen livade ju inte upp honom direkt. ”Varför vill du ha silverskeden?” Den gamla tanten tittade allvarligt på honom och svarade, ”Lukas, vill du ha ditt eget liv i din egen hand? Eller vill du att du ska få vara som alla andra?” Lukas förstod inte detta riktigt men det lät förnuftigt. Så han suckade och räckte fram silverskeden till den gamla tanten vars ögon blev dubbelt så stora då hon fick syn på den skinande skeden. ”Tack lilla pojke, tack!” Sedan stoppade hon ner skeden i sin träkorg som hon hade över sin arm. Hon sträckte fram sin hand till honom som för att skaka hand med honom. Lukas tog hennes hand, den var iskall, och så skakade de hand. Den gamla tanten gick emot rutan, vände sig om precis när hon skulle hoppa ut och sade till Lukas, ”Det var så bra jobbat, du till och med dödade trollet, jag är imponerad, jag hör av mig om jag behöver mer hjälp, bra jobbat lilla pojk!” Sedan blinkade hon med ett utav sina brinnande ögon och hoppade ut genom rutan och försvann.

Lukas satt vaken i sin säng i flera timmar och bara tänkte. ”Inte hade han dödat trollet? Vad hade hänt egentligen?” De många frågorna fick honom att somna oroligt. Han drömde om att den gamla tanten kom tillbaka till honom och gav honom något att dricka, det smakade surt och var rött. Dagen efter hade han nästan glömt allt när han vaknade och det tog inte många timmar så satt han där i gungan och gungade, lycklig över att ha sommarlov helt ovetande om allt.

 

Slut.