AlltidThomas

Hysterin kring Lucia är något som man mest känner av som småbarnsförälder. Då skall vid denna tidpunkt all utrustning för att se ut som en Lucia, tärna, stjärngosse, tomte eller pepparkaksgubbe plockas fram. Oftast urväxta kläder år till år och oftast samma panik med att i sista minuten hitta den sista detaljen så att just ditt barn inte ska sticka ut i mängden. Sedan sitter man där och tävlar i antal pixlar eller storlek på filminspelningsapparaten medan ditt barn traskar runt iklädd något som inte alls gör barnet lyckligare.

Men en sak är ändå bra hittills i år. Det är varmt ute, tack vädergudarna! Nu tar vi en "saga" tycker jag…

 

 

Luciatåget på spöksjukhuset

 

Jimmys mamma jobbade som undersköterska på ett utav stadens sjukhem. Det kallades på den tiden för ”Långvården”. Här hamnade alla som på något sätt behövde detta, långvård. Det vanligaste i denna stad var att gamla människor hamnade här sin sista tid i livet och bara väntade in döden. Ibland när Jimmys mamma kom hem satt hon länge vid köksbordet helt tyst, ibland satt hon och grät. Jimmy blev så omkramad om han visade sig i hennes närhet vid dessa tillfällen, inget fel, men väldigt jobbigt, tyckte i alla fall Jimmy. Så när mamma kom hem nuförtiden var Jimmy noga med att alltid vara på sitt rum med dörren väl stängd.

Dagen före Lucia och Jimmy satt med sina läxor medan mamma lagade mat. Ibland frågade han henne något i hopp om att hon skulle kunna hjälpa honom men det hände en gång på tio att hon kunde något alls om det som Jimmy läste. Telefonen ringde och mamma svarade. Hon pratade ganska länge och vid ett tillfälle i samtalet så tittade hon glatt på Jimmy och sade, ”Javisst, det kan vi, vad roligt!” Detta gjorde Jimmy spontant nervös, vad i hela friden lovade hon nu? Så direkt när hon lade på luren frågade Jimmy, ”Va?” Mamma log och sa, ”Vi ska vara med i Luciatåget på långvården imorgon du och jag.” Jimmy satt med öppen mun, vad i hela helsike, Luciatåg? Han? Tuffe Jimmy? Nej nu jäv.. ”Och du kommer att få fullt med godis och jag är säker på pengar också för det brukar barnen som är med få.” Jimmy sken upp som en sol. Det gjorde det hela mer humant, ok, Lucia blir det då.

Detta med Luciafirande är inte bara sjunga sånger och gå runt i klänningar. Nehej, det innebär också utav någon konstig anledning att man är tvungen att gå upp klockan fem på morgonen för nog tusan ska man vara på plats klockan sex. Helt jäkla ologiskt tyckte Jimmy i alla fall. Men här satt han nu i mammas bil när hon svärande över väglaget svängde in på den stora parkeringen till sitt arbete.

Långvården var ett enormt hus. Det liknade ett gammalt sovjetbygge och var uformat med fem våningar. Utsidan var gråspacklad och taket platt. Så här tidigt på morgonen var det riktigt mörkt ute även om snön gjorde sitt för att lysa upp sin omgivning. Jimmy försökte räkna fönster som det lyste ifrån men fick sluta vid sjuttiotre för då var de framme vid huvudentren. Mamma stannade, tittade på honom och slickade på sin hand för att sedan rätta till Jimmys hår. Detta var en handling som Jimmy nu med åldern börjat motsätta sig och drog undan huvudet med en grimas. Mamma tittade surt på honom, skakade på huvudet och sade, ”Ok, se ut som far din då!” Sedan gick hon in och Jimmy följde tätt efter.

Luciatåget som Jimmy skulle delta i bestod av mamma, två flickor som jobbade där, en man som också jobbade där och två barn till någon som också jobbade där. Inte världens längsta Luciatåg men desto charmigare på grund av sin udda utformning.

Fem våningar som alla var en kilometer långa. Det var en hel del rum det ni. Och att sjunga dessa sånger hela tiden om och om igen fick Jimmy att bli rejält torr i strupen. De gjorde som så att de började uppifrån på femte våningen där de lättaste fallen var inlagda. Även kallad ”Femman”. När de kom ner till ”Trean” orkade inte Jimmy mera utan smet ifrån Luciatåget för en snabbis in på toaletten mest i hopp om att kunna få i sig lite vatten. Toaletterna var belägna i båda ändarna av den ändlösa korridoren och hade knallröda dörrar liksom för att verkligen visa att in hit går man bara om man behöver det, inte annars! Men nu behövde Jimmy och slet upp dörren, trevade på högersidan efter ljusknappen men fann ingen och han hade ju stängt dörren, det var becksvart. Med en krypande panikkänsla krypande efter ryggen fumlade han med den andra handen på andra sidan väggen och fann till slut ljusknappen. ”Vad är det här för någon jäkla skittoalett!” Väste han för sig själv när ljusröret blinkade igång. Sedan blinkade det hela tiden. Jimmy suckade, gjorde det han skulle, lämnade toaletten och i ren protest ”glömde” han stänga av ljuset. Det var helt tyst när han kom ut i korridoren. Den där onaturligt tysta tystheten fanns närvarande, den som Jimmy så väl hade känt på vid olika tillfällen i sitt liv och den betydde alltid att något icke önskvärt snart skulle dyka upp.

Han smög fram i korridoren likt en smygare och lyssnade som en lyssnare. Han tittade in i varje rum där dörren stod öppen och det var tomt överallt. Ända tills rum 307. Jimmy tittade in i rummet och där satt en gammal gumma med långt stripigt grått hår. Hon tittade rakt på Jimmy med sina konstiga ögon. Konstiga var de tyckte Jimmy för att han kunde liksom inte se ögat i ögat, det var flera olika färger som flöt omkring i de gråvita hålorna. Gumman öppnade munnen och uppenbarade sin enda tand som satt perfekt taktiskt placerad mitt i mitten fram upp. Ja ja, det finns säkert en tandläkarterm för den positionen men vare sig ni eller jag blir lyckligare om jag tar reda på den och skriver den här så att ni också måste sitta och googla för att fatta vad jag skrev, ok? Då fortsätter vi. Gumman log med sin öppna mun och sedan började hon skrika. Ett riktigt hemskt vrålskrik. Det fullkomligt sprutade spott ur hennes mun. Fönstret bakom henne blåste upp och en stark kall vind tornade upp hennes hår så hon såg dubbelt så stor ut och Jimmy stod som förstenad med skräckslaget ansikte. Inte nog med detta, den gamla gumman lyfte ur sin stol och flöt fram i luften som en flygande mara. Hennes sjukhuskläder som verkat vita från första anblicken var nu gråsvarta och röda, ”Blodfläckar!” Tänkte Jimmy samtidigt som han kom tillbaka ur schocken, vände sig om och sprang som bara den därifrån. Hela korridoren ändrade karaktär som i ett vingslag. Allt blev normalt igen, ljuden de samma, till och med människor som såg normala ut dök upp lite här och där. Jimmy såg sitt Luciatåg komma ut ur ett rum och han sprang till dem i vild panik. Han anslöt sig i hopp om att ingen skulle sett att han varit borta men där sket det sig givetvis direkt när man har en mamma som inte har koll på läget men i alla lägen koll på honom. ”Jimmy! Unge man, vart har du hållit hus? Tror du att du är med i detta tåget bara för att inte vara med?” De två blonda flickorna i Luciakläder fnissade och Jimmy tittade argt på dem. Tåget gick vidare men Jimmys tankar var fortfarande kvar i rum 307 och den skräckinjagande kvinnan.

Efter att ha avverkat fyra våningar så fanns den tuffaste av dem alla kvar, avdelning 1, även kallad dödens korridorer. Här hamnade de som bara hade en utväg kvar i livet nämligen att dö och det snart.

Efter att ha hört så många historier om dödens korridorer så kan man lugnt säga att denna våning levde upp till sitt namn. Belysningen var dämpad och i luften flöt det omkring något som liknade rök eller någon slags dimma. Klagande och jämrande ljud studsade emellan väggarna och rakt in i det storögda Luciatåget som ståndaktigt äntrade det rödflammiga golvet i dödens korridorer.

Detta Luciatåg som Jimmy var med i nu var de första som inte var anhöriga som någonsin släppts in på avdelning ett. Avdelningsföreståndarinnan Gunilla Brak var ett fint exempel på en praktkvinna som misslyckats med sin karriär för att hon satsat på fel man och blivit manhatisk efter detta plågsamma äventyr. Hon följde med Luciatåget som en slags vakt på behörigt avstånd. Då började det igen, tystnade kom in i denna redan eländiga korridor och allt bara försvann. Jimmy såg sig omkring och förstod att nu var det fara och färde, han var ensam. Utan att tänka sprang han helt enkelt rakt fram genom korridoren för han hade räknat ut att de gått mer än hälften, den närmaste vägen alltså. Hur den skräckinjagande kvinnan tagit sig ned från avdelning fyra till avdelning ett förstod inte Jimmy men helt plötsligt stod hon mitt i vägen för Jimmys flyktväg. Hon bara stod där i sina lortiga kläder och dimmiga ögon. Tack och lov så skrek hon inte mera. ”Hon är fan i mig död, ett jäkla spöke ju!” Tänkte Jimmy och kände hur det klumpade sig i halsen. Det luktade blodpudding, sött och metalliskt. Då kom en rullstol rullande och stannade bredvid Jimmy. I den låg ett skabbigt nummer av lokaltidningen. Jimmy tog upp den och läste huvudrubriken. ”Äldre kvinna hittad död på marken utanför långvården” Jimmy läste vidare och tittade ibland upp på spöket och förstod nu att det var denna kvinna som kommit tillbaka från de döda med ett meddelande. ”Det finns inget som tyder på något annat än självmord, säger avdelningsföreståndarinnan Gunilla Brak”

Jimmy hajade till, Gunilla Brak? Den gamla kvinnan som fortfarande stod framför Jimmy och stirrade på honom pekade in i ett utav rummen. Jimmy gick tveksamt in och fann en man som satt på fönsterbrädet. Det var en väldigt kort man så benen dinglade när han satt där och log emot Jimmy som försiktigt smög in i rummet. ”Tjenare grabben! Bra att vi äntligen fick tag i en som kan se. Det har vi väntat på i flera år nu. Är du rädd?” Jimmy bara nickade. ”Äh, sluta upp med det, vi är inte farliga, en gång var vi också människor precis som du. Vi vill bara ha lite hjälp, ok?” Jimmy fortsatte att nicka, oförmögen till någon konversation. ”Ok, så här är det. Den gamla kvinnan du mött redan heter Märta. Hennes död var egentligen ett rån. Tre män kom in och stal hennes juvelskrin. Tyvärr för henne så vaknade hon och fick se ansiktet på männen. Innan hon hann skrika på hjälp kvävdes hon till döds under en kudde. Sedan kastade de ut henne genom fönstret. Juvelskrinet var värt hundratusen kronor och är ett gammalt ryskt skrin. Tjuvarna visste inte om detta utan tog dess innehåll men lämnade kvar skrinet. Dagen efter när allt uppdagades kom givetvis polisen och en utredning drogs igång. Men juvelskrinet det tog Gunilla Brak och gömde på sitt kontor. Märta vill att du hämtar det till henne, först då får hon frid att gå över till den andra sidan.” Oj tänkte Jimmy, vad mycket information, vilken historia va? Kära nån. ”Herregud!” Sa Jimmy med rosslig röst. ”Ok, jag ska fixa det med en gång!” Gunilla Braks kontor var beläget nästan mitt i korridoren. Och det var inga som helst problem att ta sig in för det var inte ens låst. Problemet var att hon satt där inne när Jimmy stormade in. Hon vred på huvudet och tittade på Jimmy. Hon sade inget, mumlade något som lät som, ”Jävla korsdrag!” Sedan fortsatte hon att fila på sina naglar. Jimmy kunde inte fatta någonting men hade inte vare sig tid eller lust att analysera detta nu utan tog istället smyckeskrinet som stod helt öppet på avdelningsföreståndarinnans skrivbord. Sedan skyndade han sig ut och sprang tillbaka till spöket Märta. Det som sedan hände var en syn som påverkade hela Jimmys syn på livet efter döden och vad som kommer att hända då. Märta tog smyckeskrinet ur Jimmys händer, log emot honom sedan flöt hon upp emot taket och ett stort hål med ett mycket underbart vackert ljus öppnades ovanför henne. Det hördes konstiga ljud, som mummel, viskningar och visslingar. Märta fortsatte rakt in i det ljusa hålet och försvann in i det. Jimmy tyckte det såg ut som om hon gick på en trappa innan hålet stängdes och allt klappade till Jimmy som en örfil i ansiktet när han vaknade upp till skriket från sin käre mor, ”JIMMY VAD I HELVETE HÅLLER DU PÅ MED?” Ja nog var mamma noggrann med sitt ordval. Jimmy satt på golvet i ett utav rummen. I en säng i rummet satt en man och tittade på Jimmy. Det var samme man som suttit i fönstret och pratat med Jimmy tidigare, men? Han var alltså inget spöke.. Nu började det nästan snurra i Jimmys hjärna och han lade bort alltihopa för tillfället och anslöt sig till Luciatåget som avslutade sin långvårdstur med att ta emot applåder och stora påsar med godis och barnen fick hundra kronor var. Myyyycket pengar på den tiden ska ni veta. Gunilla Brak kom i denna avslutsprocess springande högröd i ansiktet. ”Stopp och belägg! Någon har stulit mitt smyckeskrin!” Jimmy såg hur mannen i rummet som han hade pratat med tidigare hoppade ner från sin säng, fan, det var ju en dvärg! Mannen gick raka vägen fram till Gunilla och sade med hög och tydlig röst, ”Hur kan någon ha stulit något för dig som du själv har stulit?” Gunilla fick det där schockutseendet. Jimmy var verkligen inte avundsjuk på henne, nu gick tankarna fort i hennes huvud. ”Jävla lögnare!!” Skrek hon och sprang så gott hon kunde med sina högklackade skor. Den ena skon tappade klacken precis så lägligt så hon föll omkull i full fart åt höger och slog huvudet i väggen och svimmade av. Sköterskor av alla dess slag kom henne till undsättning för nu gick Luciatåget hem. Jimmys mamma som inte alls tyckte om Gunilla skrattade som hon nästan grät. De andra i tåget var mer lågmälda och undrade om hon hade klarat sig utan några skador.

Den kvällen somnade Jimmy riktigt bra och han hade för första gången i sitt liv börjat filosofera om vad som finns mer än vad ögat kan se.

Detta Luciatåget var också det sista Luciatåget som någonsin besökte långvården. Året därpå lades hela långvården ned och byggnaden sattes under snara rivningsplaner.

Slut