AlltidThomas

Det var allt en grå dag som daskade till mig i ansiktet så här precis innan den hysteriska julaftonen. Barnens ögon glimmar, maten i kylskåp och på spis osar, julgranen rasslar och paketen under den tindrar. Hm, fy fan va gött med jul väl? Varför sitter jag då här i sängen och tittar på Bolibompa? Nja, vet faktiskt inte och bryr mig inte. Vi hoppar på en liten historia istället.

 

 

Den sista lyktstolpen

 

 

Hon bedyrade gråtande sin oskuld men de maskerade männen visade sig vara döva. Nattens ljudbärare svärmade i luften runt hennes svettiga huvud och de maskerade männen viskade till varandra.
”Jag har inte gjort något som ens skulle kunna vara nära att kallas häxeri!” Ylade den unga kvinnan som bundits vid en lång stolpe bredvid en brunn. En bibel togs upp av en utav männen och de andra lyfte upp kvinnan med stolpen och allt. Försiktigt bars hon över kanten till stenbrunnen och kastades ned. En av männen mötte kvinnans ögon när hon kastats mot sin död. Han rös i hela sin kropp när han hörde hennes viskande röst, ”Jag kommer tillbaka!”  Den enda av männen som var klädd helt i svart skyndade sig till brunnen och kastade den stora bibel som han hållit i sin hand ned efter henne i det svarta vattenhålet. Männen samlades i en ring runt brunnen och lade över ett lock i gedignaste ek. ”Må denna brunn vara den sista in och utgången till det ondas hemkomst på våran jord, och låt detta lock aldrig brytas!” Skrek en utav männen och direkt började locket spikas fast samtidigt som stenar bars dit. När morgonen kom kunde man aldrig någonsin gissa att där var något annat än ett stenröse fyllt med ormbo.

Utanför staden, utanför den sista rondellen där den första skogsranden plattar till åkerns försök byggdes för länge, länge sedan den allra första cykelbanan. Den kantades av ett fåtal gatlyktor för att precisera dess närvaro det var egentligen allt som någonsin kostades på den stackars cykelbanan. Det enda som hade försvårat bygget var ett vanskeligt stenröse som man blev tvingade att schakta bort bara för att sedan upptäcka ett stort brunnshål i marken. Detta fylldes med cement och sedan gick livet vidare.

En stor motorväg byggdes bredvid cykelbanan och en modernare cykelbana med velodromer i alla kurvor byggdes och den gamla cykelbanan släcktes ned totalt. Men än i dag händer det att en del människor tar en promenad eller cykeltur på den gamla cykelbanan. Något de oftast ångrar bittert.

Det hela började egentligen då doktor Santelius var ute med sin lilla beska pudel vid namn Nageltgrång. Den lilla pudeln for iväg in i buskarna och försvann. Doktorn skrek, ”Nageltrång! Nageltrång!” Men intet kom tillbaka. Den lite finare herren som Santelius var ville helst inte befatta sig med att krypa igenom buskar och snår, men vad fanns det att välja på här, han älskade ju Nageltrång över allt annat. Så när doktor Santelius stack in sitt huvud igenom busken och skådade Nageltrång skutta ut på cykelbanan igen bredvid honom skulle han precis tala om ett sanningens ord för sin olydiga byracka när Nageltrång helt enkelt bara försvann. Ett litet pudelgny var allt som hördes och ett damm-moln i luften efter den försvunna Nageltrång. Santelius stod med darrande ben på den svagt upplysta vägen. Skogen runt omkring var svartare än svart och det lät som om jorden andades när vindpustar träffade doktorn i ansiktet. En hund kan ju bara inte försvinna?

Nageltrång sågs aldrig igen och doktor Santelius tillbringade de resterande tio åren av sitt liv med att söka efter sin hund runt omkring cykelbanan. Sedan försvann även han.

Åren gick och cykelbanan åts upp av den tätnande vegetationen. Att urskilja en gammal cykelbana med fyra lyktstolpar torde vara en omöjlighet i detta fall. Så började nästa stora projekt. Ett shoppingcenter skulle byggas bara några meter ifrån den gamla cykelbanan och den dagen när de första schakt och planerings fordonen dök upp där då tändes också lamporna där inne i det igenväxta infernot. Bara blinkningar i början men de lyste i längre och längre perioder. Dagar och veckor gick. Månader blev till ett år och shoppingcentret invigdes i slutet av sommaren det året då regnet hade varit uteslutande extra störande. Succen lät inte vänta på sig och genomströmningen av folk som kom till det kända och mycket omtyckta märket som låg bakom shoppingcentret blev så stor att den ursprungliga planeringen av anställd personal stöp omkull som en glassbåt utanför en kinaresturang. Och varje kväll kunde de som var observanta se hur svaga lampor glimmade inne i de täta buskagen, inte många tog någon notis om detta, som tur var för dem. Men en olycklig kväll i Marie-Louise Bambuskotts liv, på väg till sin bil efter att ha slavat i matserveringsdelen på det gigantoriska shoppingcentret så kastade hon en snabb blick in i buskarna bredvid bilen och där lyste det. Det lyste inne ibland buskarna? Helt ologiskt, helt fel? Marie-Louise tittade sig omkring på parkeringsplatsen men ingen fanns i närheten som verkade möjlig att kontakta om detta nyupptäckta fenomen. Visst var det en lampa, eller en eldslåga? Marie Louise tittade efter en stig kanske, eller någon annan antydan till att hon skulle kunna ta sig in genom det snåriga buskaget. Hon gick ned en bit och fann en liten spricka i det täta buskaget i vilken hon slank igenom. Hon kastade en snabb blick på sin bil, på parkeringen och på de människor som skyndade sig till sina bilar medan solen försvann bakom fjärran skogstopp. Hon klev igenom svampig och fuktig terräng, det var så otroligt igenväxt. På ett sådant sätt som hon aldrig sett i Sverige förut. Som lianer i en djungel. Då fick hon se dem, lyktstolparna. Det var tre stycken, nästan helt inväxta i de makalösa växterna. Två på ena sidan och en på andra. Någon slags bänk var placerad vid den ena och det var tydligt att detta hade varit en väg en gång i tiden. ”Ja här gick de förr i tiden med sina mjölkflaskor efter att de mjölkat sina kor.” Tänkte Marie Louise, skratta inte, hon hade det inte lätt i skolan. Hon gick fram till den ena lyktstolpen, räckte ut sin ena hand och sedan försvann hon med ett litet skrik som den enda notis om vad som hände. En utav hennes hårnålar föll som i slowmotion genom vegetationen för att sedan nästan landa på marken men innan dess försvann den också. Ute på parkeringen stod Hans och tittade in emot det konstiga ljuset där uppe i buskarna och hade det minsann inte också rört på sig där inne? Hans satte full fart emot buskagen.

Samma väg som den uppslukade Marie Louise tog även Hans in genom de snåriga snåren. Ljusen därframme visade sig vara inget mindre än tre lyktstolpar vilket fick Hans att le. Som Narnia tänkte han medan leendet stelnade. För det var verkligen en otrevlig känsla som kommit över honom. Något kallt och rått vibrerade genom luften likt en ton som inte var hörbar men som gick in genom hjärta och själ. Hans drog in luft på ett sådant sätt att om någon skulle se honom skulle de tro att han tappade andan, men det gjorde han inte alls. Hans såg människor på andra sidan buskaget som verkade vara på väg till sin bil. ”Hallå? Kolla ..” Sedan försvann Hans och inte ens en hårnål föll efter honom. Ute på parkeringen rykte Peter och Ludvina till. Vissta hade någon skrikit där inifrån de täta buskarna? Och lyste det inte där inne? Peter tog Ludvina i handen, log och viskade till henne, ”Kolla, ett mystiskt ljus inne i den mystiska skogen bredvid det mystiska shoppingcentret. Visst måste det mystiska paret smyga in och kolla läget väl?” Ludvina som inta alls var lika road av Peters egensinniga humor som han var själv log ett falskt leende och skakade uppgivet på huvudet sedan gick de in bland buskarna fast från ett helt annat håll. Det luktade gas, gjorde det inte det? Tänkte Ludvina och rynkade på näsan men sade inget till Peter som var helt inne i detta buskäventyr. ”Kolla va? Ett par jävla lyktstolpar? Som lyser till och med, wow?” Peters röst bröt sig lite för detta hade han verkligen inte väntat sig. Han vände sig om till Ludvina som var helt försvunnen. Va? Peter stod helt stilla och bara tittade ner i marken ungefär som om Ludvina tagit stegen en trappa ned. Sedan försvann även Peter i tomma intet.

Solen gick ned och sedan gick den upp. Parkeringen utanför det fantastiska shoppingcentret låg normalt sett öde vid denna tid på morgonen men inte idag. Tre bilar, lite utspridda, stod där och verkade väldigt ensamma.

Hela dagen passerade utan att någon ägnade dessa bilar någon uppmärksamhet och fram emot stängningsdags när solen började försvinna och skymningen kom glidande längs de stolta fasaderna med företagets alltför pompösa namn. Inne i buskagen på den norra sidan tändes tre ljus lite blygsamt och fladdrade endera hit endera dit allt för att locka dit nya besökare.

Det rörde sig lite i de täta buskagen och för de med väldigt god hörsel kunde en mycket avlägsen sång höras. En kvinna som sjöng så lockande att inget skulle kännas bättre än att gå emot denna röst.

 

Slut.