AlltidThomas

Det kvittar nog hur mycket vi människor lider i det snökaos som vi blivit bestraffade med att ha över oss i Sverige, nog fan när arla vinter knackar på vår dörr och snön faller så står folk och darrar utav lycka, vrålandes ut sin energi över fruset vatten.

Visst, vi tar hela den där vanliga chargongen, ”För mig kan det kvitta med snön men tänk på BARNEN!” Va fan? Är det något speciellt undantagstillstånd för snö som gör det möjligt att skylla på barnen? Det är väl för fasiken lika roligt för barnen med vackra soliga dagar på sommaren? Eller det magiska när våren klämmer sig fram efter vinterns kalla grepp? ”Jag tycker inte att det är så roligt när de nyutsprungna knopparna väller fram men tänk på BARNEN!”  Säger någon så? Ja kanske, det är väl jag som börjar bli gubbgrinig kanske? Mycket troligt, så vi skiter i denna värdelösa analys och tar en liten saga istället..

 

 

Silverkatten

 

Det var en gång en liten flicka som hette Dagny. Hon bodde med sin mamma och sin katt mitt i skogen långt utanför staden. Detta var idylliskt och fint ända tills den dagen Dagny skulle börja skolan. Dagny och hennes mamma upptäckte då till sin stora förtvivlan att ingen skolskjuts skulle köra in i den djupa skogen för att hämta Dagny och forsla iväg henne till skolan. Kvällen innan Dagnys första dag i skolan satt hennes mamma och grät vid deras lilla köksbord. Dagny satte sig bredvid henne och sade, ”Det är lugnt mamma, jag vet ju vägen in till staden, och skolan vet jag ju också var den är. Inga problem att gå dit.” Dagnys mamma vände sig emot sin lilla flicka och kramade om henne.

Så kom då Dagnys första skoldag. Ryggsäcken packad, kläderna nystrukna och håret nytvättat och extra kammat. Dagny hade långt brunt hår med inslag av röda slingor och dagen till ära bar hon den vackraste blålila klänningen som hon någonsin haft. Enligt hennes mamma var den sydd av självaste trollmamman i skogen men det skrattade Dagny bara åt givetvis.

Solen sken denna tidiga höstdag och den kommande årstidens kalla andedräkt fläktade Dagnys hår och fick det att fladdra så där lagom mycket. En stor mammakram sedan bar det iväg på den stora grusvägen som ledde ut ur skogen, ja era dummerjönsar, in också såklart.

Dagny som ingalunda var en ointelligent liten flicka hade redan räknat ut i sitt huvud hur lång tid denna skolmarsch skulle ta, fyrtio minuter dit, fyrtio minuter hem. Enkelt och bra, och kanske skulle hon kunna göra det fortare någon kommande dag.

Hon hade avverkat halva skogsvägen då hon fick syn på en liten gubbe som satt på en stubbe. Han var verkligen liten, ja, miniliten alltså. Dagny tittade med häpen min på den lilla gubben som hade gråa kläder och en liten grå keps. Gubben satt still på sin stubbe och tittade nedåt men med en snabbhet likt en ko utanför 3D biografen tittade han helt plötsligt Dagny rakt i ögonen och sade, ”Hej stora flicka, kan du hjälpa mig ned från denna anskrämliga stubbe?”

Dagny trodde inte sina ögon men gick sakta emot den lilla gubben och sade, ”Såklart jag kan lyfta ner dig.” Då hoppade den lilla gubben rakt upp i luften och landade på stubben skrikande, ”Neeeeej! Du får aldrig stöta mig, du måste hämta min silverstege som ligger där inne i skogen. De förbövliga trollbarnen tyckte de var roliga förut och kastade in den där. För det vet ju alla att grå stubbgubbar som kollar stubbarnas kvalitet endast kan gå upp på en stubbe med en silverstege och likaså åt andra hållet.” Dagny stod med öppen mun och hade i ett vips glömt allt vad skola hette. ”Åt vilket håll kastade de din stege då?” Frågade hon och den lilla gubbe pekade åt ett håll men tittade åt ett annat. Dagny gick sakta in i skogen ditåt han pekade. Hon tittade på marken febrilt sökande efter en silverstege och hade inte tagit många steg innan det glimmade till i blåbärsriset och där låg stegen. Hon böjde sig ned och tog upp den samtidigt som hon log och tänkte, ”Så gulligt, som en liten dockhusstege.” Nu var det ju så att de små grå kunde läsa dina tankar och gubben på stubben skrek direkt,”Gulligt? Vad i barkborrarnas namn är det som är gulligt med en liten silverstege? Du dumma flicka, skynda dig hit nu och ge dig iväg till skolan, du är redan sen!” Oj, Dagny sprang fram till stubben, ställde stegen emot den och så sprang hon iväg så fort hon kunde. Hon tittade på sin klocka. Inte bra, hon hade förlorat tio minuter på denna lilla gubben. Nu skulle hon bli tvungen att springa i fem minuter bara för det. Det visade sig vara precis vad hon orkade, fem minuter sedan var hon tvungen att börja gå. Hon kom fram till ett ställe där vägen delade sig och gick åt ena delen på staden eller åt andra delen på staden. Och mitt i korsningen satt någonting. Dagny tittade med stora ögon. Det såg ut som ett hårigt litet djur men aldrig hade hon sett något liknande. Varelsen vände på sig och Dagny stirrade rakt in i de röda ögonen på ett korsningstroll.

Korsningstroll ja, de var ena elaka små krabater. De lät ingen passera utan att de fått önska sig någonting och i gengäld så kom korsningstrollet och hämtade det som lovats som pris för önskningen tio år senare. Nu tänker ni som läst på lite, ”Aha, nästan samma som korsnings demoner?” Nja, inte riktigt, i själva verket så uppkom myten om korsningsdemoner av just de verkliga korsningstrollen, så visst, något samband finns ju. Hursomhelst, korsningstrollet plirade med sina nästan självlysande ögon. Dess näsa var stor och svart, övriga ansiktet var gråbrunt. Det hade så lång och tovigt hår så det släpade i backen. Dagny tog ett steg bakåt och trollet sade med trollig röst, ”Hej på dig din dumtratt, önska dig något annars kommer du inte förbi mig, och du har väl bråttom till skolan?” Dagny kunde inte tro sina ögon eller öron. Ett hotande litet troll! Dagny som var en smart liten flicka och inte blev rädd i första taget frågade trollet, ”Kan jag önska mig vad jag vill?” Korsningstrollet log och sade med glad röst, ”Javisst min dam, det kan du, givetvis.” Dagny lade fingret på sin näsa och sedan på sin mun, ungefär som om hon stod och tänkte, sedan sade hon, ”Ok, jag önskar att det kommer en stor silverkatt och äter upp dig här och nu direkt!” Korsningstrollet fick så stora ögon och så stor öppen mun som visade dess hemskans tänder i alla dess färger. Vips så kom en stor silverfärgad katt hoppande. Den slukade det skrikande trollet i ett nafs. Sedan rapade den, tittade på Dagny och sade, ”Bra ide lilla flicka. Vi silverkatter älskar en trollfrukost, hoppa upp på min rygg så ska jag hoppa fram dig till din skola i en ögonblink.” Dagny log det bredaste leendet hittills idag och gick fram till den vackra glänsande silverkatten som nog var dubbelt så stor som en normalstor katt och så hade den gula glimrande ögon. Sedan hoppade hon upp på kattens rygg lade sig ned och höll om dess hals. ”Håll i dig nu, för nu jädrar blir det full fart!” Väste katten och sedan hoppade den iväg högt upp ibland trädens kronor och studsade fram emot trädstammar och grenar och på bara en liten stund landade de utanför Dagnys skola. Många barn höll på att gå in där på skolgården och Dagny kände sig för första gången lite nervös. Silverkatten tittade på henne med snäll blick och sade sedan, ”Vill du jag följer med dig in så här på första dagen och allt?” Dagny log och skakade på huvudet. ”Tack snälla katt men det går bra. Och tack för hjälpen och skjutsen!” Sedan kramade hon om katten och gick in på den stora skolgården. Silverkatten satt kvar bra länge. Dagny tittade senare ut genom rutan och han satt fortfarande kvar. Till och med när första skoldagen var slut och Dagny kom ut satt han kvar. Hon gick fram till honom och frågade, ”Glömde du något?” Katten log och svarade, ”Ja, jag glömde att en silverkatt kan aldrig ge någon skjuts till något ställe utan att erbjuda skjuts tillbaka hem. Vill du studsa hem med mig?” Dagny skrattade och nickade glatt sedan hoppade hon upp på den silvriga pälsen och på bara fem minuter var hon hemma.

Mamma blev så glad när Dagny kom hem att hon grät och grät. Dagny fick säga till henne att lugna ner sig, detta var ju bara första dagen av ganska så många skoldagar som skulle komma, kan ju inte hålla på och gråta så fort man kommer hem då väl? Mamman skrattade och slutade gråta direkt.

Senare på kvällen när Dagny låg i sin rosa säng och tänkte tillbaka på den konstiga dagen hon upplevt kunde hon inte tro att den hade hänt egentligen, hon hade nog bara drömt. Stubbgubbar och korsningstroll med en silverkatt som extra krydda. Hon somnade med ett stort leende på sina läppar.

Nästa dag när hon kommit ur synhåll för sin mamma hoppade silverkatten fram ur buskarna och sade, ”Hej lilla flicka, ska du ha skjuts?” Dagny log och tänkte att detta med den långa vägen till skolan skulle nog inte bli så jobbigt när allt kom omkring..

Slut