Smärta.
”Först när smärtan får dig att tro att du ska dö har du upplevt riktig smärta.” (De vrånga ordens bok)
Att ha ont, så ont att svetten flyger ifrån ditt ansikte i vad som uppfattas som slowmotion droppar. Samtidigt som det svartnar för ögonen och den skärande smärtan bryter din andning bara för att bereda plats för spyorna att forsa fram och göra en mycket oönskad entré. Folk utanför dörren undrar vad som händer. Man vill inte tala om samtidigt som man vill skrika på hjälp, men man vet redan att ingen hjälp kan fås. Så når allt klimaxen i smärtans värld och man går segrande ur en strid man hoppas aldrig behöva strida igen fast vet motsatsen.
Men vilken seger var detta? Särskilt inte när man vet att den kommer igen.
Dagen börjar på ett tråkigt och jobbigt sätt. ”Fel” telefonsamtal bombarderar obönhörligen telefonen. Utan någon riktig ork att svara gör man så ändå och med skakiga ben tar man tag i dagens sysslor utan minsta vilja att göra detta.
Detta är allt jag skriver på min blogg idag, en dag då det gjorde ont, riktit ont.
