AlltidThomas

Det är lika mörkt ute som om att ha svart isoleringstejp framför ögonen, ändå hör jag barn leka utanför. Imponerande verkligen. Visserligen är det mest skrik och skratt, förståeligt, de springer väl omkring och krockar med allt och varandra vilket givetvis är skitroligt.

Jag sitter här i sängen, upp-pallad emot huvudstödet så det byter funktion till ryggstöd. Jag känner mig ledsen över vad som har hänt och vad jag har ställt till med. Men som tigern sade som stöp i ankdammen ”Men snälla nån va det var gott om ankor här då?!” Så känns det lite för mig mitt i ledsamheterna. Jag har ju trots all skit gjort en hel del bra och ovanliga saker för mig och människorna runt mig. Och just de vill jag aldrig göra besvikna, tyvärr gör jag nog detta alltför ofta. Men till alla er som vet att ni tillhör den gruppen och läser detta nu, kom ihåg en sak, jag skall tillbringa resten av mitt liv till att visa er att jag faktiskt var värd att satsa på..

Slut på grininga (värmländska för gråtande) nu, vad sägs om en liten saga?

Trodde väl det..

Gungan som vägrade gunga.

Det var en helt vanlig gungpark i en helt vanlig stad. Men med en stor skillnad. Normalt sett så är gungparker placerade i anslutningar till parker, ja till och med så kallade stadsparker. Men si det var inte denna gungpark. Nej den var byggd vid kajkanten nere i den nedlagda hamnen. Inte nedlagd på grund av att vattnet tog slut, nej snarare tvärtom, nedlagd för att den översvämmades för ofta och båttrafikanterna hade tröttnat på att hämta ned sina båtar på hustaken efter att översvämningen hade lagt sig.
Men? En gungpark nere i en nedlagd ganska skabbig hamn med belysning som såg ut som gamla gaslampor från 1800-talet. Hur populär var denna gungpark i barnens värld då? Jo den var helt enkelt svinpopulär!
Att dra ner till gungparken på världens ände (som barnen själva hade döpt den till) det var inte bara för de yngre barnen något stort utan också tonåringarna hävde sig dit men mest i andra ärenden än att bara sitta och gunga då förstås..
Kommunen å andra sidan som lyssnade mest på vad föräldrar hade att säga om saker och ting och inte så ofta vad barnen hade på sina hjärtan hade i åratal fått in klagomål på klagomål från än den ena föräldraföreningen till den andra. Till exempel så hade föräldraföreningen för rena barn skickat in ett klagomål där de hyste misstankar om att den hiskeliga gungparksskabbråttan skulle ha byggt bo där. En annan förening, Föräldrar för fred på jorden hade klargjort att hela området såg ut som en krigszon direkt hämtad från ett flämtande Mogadishu. Och en tredje förening, Föräldrar utan gränser, tyckte att kajkanten var ett hot emot vattnet. Ja och den listan var oändlig, klagomålen bara ökade och ökade. Tills då en vacker dag då kommunen bestämde sig. Nu lägger vi ned hamngungparken!  Vi skickar ner en bulldozer som jämnar allt med marken och skjuter ned hela rasket i sjön och vips så är inget kvar att gnälla över. (Nu visade det sig ju att Föräldraföreningen mot rengöring av akvarium protesterade vilt över polluteringen av vattnet).
Så, sagt och gjort åkte stadens stoltaste bulldozerförare Benny Grässkägg ned med en order att jämna gungparken med marken.
Normalt sett var gungparken full med barn en dag som denna, solen sken och fåglarna kvittrade och vinden smekte ansiktet på vem som helst som uppmärksammade det.
Benny stannade sin stora gröna bulldozer. Det kom en stor svart rökpuff ur det extraditsatta avgasröret som Benny hade klämt dit enbart för syns skull.
Benny gick fram till gungorna. Fyra stora bildäck och alla utom en rörde sig lockande i vinden. Han tittade på den som stod helt stilla. Mycket konstigt. I denna starka blåst och den rörde sig inte en millimeter? Benny skrattade och sparkade till gungan som inte rörde sig en millimeter och Benny bröt foten.
Den smärtan som for igen Bennys huvud i det ögonblicket var ingenting som han någonsin hade upplevt i hela sitt liv. Det skar djupt in i själen och hela hjärnan kokade samtidigt som han bet sig i tungan i ren frossa över smärtan så blodet sprutade ut i munnen. Avsvimmad över en bruten fot? Jodå, det kan allt hända, nu hände det stackars Benny, inte direkt Benny Guldfot?
Då kom dagens första barn och fick se den stora bulldozern stå bredvid gungparken och vid gungorna låg det en man och sov. Barnen, två pojkar, Sven och tage, båda åtta år gamla stannade vid den sovande mannen och tittade på honom allvarlig. ”Bergis en fyllegubbe som somnat här efter att ha trillat ur en gunga!” Sade den längre utav pojkarna vilket var Sven. Den kortare pojken, Tage, hade en längre jackan i grå militärstil och bara nickade. ”Ska vi ringa polisen?” Sade den Sven igen. Tage bara skakade på huvudet och sade. Vi lyfter upp honom i en gunga så ska du se att han vaknar. Sagt och gjort, de båda pojkarna tog i för kung och fosterland och fick till slut upp den stora mycket tunga mannen med röd mun i den gungan som inte gungade. Detta tänkte de inte mycket på, för om de hade gjort det så hade de ju kommit på att det var mycket konstigt att gungan stod still när de knuffade upp mannen i den. Hur som helst, nu stod de där och tittade på mannen med röd mun som satt och sov i gungan som inte gungade. Helt plötsligt drogs gungan bakåt högt upp i luftan och sedan med en kraft pojkarna aldrig sett förut framåt så mannen som hade suttit i gungan slungades iväg i en otroligt hög båge, över kajkanten, ut över vattnet och rakt ned i vattnet. Pojkarna stod och gapade. Och gungan stod blickstilla igen. Sedan sprang de skrikande och i vild panik därifrån.
Det var ingen som trodde på de båda pojkarnas berättelse. Men ingen trodde heller att pojkarna hade gjort något brottsligt emot Benny Grässkägg som aldrig återfanns men antogs ha fallit i vattnet på eget bevåg, onykter.
Gungparken levde vidare ett tag till för staden hade bara en bulldozerförare och som genom något konstigt sammanträffande så hade alla fyra larvfötterna på Benny Grässkäggs bulldozer smält utan någon som helst förklaring i kommunens garage dagen efter den tragiska olyckan.
Så jordens farligaste och kanske mest gotiska gungpark fortsätter att gunga vidare. Gungan som inte gungar då? Det ska ni ha klart för er, att den gungar som en raket, men bara med den som den själv vill gunga. Ganska många gråtande barn har sprungit till sina mammor eller pappor eller vem som nu var med dem och skrikit, ”Vilken skitgunga, den står ju bara stilla!!” Då brukar gungan le för sig själv, men det kunde ju ingen se så klart.

Slut.